Jag blev sjuk, så klart. Igår vaknade jag med något i halsen, men något som ännu gick att ignorera. Men imorse, då gick det inte att diskutera med halsontet längre. Samtidigt som jag insåg det mumlade Pär i kudden: nu har jag också ont i halsen. Så han ligger väl ett dygn efter. Är också ganska säker på jag har feber, men vem vet. Så länge jag inte mäter den så känner jag mig friskare. Pär gick till apoteket och fick hjälp av “två mycket trevliga gubbar”, trots att de inte hade ett gemensamt språk. Kom hem med nässpray och ibuprofen, så nåt rätt har han ändå gjort.
Det är oavsett ändå trevligare att vara sjuk här, lättare liksom. Med jämna mellanrum rullar jag ut mig själv på terrassen eller balkongen. Som en tuberkulospatient på sanatorium som blivit ordinerad hafvsluft. Jag sitter där, ibland med en bok i handen, men oftast bara tittande ner på staden. Då kan man också tänka att de varma kinderna handlar om solen och inte om eventuell feber.
Tack vare den här rutinen har jag lärt mig hur mycket underhåll även en liten och sliten tennisplan behöver. En man i tracksuit går ideligen och drar ett slags nät efter sig, som en kratta i det orange underlaget. Sen väter han planen med en trädgårdslang, säkert med nån slags plan, men det ser godtyckligt ut när han sprejar ner plaststolarna som står vid kanterna. Sist jag satt där ute hade han sällskap av en annan man, de drog en liten vält efter sig. Mellan underhållet hör man ibland de behagliga dunsarna av tennisbollar mot rackets. Jag sitter och kikar ner, känner mig som en del av en tennisgemenskap, iklädd min bästa mumu och ätandes en nutellacroissant.
Längs med strandpromenaden cyklas och promeneras det. Vinden sliter i palmkronorna, på havet är det nån som vindsurfar. Flera gånger har jag sett hundar längs med promenaden, utan uppenbar ägare. Ingen verkar bli orolig för den saken, så jag antar det är som det ska. Det stör mig inte heller, tvärtom, men jag blir väldigt sugen på att ta hand om hundarna lite. Finders keepers, eller?
Då och då susar ett tåg förbi. De flesta stannar inte här, utan kör vidare i en hiskelig fart. Varje kväll händer det att ett tåg åker förbi och jag för ett ögonblick tror att det blåser upp till orkan.
Igår åkte vi tåg till den lite större grannstaden, den debatten vann jag ännu mot halsontet. Pär hade sett ut en bar med tillhörande skivaffär som han ville besöka. Baren var givetvis stängd, när vi kom dit, nån halvtimme efter öppning, enligt Google. En i personalen stod och lastade drickor utanför, sa att de öppnar “in a few minutes”. Vi sa glatt okej och gick till en stormarknad och köpte kronärtskockor och nutellacroissanter, buljongtärningar och oliver. Vi var borta nästan en timme, kom tillbaka till baren och fann den precis lika stängd och ingen personal i sikte. Då gav jag upp för the both of us. Att de dessutom skyltade med Taylor Swift och Never mind the bollocks i fönstret gjorde det lite enklare.
Istället begav vi oss till bokhandeln jag hade kollat upp. Är det inte märkligt att man kan känna sig hemma direkt i en bokhandel, trots att det inte fanns en bok som nån av oss kunnat läsa, det villa säga, på nåt annat språk än italienska? Men det är klart, är man nästan 60 miljoner, behöver man nog ingen engelskspråkig hylla. Där, där har dom engelska böcker! sa Pär och pekade på en trave Colleen Hoover. Men det var på italienska de med, men med den engelska titeln kvar, säkert för att underlätta att hitta booktok-fenomen.
Min lilla cykel-bok kom ut på italienska igår faktiskt och jag frågade efter den. Det är alltså inte planerat att jag är här samtidigt som den kommer ut, det är bara i stolt samarbete med ödet. Så här låter det förresten när jag pratar italienska:
- Eh, parla inglese?
- No.
- Eeeh… questo libro? *pekar på en framgooglad bild*
Mycket duktigt. Jag försöker använda de få ord jag snappat upp, men det är svårt. Om dom bara visste, italienarna, hur kvick och vältalig jag kan vara! I alla fall, kvinnan i bokhandeln kollade upp det och sa att dom får in den på måndag. Eller, hon sa: nånting nånting lunedi. Och jag sa lunedi? Och hon sa si.
Pär säger han ska åka tillbaka och se på baren då och köpa ett ex, men vi får se. Han kanske är sjuk då, med den här farten. På tal om det, tror jag att jag ska rulla ut mig på terrassen igen för nästa injektion d-vitamin. Påminn mig om att nån gång berätta om när vi i misstag åkte till Pedaso förresten.