Idag beslöt jag mig för att inte fortsätta lyssna på Ödeläggaren, jag orkar inte. Den börjar gnaga på mig och la sig som ett lock på min läsglädje. Vet inte om det är för att den är så välskriven eller motsatsen, men jag kan inte skaka av mig ödeläggaren i Ödeläggaren, jag blir matt bara jag tänker på det. Det är kanske meningen.
Jag ger mycket sällan, för att inte säga aldrig upp med en bok. I alla fall inte uttalat, visst lämnas böcker vind för våg men alltid med ett outalat löfte om att jag nog ska plocka upp dem igen när tiden är inne. Tiden har hittills aldrig blivit inne, men hoppet lever vidare. Olga Tokarczuks Jakobsböckerna ligger som en permanent installation på mitt nattduksbord sen över ett år tillbaka. Jag har inte slutat läsa den, jag bara pausar. Jag har inte avslutat Ödeläggaren ännu officiellt heller, men lättnaden i att ens ta beslutet att pausa var enorm.
På tal om böcker och tid, Cyklarna kommer ut våren 2022 istället för hösten 2021. Det låter kanske som dåliga nyheter, men det handlar om goda nyheter, så jag sörjer inte. Även om den mentala omställningen for some reason framkallar lite stress. Jag vet inte ens varför, det är ganska vanligt att böcker skjuts på och skjuts fram, men det är bara den här krypande stelheten jag bär på. Jag får ont i nacken av att sova med en annan kudde en vanligt, jag får ont i stressen av att behöva skriva ett nytt datum i kalendern. Men jag klagar inte. Tvärtom, jag jobbar ju på att lära mig leva lite mindre stelt.
Därför tog jag också en lunchpromenad idag. Solen värmde för första gången. Det föll snö ur ett träd som sträckte sina grenar över gångbanan. Rakt på mig. Jag skrattade lite, som en kvinna i en reklam.
Sen gick jag in till kontoret igen och skrev nya datum i kalendern. Masserade nacken lite.