En sak sörjer jag, och det är det att jag var som yngst och roligast i en tid precis mellan högtidliga analoga fotografier och dagens överflöd av digitala snapshots. När jag gick i högstadet var digitala kameror en lyx inte många hade råd med. Och även när jag sen fick en egen liten (till studentpresent) och jag tog bilder av mina vänner och mig själv, oftast när vi var fulla, så är det ganska få som överlevt till idag, eftersom fotograferandet inte alltid efterföljdes av långsamma tömningar av minneskort. Och gjorde det det har mapparna med bilder försvunnit i datakrascher och Facebook-rensningar under åren. Så bilderna av mig, kanske speciellt från högstadiet är få. Det finns några bildserier, ofta tagna på en och samma gång, när jag och Emmi arragenerat nån slags photoshoot. Dom bilderna får agera referensmaterial alltid och dom är på nåt sätt sanningen om hur jag såg ut.
Därför är det alltid lika hisnande att se en bild av sig själv man inte sett tidigare. Ett jaha, är det här också jag? Det är lika hisnande att för ett ögonblick toucha vid tanken på vilka bilder det kan finnas på en, i fotoalbum man inte längre har tillgång till, vänner och bekantas enstaka framkallade rullar som man fastnat i. Därför blev jag så glad när en bekant för ett par år sen skickade den här bilden till mig:
Ja, alltså minus solarna, dom satte jag dit eftersom ingen av dem bett om att få vara med på min blogg och jag orkar inte fråga alla. Den utan sol är jag, på sjuan. Jaha, är det här också jag?
Minns inte exakt vilket tillfälle bilden är tagen, men det jag minns exakt är känslan av de där byxorna. Jag hade köpt dem på H&M i Helsingfors för 50 mark, från en reastång. Det kan ha varit min första resa till Helsingfors, det var nån miljö-elev-grej jag och ett part andra skulle delta i. Minns så klart inget av det heller, men minns byxorna och ett par dingliga örhängen jag köpte. Sen var pengarna slut.
Byxorna var grova i tyget, nästan som en ullfilt, men givetvis mycket mer konstfiber. De noppade sig snabbt, speciellt mellan låren som skavde emot varandra och hade ett tunt foder av glansigt och tunt polyestertyg. De satt lite märkligt, men det gjorde väl alla kläder i tonåren. Jag har i alla fall mest bara minnen av kliga stickiga material som inte andades, skavsår under armarna av paljett-toppar, höfter och bröst som växte snabbare än vad man förstod och därmed underkläder som satt som korvar, byxor som ramlade ner och linningar som skar in.
Jag älskade i alla fall de där byxorna, jag använde dem tills fodret var i trasor och nopporna mellan låren hade skavt upp hål. De var breda och utställda och lagom galna. Strax innan jag blev panda och i en kort period punkare, ville jag bara vara färgglad och annorlunda. Jag hade en ljusgrön paisleymönstrad dräkt, jacka och knälång kjol som hade varit min mammas eller mommos. Den bar jag med röd- och gulrandiga strumpbyxo till, strumbyxorna var ett par gamla bomullsstrumpbyxor från lågstadiet. Jag hade ett par rosa byxor, i samma modell som dom rutiga som jag bar första dan på sjuan tillsammans med komönstrade platåsandaler och ett linne med en tiger på. Jag hade ett par för små, ljustvättade jeans med rosa paljetter längs med sömmarna som jag köpt på loppis och bara använde ett par gånger och bara efter att jag opererat bort tonsillerna och inte kunnat äta å två veckor. En vadlång krinklad kjol med bjällror som jag senast såg när jag rev sönder och bar som klänning på en sitz i Åbo med öde ö-tema. En rosa uppblåsbar handväska, också den ett loppisfynd. En ärtgrön jeansjacka med rosa stora prickar. Loppis så klart. Jag klämde på mig en mintgrön pyjamastopp jag hade haft som barn med Tom och Jerry-tryck på. Matchade med min plommonlila stickad hoodie från JC.
Allt var inte snyggt, verkligen inte, men jag önskar ändå det fanns foton på allt det här eftersom kläderna för längesen gått sönder, sålts bort eller bara försvunnit. Eller ännu hellre, foton på allt det jag inte minns jag haft på mig.