Blackfish

Jag har inte gjort annat än babblat på om späckhuggare åt alla mina vänner sen jag såg den här dokumentären förra veckan. Det är något av det mest hjärtskärande jag sett på länge och har gjort mig till SeaWorld-hater nummer 1. Blackfish berättar om späckhuggare och människors exploatering av dem överlag, men koncentrerar sig också på en enskild späckhugggare, Tilikum, som har dödat ett par människor under sin tid i fångenskap. Det är så klart skithemskt och de som dött har varit oskyldiga tränare. Mina sympatier ligger ändå hos Tilikum, för när man får höra hans historia och de psykiska påfrestningar fångenskapen har gett honom, är det inte svårt att förstå varför han agerat som han har gjort. Jesus, jag skulle ha dränkt nån om jag levde under samma omständigheter som späckhuggarna gör. Späckhuggare som lever fritt har aldrig heller attackerat en människa och är fredliga till sinnet, sådär fyi.De har också högt utvecklat känsloliv och pratar ju för fan med varandra. Det är inte några jävla guldfiskar det här. Man kan inte behandla dem som t ex SeaWorld gör. Det är heller inte sjysst mot människorna som jobbar nära späckhuggarna att utsätta dem för den risk en frustrerad späckis utgör.

Tilikum, eller Tilly som han också kallas, lever fortfarande i fångenskap på SeaWorld Florida. Nu tillbringar han största delen av sin tid ensam i en liten sketen bassäng. Här kan du skriva under en petition att han ska släppas fri. Här är hans Wiki-sida med mer info om hans situation.

Jag vet jag låter som en crazy person, men alltså Blackfish och säg om inte ditt hjärta krossas när du hör en späckhuggare gråta. Kommer ni ihåg Free Willy? Ja, just det.

Huset Longbourn

Jag älskar två saker: 1. Jane Austen 2. Arbetarklassen (inte på ett borgerligt sätt som oj vad jag älskar att arbetarklassen finns så att jag kan utnyttja dem och äta kaviar av deras av arbetet krökta ryggar och sedan vaska champagnen den ensamstående mamma och servitören just hämtade fram åt mig, UTAN mer som oj, vad jag älskar när arbetarklassen kommer till tals och orättvisor uppmärksammas och det ges ett historiskt perspektiv så att vi kan glädjas över de framgångar som vi faktiskt rönt utan att för den skull glömma bort att klassklyftorna ökar, även här i Finland, hela tiden och det fina i den gemenskap som finns i arbetarklassen DJUPT ANDETAG)

Huset Longbourn har båda ingredienserna alltså älskade jag den också. Eller, okej, det hjälpte att den var väldigt välskriven och berättade en helt okej kärlekshistoria. Men okej, så här; Ni vet Stolthet och Fördom, well Elizabeth Bennet och hennes familj har ju, som var brukligt på den tiden, tjänstefolk. De här tjänstefolken syns inte mycket i Stolthet och fördom, de skymtar fram lite, mest mrs Hill, som är den äldre kokerskan och allt-i-allon. I Huset Longbourn är det den yngre jungfrun Sarah som står i centrum. Hon finns inte namngiven i S & F, men jag bär inga tvivel på att hon fanns där i bakgrunden efter att ha läst hennes historia.

Jo Baker flätar väldigt skickligt in sin alldeles egna historia med Jane Austens och jag drabbas aldrig av tanken att det här bara skrevs för att mjölka mer ur Jane Austen-vurmen. Det finns en genuin vilja att skildra andra sidan av myntet. Att lyfta fram de som tvättade fröknarna Bennets mensbindor och tömde mr Bennets nattpotta. Just de här detaljerna, att inse att det är samma kroppar med samma funktioner och samma slaggprodukter som ska ut under de skira empire-klänningarna tyckte jag om. Men också i, att hur godhjärtad Jane än är och hur skarpsint Elizabeth än är, så verkar ingen av dem någonsin ifrågasätta tjänstefolkets arbetsvillkor eller så. För de är ju barn av sin tid. Det finns alltid en smutsig och kärv baksida av det vackra och det skira, det finns alltid någon som sopar de renskinande golven.

Sen så bjuds vi på precis rätt mängd smaskiga detaljer, lite fan-service för oss Jane Austen-nördar. Jag ska inte avslöja vilka. Men in alles, så kan jag verkligen rekommendera Huset Longbourn. Såg förstås om BBC-serien av Stolthet och fördom efteråt och highfivade dataskärmen varje gång något tjänstehjon syntes till.

Hade tänkt skriva lite mer djuplodande om arbetarklassen i litteraturen, men minns inte riktigt vad jag ville ha sagt. Men jag kan ju tipsa om t ex Jenny Wrangborgs Kallskänken som är typ en av bästa poesiupplevelser jag haft, som handlar om just arbetarklassen. Jag känner mig väldigt sjuttiotal när jag pratat om klass så mycket, men de var on to something på sjuttiotalet. Klasskamp ftw. Och Jane Austen då.

Känn ingen sorg

Jag är ju sent ute med det mesta, för jag orkar och hinner sällan hålla mig uppdaterad. Känn ingen sorg, som är baserad på husguden Håkan Hellströms musik och texter, har varit på min to watch-lista i typ två år och igår, äntligen, såg jag den! Och jag älskade den. Så klart att jag älskade den. Jag älskade den romantiska bilden av Göteborg, jag älskade Tomas von Brömssen som farfarn, jag älskade kläderna, jag älskade Håkans cameo och jag älskade det mesta annat i den.Jag vet inte om jag hade älskat den lika hårt om jag inte hade så starka känslor förknippade med Håkans låtar, men jag hade nog gillat den i alla fall.

Håkan var ju allt för mig som 13-åring, jag samlade på minsta lilla utklipp jag kom över, hörde på Känn ingen sorg-skivan på repeat hela sjuan och åttan igenom, hamnade i slagsmål med en kille på min klass som sa att Håkan var dålig och fulgrät när jag såg honom (därför hånar jag aldrig beliebers eller andra fans, för jag vet hur det är) på scen första gången. Det var på Sofiero i Helsingborg och jag var där med mamma, som skämdes över mig. Sen dess har Håkan alltid hängt med. På senare tid så har jag börjat lyssna mycket på Känn ingen sorg-skivan igen, för det känns som att den öppnat sig för mig på ett helt annat sätt, när jag är 27 och lika gammal som Håkan var då. Gråter alltid lite till Nu kan du få mig så lätt, kanske en av världens topp tre bästa låtar.  Man ba JA HÅKAN, precis så här är det.

Tror det är rätt många i min ålder som har håkan att tacka för mycket, det känns som att han är en rtist som betytt mycket för många. Men filmen, ja.

Filmen handlar om Pål, Johnny och Lena. Och Prinsessan Eva i nylackerade skor förstås. Pål vill göra musik men lider av scenskräck och tvångstankar och Johnny bara ÄR , så där jättefint dekadent och trasig och glamorös. Jag gillade att han killen från Torka aldrig tårar... som spelar Pål har härmat både kroppsspråk och sättet att prata av Håkan himself och jag ÄLSKAR Johnny förstås, män med silkesskjortor och örhängen = bra. Lena är lite tråkig känner jag men okej då, det behövs väl nån motvikt. Prinsessan Eva är ytterst osympatisk och dessutom väldigt snyggt klädd, så henne gillar man ju. Jag är svag för diviga kvinnor på film och tv.

Det här är ingen Mamma Mia-typ av musikal, alltså no offence Meryl Streep, men den filmen ligger några kilometer söder om Känn ingen sorg på kvalitetstermometern. Känn ingen sorg är en riktigt bra film helt enkelt. Med ett jävla bra soundtrack <3.

Ska vi avsluta med världens roligaste klipp? Klart vi ska! När Håkan var med i Skavlan förra året. Så jävla roligt.

https://www.youtube.com/watch?v=YSVcSBWF0sA

Försöker komma ikapp

https://www.youtube.com/watch?v=wzTnwGZQwNo Nu ska jag bara göra allt jag skjutit upp under jullovet före jag börjar blogga for realz igen. Så länge kan ni lyssna på Lorentz, eftersom han är typ bäst. Ge mig ett par dagar, så är jag här igen. Puss!

Mina bästa julfilmer

Vi firar ju julen till minne av att Tvn uppfanns (eller...?) och då tycker jag man kan hedra det med att kolla lite extra film, gärna såna man har sett ett tiotal gånger tidigare. Här är mina favoritjulfilmer, men de flesta återfinns nog säkert på era listor också, det finns ju inte så jävla många julfilmer att välja mellan till slut.

8 femmes. En fransk liten mordhistoria som också är en musikal.En familj har samlats för att fira jul i en herrgård, men så hittas pappan i huset död. Den här filmen är helt ljuvlig och tyvärr inser jag nu att det är det alldeles för många år sen jag såg den sist. Ska nog se den i år igen.

Fanny och Alexander. Kanske världens bästa julfilm. Älskar allt med den, men speciellt Ewa Fröling och Stina Ekblad är typ magiska. Och Börje Ahlstedt! Seriöst, har ni mot förmodan inte sett den, så se den asap.

Gone with the Wind. Inte en julfilm egentligen, men för det första såg jag den första gången som tio-åring när den sändes som julvakefilm på SVT, så ajg förknippar dne alltid med jul och dessutom är den så där trevligt episk och storslagen som passar bra när man ätit för mycket morotslåda.

Home Alone. Förstås. Vad vore en jul utan Kevin McCallister? Både ettan och tvåan är obligatoriska i min TV-jul.

Love Actually. Igen, förstås. Den är ju supercheesy och kanske inte så bra egentligen, men att gråta till scenen när Mr Darc... j ag menar Colin Firth friar hör också till sånt som är obligatoriskt.

Sound of Music. Är det här en julfilm eller inte? Det är kanske den juligaste filmen någonsin som INTE handlar om jul. My favourite Things är väl vedertagen som julsång nu? Jag vet inte. Hur som helst, den är skitmysig och brukar visas på nån kanal kring jul. Hade en period i nian när jag kollade på filmen varje dag i typ ett halvår, är inte riktigt säker på varför, men tycker fortfarande den är jättefin.

It's a Wonderful Life. En av de få filmer som verkligen får mig att tro att det ÄR ett wonderful life man lever. Gråter också typ filmen igenom här, vilket kan vara skönt och befriande. Dessutom kanske den mest juliga filmen någonsin.

Meet me in St Louis. Bara det att sången Have yourself a merry little Christmas härstammar härifrån är ju motivering nog, men behöver ni ännu mer övertalan säger jag två ord; Judy. Garland. Älskar henne, tycker man också med fördel kan se The wizard of Oz i juletid, även om den inte är julig alls.

Die Hard. både ettan och tvåan, cause all I want for Christmas is Bruce Willis.

Horisontin reunalta

https://www.youtube.com/watch?v=LxX5O8qf8mc&feature=youtu.be Min kompis Johan spelar väl i en sisådär trehundra band, men det här är min favorit av alla hans band, Hermanni Turkki - och i dag kom deras nya musikvideo, woop woop! Blir alltis på bra humör och vill rymma med en cirkus, stanna upp hela nätterna och bli kär när jag hör på HT, så jag tror det är ett mycket bra betyg. Om ni har chansen att se dem live, gör det. tänker ännu ibland på när jag såg dem på gatan i Hesa för två år sen, det var fint.

Filmfetton

I helgen har jag kollat på en hel del film, först Gone Girl på bio med min bio-partner nr 1. Den var bra. Typ 3½ tomma och flottiga popcornslådor av 5 möjliga. Sen hyrde jag och brorsan film i lördags. Lukas Moodyssons superfina Vi är bäst! (Som jag visserligen sett förr, men inte brorsan. Och jag älskar den filmen, för den påminner så mycket om min egen högstadietid, plus att den är så genial i detaljer, så klockren, en 4½ av 5) och till den filmen jag vill prata om idag, Nebraska. Nebraska är gjord av samma kille som gjort Sideways och The Descendants, två gubbiga men ändå bra filmer. Nebraska är lite lika, gubbig, men ändå bra. Den handlar om en on the edge of Alzheimers-pappa som tror sig ha vunnit en miljon och hans son som efter många om och men går med på att köra honom till Nebraska för att hämta upp "vinsten". Det är en fin och lågmäld (svartvit for some reason, men det funkade) historia om familj och försoning och bla bla bla. Se den, om ni har två timmar över. Också en bra skildring om den punkterade amerikanska drömmen. Och är en svag för spökstäder och obskyra motels så är det en fullträff, typ.

Men. Och det här är vad jag egentligen ville säga om filmen. Huvudrollen, David, har en ex-flickvän, som figurerar kort i historien och... HON ÄR TJOCK! UTAN ATT DET GÖRS TILL EN GREJ!!!

Och nej, hon är inte "kvinnlig" (wtf, vad är det?) och "kurvig" (<- det här är alltså uttryck som brukar användas för att beskriva smala människor som t ex Kate Winslet eller Jennifer Lawrence men som av nån anledning ses som plus size och  underbara för att de fångas på bild ätandes hamburgare, aaaargh, så många fel i världen, errro, error, error) utan sådär vanligt Midwest-tjock. Hon är inte rolig, hon är inte skämt, hon är inte elak, hon är inte dum, hon är inte lat och det kommenteras inte ens att hon är tjock. Hon bara är. Det här kanske låter som en konstig grej att haka upp sig på, men om ni riktigt börjar tänka efter - när har ni senast sett en tjock människa på film som inte är rolig eller dum? Eller tillskriven nån annan fördumsfull tjock-egenskap? Tänk riktigt noga efter. Och ge mig gärna ett exempel om ni kommer på nån.  Det var så befriande att se Missy Doty (som skådisen heter) spela en HELT. VANLIG. TJEJ. Så om inte för annat så kan ni ju se filmen.

Sen att filmen inte klarar Bechdel-testet på långa vägar eller  är sjukt vit, det är klart. Men allt är ju hemåt och jag jublar för minsta lilla steg. En helt vanlig tjockis, wohoo!

Instis

Hej, jag har skaffat Instagram, sist av alla heh, men nu säger jag som Jesus - följ mig! Ni hittar mig under namnet larsmoellen. Förstås.

Lilla Berlin

Av Johanna fick jag Lilla Berlin 2: Mina Vänner till födelsedagspresent och som jag älskade den! Var inte alls bekant med Ellen Ekman (som hon heter, hon som skriver) innan, men nu känns det som ba I just can't get enough! Så det får bli veckans tips, Lilla Berlin. Finnas få saker som är så roliga som när det drivs med hipsters och klockren svar på tal-feminism och Lilla Berlin bjuder på båda.

En sak som inte är rolig är alla dessa vegetarianskämt. Alltså, sure, driv gärna med mina kostvanor men gör det på ett innovativt sätt - visa lite kreativitet! Inte min middag äter din middag höhöhöhö kaninmat höhöhö bacon är så jävla gott höhöhö. Det är så gammalt, så gjort, så 2002. En släkting till mig postade ett dylikt skämt idag på Facebook och jag kunde inte hålla mig så jag postade en näbbig kommentar tillbaka och nu ångrar jag mig lite redan för det kanske känns lite elakt. Men samtidigt, hur elakt är det inte att posta en bild på en ko som skiter och ba höhöhöh kolla min mat skiter på din mat med undertexten fy fan, vad du är dum som inte äter kött. Jag skulle ha velat posta en bild på en döende jord och skriva Kolla, din mat förstör jorden ditt oansvarsfulla mähä, hoppas baconet smakar bra när du sitter i din postapokalyptiska värld och grinar.

PMS. Det är definitivt PMS.

Nu ska jag gå och vara kommunalpolitisk en stund och sitta i ett möte.

PS Snö?

Guldkanter, vardaglyx; sånt jag fotat på senaste

Hatar uttryck som guldkanter i vardagen och vardagslyx, det faller inom samma nötta klyshkategori som höstmys (föreställer mig att dessa uttryck sägs med en stor stickad halsduk sådär gulligt virat kring halsen, ni vet Nanna-style) . Egentligen hatar jag allt som passar som vägg-ord eller som skrivet på kaffekoppar. Fy satan. Men nu kom jag inte på nåt annat sätt att få alla bilder ur min kamera den senaste tiden inom samma inlägg, så here you go, mina "guldkanter". Eller "höstmys".

De senaste veckorna har det varit ett internationellt umgänge. Förutom Nikko från Kokkola så har vi hängt med Fine från Tyskland och Vlaicu från Moldavien. Sträck upp en hand den som känner nån från Moldavien? Nä, precis, tänkte väl det. Moldavien är känt för att vara Europas fattigaste land (en medellön på 150 i månaden, fatta pinsamt när en själv sitter och klagar på att en inte har råd att köpa Dior-mascara varje månad) och The Epic Sax Guy. Som Vlaicu är bekant med! You can't make this shit up. Älskar verkligheten ibland. Tyskland är väl känt för fotbolls-VM 2014 och tvivelaktig politisk historia. Kokkola är inte känt alls.

Mitt recept för att lyckas med internationellt umgänge; blanda upp med valfritt antal Larsmo-bor. Jag tog Mia och Henkka. Så umgänge - det är en #guldkant.

Katter är också en #guldkant. Bäst är de när de ligger och sover på barn & ungdomshyllan (vem har inte en sån?) bredvid Dumbledore.

Eller när de är nyfikna på kameran. Alltså Viola <3.

Små presenter av släktingar är definitivt en #guldkant. Speciellt om släktingen i fråga vet att en älskar Borta med Vinden. Tack faster! (Förresten, min bror har börjat skriva egna vitser. Så här går en "Vem är den snabbaste släktingen? Faster". Och en annan (funkar bäst på dialekt) "Vilket ben i kroppen festar mest? Rejvbejni". To be continued...)

Mat är också en #guldkant. Bäst är det ju förstås om en slipper laga skiten själv. Bild ett visar en uppvärmd tallrik snålsoppa från jobbet - nothin' snålt about that. Soppor är ju dessutom godkänt som höstmysmat. Bild två visar min lyxmiddag i onsdags. Jag blev nämligen sktiförkyld och febrig och fick stanna hemma ett par dagar. Ragnar och Ellu piggade upp mig med att handla hem mat åt mig OCH laga mat åt mig. Det är #guldkant om nåt är #guldkant, vänner som tar hand om en när det behövs.

Kaffe vid fammos = always #guldkant.

Tatueringar är ju verkligen #guldkant, eftersom en gör dem så sällan. Jag gjorde en ny i tisdags, men jag har inte orkat ta bild på den pga blev sjuk dan efteråt och nu är den skorvig och ful, så ni får vänta. Istället kan ni njuta av syrrans nyförvärv.

Saker som också är #guldkant, men som inte fastnat på bild (det här kommer upp om man googlar guldkant): Baby-regn i bekantskapskretsen. Inom en vecka har inte en, utan TVÅ av mina närmsta fått barn. Fint med bebisar. Att bli frisk efter flunssa = #guldkant. Min nya playlist på jobbet som ni kan följa HÄR är också lite #guldkant. Och att det är en vecka precis till min födelsedag... Inte så #guldkant p g a ålderskris (ni vet gruppen All my friends are having babies, I'm having hangovers? Det var jag som grundade den) men #guldkant tack vare en guldig födelsedagsfest. Att läsa nyöversättningen (oekj, två år gammal, så inte sååå ny) av Orlando i lagom feberyra är dekadent svag dam vid sekelskiftet-feelis- #guldkant.