Läsandets raseri fortsätter och jag älskar det. Jag har tjatat hela året om att jag vill stretcha hjärnan, utmana mig själv, se hur långt potentialen kan ta mig. Och nu har jag gjort det - inte bara det att det faktiskt är en utmaning i att plocka upp en bok och inte telefonen - utan också läst på finska för första gången i vuxen ålder.
Jag läste senast en finsk bok i gymnasiet, när jag valde Harry Potter ja viisasten kivi som roman att läsa när vi blev tvungna. Sen dess har ingen tvingat mig och jag har liksom tänkt att det ändå är mer eller mindre omöjligt för mig att komma igenom en finsk bok. Jag är den klassiska finlandssvenska österbottningen; drillad i finska glosor i tolv år, men attityder och det enkla faktum att det går alldeles för bra att leva på enbart svenska i min vardag, har gjort mig alldeles för rädd för att faktiskt använda och prata finska.
Jag fick en aha-upplevelse för två somrar sen när vi bilade genom Dalarna och gav en motorcykelburen tysk med soppatorsk skjuts till närmaste bensinstation (ungefär 40 kilometer). Jag pratade oavbrutet med honom på min sönderrostade, knaggliga tyska, utan att bry mig speciellt mycket om det blev fel eller inte. Efter det slog det mig hur villig jag är att låta som en idiot på ett språk jag inte pratat på tio år, men finskan, som jag lever sida vid sida med dagligen, ger jag ingen chans att ens fästa i mig.
Så då började jag lite smått prata finska ibland. Skriva mejl på finska. Låta som en idiot på finska. Och nu, nu har jag läst på finska!
Och det var inte ens speciellt svårt! Så fort jag kommit förbi den första skräcken så flöt det på hur bra som helst. Visst fick jag slå upp ett par ord och läsa om ett par stycken och ba skita i att förstå nån grej, men så är det ju när jag läser på svenska också. Jag nöjer ju mig med att läsa snabbt oh slarvigt på svenska, varför skulle jag inte kunna göra det på finska också? Jag tror också att Saara Turunen har ett ganska enkelt språk, men ändå. Tänker inte fördunkla min egen prestation med såna små fakta, hehe.
Det låter ju världens mest fåniga grej, men det känns som att jag hittat en nyckel till ett låst rum. Stretchat hjärnan, utmanat mig själv. Nästa steg är kanske att faktiskt läsa ut den där tegelstenen av Olga Tokarczuk som legat på mitt nattduksbord i två år. Fast just nu läser jag Kaj Korkea-ahos nya och det är, ärligt talat, befriande enkelt.