Svar på frågor från enkäten DEL 1

Oj, vad roligt att så många tog sig tid att fylla i min enkla lilla enkät! Kommer fram mycket bra synpunkter, jag är väldigt glad att ni verkar våga vara ärliga också och call me out on saker som inte funkar eller som suger. Som min förmåga att ta bilder, hehe. Ska redogöra för lite statistik om ett par dagar, men än kan ni fylla i. Har fått in shitloads av frågor (kul!), lovar svara på allt ni undrar och vissa frågor får nog helt egna inlägg, men tänkte börja beta av lite här så länge jag sitter på tåget hem till Österbotten. Trevlig lördagskväll!

Vem är dinstörsta förebild, och varför?

Det där är svårt att svara på för jag föredrar att ha olika förebilder för olika områden. Och kanske hellre se upp till enskilda egenskaper hos många olika människor. Jag avundas t ex min syster Julias noggrannhet, min bror Kevins humor, min syster Linas mod, min bror Jims vinnarskalle och min syster Noras godhet. Om vi ska droppa kändisar så skulle jag gärna få en slice av Li Anderssons skärpa. Kommer inte över att vi är lika gamla och hon är så sakelis mycket typ... smartare och mer auktoritär.

Hur mycket älskar du Nikko?

Ibland 120%, ibland 0%. Och tack för frågan, NIKKO.

Din absoluta favoritserie på tv genom tiderna?

Tycker om miniserier som Glappet, Angels in America, Olive Kitteridge, Upp till kamp och så klart - Pride and Prejudice. Såna serier har man ork att se om flera gånger så de följer med en på ett annat sätt.

Hur går det för Jaro 2018?

:-DDD Som supporter måste jag ju säga att vi SÅ KLART klättrar upp till Veikkaus-ligan igen. Men som cyniker gissar jag att det blir en kamp om att hålla sig kvar i ettan. Men jag hoppas det går jättebra, Pär är så mycket gladare om det går bra.

Har du några manliga läsare?

Ja, en handfull har jag väl, men skulle väl tro att majoriteten är icke-män. De flesta som kommenterar har iaf kvinnligt klingande namn. Men jag vet ärligt talat inte vad det spelar för roll? Ser inte något egenvärde i att ha ”manliga läsare” heller.

Blirman lycklig av pengar?

Frågar du nån som har pengar så svarar dom nog säkert nej. Men frågar du nån utan pengar är svaret nog ja. Det enda jag vet är att inget håller dig vaken på det sättet som brist på pengar. Men jag tror inte heller man måste va RIK för att va lycklig.

Vem i Harry Potter är, enligt dinprofessionella uppfattning, mest swag?

Sirius Black är väl det givna svaret. Men också Charlie Weasley. Hello, jobbar med drakar liksom? Personligen är professor McGonagoll den stora favoriten, älskar alltid karaktärer som är barska och rättvisa men har ett stort hjärta.

Impulsfrågo: tycker du om historia?Å va tkr du isf e intressant ? (Anaväärlds kriigi, Diana, Rasputin,gamla stolliga greker,för att ge na exempel så du kanski föstarvaja määrar).

Både ja och nej. Är OTROLIGT ointresserad av politisk och militärhistoria och sån gubbig historia. Men älskar historia rent etnologiskt, om man kan säga så. Hur människor levt och vad dom jobbat med och hur som har klätt sig och vad dom ätit och sånt. Den lilla människans historia helt enkelt. Av nån anledning är jag väldigt fascinerad av Elizabeth den förstas tid. Tror det är kläderna.

Vad ska man svara eller kontra med då någon säger något som inte stämmer överens med ens egna värderingar eller överlag något elakt? Känner alltid att jag är en dålig argumenterare och väldigt konflikträdd så då säger jag ingenting och går och ångrar mig hela dagen över att jag var tyst.

Känner så väl igen det där problemet! Det bästa är att be den förklara. Låtsas som att du inte fattar om det är ett skämt, låtsas att du aldrig hört det förr om det är en fördom. De flesta kommer av sig när de måste förklara det ”roliga” i ett rasistiskt skämt. Sen får man faktiskt välja sina strider också. Det är inte ditt ansvar att undervisa alla idioter och att man inte orkar ta en diskussion alla gånger betyder inte att den andra får rätt. Be dem googla eller skicka t o m en länk till nån bra text nästa dag med orden ”du var ju så intresserad, så här är lite läsning”.

Vilken är din favoritchoklad?

Röd Royal eller Daim.

Hur ser du på rökning?

Jag kan ju inte sticka under stol med att jag själv röker och har gjort det i nästan halva mitt liv (!!!), men jag skulle ju inte rekommendera nån att börja heller. Av vad jag hoppas är uppenbara orsaker. Tack och lov verkar det ju faktiskt va färre och färre kids som röker idag, det är en positiv trend. Men så länge jag själv röker så kan jag knappast säga vad nån annan ska göra utan att va en hycklare. Men som sagt; rekommenderar det inte. Det känns som en cool gemenskap när man börjar som ung och får stå i rökrutan. Men det glesnar hastigt i leden där och snart är man 30 och står ensam där ute och trampar i duggregnet.

Mera info om din drömlika bror!

Hjälp mig och vinn århundradets kalender!

Hej mina små ankungar! Vet ni, jag behöver er hjälp. Det känns som att jag måste strukturera upp det här bloggandet, jag har ingen riktig rutin i det och jag vet inte riktigt vad ni vill ha ut av den här bloggen och uääääh jag har nån slags identitetskris på G tror jag. Därför har jag utarbetat ett högst vetenskapligt formulär ni gärna skulle få fylla i. En så kallad läsarundersökning!

HÄR HITTAR NI DEN!Senast igår kväll så muttrade Pär åt skärmen när vi låg i sängen och scrollade innan vi somnade "Fylla i en läsarundersökning utan att vinna nåt? I think not! Ge mig en Ipad Mini - då kanske jag fyller i din dumma jävla läsarundersökning". Det handlade visserligen inte om min undersökning, men ändå gav det mig en tankeställare. Så bland er som deltar så lottar jag ut en Ipaaaa.... NEJ GUD NEJ, skämta bara. Men jag lottar faktiskt ut en OTROLIGT EXKLUSIV VÄGGKALENDER för 2018. Kolla!

Det är så klart min mamma som tryckt upp en handfull väggkalendrar med sina mest populära målningar. Den här kalendern finns liksom inte till salu nånstans så det är major VIP-varning på den.

Januari börjar året...

... maj och juni blommar mest... (den här ugglan heter av en slump Ellen, jag har den som kudde)

... och december är så grå. Eller kanske inte med den här lilla apan på väggen?

Eftersom jag vill att formuläret ska vara helt anonymt s får ni droppa en kommentar här på inlägget för att vara med i lotteriet. Ni kan ju göra en fuling också och bara skita i formuläret och kommentera ändå, jag har ju inget sätt att kontrollera det på. Men det är ni som ska leva med det samvetet sen!!!!!! 

Hur som helst, jag drar en vinnare om exakt en vecka, d v s tisdagen den 17:e oktober. Tills dess - hjälp mig få nån styrning på min blogg - fyll i formuläret! TACK!

Vem där?

Tyckte Sevvans veckolista var ovanligt kul pga är ju ändå lite lätt narcissistiskt lagd, så här är mina svar på vem jag (tror jag) är i olika sammanhang. Kan för övrigt berätta att Nikko och Pär har godkänt mina svar angående vem jag är i kompisgänget/relationen.

Påjobbet: idésprutan som är bättre på att kläcka idéer än att genomföra dem. Jobbar bäst fram till lunch, sen lallar jag mest runt känns det som. Trivs bra med att ha ett delvis praktiskt och lite fysiskt jobb, delvis mer administrativt och kreativt. Är ganska stresskänslig men så länge jag mår bra är jag effektiv af. Jag jobbar bättre ensam än i grupp, men är ändå ganska flexibel och lätt att sätta in i olika grupper och sammanhang. Däremot känner jag mig ibland lite ensam och i pmsiga stunder missförstådd, eftersom jag inte tycker jag har en naturlig plats. Jag skämtade härom veckan att om vi hade haft ö-råd på jobbet hade jag blivit utrustad först, för jag har inget givet pakt-gäng. Alltså obs är på inget sätt utstött eller mobbad på jobbet, de är alla väldigt snälla med mig.

Påfesten: den som sitter ute och röker hela kvällen och blir proletärt arg + jätteglad i alla efter ett par drinkar. Ganska ofta den som börjar städa, men har försökt jobba bort mitt duktig flicka-komplex och skita i att plocka burkar. Istället har jag börjat smita hem när jag blir akuttrött vilket jag blir varje gång jag är ute med mina yngre vänner nu för tiden. Jag typ säger ”jag går bara ut och röker” och sen går jag hem. Det är ett mysterium att jag nånsin har gått på efterfest frivilligt.

Ikompisgänget: jag hoppas jag är ganska bra på att prata ångest med och att jag kan erbjuda lite trygghet. Tyvärr bjuder jag nog oftare på comic relief än nåt med substans, men det kanske behövs det också. Jag har hur som helst en stark omhändertagande sida och mår bra när jag får mata och skämma bort mina vänner. Dessutom tar jag ofta rollen som projektledare, vilket kanske både är bra och dåligt. Jag har väldigt enkelt att få nya vänner och min kompiskrets är bred och mångfacetterad, men jag är riktigt nära med cirka två människor om ens det. Jag har svårt att be om hjälp eller stöd när jag behöver det och har en tendens att lägga för mycket på en och samma människa vilket sen gör att jag känner mig orimligt besviken på att den inte ger mig ”tillräckligt”. Samtidigt är jag ganska opålitlig på det sättet att jag ställer in, glömmer bort och till viss mån vänder kappan efter vinden. Jag kan va jävligt ego och hård - ibland med flit, ibland för att jag är för uppsnärjd i mitt eget för att se andra. Men jag är också en väldigt rolig och generös vän mellan varven och jag hoppas det ändå är oftare än de dåliga dagarna. Jag önskar ofta jag vore en godare människa och skulle jag få göra personlighetsplastik skulle jag bränna bort den här känslan jag har ibland av att världen är skyldig mig så mycket, för det är så oattraktivt och giftigt. Jag förlåter snabbt men om jag är också ganska snabb med säga tack, det räcker. Jag är stolt över att jag blivit bättre på att cut the bullshit när det behövs och blivit bättre på att be om ursäkt när det behövs.

När Nikko trodde han var kul en gång

Pågymmet: haha! Den som sitter och skvallrar på den bekvämaste maskinen. Och den som svettas mest! Alla i min familj svettas GALET mycket i huvudet.

I bloggvärlden: det är väl lite samma sak som på jobbet kan jag tro. Kläcker ofta idéer, genomför dem sällan. Kan mingla med de flesta grupper men hör inte riktigt hemma i nåt gäng. Kan ibland verkligen angsta över vem som är min målgrupp och vad jag ger för bild av mig. Vill inte va folklig, vill inte va distanserad och sval. Jag hoppas att jag kan vara ett alternativ till nåt i alla fall.

Iskolan: högljudd, dramaqueen, bra betyg men lat som en oxe.

Den senaste selfien jag tagit, look at that glooow

Blandokänt folk: det är sällan jag känner att jag inte passar in i ett sammanhang. Men jag kan lätt bli lite tillbakadragen och observerande om jag känner mig osäker.

Pårestaurang: den som gnäller över det usla vegetariska utbudet/jublar över att de har nåt annat än en trött fylld paprika på menyn. Vi vegetarianer är inte bortskämda med flera alternativ, det är lätt att göra oss glada. Och vi blir hela tiden flera. Bara som tips till alla restauranger där ute.

I klädbutiken: hatar att shoppa på det sättet. Visst kan jag strosa i nån affär ibland, men då gör jag det helst ensam och med hörlurar i öronen. Och jag hatar att söka efter nåt speciellt, då söker jag hellre online.

I en okänd stad: jag är så hemskt sällan på okända ställen tbh. Men jag går hjärtans gärna på museum och ser historiska byggnader eller besöker loppisar - mindre gärna på shoppingstråk. Men jag är en så oerfaren och nojig turist att jag nog håller mig ganska långt till utstakade vägar. Är inte den som ”upptäcker” små guldkorn i nån återvändsgränd på det sättet.

På flygplanet: den som gråter i smyg och spänner mig vid start och landning. Och den som är totalt uttråkad resten av tiden.

Jag i min relation

I en relation: jag är en krävande partner men ger också mycket. Jag lider av ganska svår seperationsångest (hej skilsmässobarn!) och behöver mycket (verbal) bekräftelse. Men jag behöver också mycket ensamtid och det är väl det jag tycker jag & Pär är bäst på; vi samexisterar och pratar om allt, men vi låter varandra ha skilda intressen och liv. Nåt av det bästa jag vet är att ligga och läsa sida vid sida. Umgås men ändå inte. Jag tycker, irriterande nog, att det är ganska viktigt med födelsedagar och minnesdagar och sånt. Hittar gärna på små överraskningar och sånt i vardagen. Jag tror att jag är ganska kul att va ihop med, men man får också stå ut med att jag kan vara orättvis när jag tar ut alla möjliga frustrationer på dom som står mig närmast. Kan va ganska svartsjuk ibland, men inte i regel. Liksom jag är inte svartsjuk på det sättet att jag bryr mig eller behöver veta om Pär pratar med andra brudar eller om han delar nåt med nån kompis som han inte delar med mig. Sånt är jag cool med. Men jag kan bli svartsjuk om det är så att jag känner mig lite hotad av nåt ex eller nån annan jag känner komplex inför.

I hissen: öööh... brukar väl passa på att spegla mig om jag är ensam och åker jag med okända är jag den som ljudlöst hälsar med ett ansträngt leende och sen står och stirrar in i väggen. Topp tre av situationer jag hatar är förresten att åka hiss på färjor pga alltid fulla män, odrägliga barn och stopp på varje jävla våning.

30 saker som gör mig glad

1. När brorsan säger "Var är Ellen?" åt Grim och Grim ser på mig och skrattar.

2. Att cykla hem från jobbet och det är precis lagom kallt.

3. När jag får en ny följare på instagram.

4. Att lämna i bilen när man egentlgien skulle stiga ur och sitta med en av syrrorna och bara prata skit.

5. Att rolla bort katthåren från en svart t-shirt.

6. Att gå och lägga sig nyduschad i nytvättade lakan.

7. Tjejerna i Paradise Hotel som pratar så öppet om sex och ligger och ligger och kliar sig i skrevet

8. Att köra bil och sjunga med i låtar

9. Spontandricka tre, fyra cider en fredagseftermiddag och komma hem salongsberusad lagom tills tv-kvällen börjar.

10. Få en Yatzy i Yatzy.

11. Gå till biblioteket utan planer och välja böcker i över en timme.

12. När håret faller bra redan från morgonen.

13. Introt till Fredrik & Filips podcast.

14. Annan post än räkningar.

15. Fina gamla neonskyltar till affärer.

16. Perfekt mogna avocados.

17. Att se en riktigt bra film på bio och gå hem med nån och prata om den.

18. När jag lyckas fånga nån av Violas alla miner på bild.

19. När Pär sätter sig till bords när jag lagat mat och uppskattande  säger "det här kan bli gott".

20. Att va på fammos vind och hitta gamla leksaker som jag lekt med som barn.

21. När en bok är så bra att man ligger och läser i flera timmar utan att se på klockan.

22. Kattungar, hundvalpar, kalvar och föl.

23. De där små interna sakerna som jag och Pär har som ingen annan förstår.

24. Att skrikdansa till en låt med dina kompisar i en lite för trång lägenhet.

25. Riktigt röda tröjor.

26. Lägga i gång diskmaskinen efter middagen och torka alla ytor i köket.

27. Fina uttryck på dialekt.

28. Att ta ett resmål på 10 poäng i På spåret.

29. Simturer sena julikvällar. Eller när som helst.

30. Långa frukostar ensam och med radion på.

Allt jag lärt mig v. 2.0

Imorgon fyller jag 30. Det känns både självklart och jävligt sci-fi, på nåt sätt tror man ju aldrig man ska bli så gammal som man blir. Jag hade tänkt skriva en lista med livsvisdomar, men så insåg jag att jag skrev en förra året och när jag läste den så håller den ännu. Så med ålderns rätt tänkte jag att jag helt enkelt använder den igen och fyller på med lite nya visdomar.

♥ Be om ursäkt när det behövs.

♥ Men kräv också ursäkter ibland.

♥ Det lönar sig mer och är roligare att hänga med brudar än med killar.

♥ Du står inte i tacksamhetsskuld till nån för att de hänger med dig, du är värd kompisar även om du är en skitstövel ibland

♥ Men kom ihåg att påminna dina vänner om att du gillar och uppskattar dem. Gärna nyktert ibland.

♥ Mensvärk är en helt okej ursäkt att ställa in saker och ta det lugnt.

♥ Det lönar sig faktiskt att sova och äta regelbundet. Hur tråkigt det än låter. Frisk luft är också irriterande nog bra på många sätt.

♥ När kärleken kommer så kommer du känna igen den, men den kommer inte se ut dom du trodde.

♥ Och dröjer den så finns det två miljoner andra likvärdigt bra saker att fylla livet med. Romantisk kärlek är bara en bra sak bland andra bra saker, inte the best of the best.

♥ Stora trosor är the shit.

♥ Man behöver inte resa mycket eller långt för att vara öppensinnad och upplyst.

♥ Betala dina räkningar i tid och be om hjälp om det inte går nån månad.

♥ Diska åtminstone dagligen. Så mycket enklare.

♥ Till brudar på internet och IRL: Du behöver inte ha svar på allt för att få ha en åsikt. Du behöver inte svara och förklara på all kritik du får.

♥ Till dudes på internet och IRL: du behöver inte ha en åsikt om allt.

♥ Du var inte så pinsam som du tror. Inte som fjortis och inte i lördags på krogen.

♥ Alla snackar skit, men bryt inte förtroenden.

♥ Förlåt dina föräldrar om du bara kan, de gjorde antaglgien sitt bästa och dom är lika clueless som du.

♥ Du väljer din familj själv och har du tur är den du fått som barn en del av den.

♥ En högerregering är sällan (aldrig?) en bra idé.

♥ Du får minst krapula om du dricker ren vodka och bara ren vodka.

♥ Man behöver inte brinna för sitt jobb. Man kan också bara jobba och sen brinna för annat.

♥ Utgå aldrig från att alla andra har samma förutsättningar som dig eller att du kan tala för alla.

♥ Det finns ingen kompis eller partner som du inte kommer hata vid ett eller annat tillfälle. Det är okej, för de kommer antagligen hata dig med ett par gånger med.

♥ Lyssna på dina kompisar och försök förstå varför om de inte gillar din partner.

♥ Fråga dina far- och morföräldrar om allt du undrar över i deras liv. Du ångrar dig annars.

♥ Du kommer inte få allt du vill i livet och det är okej att sörja över det du inte fick.

♥ Ge cred när det är befogat. Du förlorar inget på det.

♥ Ge inte råd om inte folk ber dig om det. Det kommer nästan alltid slå bakut. Förutom om du har en egen blogg och födelsedag, då får du göra the fuck you want :)))))))

♥ Försök kom ihåg dig själv som 12-åring. Puberteten kommer att fucka upp en massa och som ung vuxen kommer du att ha tvivelaktiga prioriteringar. Men strax före allt det hände hade du antagligen redan svar på en hel del. Och nu har du lärt och levt så pass mycket att du äntligen kan använda dom svaren.

♥ Det gör ingenting att du är sist eller sen med förhållanden, barn, utbildning eller riktning i livet. Det handlar om några år de andra har försprång, sen är ni lika igen. Och du har en massa annat kul i ryggsäcken.

♥ Du kommer aldrig få nåt diplom för att du är duktig, så du kan lika gärna sluta försöka så mycket.

♥ Och till sist: livet suger ibland och det är helt okej att tycka det.

OCH MITT LILLA TILLÄGG FÖR I ÅR

♥ Humor är ditt bästa verktyg när livet suger.

♥ Strunta i alla "klä dig efter din storlek"-guider, de hör hemma i veckotidningar från 50-talet.

♥ Lycka är som kolsyra. Utan de där små bubblorna blir läsken ganska äcklig, men det är inte bubblorna som fyller livet.

♥ Våga ifrågasätta sånt du tror på eller inte tror på.

♥ Dina bästa vänner kommer inte alltid vara dom du har mest gemensamt med, utan dom du lär dig mest av.

♥ Man behöver inte veta vart man ska i livet, förr eller senare faller man in i den bana man ska va i.

♥ Du låter smartare om du frågar än bara låtsas veta nåt.

♥ Skäms du för nåt - prata om det så avdramtiseras det.

♥ Det är alltid bättre att ställa in planer med att säga som det är än att försöka hitta på nåt som låter "bra".

♥ Ärlighet varar inte bara längst, det tar dig också längst.

♥ Det finns styrka och trygghet i att vara medelmåtta och en i mängden.

♥ Du behöver inte älska dig själv, men du ska äga allt vad du är.

PUSS & KRAM

Saker jag screenshottat del 2

Ska vi ta en titt på vad jag screenshottat på senast? Ta en vuxen hårt i handen så börjar vi den här magiska resan.

En dag när jag var två procent flytande i portugisiska enligt Duolingo.

Drömryggsäcken.

En fin gammal bild på Dolly Parton som hon postade en dag på Facebook.

Frank Ocean at his best. Trro att den här tröjan kommer va en av de stora trenderna AW17.

Känslan varje gång jag tittar in på Finlandssvenska feminister på Facebook.

Ett pajrecept som killmaterskan postade på sin story på Insta. Innehåller två av mina godaste saker: körsbär och amaretto.

"I hate your big dumb combat boots/ And the way you read my mind/ I hate you so much that it makes me sick/ It even makes me rhyme" <- den som fattar fattar.

En riktigt bra look av Lady Di. Följ @princess.diana.forever för mer bra looks dagligen, ett av mina favoritkonton.

En inte fullt så bra look av mig, captured och snapchattat av Nikko, så klart.

Min nya bakgrundsbild. Mycket nöjd med den.

Två testresultat - vem jag är i Grease och vilken diktator jag är - som kanske säger något om mig, jag vet inte. Tycker i regel om test på nätet, det är kul.

Meeeen här är lite Facebook-reklam om ett test jag inte orkade ta. Skulle ju iofs ha varit intressant och veta vilken av dessa hela fyra kvinnotyper jag hade blivit. Den fria själen med barnasinnet i behåll, Den blyga violen, Businesskvinnan eller Den Rödhåriga.

Inom kategorin "roligt" hittar vi en här ↑...

.. den här jätteroliga...

... och den här som är så on point att jag inte sett nåt on pointigare.

Nikko skickade den här åt mig och sa att det var vi som gamla. Det ÄR vi.

En bok Eleonora rekommenderade men jag läser inte finska så nu ger jag vidare rekommendationen.

Ricky Gervais som ung. Varför har inte unga män mer kajal?!

Två "PREACH IT"-moments.

Dagen efter mitt sommarprat sändes och Yles sommarprat var på andra plats i Podcaster :-)))))

Jaha, en till bra look av Lady Di.

Ett bra resultat jag fick i en Hogwarts-inspirerad styling challenge i Covet fashion jag ville förevisa åt Ronja. Vi har ett fashion house förresten ni kan joina om ni också mot förmodan spelar Covet. Det heter Jeppis Pride, hehe.

Till sist.

Flygplatsblogg

Har suttit och ska sitta ett bra tag till strax utanför gate 16 och tänkte bjuda på ofiltrerat och oredigerat stream of consciousness.

Vi flyger till Köpenhamn idag och det är ju kul. Vad som är mindre kul är att min reseneuros tvingade oss ta ett tidigare tåg/senare flyg (minns inte vilken väg det va) än vad vi hunnit med MED MARGINAL. Jag är alltid så nojig att missa olika transportmedel när jag reser att jag rätt ofta sitter och väntar som en annan fjant. Och jag menar man vet ju aldrig med VR och sen kan det ju va kö till säkerhetskontrollen eller nån har hoppat på spåret framför tåget till flygplatsen och ja. VR va i tid, det var två minuter kö till säkerhetskontrollen och ingen hade hoppat framför nåt tåg what so ever. Så nu sitter vi här, en och en halv timme till boarding och jag betalade just 4,80 för en kaffe.

En annan sak som också suger är hur ofräsch jag känner mig minuten efter jag lämnat hemmet. Jag duschade imorse och jag har bara åkt en tre timmars tågresa ännu men känner redan hur smutsig och klibbig jag är. Hur är det möjligt? Är det mentalt eller blir man på nåt sätt extra smutsig av att färdas med kollektiva färdmedel såsom tåg och flyg? En ärligt ställd fråga alltså.

Jag kunde också skriva om min med åldern stegrande flygrädsla och hur den tar sig uttryck. Egentligen är den inte så bad, men jag drabbas av tvångstankar om att jag borde skriva "älskar dig"-meddelanden åt alla jag älskar inför varje start, eftersom jag är ganska bombsäker på jag kommer dö. Har hittills kunna stävja det men nu när jag ändå sitter här och skriver: jag älskar er hörni.

En annan sak jag alltid nervar över när jag flyger är typ att nån flygvärdinna ska rycka tag i mig och ba apapapap, du är för tjock, planet kan inte lyfta om du är med. Som om det skulle hända?! Men ändå, det är ju liksom inte bekvämt att flyga för nån och har man dessutom höfter som inte ljuger nån dag i veckan så blir man ofta lite svettig av små säten och lite benutrymme. Försöker göra sig så liten som möjligt, ignorerar krampen i armen man får av att låtsas sitta bekvämt bara så att man inte i misstag ska spilla it över nån annans säte. Det är väl bra med hänsyn men det känns så typiskt kvinnogöra att göra sig så liten som möjligt. Jag har aldrig suttit bredvid nån tjock gubbe som har på nåt sätt haft nåt ursäktande i sin aura. Aldrig. Istället är det med en viss stolthet dom bär upp bratwurstmagen; pöser sig ut och utstrålar pondus.

En gång fick jag och Pär bästa platserna, typ strax vid nån nödutgång med extra benutrymme. Mitt emot oss satt en flygvärdinna som hade ett så förbannat milt leende hela vägen och graciösa händer knäppta i knät och när hon såg att jag krampaktigt höll Pär i handen så log hon extra milt mot mig och det var den bästa flygresan jag kan minnas. En annan gång blev jag tvungen att be flygvärdinnan om en förlängningsdel till bältet, för det var kort för mig. Har aldrig känt mig så förnedrad. Men ju fler gånger jag flugit sen dess desto mer börjar jag tro att det var nåt fel med det, för jag har aldrig upplevt nåt problem med säkerhetsbältena nån annanstans och jag har ju inte gått ner i vikt. Det där sista skrev jag mest för att släta över. Again with the ursäktande!!!

I nån skrivkurs jag nån gång gått var det nån (tror det var Monika F <3 )som sa att man ska söka det där som skaver och bränner och där - där ska man skriva. Det är en bra regel tror jag, men jag följer den sällan här på bloggen. Det där med bältet sved men det är det första svedan på många inlägg. Mest för att jag är så förbannat trött på inlägg som börjar typ med "det här är kanske det svåraste inlägget jag nånsin skrivit" och jag försöker att inte lansera skit som skaver på det sättet längre. Men också för att let's face it, nåt ska jag väl spara till ROMANERNA.

Det är förresten också en grej jag tänkt så otroligt mycket på den senaste tiden, ungefär sen jag skrev på det där kontraktet. ROMANERNA. Jag är så orolig för att folk inte ska ta mitt skönlitterära skrivande på allvar. På en annan skrivkurs jag gick nån gång kom den evinnerliga diskussionen igång om att förlagen bara vill ha sånt som säljer och att mycket som ges ut görs det för att "det är unga människor som har bloggar och vloggar och kan branda sig själva". Underförstått att det görs på bekostnad på sånt som GIVETVIS håller högre litterär kvalitet men inte skulle sälja. Det här var just när jag just börjat prata med mitt förlag första gången och jag blev först asförbannad och ville stiga upp och säga att kanske om ditt pretentiösa bullshit till skrivande var lite bättre hade det också getts ut. Men sen blev jag ledsen, för det är klart det kanske ligger nåt i det. Och även om det inte ligger nåt i det så vet jag att jag av vissa (OBS inte alla) kommer ses som den där oseriösa linslusen och bloggaren som fick ge ut en bok pga linslus och bloggare. Säg inte emot, ni vet lika bra som jag att så är det. Men jag litar på min redaktör och jag har svårt att tro att min fis i rymden-blogg skulle va tillräcklig garanti för försäljning om inte mitt manus höll. Men det är svårt att inte tvivla på sig själv när man äntligen ställs framför drömmar man alltid haft.

Det gick just förbi en man, solbränd och sannolikt nyss hemkommen från en semester. På hans t-shirt stod det "same shit different day". Jag gillar inte t-shirts med text och verkligen inte om den texten ska ses som nåt humoristiskt. Men jag kan på nåt sätt ändå gilla uppgivenheten och galghumorn bara en ölstinn finne besitter sista dagen på semestern när han, redan på resan hem klär sig i ett sådant statement. Kanske tolkade jag det helt fel, kanske han va självmedveten på ett annat sätt och hans t-shirt var ett försök att verka nonchalant angående sina resvanor. Men hans sätt att bära bratwurstmagen som en förstagångsföderska gav mig en antydan om att en sådan osäkerhet inte är hans största trademark.

Nu är jag långt långt ifrån var jag började och jag tror ni har tappat tråden för länge sen. Dessutom sitter än sassy medelålders man mitt emot mig här och ger mig blickar som jag känner mig tvungen att besvara. Ingen vinner mig i silent judgement.

Och om jag nu skulle dö på planet: älskar er!

Ett kombinerat svar på en mängd olika mejl

Jag får ganska många mejl nu för tiden - och det är ju kul. Det är mejl med förfrågningar, det är mejl med uppskattande kommentarer och det är mejl med frågor om råd i svåra situationer. Det är ju en otrolig ynnest att ens mejlbox fylls med annat än reklam och luddiga erbjudanden om galet sex och nigerianska miljoner. Att folk vill ha en liten del av det jag gör eller det jag är, det är ett faktum jag forever kommer vara tacksam för. Det betyder ju att jag gör något bra och det betyder att jag kan fortsätta göra det, i nån mån i alla fall. Jag har verkligen försökt svara på allt, även om det många gånger tar mig ett par dar att formulera nån slags svar. Jag vet att mejlen och frågorna slutar komma om de aldrig får nåt svar. Vissa saker har jag däremot inte svarat på alls, men då handlar det om erbjudanden om bloggsamarbeten jag inte kan ta eller är intresserad av att ta.

Och ibland handlar det om att jag måste sätta nån slags gräns.

Jag ger ut en försvarlig del av mig själv, varje dag i den här bloggen. Jag bjuder in er till stora delar av mitt liv och jag gör det så gärna. På vissa gränser tycker jag det bara är hälsosamt och intressant att tänja; som att prata om saker som jag kanske skäms för lite. Jag vill också försöka skapa nån slags (aldrig så liten) arena där det känns välkommet att lufta ämnen som kan vara svåra att prata om. Jag tycker om att ha en vänskaplig och familjär ton med er läsare och jag vet att många av er som läser de facto ÄR vänner och familj, hehe.

Många kanske tror att jag inte har nån integritet eller inte skulle vara mån om mitt privatliv, men det har jag och det är jag. Det är en hel del ni inte får ta del av i den här bloggen. Med åren har jag lärt mig att lyssna till min magkänsla för vad som är okej för mig och vad som inte är det. Jag håller hårt på den lilla bubbla som omsluter mig och min familj och mina vänner. Jag är också otroligt mån om min egentid. Om ni får ta del av mig en timme eller två om dan, så är det ändå ~22 timmar i dygnet jag _inte_ bloggar. Jag är Ellen, fru och dotter och syster och kompis alla timmar i dygnet. Jag är Blejk, fejt & fab- Ellen bara några timmar om dan. Max. Och så vill jag fortsätta ha det.

Jag är också mycket mer än det som kommer med i bloggen. Jag skulle inte säga jag är mycket annorlunda, men jag är mer. Det som syns här är oftast de färgstarkaste delarna. All den där gråa tisdagsmassan som också är jag syns sällan här. Jag vill bara påpeka att jag nog inte är en sån rolig och kul kompis alla gånger.

Det här är kanske självklara saker för er, jag vet inte, ni får ursäkta mig om jag är övertydlig, men jag tror det behöver sägas en gång till. Jag har fått en del mejl jag inte svarat på den sista tiden. Jag har förstått att vissa blivit besvikna eller lite arga när jag inte svarat.

Några av er, som jag inte känner annat än instagram-namn eller signaturer under kommentarer har approachat mig på olika sätt och tyckt att vi borde bli vänner, IRL alltså. Det är förbannat fint och smickrande att ni tror jag skulle bli en bra vän. Men det gör mig också så otroligt obekväm.

Jag vet liksom inte hur jag ska svara på såna mejl utan att nån ska ta det personligt, för det är det aldrig. Jag tvivlar egentligen inte på att ni är decent people med decent värderingar som skulle bli decent vänner. Grejen är att ni vill bli vän med BFF-Ellen, en Ellen jag inte är mer än några timmar om dagen. Det blir något skevt i att bygga en vänskap på det, jag vill inte ha det så. Jag vet att jag nån gång skrev att ni kan skriva och bjuda ut mig på en kaffedejt om ni har lust att träffa mig, men jag har nästan lust att ta tillbaka det. Jag vill inte göra mig otillgänglig och ni får gärna fortsätta höra av er med frågor och funderingar. Men jag tror faktiskt ni får försöka leva med att jag kanske inte svarar på allt och jag kanske inte kan vara allt det där ni ibland vill jag ska vara.

Jag har mått ganska svajigt i vinter och i vår. Det har varit stressmoment på stressmoment och vissa dagar har jag bara gråtit och upprepat att det känns som att jag håller på att drunkna åt Pär. Det är inte sunt, jag vet det. Jag har varit här förr. Det känns mycket bättre nu fyi, men jag blev redigt skraj att jag höll på att gå in i väggen igen där ett tag. Så jag är lite försiktig. Ett av stressmomenten var alla de här obesvarade mejlen och vänförfrågningar som kommer gång på gång och allt det har gnagt i mig ganska mycket.

Jag har ett sånt otroligt stort behov av att vara duktig och omtyckt, det stressar mig att veta att det går runt folk där ute som tror att jag anser mig vara för bra för dom eller bara skiter i dom. Jag tror ofta att om en människa tycker jag är dålig på nåt sätt så gör det mig automatiskt dålig. Så är det så klart inte. Men det är tankar svåra att skaka av sig. Att ha en personlig blogg gör det också svårt att dra gränser; jag vill inte va för professionell, men jag vill ändå ha ett privatliv.

Det var till slut min kompis Jutta som ganska bryskt sa; man behöver faktiskt inte ge allt åt alla. Och det är faktiskt sant. Det är så enkelt men så sant. Man behöver verkligen inte det. Och jag behöver inte definiera en regel mer än så. Jag följer magkänslan och säger magkänslan: nej, det här orkar du inte/det här känns inte bra så då är det så.

Till er som blivit utan svar eller blivit nekade vänförfrågningar eller sånt; jag är ledsen, jag ska försöka svara hädanefter. Men om ni tidigare blivit utan svar, är risken stor att mitt svar är negativt. Jag kan inte ge allt åt alla. Det hoppas jag ni kan respektera.

Däremot får ni gärna fortsätta ställa frågor om ni har såna, tipsa mig om saker ni tror jag skulle gilla och säg ifrån om ni tycker jag beter mig som ett rövhål. För det är så vänskap byggs. Som vän ska man vara bekväm att ställa krav, men man ska också vara bekväm att säga nej. Nu har jag sagt det.

Och för allt i vääde, ha inte dåligt samvete om ni känner er träffade av det här inlägget. Jag uppskattar era mejl, det gör jag. Jag har bara inte riktigt kunna formulera mig kring den här problematiken som har uppstått. Men nu har jag gjort det.

Tack, puss, hej!

The mom tag

Igen härmar jag Daniela rakt av bara. Jag tycker faktiskt att ni nästa år får så lov och rösta på henne som Årets blogg, för det är ju hon som gör allt jobb och jag bara siiter här och copy pastear. Hon förtjänar det. Hur som helst läste jag hennes mom tag och tänkte "här har jag ett enkelt sätt att få innehåll till bloggen" för min mor är sällan o-sugen på lite uppmärksamhet här och jag är ganska ofta sugen på att lata mig, så ka-ching!

The Mom tag är enkelt förklarat: min mamma har svarat på frågor om mig.

1. Hurudan var Ellen som liten?

Lillgammal och väldigt snäll. Tidig med att lära sig saker som alfabetet, att läsa och att gå.

2. Hurudan var Ellen i tonåren?

Skör. Saknade lite konsekvenstänk. Jätteglad eller jätteledsen. Kastade sej in i saker och lät känslorna helt styra. Men fortfarande snäll. Fortfarande lillgammal på nåt sätt.

3. Hurudan var Ellen i skolan?

Duktig utan ansträngning, lat...

4. Om hon inte hade fått namnet Ellen, vad skulle hon heta då?

Fanns inget annat namn. Bara Ellen. Är man en Ellen så är man.

5. Berätta om ett fint minne med Ellen:

När hon blev storasyster första gången. Så stolt och så kärleksfull mot sin lillasyster Julia direkt. Väntade på att svartsjukan över att ha släpat hem denna syster skulle komma, men den uteblev. Och Håkan Hellström konserten på Sofiero. Fint och fint, men förstod när mascaran rann i svarta floder nerför tonårskinderna att denna människor besitter stora känslor.

6. Påminner du och Ellen om varandra?

Ja.

7. Vilka likheter har ni?

Vi är båda fejt och fab. Vi är båda kreativa. Vi kan gå i gång på orättvisor (om än olika upplevda orättvisor) till den gräns att vi blir själva orättvisa och helt saknar objektivitet. Det kan gälla en glömd lånebok, ett krig eller en ogenomtänkt, korkad oraldiarre av någon nära eller ej så nära vän.

8. Vilka olikheter har ni?

Ellen är blejk, int jag. Ellen tycker om att laga mat och jag gör allt för att slippa. Ellen kan vara cool över tider att passa såsom tåg, flyg och tandläkare. Jag är ett nervrak, kommer i för god tid och kollar biljetten någon gång per minut. Jag dammsuger nästan dagligen och plockar soffkuddar och får små nervösa ryckningar om inte tvättkorgen är tom. Men mina kökskåp, städskåp och lådor är kaos. Ellens bokhyllor och skåp är nogsamt ordnade medan dammsugaren knappast kommer bli överhettad. (OBS! Det här stämmer inte riktigt, jag tycker om att dammsuga och göra det ofta, det är bara det att jag inte är sjuklig med det som mamma.)

9. Bråkar ni ofta?

Ja. Men aldrig allvarligt, mest irritation.

10. Vad är det dummaste Ellen gjort?

Sånt berättar man inte för sin mor. Även om det finns vissa relationer och situationer som kommit till ens vetskap där man undrat om hon helt förlorat kompassen. Men så länge man lär sej något av dumheterna och varken djur eller människa kommit till skada är det ju ingen dumhet, utan en lärdom så här i backspegeln.

11. Vilka tycker du är Ellens bästa egenskaper?

Hennes hjärna. Hennes förmåga att kunna uttrycka sej i skrift och tal så målande och roligt och på sitt alldeles egna sätt. Humorn.

12. Har Ellen någon konstig vana?

Neeej. I så fall är den så konstig att hon endast lever ut den i det fördolda. Hon samlar på Lotta böcker. Det är ju smått konstigt. Varför Lotta?

13. Finns det något Ellen gör som du retar dig på?

Ja. Läser när vi pratar i telefon bl a.... (Jag tycker inte om att tala i telefon och då man dessutom ringer två gånger om dan utan annat ärende än "har e hänt na sen sist?" så tillåter jag mig göra annat under tiden).

14. Skulle du göra något annorlunda om du fick uppfostra Ellen på nytt?

Nej.

15. När har du varit som stoltast över Ellen?

När hon förstod sin gåva och att ta vara på den. Behövs inga priser och tv-framträdanden och radioprat (väldigt stolt då också förstås) för att göra mej stolt. Som stoltast när hon fattar vad hon måste göra för att må bra och vara lycklig. När hon fattar att hon är genial och jantelagen kan ta sej i röven. De stunderna är guld.

16. Beskriv hurudan den perfekta partnern för Ellen är:

Pär. Ett ord räcker. Han är underfundig och rolig och smart. Kan också trolla med ord.

17. Finns det något Ellen lärt dig?

O ja. Inte döma hunden efter håren bl a.

18. Vad brukar du och Ellen göra när ni umgås?

Prata. Gå på loppisar. Prata. Skratta.

19. Var skulle du vilja se Ellen om 10 år?

Där hon själv vill vara. Men givetvis som en del av oss. Lycklig. Det är det viktigaste, man kan inte alltid vara sprudlande lycklig men finna harmoni. Vad som tar henne dit vet hon bara själv. Om det så är bästsäljaren som förändrar hela världen eller att virka mormorsrutor för att sy ihop till kattäcken till de hemlösa frassarna i Uralbergen. Spelar ingen roll bara det får henne att brinna och le. (Förövrigt kan hon ju glömma arvet om hon glömmer att nämna mej i tacktalet när hon vinner Nobels litteraturpris).

20. Och sist, men inte minst: Vad tycker du om att Ellen bloggar?

Bra. Varit förlösande för hennes skrivande tror jag. Hon har fattat att folk vill läsa det hon skriver.

:-D

Jag är sällan glad här på bloggen. Inte för att jag inte är glad irl, men för att jag tycker det är ganska ointressant med glada människor. Jag tycker det är mycket roligare att läsa (och skriva) när jag är arg eller sur. Jag är bra på att vara arg och sur. 

Visst är jag glad ibland, ganska ofta faktist, men jag är inte en sån som sprider glädje kring mig. Jag är inte en människa med positiv aura och jag tror inte folk så ofta känner att de får energi av mig. Jag är inte en sån som peppar för saker speciellt ofta. Snarare är jag den som hittar nåt att gnälla på, oavsett vad. Det är få saker jag i livet jag ställer mig helt okritisk till. och jag förmedlar mer än gärna den kritiken. Jag gillar saker och jag älskar saker och jag tycker man ska va snäll och jag är nog ganska snäll nånstans långt inne (hoppas jag) men jag är inte en positiv människa. Om jag skulle vara en dvärg i Snövit skulle jag definitivt inte vara Glader. Inte Toker heller. Kanske Trötter (funderade länge på vad han heter och FATTA att de inte döpte honom till Gäsper, jävla idioter på Disney ass) i och för sig, men mest av allt är jag nog Butter. Jag är såååå Butter.

Jag är okej med att vara Butter. Jag tror inte på att vara glad jämt och ständigt, jag blev inte riktigt tillfreds med mig själv före jag insåg att jag är en gnällig, depressiv och irritabel människa. Så klart är jag annat också och så klart försöker jag linda in de här egenskaperna ibland eller i alla fall mjuka upp dem med lite good old galghumor, men jag är som gladast när jag inte försöker vara så jävla glad. Förstår ni vad jag menar?

Idag är jag i alla fall glad. På riktigt. Jag GRÄT AV GLÄDJE idag, för första gången på typ ever. Alltså det var bara ett par hulk men det var glädjetårar. OBS jag är inte gravid, det här är inte DET inlägget. Vill bara förtydliga det före nån får för sig nåt. Det här handlar om nåt helt annat. Det sugiga är att jag inte kan berätta så mycket just nu, men försök orka med mig i alla fall.

Jag fattar att det kan tyckas vara en dåligt timad dag att va glad på, med tanke på allt som pågår i världen, till exempel i Manchester. Det är det kanske också, men det gör mig också mer tacksam över det jag kan vara glad över.

Jag har det så jävla bra just nu. Seriöst. Det känns som att jag har trätt in i nån slags ny fas i livet. Alltså inte just idag eller den här timmen, men på sistone. Vet inte om jag är på uppåtgående i min pms-fas eftersom jag insåg det först idag, men:saker går bra för mig numera. När hände det?!

Jag har en partner som inte bara älskar och tar hand om mig, men också utmanar mig och vässer mig och låter mig vara jag. Jag har två husdjur som båda två är rumsrena. Jag är kompis med alla i min familj. Jag har kompisar som är som familj. Jag har nån att prata med när jag behöver det. Jag har ett hem som jag trivs i och som har ett rum som bara är bibliotek. Jag har hemförsäkring och dagstidningsprenumeration och ett giltigt pass. Jag har ett jobb som oftast trivs på och en månadslön. Jag får förfrågningar om roliga saker och jag får göra roliga saker och folk verkar vilja läsa det jag skriver. Jag har nått nån slags liten framgång eller vad fan man ska kalla det. Jag mår bra, både psykiskt och fysiskt. Det har äntligen blivit sommar. Jag tror på och ser en framtid.

Eftersom jag ändå är jag, det vill säga Butter, så följs ju den här glädjen av lite ångest. Jag tror ju inte på hela The Secret-grejen, att man får vad man ger och bla bla bla, men tänk om det är så? Då har jag en stor backlash att vänta. Jag har gett ut noll positiva vibbar. Jag är ett litet svin oftast. Tänk om det är så?

Inte heller kan jag säga att jag arbetat skithårt och att jag på nåt sätt skulle förtjäna det här. Det mesta jag har idag har på nåt sätt ändå kommit ganska enkelt till mig. Jag blir nervös när folk pratar om the struggle, för jag är mycket tveksam till om jag strugglat överhuvudtaget. Snarare känns det som att jag råkat vara på rätt plats vid rätt tid väldigt många gånger i rad nu. Det känns lite orättvist på nåt sätt. Jag har ju ingen kämparglöd alls utan ger nästan alltid upp så fort det blir lite svårt.

Det enda jag kan tänka mig är att vi trätt in i nån ny slags astrologisk tid och att det har vänt. Nån som kan sånt, är det månne så? Eller är det bara som Lisa Nilsson skulle ha sjungit, in the words of Mauro Scocco: nån där uppe måste ha sett mig och tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur?  Att den jävla uppförsbacke mina tonår och tidiga twenties var äntligen är slut. Att det är nu det händer? Kanske det faktiskt är så. Att det är jag som har himlen runt hörnet den här gången. Jag är bara så rädd att allt ska försvinna eller ta slut eller visa sig vara ett enda stort practical joke.

Risken finns ju.
Men jag var i alla fall glad idag.