Jag vaknade sex imorse av vad jag trodde var ett instängt jamande. Jag gick runt i lägenheten och sökte, men båda katterna var fria att röra sig precis som de vill och såg bara förvirrade, sömndruckna och lite sura ut när jag lockade fram dem med kattmats-rassel.
Nu gjorde det inte så mycket att jag vaknade så tidigt, väckarklockan stod ändå på kvart i sju pga vattengympa imorse. Så nu har jag vattengympat för första gången. Det var väldigt roligt, jag tror gansak effektivt och framför allt kan man ha sämre starter på veckan än att skumpa runt i en ring med tjugo tanter och farbröder till Walk of life.
Den här veckan är verkligen inget särskilt, jag har en massa jobb och en deadline och ett par möten. Ikväll tänkte jag vika tvätt och eventuellt rensa i mina pennor i kontoret. Eventuellt virka ett par mormorsrutor till mitt filt-projekt. Jag påbörjade filt-projektet när jag för ett och ett halvt år sen i mani satt och virkade typ 30 rutor. Igår kom jag ihåg det och grävde fram påsen med garn och virkade ett tiotal till. Höll jag den takten skulle filten vara klar på nån månad, MEN jag kommer ju glömma bort det igen och plocka fram det igen kanske oktober 2020? En gissning bara.
Ja ni hör ju själva hur fräsigt jag lever.
Så här har helgen sett ut ungefär:
Jag trivs bra med mitt lågmälda sortera-pennor-och-virka-filtar-liv, men ibland undrar man ju hur det blev så här. Emmi, som jag var på vattengympan med, och jag hade ett punkband i högstadiet och såg nog oss själva som väldigt rebelliska, alternativa och farliga. Jag skulle gärna tro att jag har nånting kvar av det där kajalsvarta, rufshåriga, punkiga jag. Men så märker jag hur jag plötsligt står och fotar en fjäril med ett fånigt leende och jag fylls av tvivel.
Jag vet inte, det kanske bara är så här nu.
Man kanske inte behöver analysera allt hela tiden heller.