Imorse sa Pär att han hade hört ljud av en mus under natten. Jag hann knappt klä på mig innan jag såg att katternas koncentration var väldigt riktat mot spishörnet. Jag satte mig och äta frukost - med fötterna upp på stolen mitt emot, utifall att.
Jag hann aldrig se musen, men den måste ha sprungit över golvet, för plötsligt hände det nåt under kökssoffan på andra sidan rummet och jag hörde ett pip, ett jam, ett brak. Ut under soffan kom Viola med musen hängdes och sprattlandes i munnen. Varvid några högljudda minuter följde, jag fick panik vid tanken på att Viola skulle hoppa upp och släppa musen i famnen på mig som en gåva. Hon gick med sån hög svansföring och var så stolt att jag var säker på hon skulle vilja visa upp sig även på nära håll. Sylvi hoppade henne i hasorna och ville vara med.
Till slut vågade jag mig av min köksstol. Då hade Viola släppt ner den nu helt döda musen vid Pärs fötter och satt en bit bort och tittade nöjt och nästan lite häpet på sitt byte. Jag sopade upp det lilla liket med våra sopskyffel och gick ut och slängde det bakom knuten.
Strax efteråt kom syrran med familj och hämtade mig, vi hade bestämt att vi skulle gå motionsspåret vid Storsand. Vi hann knappt ut i skogen före Pär skrev att katterna jagat en till mus över köksgolvet, men att den slapp undan. Det blir en spännande vinter på torpet.
Viola gick och spände och mös över sin bragd ända tills vi stoppade dem i burarna och åkte hem. Nu är vi hemma i vår musfria lägenhet och Viola har återgått till att vara lat city-katt, helt berövad alla jaktmöjligheter.