Stopp, hej, hallå
jag ville bara säga
du är inte ensam
om att bära denna längtan…
… om att jag ska blogga oftare. Jag vet inte varför det inte blir av och ej heller orkar jag slösa mera text på att försöka analysera mig fram till ett svar.
Jag jobbar på, fast nu i en maklig kossa på grönbete-takt. 500 ord om dagen, måndag till fredag har jag satt som krav på mig själv fram till skolstart ungefär. Jag är väldigt stolt över mig själv att jag har tackat nej till det mesta annat än skrivandet nu i sommar, även roliga och “enkla” saker. Growth people, det är aldrig för sent.
Jag behöver vilan, men vem behöver inte den? Programmet för hösten trillar redan ner i mejlkorgen, det kommer vara den fullaste av rullar tack vare att folk är intresserade av den senaste boken. Jag är så lättad och glad, det känns så bra med den otroliga respons jag fått hittills för cykel-luntan. Man tror kanske att livet ska ändra när man blir hyllad (jaja, men det är sant) i Expressen och DN osv men än så länge är jag samma tröttsamma figur. Betyder det också att sågningar inte egentligen spelar nån roll…? Tänkvärt 🤔🤔🤔🤔🤔🤔
Utöver jobbet vet jag inte vad jag ska skriva om. Världsläget? För jävligt. Privatlivet? Inte riktigt lika jävligt, men bjuder på en del utmaningar och kamper det med. Torpet då? Jo tack, planterade lite sommarblommor i två krukor på terassen och blev förvånad över hur glad jag blev av blomstren.
Tänker också mycket på kläder just nu, tror jag alltid gör det den här tiden på året. Jag har på senaste tiden känt en allt större lust att klä mig i….. dova pasteller…. beige…. och vitt. Vet inte varför men det är kanske modet. Eller att jag typ omvärderat vilka färger som klär mig.
Ja, nä men ni märker. Inget nytt under solen och samtidigt, allt allt allt så obeständigt.