Trött

Igår var jag så trött att jag kände mig attackerad. Jag vet inte om det är ljuset eller pollen eller bara världsläget som gör det. Antagligen en kombination av allt. Det är en trötthet som kommer utifrån i alla fall, jag sover bättre nätter än vad jag gjort på länge, jag rör på mig och äter bra. Jag har inte corona.

Idag tänkte jag att jag skulle ta cykeln till jobbet. Jag cyklar inte vintertid. Sen kom jag på att jag har bilen full med biblioteksböcker som jag måste lämna in. Alltså, vi pratar en Ikea-kasse bilderböcker. Så jag tog bilen.

Men imorgon kanske. Fast då ska jag ju i och för sig och fixa brynen, så kanske inte.

Aldrig för trött för att komma på en ursäkt i alla fall.

Vreden

Jag hann några kvarter, så satte sig tanken. Tänk om jag glömt upp garageporten?

Inte för att vi har något av värde i vårt garage, där står två halvtomma badringar i form av donuts, sommarringarna förstås (de är ju i och för sig dyra) och en sopborste. Men grannarnas garage, man kan ju åla sig in till de andras garage genom vårt. Tänk om nån stjäl nåt ur xx:s garage, de som är så rädda om bilen också. Vi skulle ju bli tvungna att flytta. Aldrig mer se dom i ögonen. Jag var nästan säker på att jag ändå hade stängt garageporten. Kunde inte min vänstra hand minnas att gräva efter kontrollen till porten i jackfickan, tryckte på den släta knappen och släppte ner kontrollen igen i ett myller av kvitton, munskydd och hörlurar? Jo, nästan.

Jag körde några kvarter till men gnaget ville inte lägga sig. Så jag svängde av, girade in till vänster och svor högt. Höjde volymen på bilstereon när jag körde genom villaområdet nedanför oss. Alla måste lida av min dåliga start på dan, förstå att världen har behandlat mig fel. Jag är först och främst ett offer, alltså förtjänar jag hög musik i bilstereon. Körde förbi halal-affären nära oss. De hade inte öppnat ännu och på fönstergallret är det nån som sprayat “vegan white pride”. Det är inte nytt, det har stått så en tid, men jag hade glömt bort det. Osäkert om det är ett budskap eller två människor som uttryckt sitt ställningstagande och vävt ihop något jag tycker rimmar illa. Inga veganer jag känner, känner nån slags white pride alls. Men, de flesta veganer jag känner, är inte så mycket veganer längre.

Undrade varför de inte målat över det. Undrade om jag borde hjälpa dem måla över det. Undrade varför jag ville göra det. Är det för att jag tyckte synd om affärsinnehavarna eller är det för att den här påminnelsen om rasismen i mina egna kvarter lever och mår bra stör mig? Skulle jag hellre blunda för det, tänka att rasism är något engelska kungahuset hänger sig åt? Inte jag och mina grannar?

Garageporten var givetvis stängd.

På vägen tillbaka till kontoret tänkte jag på var gränsen för galenskap går. Alla de här små riterna, turerna, omvägarna, rundorna som jag gör ensam, som ingen vet och ingen ser. Som sker bredvid allt det där andra som sker. Jag skriksjöng med i Sara Parkmans Vreden så inlevelsefullt att ögonen tårades. Tänkte, att jag var med i en musikvideo.

Två kilometer

Det är ungefär hur långt jag går på mina lunchpromenader. Det är inte långt, men det är något. Ni måste förstå att jag går väldigt långsamt. Så klart för att jag är ett berg som trippar fram på korta ben, men också för att jag går som ett barn när jag är ute. Pär och jag går aldrig promenader tillsammans, han marscherar fram som att han ska invadera ett grannland och jag kommer efter, dumstirrande med öppen mun och släpande steg. Oftast slutar det med att jag blir sur för att han kan gå fjorton kvarter utan att ens se tillbaka om jag är med längre. Och han blir stressad på att han måste vänta på mig. RIP tanken på romantisk promenad.

Blev därför väldigt glad när jag hörde ett samtal på Clubhouse i fredags, där det pratades lite om att man kanske måste bete sig som ett litet barn på promenad ibland för att vara öppen för de där nya idéerna.. Exemplet var att om ett barn ser ett klistermärke på en lyktstolpe vill barnet oftast stå och peta på klistermärket i tio minuter före man går vidare. Nu vill jag inte skryta, men lite så är jag. Funderar väldigt mycket, sparkar till en sten, blir glad av en bra pinne. Måste dra fingrarna längs med ett galler om tillfälle erbjuds. Så två kilometer är ungefär så långt jag hinner på min lunch.

Kan dock inte säga att jag fick en enda idé idag. Vet inte ens om jag hade en enda tanke. Men det kan ju vara skönt det med.

En perfekt månad

Ny månad, samma väder. Snön fortsätter komma ner. Idag är det långsamt virvlande snöflingor utanför fönstret, stora som fjädrar. En stor exotisk fågel har byggt på vårt tak och sitter nu där och ruggar. En slags stork kanske, oproportionerligt stor till huset.

Det måste ha figurerat ett storkbo i nåt slags barnprogram när jag var liten, jag har en så tydlig bild av hur det ser ut nu när jag skrev om det. Jag får också en slags känsla av diffust obehag inför det och jag vet inte alls varför. Är det nån som kan confirm this?

Den här februarimånaden börjar på en måndag och slutar på en söndag. 28 dagar. Vissa på internet kallar det för den perfekta månaden, jag vill vänta och se hur det utvecklar sig ännu. Det har snart gått ett år av extraordinära pandemi-tider. Jag förväntar mig inget längre, inte ens av månad som bara till sin uppbyggnad lovar allt.

En bra dag

Idag var en bra dag. Det är så sällan jag kommer ihåg att skriva ner det, så nu ville jag göra det. Idag var en bra dag.

Jag sov inte för länge, åt frukost, gick en promenad med ett syfte (köpa glasnudlar), läste Fjärilsvägen av Patrik Lundgren, gjorde sommarrullar i lagom takt. Med glasnudlarna. Hade hackat upp grönsakerna redan tidigare på dan så det var egentligen bara att montera kvar när klockan blev middag. Efter maten hade jag inget att göra. Verkligen inget, inte ens något som jag borde eller kunde ha gjort jobbmässigt, utan bara… Inget. Jag hann bli lite rastlös, få tråkigt nästan. Tänka tanken “vad ska jag hitta på?” nu.

Det slog mig hur längesen jag känt så. Hur längesen det är jag har känt att jag inte bara haft en lucka i kalendern utan också i huvudet. Så skönt. Jag duschade länge, smorde in mig, borstade håret. Tog hand om mig.

Idag var en bra dag.

Fikusen

Januari är så lång. Den har pågått så länge redan och det är inte ens halvvägs ännu.

Vår stora fikus har börjat tappa blad. Då och då lossnar ett fortfarande grönt, men helt torrt blad med ett lite prasslande ljud. Katterna har vant sig, så de rusar inte fram när det händer längre, men deras pupiller vidgas in absurdum ändå. De stirrar en stund men beslutar nästan alltid att det inte är värt att undersöka närmare.

Varje gång jag går förbi fikusen har den tappat ännu ett blad. Jag tycker den ser tröttare och tröttare ut men vill inte riktigt ge upp med den ännu. Jag undrar om den tänker detsamma om mig.

Bara gör't

Jag har jättemycket att göra idag. Jag har jättemycket att göra hela veckan. Därför låg jag upp till tre och läste ut en bok inatt. Därför sitter jag nu och leker. Doodlar lite på ett papper, ångrar mitt nagellack, scrollar instagram. Jag är oförbätterlig.

Så många gånger jag drömt om nån receptbelagd medicin eller drog som skulle ge mig fokus såna här gånger. Bara så jag skulle få det gjort. Kan amerikanska collegestudenter ta adderall kan väl jag. Men med min historik av att vara dålig på att hantera saker så tror jag inte det är läge att slänga in piller i mixen.

Nej, det bästa är väl tyvärr bara att göra som Dan Wieden sa.

Stora musjakten

Imorse sa Pär att han hade hört ljud av en mus under natten. Jag hann knappt klä på mig innan jag såg att katternas koncentration var väldigt riktat mot spishörnet. Jag satte mig och äta frukost - med fötterna upp på stolen mitt emot, utifall att.

Jag hann aldrig se musen, men den måste ha sprungit över golvet, för plötsligt hände det nåt under kökssoffan på andra sidan rummet och jag hörde ett pip, ett jam, ett brak. Ut under soffan kom Viola med musen hängdes och sprattlandes i munnen. Varvid några högljudda minuter följde, jag fick panik vid tanken på att Viola skulle hoppa upp och släppa musen i famnen på mig som en gåva. Hon gick med sån hög svansföring och var så stolt att jag var säker på hon skulle vilja visa upp sig även på nära håll. Sylvi hoppade henne i hasorna och ville vara med.

Till slut vågade jag mig av min köksstol. Då hade Viola släppt ner den nu helt döda musen vid Pärs fötter och satt en bit bort och tittade nöjt och nästan lite häpet på sitt byte. Jag sopade upp det lilla liket med våra sopskyffel och gick ut och slängde det bakom knuten.

Strax efteråt kom syrran med familj och hämtade mig, vi hade bestämt att vi skulle gå motionsspåret vid Storsand. Vi hann knappt ut i skogen före Pär skrev att katterna jagat en till mus över köksgolvet, men att den slapp undan. Det blir en spännande vinter på torpet.

Viola gick och spände och mös över sin bragd ända tills vi stoppade dem i burarna och åkte hem. Nu är vi hemma i vår musfria lägenhet och Viola har återgått till att vara lat city-katt, helt berövad alla jaktmöjligheter.

Vecka 51

Veckans strävan: Nu börjar veckorna ta slut, så ock min ork känner jag. Julen är väldigt lämpligt placerad, man behöver verkligen den här oasen av ljus och mys i allt det mörka ruskiga. Bla bla bla, klysch klysch klysch, yada yada yada. Varför kan jag inte säga något nån inte sagt tusen gånger redan?

Veckans playlist: den här, min egen, ganska nya men totalt klassiska Jul-lista. jag har tänkt i flera år att jag måste destillera all denna julmusik vi överöses med till en lista som känns 100% skön att lyssna på. Den är fylld med fjäderlätt körsång, spröda psalmer och en och annan skönsjungande diva. Absolut ingen Michael Buble, absolut inga experiment. Nu har jag till och med tagit bort Tyskarna från Lunds Achtung X-mas, trots att den i mitt tycke är en given jullåt.

Veckans bok: nu läste jag ju för sig ut den igår, men Dagarna dagarna dagarna av Tone Schunnesson kan vara en av mina bästa böcker 2020. Jag är också så glad att jag lyckats läsa ut en bok igen. Min kapacitet att ta in nya historier har verkligen varit låg i år, men nu känner jag att jag kanske börjar komma in i det igen. Det är ju en vanesak det där också, det är så lätt att halka ur sadeln. Mitt mål var att hålla upp en två böcker i veckan-standard i år, men nu när vi börjar närma oss målsnöret kan jag ju bara konstatera att så blev det ju icke. Och det gör väl ingenting, men det är så många böcker jag verkligen velat läsa som lämnat olästa.

Veckans julpynt: den här kosmonauten som hänger i vår julgran. Jag tycker glittriga astronauter är ett oväntat bra julpynt faktiskt. Det kanske är nånting med att det heter Vintergatan.

Veckans mardröm: jag har då två nätter i sträck drömt att jag i misstag råkat ha ihjäl nån och vaknat med bultande hjärta och gravsvart ångest över ur jag ska kunna fortsätta leva med det på mitt samvete. Det är en ganska återkommande dröm för mig, men jag tror inte man behöver vara Freud för att lista ut att dom tv säsonger How to get away with murder jag klämt de senaste veckorna har något med det att göra. Note to self: se bara kärleksteve from now on.

Veckans Viola:

Tomtar, bloggar, kläder, krans

För mycket länge sen hette min blogg Saker jag gjort och åsikter jag har. Catchy namn. Nu har jag hetat Blejk, fejt och fab i rätt många år och jag har ju arbetat in det bloggnamnet ganska bra. Men jag börjar bli lite sugen på att övergå till ett mer Ellen-centrerat namn. Skulle gärna vilja fortsätta använda BFF, men kanske bara inte så mycket fokus på det? Behöver jag en ny header, är det ditåt det barkar? Är det nån som känner sig manad att göra en? Jag skulle fan inte orka tänka ut en själv. Älskar den jag har nu, men ja. Förändring är väl ganska nödvändigt.

I alla fall, lite retro idag då, här är lite saker jag gör och åsikter jag har:

Lagade minestronesoppa förra veckan. Det blev oväntat gott, inte alls som skolans minestrone. Man kan ju undra varför jag gjorde minestrone med förväntningen inte så gott, men jag var sugen på en buljongig soppa och vege-chorizo så det blev det så här. Följde inget recept, bara fräste lök, vitlök, selleri, morot, nå sked ljus misopasta och kryddor och hällde över ett par liter grönsaksbuljong och sen i med pasta och i slutet stekta korvslantar och grönkål. Jag stod och pudrade och hällde en massa olika kryddor och såser i den under tiden den kokade så minns inte exakt heller vad jag lade i. Men tänk italienskt så går det nog bra. Det skulle egentligen va lite tomatpuré också men pga allergier använde jag miso. Slut på historia. Bra pasta sorter att använda i minestrone är t ex risoni. Jag använde trofie.

Årets julklappar är signed sealed och nu väntar de bara på att bli delivered. Det blev ett tema på årets inpaketering som min inre fjortonåriga panda kan vara stolt över. Presentsnöret är band ur en gammal vhs-kassett för övrigt, tips tips. Det enda som inte är inpaketerat är julklapparna jag och PG köpt tillsammans åt oss; en soda stream och en ny stereo (som vi inte ens köpt ännu).

Varje gång jag planlöst ritar nåt tänker jag att jag gör det alldeles för sällan. Det är kul och välgörande att bara sitta och rita, utan krav på att det ska bli nåt. På ordkonsten brukar jag ta tillfället i akt när barnen håller på med nåt att bara rita lite. Senast en julkula. Det blir mycket jul just nu.

Mycket jul ja. Här är mina jultomtar. Jag har tydligen startat en samling med dem, utan att veta det själv. Jag är ganska kräsen i mitt val av tomtar, jag kan inte förklara vad det är jag söker efter, men jag vet när jag ser tomten i ögonen om den platsar i samlingen eller inte. Och jag köper uteslutande på loppis. Moderna filttomtar med luvan över ögonen gör sig icke besvär, det är det fulaste jag vet. se där ,en åsikt jag har. Nyaste i samlingen och den enda som tillkommit i år är han längst till vänster som kokar gröt. Tomten med snökulan i magen är äldst, han härstammar från min mommo och moffas och var den som startade det hela.

Har gosat med Sylvi.

Har klätt på mig. Imorse hade jag och Pär samma tid att passa så vi gick samtidigt hemifrån, något som annars aldrig händer. Det var mysigt.

Och till sist så har jag pärlat ihop en dörrkrans till oss. Jag satt tre timmar med det här lilla projektet och plockade och började givetvis tio på kvällen. Classic Ellen. Men är mycket nöjd! Känns som ett trapphus-vänligt alternativ plus att nu syns det ju att det bor kReAtIvA kOnStNäRsSjÄlAr här. Jag googlade först lite mönster på nätet, men alla var så avancerade så jag gjorde på fri hand. Blev riktigt nöjd med resultatet!

Och det var lite saker jag gjort. Vad har ni gjort?