Hur JAG ser ut?

Typ så här. På en bra dag. Kanske lite mindre självgod, men jag är charmigare som rörlig och icke på stillbild så det är väl plus minus noll tänker jag.

Anne Hietanen frågade Hur ser du ut? på sin blogg och bl a Ela svarade, klokt som vanligt. Jag har funderat lite på det där, hur ser jag ut egentligen? (beroedne på betoningen i den där frågan kan den ha olika betydelser, jag har funderat på dem alla). Och svaret är väl; så här. Jag försöker ha så avslappnad inställning som möjligt till mitt utseende och försöker att inte be om ursäkt för att jag ser ut som jag gör. För vad fan ska jag göra åt det liksom? Jag har inte råd med plastikkirurgi, jag orkar inte svälta mig och jag tycker inte ens att det felas så jävla mycket på mitt utseende.  Tycker visserligen inte jag är så snygg jämt, men jag hade inte tänkt bygga mitt liv på mitt utseende heller (tackar givetvis ja till modelluppdrag om ni vill, obs obs obs), så skit samma.

Jag har tillbringat så jävla mycket tid med att hata mig själv och mitt utseende, upprepa elaka kommentarer om och om igen i huvudet och försöka synas så lite som möjligt. Jag har hackat och hamrat på min kropp för att passa in i alla möjliga mallar jag aldrig varit bekväm i.  Allt det där har jag gjort så jävla mycket (och gör fortfarande ibland när jag riktigt dåligt) och det har inte lett till nåt bra alls. Så till slut sket jag i det. OCH! Jag har aldrig känt mig så snygg som när jag slutade försöka vara så snygg. (Här kommer nån att tänka, men vadå sluta försöka vara så snygg, du sminkar dig ju hela tiden, och ja - det gör jag, men det är för att jag tycker det är kul, inte nödvändigt). Eller kanske rättare sagt - när jag började intala mig själv att jag är snygg så blev jag snygg.  Och om nån annan inte tycker det så ger jag dem ett stort jävla JAHA.

Jag är inte rädd för att åldras eftersom min erfarenhet säger mig (tror jag) att jag blir bara snyggare vart efter jag hittar mitt eget utseende mer och mer.  Så år 2040 kommer jag vara snyggast i världen, enligt mina egna teorier, mohahahaha. Nå nej. Nu låter det som att jag har  självförtroende av stål, men det har jag inte, långt ifrån. Vissa dagar tycker jag det bästa vore att slänga mig själv i en köttkvarn. Vissa dagar känner jag mig så ful så jag blir tveksam till om jag borde visa mig för barn under tolv, gravida och pensionärer. Vissa dagar drömmer jag om gratis plastikkirurgi utan sjukskrivning efteråt. Men samtidigt, det här är ju jag. Jag är stor, bullrig, varm och ganska kaotisk.  Precis som mitt utseende. Så ser jag ut.

(Eller som en kan säga med tre ord; Blejk, fejt & fab)

Kolla vem som laddat kamerabatteriet!

Så här mysigt hade vi igår kväll när vi (okej, måste börja använda JAG när det bara är jag och katterna det handlar om) kollade film. Svenska Call Girl och franska Amour. Båda två helt sevärda, men Amour var bättre. PS Röker alltså INTE inomhus även om det råkar ligga en tobaksask där på bordet. Den följde bara med ur jackfickan när jag sökte efter tändare till ljusen. Jag är äcklig, men inte så äcklig.

Imorse när jag kom till jobbet hittade jag den här fina lappen min bror hade lämnat efter sig i fredags. Tack för den.

Dagens första kund var Malin som drack kaffe och poserade vant.

Det här serverade vi till lunch idag på jobbet. Jag tänkte att matbilder är ju alltid poppis. Så varsågod, här har ni en matbild. På bilden ser ni gratinerad kyckling, men jag åt blomkålsgratäng pga vegetarian.

Sen hade jag handledarträff med Antin, min LittSkap-handledare och jag känner mig lite bättre nu. Som att det kanske finns nån slags riktning och mål och mening med mitt roman-projekt. Känner mig också lite inspirerad att fortsätta, trots skittråkigt parti just nu. Jag tog inga bilder från den träffen, men senare tog jag en bild av mitt hår, eftersom jag går i hår-förändringstankar. Vad göra liksom? Färga rött, färga blont, behålla luggen, spara ut den, klippa hela håret, bara toppa. Ja vejt int. Hur som helst måste jag göra nåt, för det bara hänger där nu.

Nu ska jag springa till min kommunaltjänst - bibban! Sen ska jag fika med Emmi och sen är väl den här dagen färdig. Om jag inte går på bio, de visar 12 years as a slave på filmklubbsvisningen, men jag vet inte om jag orkar. Jag är inte främmande för att somna på bio och idag känns som en dag det kunde hända. Vi får se.

O-tips

Nu vill jag o-tipsa om en film, nämligen Diana om Lady Di och med Naomi Watts i huvudrollen. Lady Di är ett av mina specialintressen och jag har de flesta böcker som getts ut om henne. Därför var jag ganska excited över den här filmen. Men alltså, hur kan man förminska nån sån inflytelserik kvinna som gjord så mycket till det våp som hon framställs som i filmen? Jag fattar inte. Jag blev faktiskt mest bara arg. Dessutom kändes Naomi Watts överspelad. Så veckans o-tips lyder; filmen Diana. Skit i den och gör något bättre med de två timmar du sparar. Typ pilla dig i näsan eller nåt.

Det våras

Små feta fåglar är något jag tycker väldigt mycket om. Andra fåglar också, men speciellt bofinkar och talgoxar och dom. Det är något i kombinationen smala korta ben och stor mage som är oemotståndlig. Det här och mycket annat har jag funderat på i helgen. I fredags satt det en talgoxe och sjöng i trädet utanför mitt hus och när jag hör sånt blir jag alltid lite glad. Nu har det dessutom varit plusgrader ett par dagar, så trots att jag vet bättre, att det kommer vinter ännu, så kan jag inte låta bli att tänka på uteserveringar och solglasögon, tunna skor och vindar från havet. Och då är jag inte någon som vurmar för våren annars. Rent konkret så har jag varit på ypperligt trevlig personalkväll hemma hos N & P, tack för det. Jag har också druckit te med Mia-Irene och ätit gudomliga mockarutor, tack för det med. Sen har jag försökt skriva lite, men allt jag gör blir till skit just nu. Så istället har jag raderat, strykit och skrivit om. Vilket fyller sin funktion det med, eftersom jag gärna långt och mycket om detaljer utan direkt betydelse för handlingen. Men det är en jobbig fas när allt en har skrivit låter som kattpiss när en läser igenom det.

http://www.youtube.com/watch?v=Y3Vm5Gt8y6w

Jag har också lyssnat en hel del på Kwabs. Den rösten alltså.

Förresten, jag jobbar heltid nu igen kan jag berätta. Min fina kollega D försvann till sjöss så tills vi pusslat ihop personalstyrkan igen jobbar jag utan mina skrivarmåndagar. Det suger, men så är det ibland. nån dag kommer det bli bättre. Men istället har jag fått ett skrivande extraknäck den här veckan som jag är skitglad över. Jag berättar mera sen, eftersom jag gärna vill vara en av de där bloggarna som håller hemligheter och inte berättar nåt.

Och jag lovar att jag ska ladda kamerabatteriet den här veckan. Och att jag ska vara gladare och lyckligare. Satan.

21. En grej som får mig att vilja vråla HIGH FIVE! i vardagen.

Eftersom jag är på URUSELT humör idag - vi pratar farligt hög blodtrycksnivå - så har jag rent spontant lite svårt med att komma på något som skulle vilja få mig att high five:a i vardagen så där. Men för att få mig själv på bättre humör tänkte jag lista saker som är värda ett high five.

• när jag hittar en bekants blogg jag inte tidigare vetat om
• när snygga polyesterklänningen jag hittat på loppis sitter perfekt.
• när jag vet svaret i På Spåret

• når jag vaknar extra tidigt och är skitpigg
• när avokadon är perfekt mogen
• när jag spottar en bok i hyllan på bibban som jag velat läsa länge, men glömt bort att jag vill läsa.

• när jag har en bra hårdag
• när jag har mens och inte värk
• när jag lagat mat jag aldrig gjort för och det är skitgott

• när jag drar ett roligt skämt och någon annan än jag skrattar
• när nån idiotstatus på facebook inte får likes
• när jag är färdig med något före deadline

• när jag får annan post än räkningar och reklam
• när jag kastar nåt i roskisen och träffar
• när jag hittar den perfekta presenten åt nån, helst strax före deras födelsedag

• när jag lägger sista biten i ett pussel
• när jag tror toalettpappret är slut men inser att jag gömt undan en rulle i skåpet
• när jag fått en kommentar på bloggen

• när min chef ber mig göra något och jag redan har gjort det
• när jag skrivit färdigt ett kapitel i min roman (händer mycket sällan)
• när jag hör Destinys Child eller Spice Girls på radion

Trodde i ärlighetens namn jag skulle bli gladare av den här listan, men den har bara påmint mig om att ingen av de här sakerna har hänt idag (OCH att Tina Fey är the queen of high fives) (och att jag verkligen borde ladda mitt kamerabatteri, gifs känns lite lame). ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH. Vad är det med alla dessa dåliga dagar lately? Det kan ju omöjligt ha med min egen attityd att göra.

Dröm om mitt Larsmo

Larsmo känns ibland som en av de mer okända kommunerna i landet. Folk använder det som exempel eller synonym för allt vad som är dåligt i Österbotten. Och okej, jag kan ju för all del förstå en del av det, varje gång vi (jag skriver vi, trots att jag inte varit skriven i Larsmo på flera år) figuerar i nationell press så är det i samband med skandaler inom laestandianismen och så. Och jo, min bild av min hemkommun är inte romantiskt rosenröd heller, det finns tydliga problem där och jo, en del Larsmobor (kanske to m en högre procentandel än i vissa andra kommuner) är inskränkta och extremt konservativa. Här finns åsikter som gör mig mörkrädd och fly förbannad. MEN.

Larsmo är också sällsynt naturskönt.  Jag har aldrig behövt vara rädd - på riktigt -  i Larsmo, jag har rört mig som jag velat hela barndomen. Och människor är ändå till stor del snälla i Larsmo. Det finns en gemenskap och en trygghet som jag värdesätter. Det finns också humor och värme. Larsmo är hemma, vart jag än flyttar. Och det tänker jag aldrig sticka under stol med, det vägrar jag skämmas över. Jag har hållt upp de bra sidorna med Larsmo varje gång nån frågat om hur det är att växa upp i Larsmo. Jag har försvarat, t o m laestadianismen har jag försvarat, fast jag personligen cirka noll goda erfarenheter av den som rörelse. Jag känner visserligen ett flertal insnöade idioter som är lessare, men jag känner också jättetrevliga lessare. Lite så där som, tja, HELA MÄNSKLIGHETEN är.

Och  jag har varit så trött på folk som jämt, jämt, jämt ska klanka ner på Larsmo, eller på Österbotten överlag. SKITTRÖTT. Som att jag skulle behöva en ursäkt för att bo här. Eller nån snyfthistoria från min Larsmo-barndom för att folk ska blir riktigt nöjda. Jag har också varit helt öppen med att jag gärna skulle flytta tilblaka till Larsmo nån gång.  För att jag tycker om det och för att jag tycker man ska kämpa för det man tycker om. Och för att Larsmo är så mycket mer än vad folk säger att det är.

MEN. IGEN.

Jag vet faktiskt inte om jag orkar kämpa, försvara, eller ens tycka en hemkommun som gör sånt här. För nu får alla som hånat, skrattat och talat skit om Larsmo rätt. Eller i alla fall vatten på sin kvarn. Det känns som att ha försvarat en kompis ingen gillar i flera år bara för att kompisen sen bara skiter en i ansiktet. Jag känner mig uppriktigt sårad. Fy skäms, Larsmo. Du är en dålig kompis.

Vi måste prata om Kristian Gidlund

Fast ni säkert alla pratat en hel del om det redan. Första gången jag kom i kontakt med Kristian Gidlunds blogg I kroppen min var via Tita, som länkade till honom. Jag läste lite, men bestämde ganska snabbt att det här klarar jag inte av. Sen har jag faktiskt medvetet undvikit honom lite, läste kolumnen "Det Sverige jag lämnar" och fick hjärtkramp. Såg honom bli intervjuad i Babel och bölade hela kvällen. Bestämde mig för att verkligen inte läsa nåt. Bokmärkte länken till hans sommarprat, lyssnade inte. Döden var så närvarande ändå under 2013, Kristian Gidlund fick vänta. Kom till jobbet 17:e september förra året och hörde att det var över nu, att han hade dött och bet underläppen blodig av tillbakahållen gråt. Det var för stort, det var för sorgligt, jag kunde liksom inte möta allt det där. Cancer, det är så svart och skrämmande. Speciellt när du ännu har en faffas död så nära inpå.

Men så igår köpte jag boken I kroppen min: Resan mot livets slut och alltings början. Tänkte att nu. Nu ska jag ta tag i det, för jag förstod ju att det finns ett verkligt värde i de här texterna. Nu vågar jag.

Jag tänkte att jag skulle ha boken på en särskild plats och bara läsa lite i taget, så att jag inte blir överväldigad. Sket ju sig rejält kan en säga, låg upp till tre i natt och sträckläste. Kunde. Inte. Sluta. När det är så fint och nära skrivet som I kroppen min är, då går det inte att sluta, fast man ska jobba om några timmar. Hade ju förberett mig på att gråta, jag är ju en lipsill. Men jag hade inte förberett mig på det här.

Självklart grät jag. Jag hulkade och snorade, kramade katterna, vred och vände på mig, fick gå upp och vanka runt lite i lägenheten emellanåt för att inte förgås. Vid ett tillfälle grät jag så mycket att ena linsen trillade ur ögat. Det var en av gångerna Kristian pratar om barnen han aldrig kommer få. Hur det träffade mitt i hjärtat på nåt sätt. För även om jag inte är döende och även om jag inte har cancer, även om jag har hela livet framför mig och många fertila år kvar, så är det här med att aldrig få barn något jag tänker mycket på. Jag vill inte ha barn nu (eller nåja, kunde gått röva bort en och annan bekants unge när jag träffar dem, de är ju alla så söta), men nån gång. Jag vill faktiskt det. Men jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Och jag vet inte när jag ska bli stark nog att våga skaffa barn. Eller om jag kommer hinna. Och att Kristian aldrig fick barn, att han inte hann, det är så himla orättvist. Det var svårast av allt att läsa.

Nej, svårast var när han berättade om hur han tog farväl av sina vänner hela tiden. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig vara i den situationen. Att bli tvungen att ta farväl på det sättet, eller att någon tar farväl av mig. Och han är ju i min ålder. Om en inte allt för lång tid kommer jag vara äldre. Den tanken också.

Nej, svårast var kanske hans så ärliga funderingar om döden. Om när en kompis till honom visar en dokumentär om ett barn som kanske blivit född med en gammal själ, en soldat från andra världskriget som flyttat in i en amerikansk unge. Det lilla hoppet i det. Det var det svåraste. Och när han ber sina nära att inte bli rädda om han visar sig efter döden.

Jag tycker ni ska läsa hans texter om ni inte redan gjort det. Det är vackert och viktigt och hopplöst och trösterikt. Kanske finns det en idé med att läsa allt i ett nafs, för jag har aldrig tänkt så mycket på livet och döden och meningen med allt som idag. Aldrig gett så många tysta löften till mig själv om att försöka göra nåt vettigt av den här tiden. Aldrig bett så många böner, riktade åt nån jag inte vet om jag tror på, om att alla jag känner ska få leva, utan tumörer och utan biverkningar. Jag har aldrig känt mig så annorlunda i slutet av en bok jämfört med början. Kanske, på lång sikt, har jag blivit en lite bättre människa tack vare Kristian Gidlund. Kanske, kanske. Och mitt i all upprivenhet som den här boken lämnade efter sig så känns det faktiskt lite bättre. Döden känns lite mindre farlig. Så läs, läs för allt i vääde. Gör det bara.

20. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela huvudrollen i en film…

Känns ju lite konstigt att gå tillbaka till vardagligt bloggeri efter att ha spillt ut mitt hjärta över tangentbordet och filosoferat över livet och döden, men vad ska en göra? Så här är det ju. Stora ögonblick efterträds av små bagateller. Ena stunden existentialism, andra stunden ekomjölk. Om jag skulle få spela huvudrollen i en film, som inte skulle vara en diskbänksrealistisk dokumentär som hetter typ Åttiotalisterna - vad hände?, så tror jag att jag skulle sparka röv som Scarlett O'Hara i en remake av Borta med Vinden. Varför? Jo;

1. Jag älskar Borta med Vinden, sett den fler gånger än jag vill erkänna. 2. Jag är lite sådär lagom elak, precis som Scarlett ska vara. 3. Jag tror mig passa ganska bra i Southern Belle-klänningar. Kanske. Är i alla fall mycket vänligt inställd till hatt. 4. Jag kan härma sydstatsamerikanska ganska bra. Enligt mig själv. 5. Jag har ett ypperligt förslag på vem som skulle spela Rhett Butler (Zlatan). 6. Jag kan knyta näven mot skyn på ett mycket trovärdigt sätt. 7. Jag har ett killer bitchface.

Varsågod Hollywood. Den här idén bjuder jag på.

19. Kolla! Det här är ett fynd jag gjorde en gång.

  En gång hittade jag den Liselott, Lottas dotter, allra sista Lotta-boken på SPR-kirppis i Kokkola för 50 cent. Det är den mest sällsynta (och kanske den fulaste, herregud, pärmen) och jag har sett exemplar av samma bok bli sålda för flera hundra kronor (tror 800 är det dyraste jag sett) i Sverige. Känslan när jag hittade den, mitt bultande hjärta, hur jag blickade rnut mig för att kontrollera att ingen annan Lotta-fantast stod beredd att anfalla mig för att få boken. Åh, det var magiskt. Det var ett äkta fynd. Och nu tänkte jag faktiskt besöka samma loppis igen, för att kolla om Fru Fynd-fortuna står på min sida idag.

Den här dagen är inte värt ett blogginlägg ens

Tisdagen den 28:e januari - du hatar mig och jag hatar dig. Är på så sjukt dåligt humör idag. Varnade mina kollegor att jag inte passar i servicebranschen idag och de eventuellt måste läsa rubriken "Servitör misshandlade kund efter att kunden i fråga bett om påtår" imorgon på tidningen, men ingen misshandel so far. Valde istället att lägga all min ilska på att desinficera en bänk och skriva en lapp;

Ni kan fråga min kollegor, det är jätteroligt att jobba med mig. Nu får den här dagen vara, jag går och lägger mig och hoppas på lite bättre humör imorgon. Hejdå skitdag.