Idag är en bra dag, jag känner det i hela kroppen när jag vaknar. Eller gör jag? Blir dagen bra för att jag vaknar, tidigt och eget, hinner ligga och läsa i mörkret ett par timmar innan väckarklockan ringer? Jag vet inte, men idag är en bra dag.
Tänder ljusen på köksbordet och knäpper på radion till frukost. På P1 pratar dom om Johanna Frids nya bok, såg omslaget svischa förbi online under morgonscrollet. Ska läsa den, men nu öppnar jag Fruit fly. Den har redan väntat länge i högen på nattduksbordet. Faller direkt från första sidan. Huvudpersonen, en författare (!) sitter inne på toan och spelar Candy Crush istället för att umgås med sina vänner på en fest.
Idag surrar det i mig av lust. Det är längesen sist, men idag brottas impulserna med varandra i huvudet. De flesta är små idéer om pyssel och handarbeten. Roliga saker att göra med kidsen, med kompisarna. En idé som satte sig som ett befruktat ägg i mig för ett par veckor sen gror, det är en textidé. Jag har aldrig lyckats vara gravid på riktigt mer än ett par dagar men jag känner att det här lilla idéägget; det kan jag bära i hamn. Jag ser det tydligt framför mig, men jag vet inte formen ännu. Det borde väl vara en bok, men det kanske inte är det. Det är kanske är något annat. Vad underbart det är att inte veta.
Katten ligger på bordet framför mig, krafsar förstrött på min bok. Tar ett varv runt mig, klättrar lite på stringhyllan med finsakerna, lägger sig ner igen när det inte får effekt. Jag svär inte, ropar inte, faller inte i gråt. Kan jag få äta en frukost utan att nån drar i mig, kan jag få sitta ner en gång utan att du förstör har jag vrålat när katten klättrat i samma hylla flera gånger senaste året. Hon har haft sönder flera av mina finaste saker under sitt första år som husdjur här, jag har ett visst fog för min uppgivenhet. Men jag tror man ska orka ha ett husdjur med allt vad det innebär. Det låter rimligt att man borde orka det. Stackars katten som får ta all min o-ork.
Men idag orkar jag. Idag är en bra dag. Varför är det en så bra dag?
Jag vill inte tro att det bara är så enkelt som att det är rätt tid på månaden. Jag vet det spelar större roll än vad det borde och det är rätt tid på månaden, men det kan inte bara vara det. Det skulle ju betyda att dom dåliga dagarna bara är fel tid på månaden och så är det inte. Jag kan ge det hälften av dagen, men inte mer.
Avståndet mellan mig själv och min kropp har visserligen minskat med åren, jag kan inte längre ignorera organen och lederna. Jag är min kropp mer än nånsin. Den har också börjat reagera på jagets framfart på nya sätt. Värka, spänna, strejka. Jag som är van med att vid behov kunna stänga av grundbehoven har blivit uppriktigt förvånad flera gånger senaste tiden. Måste jag faktiskt sova, måste jag äta, måste jag umågs, måste jag röra på mig? Trots att jag inte riktigt skulle hinna? Och sen när jag tycker mig ha lite tid över, varför är det plötsligt svårt att sova, äta, umgås, röra på sig? Så låser man in sig på toa och spelar Candy Crush istället.
Men det är inte bara kroppen. Jag har börjat räkna, som man ofta gör så här års. Jag har gett ut två böcker och haft premiär med en pjäs i år. Jag har också undervisat, handlett, skrivit kolumner, skrivit barnprogram, skrivit poddmanus, skickat fakturor och avtal och mejl. Jag har bott två månader på hotell i år, uppdelat på enstaka nätter här och där. Inte undra på jag är trött.
Så en bra dag är också en tom dag. Idag är tom och brer ut sig framför mig, lika lättjefullt som katten på bordet. Visst kan jag ana mig till ungefär i båda fallen, men på det stora hela vet jag ganska lite. Och det är som sagt, underbart att inte veta.