H-h-helg i H-H-Helsingfors

 Hej jag heter Ellen och jag påbörjade det här inlägget redan igår men det bara stärvade när jag försökte blogga från mobilen. Men så idag kom jag på att ladda ner Wordpress-appen så nu går det hur smidigt som helst. Kanske jag t o m börjar blogga oftare? Vem vet?

 I alla fall tänkte jag berätta om min helg i huvudstaden för er. Spoiler alert: det var kul!!!

Vi körde ner på fredag eftermiddag och det är ju både tröttsamt och roligt. Det var lite snöstorm och regn första delen av vägen så det var lite tröttsamt. Men i Parkano såg vi de här karusellhästarna med kukformade ben. Det livade upp oss, så resten av vägen hade vi allsång och sittdans till gamla godingar, t ex Shakira, D12, X-Tina och Will Smith. 

De hade sagt att det skulle storma ordentligt fredagkväll i H:fors, men det gjorde det inte. Lördag och söndag blåste det ganska mycket dock. Slut på jättetråkig väderrapport, vet inte ens varför jag nämnde det.

Vi kom fram typ mitt i natten, så jag checkade in på mitt hotell och kröp ner i sängen ganska ögonblickligen. Jag ä l s k a r att bo på hotell, speciellt ensam. Den där känslan av att vara innesluten i en kokong där du inte behöver bry dig om något eller se någon - topp fem känslor. Sen så är rena sängkläder, sval rumstemperatur, bra madrasser och mörkläggningsgardiner alltid bra. Tyvärr var frukosten en äcklig besvikelse, så det förstörde upplevelsen. 

På lördag förmiddag mötte jag upp Nikko och Ronja och gick på Kiasma. Älskar ju museum och Kiasma är alltid intressant men alltså... det var skidipäivä. Det är inte det att jag hatar barn, tvärtom, men jag tycker inte om barn i kombination med mina andra intressen, som t ex att gå på museum. Lätt att försöka ta in nån slags konstupplevelse när femåringar cirkulerar kring dig som skrattande gamar. Nåja, blev ändå ganska besviken på den där Leinonen-utställningen alla instagrammat, tyckte den saknade nån djupare analys och kändes överlag som nånting en högstadieelev kunde ha gjort på typ 9gag. Men vad vet jag :----) Resten gillade jag bättre. 

  Efteråt åkte jag och Ronja till Bar Loosister för att testa veganburgare vi hade hört om. Min blev inte så vegansk eftersom jag råkade läsa getost på menyn. Kan inte stå emot getost. Men gott och relativt billigt! Minus för ~*rockig*~ atmosfär men det är bara min personliga smak.

  Sen shoppade vi tills vi droppade. Men jag köpte (så klart) lite böcker. Jag har jättesvårt att hitta och få nåt grepp om Hesa, men Akademen och Pocketshop hittar jag till med ögonbindel. Köpte dock mest böcker jag planerat att köpa en längre tid, så yay, inga impulsköp! Förutom den av Rainbow Rowell, men den rekommenderade Bokbabbel med motiveringen "om du älskar Harry Potter" så tycker inte det räknas som impuls.

Och så shoppade vi (igen så klart) loss på Lush. Köpte mig två nya duschtvålar och en ny ansiktsmask, här avslappnat uppradade på en Ikea-handduk. Behöver jag påpeka hur gott de alla tre doftar? Snowfairy doftar sockervadd, The Comforter svartvinbär och Cup of Coffee doftar ... Ja, kaffe. Men riktigt mörkt och sött kaffe. 

Och sist men inte minst en tröja från Monki. Det är alltså den som ligger som ett glänsande ormskinn kring min modell Kantele. Sen handlade jag lite julklappar också men de är ju hemliga än så länge.

Efter att ha tagit igen oss på hotellrummet en stund åkte vi till Kuudes Linja för helgens main event. Spelning med Silvana Imam!!! 

Låt mig först påpeka ett par saker. 1. Jag var förkyld, febrig, hade skoskav och var trött. 2. Jag tycker inte om livemusik på det där sättet. Blir oftast rastlös och vet inte hur man ska uppföra sig. Tycker det är skitjobbigt med folkmassor, speciellt i små källarlokaler med få flyktmöjligheter. Trots allt detta, trots alla mina issues som gör mig till en lagom o-kul kompis att ha med på typ festival, så var de SKITBRA!!! 

Spelningen var intensiv, explosiv och föredömligt kort. Dessutom stod vi front row vilket är så inte min grej pga är bara stel och obekväm och kan inte gunga snyggt i takt eller skrika med på ett naturligt sätt och när/om man får ögonkontakt med artisten viker jag alltid bort blicken för jag tycker det är pinsamt, MEN alltså jag har high fivat Silvana så det är okej. Och så är det ju något oerhört stärkande i att höra arg, bra musik om antirasism och feminism och HBTQ-frågor. Och sen den sköna hiphop-attityden, älskar det. 

Så ja, det var skitkul. Och bra och totalt värt att utmana allt med mig själv. Efter spelningen åkte jag och Ronja tillbaka till hotellrummet, såg på Sinkkulaiva-repriser, åt chips och pratade om hur man får flest katter i Neko Atsume-spelet.

På söndag gjorde vi ingenting, jag stressade med att samla ihop allihopa som låg utslagna över stan i olika grader av krabbis. Jag är ett riktigt kontrollfreak såna gånger och blir nästan hysterisk om inte allt går som jag planerat. Otroligt att jag har vänner kvar överhuvudtaget. Sen, när alla äntligen var inte i bilen körde vi hem. Det var dåligt väder och vi var alla trötta och retliga, så det blev ingen allsång på vägen hem. Men helt okej ändå. Det var min Helsingfors-helg.

Första december

Vad jag läser: se ovan. Rekommenderas varmt, det är precis min typ av bok på nåt sätt. Och andras tydligen, hashtag fick ju ändå Augustpriset. Eller var det tredje boken som fick det? Jaja, skit samma, skön känsla att älska första boken i en trilogi. Två kvar!!!

Vad jag tittar på: första avsnittet julkalendern så klart. Lotta, my love. Och Stina Ekblads röst - bra överraskning!!! Och så har jag börjat kolla på True Detective. Igen. Förra gången gav jag upp efter 30 minuter för jag blev så less på att alla kvinnor var döda och/eller prostituerade. Men så har jag av välmenande bekanta och vänner förstått att jag m å s t e se det. Så nu börjar jag om.

Vad jag lyssnar på: inget särskilt faktiskt. Peppar lite inför lördagens spelning med Silvana förstås. Yaaas, that's right losers, jag ska se Silvana Imam på lördag.

Vad jag äter: Svarta skäggets hostmedicin. Inte för att det är så jäkla gott, men för att jag, SÅ KLART, 24 timmar efter att ha repat mig från förra veckan, drog på mig värsta förkylningen. Hostar som ett hel lungavdelning och ska som sagt se Silvana på lördag. Inte enligt planerna.

Vad jag skrattat åt: cokis i ansiktet på tre-dagars-Stubb (dåligt smeknamn, yes, no?). Sori nu ba. OBS, tycker kastning av saker inte är den mest konstruktiva formen av politisk kommentar, meeen jag tycker ändå det var lite påhittigt med cokis. Önskar nu bara att han fick fejsa (hehe) några riktiga konsekvenser. Litar inte på honom alls. Tror det är leendet. Eller att han är samlingspartist.

Vad jag bloggar: inget vettigt alls.

Helgen

Helgen har, av uppenbara orsaker, varit ganska lugn. I fredags gick jag i kyrkan (!!!) och lyssnade på/sjöng med i De vackraste julsångerna. Jag är inte så kyrklig annars pga saknar gudstro och religion men är svag för a) psalmer och samsång b) kyrklig inredning (lutherska är rätt tråkig men ok) och c) gemenskap och välgörenhet. Grät när alla sjöng Giv mig ej glans. Är så jävla blödig.

Sen tittade jag och katterna på På spåret och Skavlan.

I lördags förmiddags var jag på gym (!!!) vilket är nästan mer sensationellt än att jag var i kyrkan. Det var ganska najs och gjorde mig mer hungrig för kvällens höjdpunkt - julmiddag i Larsmo. Jag kommer ju fira jul i Sverige i år och Julia fyller idag och Lina fyllde förra veckan (grattis!!!) så vi hade många orsaker att samlas och äta. Och vi åt. Vill inte se morotslåda på... Typ en vecka, hehe.

Sen spelade vi pidro i cirka fem timmar. Jag har nyligen lärt mig detta fantastiska spel och jag kommer inte ihåg vad jag gjorde före detta.

Och så har jag julpyntat. Eller, jag har plockat fram denna tomte, en röd ljusslinga i fönstret och en amerikansk julgransprydnad i form av en glittrig snögubbe som Cari skickat åt mig. Tror det får räcka för i år. Men jag gillar när folk har ljus i fönstren av olika slag. Det är trösterikt och hoppfullt på nåt sätt. Älskar att vara ute och gå och känna minusgrader i kinderna och se ljus i fönstren. Det gjorde jag nyss faktiskt. Fast jag lyssnade på P3 dokumentär om Fallet Thomas Quick, så riktigt behaglig stämning kom jag inte riktigt i.

Före det hjälpte jag Ellu flytta. Men det orkar jag inte skriva om desto mer för let's face it - det är en sån grej man gör för att man älskar sina vänner, inte för att det är kul. För det är det inte.

Nån rubrik som inte är en ordvits

Tisdan kom och gick, jag vet vad jag har, jag vet vad jag inte har. Jag kommer överleva även detta och nu pratar vi inte mer om det på denna plattform. Det är inget farligt och ingen behöver oroa sig OBS OBS. Det är lite svårt med sånt här för jag lägger ofta nån slags stolthet i att vara ärlig med hur jag har det, men nu orkar och vill jag faktiskt inte. Inte än. Inte nu. Vi kan ju alla istället enas i samförstånd över hur hiskeligt dyr privat läkarmottagning är och att det är vansinne att man ska behöva ha de pengarna för att känna sig ordentligt sedd ibland. Och de vill skära i den befintliga hälsovården? Que?

Ibland tänker jag att det bästa med att vara feminist eller socialist eller nån bra slags -ist (jag antar att man kan gå och ta ett relaxing dopp i pengabingen om man är kapitalist men idk) är att det alltid finns enorma orättvisor att fokusera på när ens eget känns övermäktig. Det är ju inte det bästa att det finns orättvisor, men om du en gång blivit medveten om dessa orättvisor kan du alltid fokusera på all skit som finns i världen när du inte klarar av att tänka på din egen skit längre. Vet ni hur jag somnade igår? Jo, genom att läsa den här;

Inte direkt världens gulligaste vaggvisa, men en bok som borde vara obligatorisk läsning för alla journalister, alla näthatare - loggar du in på Flashback skulle ett ex av denna bok automatiskt skickas hem till dig - för alla mina vita manliga Facebook-bekanta som delar artiklar om feminister och antirasister och gör sig lustiga över när nån reagerar på en orättvisa som gynnar dem. Den där typiska men lilla vän, tänk om du skulle tänka på de riktiga problemen istället-retoriken som gör mig riktigt jävla flyförbannad AARGH men hur som helst. Alla de och alla andra borde läsa den här boken. Den är inte jätteny, men den är tyvärr precis lika aktuell idag.

Det var det enda som fick mig att hoppa av ekorrhjulet med mina egna tankar och gav mig sömn igår. Hur konstigt det än låter. Sen när jag vaknade läste jag att det är FN uppmärksammar våld mot kvinnor i dagarna och att Finland borde skämmas eftersom det saknas ordentliga krafttag mot detta problem. HBL hade en liten artikel på temat som jag tyvärr inte får länkat till på snyggare sätt än så här;

http://hbl.fi/nyheter/2015-11-25/779760/amnesty-finland-ser-mellan-fingrarna-pa-vald-mot-kvinnor

Och resten. Det personliga. Det kommer. Nån dag har jag förvandlat det här som allt annat till en rolig anekdot. För det är så jag gör.

På sjukfronten intet nytt

Ligger mest och läser, jag mår varken bättre eller sämre. Känns som att jag inte kan göra nåt annat än vänta till tisdan. Hade gärna gått ut och typ hängt i snön, men bara tanken på att halka hastigt gör att det stramar till i äggstocken eller vad fan det är som gör ont. Ja, det är väl det då.

Bakelse av bajs

Dagen började med sjukhusbesök, eftersom jag haft helt för jävliga smärtor i äggstocksområdet i ett par dagar och det inte gått om. Vet fortfarande inte vad det är, men är sjukskriven med smärtstillande tills tisdag när jag ska träffa en gynekolog. Allt gör ont och jag kan inte nysa, hosta, kissa, sitta, gå, böja på mig, stå rakt eller typ nåt annat utan att det gör ont. Jag mår bara sjukt dåligt och är så jävla trött, känns som att jag inte sovit på. Och så fick LittSkap-antologin en svidande dålig recension i Husis idag. Som körsbär på den stora bakelse av BAJS som är mitt liv just nu. Jag kan heller inte gråta utan att det gör ont. Tack och lov är det På Spåret-säsongsstart ikväll, annars hade jag stoppar huvudet i ugnen.

Under ytan krokodilerna

http://youtu.be/7J-ddc_tfV4 Jag har inte kunnat sluta lyssna på den här låten sen Pärlan hade med den på mitt födelsedagsblandband (jepp, jag har en pojkvän som gör blandband till mig, varsågod Ellen 15 år, jag vet du hade dött av nöjdhet över det faktumet). I två månader har jag lyssnat på den, nästan på repeat. Det finns så mycket jag tycker om med denna låten. Alkberg himself, Ann fucking Petrén i videon, texten som fångar en känsla jag aldrig lyckats fånga i text men känt ibland, att den lite är min och Pärlans låt, melodin som bygger på den underliggande stämningen. Tja, det mesta liksom. Det kan vara veckans låttips. Eller ja, man kan gott lyssna på det mesta Mattias Alkberg gör.

I-haiku

Mitt ständiga mål är ju att skriva något varje dag. Allt längre än ett sms är bra, sen får det vara vad det vill. Ett blogginlägg, ett brev, en scen, en dialog, en trettiosidors essä om livets förgänglighet.

I helgen på Try Poetry skrev vi lite haiku och jag har nu insett att man bra kan skriva haiku på telefonen. Så nu försöker jag skriva en haiku om dagen på mina anteckningar. Ett smidigt sätt att hålla skrivandet närvarande, jag orkar så sällan slå på mitt tröskverk till dator och liksom skrivaskriva efter en dag på jobbet. Tycker också det är skönt att skriva i en genre jag inte har några krav på mig själv, tänkte inte bli the next Tranströmer direkt (men om ni absolut vill ge mig ett nobelpris så är det ok). Jag jobbar hela tiden med att göra skrivandet till nåt vardagligt och prestationslöst. Haiku på iphone = bra grej.

Hej zombie

Jag sover fortsättningsvis dåligt (bättre, men inte bra) och känner mig ganska socialt inkompetent just nu. Är frånvarande, irriterad, tankspridd och sur. Alla ba JAAJAA, så du är helt som vanligt då med andra ord. Svar ja.

Hur som helst är det dåligt och gå runt och vara sur och gnällig men faktiskt lite skönt också. Eller, t ex är det skitbra humör när man rensar hemmavid. Ingen sentimentalitet alls. Samtliga nostalgiska kvitton, biobiljetter och flygblad från utställningar jag samlat på mig? Hej då. Klänning jag hånglat med minnesvärda personer i? Adios. Kent-skiva jag gråtit till i högstadiet? FAREWELL. Ni fattar. Så jag rensar.

Ikväll tänker jag dock bara ta det ledigt, för ikväll är det TV-tisdag. Först dubbelavsnitt Sinkkulaiva (har sålt in detta tv-mästerverk åt mina tveksamma artsy fartsy vänner med "som en Aki Kaurismäki-film, men med annan stylist" och de har gått med på att se ett avsnitt och sen alla fastnat), sen Hottikset (hatälskar Juha, stalkar honom på Insta mer än vad jag borde erkänna) och till slut Paratiisihotelli (tycker castingen är lite väl förutsägbar men man fastnar ju).

Och ni som nu suckar och ba hur orkar du se på det här? FUCK OFF. Om det är så viktigt att övertyga alla om hur bra smak du har, så att du inte kan erkänna dragningen i riktigt skräpig reality-tv tror jag du är ganska obehaglig människa. Sluta shame:a folk för vad de uppskattar eller tar del av när det gäller kultur, liksom över huvudtaget. Du har rätt till din personliga smak, men den är just det - personlig.

PS Glöm inte catcha Whitney-specialen Kobra sänder ikväll på SVT play senare ikväll.

PS2 Skrev inte om Kobra för att vinna kredd-poäng. Jag gillar faktiskt båda.

Livet, döden, poesin och världen

image

I fredags var jag på Nikkos födelsedagsfest, skålade i rödvin och dansade, kramades med gamla vänner och nya. Kände mig allt igenom trygg med en vetskap om att alla jag tycker om mår bra och att när jag blir trött kan jag bara gå hem och lägga mig i min egen säng.

Jag önskar så att alla kunde få känna så, alla människor i Paris men också de vars tragedier inte blir förstasidor och Facebookstatusar.

Den ena katastrofen är inte mindre än den andra och trots att geografiskt avstånd gör olyckor svårare att se och känna, måste vi försöka se och känna de katastrofer som händer utanför Ryanairs flygdistrikt. Ingen förtjänar att leva med skräck och terror. Inte i Paris. Inte i Beirut. Inte någonstans.

För mig blev detta en påminnelse. En hemsk, tragisk sådan. Men jag blev brutalt påmind om varför vi måste ta emot de flyktingar som kommer hit. Jag hoppas att de som tvivlat på varför vi ska ta emot dem också kanske inser detta. De är också rädda och ledsna. Vi har ett överflöd och en trygghet vi kan dela med oss, MÅSTE dela med oss av. Det har varit vår förbannade plikt hela tiden, men nu, nu när vi fått en liten känning av det de gått och går igenom, hoppas jag det är otänkbart för alla att stänga dem ute.

Resten av helgen har jag varit på poesihelg, Try Poetry, i Pörkenäs. Så absurt rofylld plats att vistas på. Jag är så himla tacksam att jag får vara på såna ställen och göra sånt jag tycker om - som att skriva poesi och lära känna människor - på såna ställen. Här är en dikt jag skrev igår, på temat "skriv som ett berg". Den har ingenting att göra med vad som händer i resten av världen, men det finns liksom ingen naturlig övergång från våld till vardag ändå. Så nu kör jag bara.

Du kommer aldrig komma över mig
Du kommer aldrig komma igenom mig
Jag har stått här så länge du kan minnas
Jag kommer aldrig, aldrig ta slut
Jag kommer alltid, alltid vara kvar
Du tror du ser grått
Men i mig sipprar guld i ådrorna.
Du behöver mig för att se längre än vad du gör
Det jag är utgör grunden för det du vill
Jag är ett berg, en allsmäktig kraft
I mig sipprar guld i ådrorna.