DU kan hjälpa till!

Idag fick jag mejl av Malin, hon skrev bl a så här:  "Som du vet är massor av människor från Syrien,Afghanistan och Irak på flykt just nu. Trots att man från frivilligorganisationerna på Lesbos väntade sig att människoströmmarna skulle avta under vintern har det motsatta skett: folk fortsätter att fly trots kylan, och andelen barn och kvinnor ökar hela tiden. Situationen är desperat."

Sen bad hon mig sprida ordet om Nada-Nord och deras insamling. Och det gör jag så gärna! Nada-Nord är en förening som driver ett av Jeppis bästa loppisar (där alla pengar går till behövande), har hand om matutdelning till behövande, samlar in pengar och gör hjälpsändningar. Och allt det här görs med frivilligarbete. I år fick de stadens kulturpris för sitt otroliga arbete. I höstas åkte en grupp volontärer ner till Lesbos för att hjälpa på plats och den här veckan åker ett team ner igen, för att fortsätta hjälparbetet. 

Gunilla Luther-Lindqvist, som är Nada-Nords ordförande, säger så här: 

”Efter resan i november kändes det som om vi har mycket ogjort. Vi kan göra så mycket mera. Just nu är det enbart volontärer som jobbar dag och natt på stränderna med att ta emot de som flyr. Vi volontärer kommer från många olika länder men alla jobbar för en gemensam sak: att hjälpa våra medmänniskor så mycket vi orkar! Teamet den här gången består av fyra personer: Lotta, som är sjuksköterska, Johan, som är präst med erfarenhet av krisarbete, Bo-Göran som är lots och mig, som är utbildad biståndsarbetare.

 Arbetsdagarna brukar bestå av 15-20 timmar oavbrutet, hårt arbete. Vi delar ut mat och kläder och tar hand om de som är skadade. Minst lika viktigt är värmande kramar och lugnande ord, människorna som anländer är verkligt uppgivna när de kommer i land. Nada-Nord hjälper genom att köpa och distribuera mat, kläder, värmefiltar, regnponchos och tält. Alla dessa saker köper vi på plats i Grekland, för att också stödja den lokala handeln där. Våra enskilda, stora punktinsatser är en ambulansbåt som kommer patrullera dygnet runt (besättningen finns redan på plats i Grekland), samt två hjärtstartare.

 För tillfället kommer det in ca 2500 flyktingar varje dygn till Lesbos. Alla är dyblöta och hungriga. Vill ni vara med och hjälpa så är vi mycket glada! Vi gör det tillsammans!”

2500 människor per dygn. 2500. Tänk på den siffran en stund. 2500 flyktingar per dygn och vi vill stänga gränser. Nu pratas dessutom om att göra volontärarbete olagligt. Olagligt att hjälpa en annan människa. Det går inte att greppa hur absurdt det är. Det är redan nu förbjudet att hjälpa en båt i land som inte är i akut fara. Sinnes.

Känner du dig lika maktlös som jag och vill hjälpa, men vet inte hur - bidra till Nada-Nords hjälparbete. 

Kontonumret är: FI9755670720109853 och referensen för båtflyktingarna är 4006. Alla pengar går oavkortat och direkt till båtflyktingarna. Volontärerna betalar sina resor själva. 

Nada har även en SMS-kampanj på gång, ett skitenkelt sätt att bidra. Ni får gärna dela bilden nedan, med uppgifterna. 

   Vi kan alla hjälpa. 

Feministsnubbar

Jag tänkte skriva lite om en grej jag tänkt på lite den senaste tiden. Nämligen *spänningen stiger* snubbar som är feminister och varför jag oftast stör mig på dem.  Först en liten disclaimer; jag vet att det finns bra feministsnubbar, killar, män som faktiskt är bra allierade. Ni behöver inte räkna upp era brorsor och pojkvänner och bffs, jag tror er om ni säger de är bra. Jag har också de där brorsorna, pojkvännerna och bffs. Det var faktiskt min feminist till pojkvän som satte igång de tankespiraler som snurrar i huvudet på mig de senaste dagarna. 

Jag berättade om utsatt jag upplever mig om jag går vilse i en stad jag inte känner så bra och hur jag aldrig riktigt slappnar av när jag rör mig nattetid nånstans, inte ens här hemma, men speciellt inte i större städer. Alltid ett öga över axeln, alltid nycklarna i i min näve i fickan, alltid hörseln uppskruvad till fladdermusnivå, alltid hålla andan när man passerar större gäng och aldrig prata för högt på metron/bussen/tåget. Jag sa att det delvis har att göra med min paranoida, fega personlighet men också med det faktum att jag är kvinna. Att man blir sån av att vara kvinna. Och han lyssnade och sa sen "jag tror dig när du säger det". Utan att ifrågasätta, utan att bli kränkt över att jag ser alla främmande män som potentiella våldsförövare. Utan att kontra med hur jobbigt det är att vara man. Han lyssnade och gav mig utrymme och trodde på min upplevelse av saker. En liten sak kan tyckas, men så jävla mycket ovanligare än vad man tror. 

Det finns många olika slags snubbar som säger sig vara för jämställdhet. Det finns de som säger de är feminister bara för att få ligga typ. De ser man igenom ganska snabbt. Sen finns det så klart "jämställdisterna", dessa jordens avskum, som inte är så mycket för jämställdhet som för anti-feminism. Enda gångerna jag hör något av dessa är när de kommenterar nåt som nån feminist sagt och påpekar hur synd det är om männen. T ex påpekar att män faktiskt OCKSÅ blir misshandlade av sina kvinnliga partners. OBS, jag förnekar inte att det också händer och man får gärna engagera sig i den frågan eller i frågor rörande mansnormen, för den är också problematisk. Problemet är bara när dessa jämställdister förminskar och ibland förnekar stora strukturella problem som t ex våld mot kvinnor genom att ständigt påminna om det motsatta. 

Ingen feminist jag känner eller har läst något av har någonsin förnekat att mansrollen är problematisk eller att män inte utsätts för tryck från samhället. Men jämställdisternas hela grej går ut på att säga emot feminismen, inte att verka för jämställdhet genom att driva vettiga mansfrågor. Bara en sån sak som att vägra kalla sig feminist "men jag är nog för jämställdhet" - suck. Det visar bara vilken värdering man lägger i kvinnliga ord.

Sen finns det en tredje grupp snubbar. De som fattar vad feminism är, de som står bakom det feminism går ut gå, de som är feminister. Men ändå liksom... Faller på mållinjen. 

De skanderar högt med i slagorden och knyter nävarna mot himlen, men i samma veva armbågar de undan kvinnor för att göra det. De har väl goda hjärtan, men glömmer något väsentligt - att ibland hålla käft och lyssna. De vill så gärna stå på barrikaderna och vara hjältar. Kanske t o m berätta hur det faktiskt ligger till. Det här är männen som blir upprörda när något är kvinnoseparatistiskt och de inte får vara med. Det här är männen som är så vana att vara i centrum, att vara prio ett att de även tränger sig längst fram i kamptåget, eller vad man ska kalla det. 

Jag vill inte alls förbjuda män att delta i feministiska sammanhang eller kämpa för feminismen. Men jag vill bara påpeka att din viktigaste uppgift som man, i den feministiska kampen, är helt enkelt att ställa dig åt sidan. Att istället för att komma med svaren, försöka sig på att fråga. Att lyssna istället för att prata. Att sträcka ner en hand från barrikaden och hjälpa upp nån som faktiskt är dig auktoritär på kvinnosaksfrågor. En *trumvirvel* kvinna!

Och nej, det är inte upp till var och en kvinna att ta den där platsen, även om man så klart ska försöka om man orkar. Jämställdhet handlar inte bara om att kvinnor ska ta plats, det handlar också om att männen ska ge plats. Som man kan du inte vara feminist utan att vara beredd på att avstå från något. En taltur t ex.

Så, kära feministsnubbe. När du nästa gång just ska öppna käften och börja berätta för mig om kvinnors vardag, stäng gapet igen, tänk på mantrat lyssna, inte prata, och fråga mig istället om det. Eller typ tro på mig när jag säger något. Då kanske vi blir vänner.

Det här tankesättet kan med fördel användas av vita anti-rasister också.

There's no party like a Sipiläs TV-talparty

Kan vi prata lite om Sipiläs tal igår? Anyone? Jag blev mest förbannad för att A) det är ju inte det att vi inte förstår hur grav situationen är, det är bara det att vi ifrågasätter hur han och hans kompisar tänkt lösa det. Sluta prata till oss som barn bara för att vi har ideologier kvar. B) det är hans jobb, inte mitt, att hitta en bättre lösning. Nu röstade jag ju givetvis inte på honom, men många gjorde uppenbarligen det. Så gör ditt jobb, Sipis, och sluta leva ut drömmar om en tv-karriär. Och sluta låta som en tolvåring som gjort ett skitjobb till grupparbetet, "gör det bättre själv då", moget. Folk smartare än jag har ju presenterat lösningar men de duger ju inte de heller. Och jag har dessutom rätt att protestera även om jag inte kan så mycket. Min åsikt är lika mycket värd hur obildad och hur oinsatt jag än är. C) "nu måste vi alla hjälpa till" mm okej, det köper jag. Jag är beredd att hjälpa till att få detta landet på rätt köl igen. Men i så fall vill jag veta att han och hans rika gubbkompisar gör det också. Sipiläs definition av alla verkar skilja sig lite från min. Varför i helvete är det dom ni redan kör över dagligen som ska betala mest? Ta av dom som har nåt att ta av. D) jag är trött på att bli matad tomma gester. Skitfint att Sipilä lånar ut sitt hus till flyktingar men jag vill ha ordentliga lösningar på flyktingkrisen. Jag vill ha lite sämhälleligt ansvar. Jag vill ha politik! E) tv-tal? Really? Hej Sipilä, du har telefon här, det är femtiotalet/USA/Sovjet som vill ha sin image tillbaka.

Vad är rasism?

Nu är ju jag vit och har inte vad som heter tolkningsföreträde i den här frågan, men det har ju inte den här människan heller. Men jag är ändå ganska säker på de statements jag kommer skriva härnäst, mest för att jag har aktivt försökt ta ett steg tillbaka och lyssna på dem som har det där tolkningsföreträdet, men också för att jag har sunt bondförnuft.

De maktstrukturer som gör att rasifierade människor dödas, förföljs och svälter i världen. Det är rasism. Att kalla multikulturalism för ett hot som borde förgöras. Det är rasism. Att 99% av alla ansikten och kroppar som du möter i reklam, TV och tidningar är vita. Det är rasism. Att vägra lära sig att det heter chokladboll eller kokosboll. Det är rasism. Att rasifierade människor historiskt och systematiskt har förtryckts och görs så ännu idag. Det är rasism. Att låta mängder av människor dö i containrar och på Medelhavet för att de inte passar in i ditt land, det är inte bara iskallt; det är rasism. Att klä ut sig till geisha eller indian på Halloween. Det är rasism. Att rösta på och företräda ett parti som strävar efter ett homogent samhälle på det sätt Sannfinländarna gör. Det är rasism.

Att kritisera ett regeringsparti medelst några affischer, det är INTE rasism. Det är kanske inte konstruktivt, men det är inte rasism. Att använda det ordet och på så sätt förminska vad riktig rasism är, det är något jag knappt vet vad jag ska kalla.

365 dagar Pride

Imorgon är det precis ett år sedan folk började samlas på fotbollsplanen utanför Pursisalmi. Ju närmare startskottet kom, desto mer folk kom det. Inte ens de mer vidlyftiga gissningarna på förhand vi bara hade vågat säga sinsemellan kom upp till det riktiga antalet. Det var hett, det var högljutt och det var färgglatt. Det var nervöst. Det var äntligen Pride. Vi hade visserligen startat redan dagen innan med regnbågsgudstjänst, paneldebatter, samtal och workshops, men det var ju paraden som the shit liksom. Jag minns bara brottsstycken egentligen; den tryckande hettan, halvsmultna ansiktsfärger i regnbågsfärger, Catzos Miley Curys-tröja, min lillasyster som gick bredvid mig i paraden, gräsklipparmotorn, Marinas solhatt och någonstans i folkvimlet, balkanmusik. Och känslan när vi kom ut ur Strengbergsporten. Jag såg bara massa folk stå längs med gatorna och min första tanke var skräck. Nu får vi stryk. Men så hörde jag applåderna och hurraropen. Då började jag storgråta. Jag gick under marching for those who can't och det lilla klistret på tejpen jag inte svettats bort löstes upp av mina tårar av rördhet och fullkomlig lycka. Det var så fint. Så. jävla. fint.

Jag vill så gärna tro att det ändrade något. Att folk fick en gemensam referenspunkt, att nån kände sig stärkt, att det hjälpte någon. Att det gjorde nån skillnad. För mig personligen gjorde det det. Jag har aldrig känt så starkt att jag står på rätt sida av en debatt, att historien kommer att beskriva oss som vinnarna och att allt jag tror på är sant. Att med kärlek, rättvisa och solidaritet kommer man nästan vart som helst.

Jag hade inte mens en enda gång under förra sommaren. Jag sov dåligt, jag fick konstiga eksem och för första gången i mitt liv akne. På lördagkvällen efter paraden och festen spydde jag som en gris flera gånger. Av utmattning, solsting och kanske lättnad. En vecka efteråt hade jag min första panikattack på flera år. Alla förberedelser och all hätsk debatt stressade sönder mig. Och jag var inte ens en av de riktigt centrala frontfigurerna. Än idag svarar jag "aldrig i livet" om nån frågar om det blir Pride i år igen.

Det blir ingen repris i år av Jeppis Pride. Knappast nästa år heller. Men det betyder inte att kampen är över. Att det är bra nu. Det är det man gör mellan Pride-paraderna som verkligen räknas. Glöm inte det. Det är en skitsak att ordna eller gå med i en Prideparad egentligen, trots stress-syndrom och spyor.

Det är när man står upp för någon eller något en helt vanlig tisdag, det är då man gör nåt stort. När man ser till sig själv och rannsakar sina fördomar. Och gör man det, kan man fira Pride varje dag på året. Till och med i Jeppis.

(Och förresten, om jag riktigt tänker efter, trots allt, så skulle jag nog göra om det. Any day.)

Kära nästan 50 000,

kära ni som alla tagit ett par minuter ur ert liv för att skriva under det här. Jag hoppas ni orkar ge ännu ett par minuter ur ert liv och förklara lite saker för mig. Jag är inte arg, jag är bara orolig för er. Hur mår ni egentligen? Vilka trauman har ni tvingats igenom för att få en sån svag tro på äktenskapet, kanske till och med på ert eget? För det måste ju vara det, ni måste ju tvivla så på ert eget äktenskap att ni ser hela den här grejen att andra skulle få ingå det samma som ett hot. Jag förstår kanske inte rädslan helt och hållet, men jag tänker att ni bara missförstått något. Så jag ska försöka hjälpa er. Jag ska försöka förklara.

Tänk er att kärlek, och äktenskap är en dryck. En skitgod, kanske lite kolsyrad dryck som smakar bär. Ni kanske tänker att den drycken bara finns i en begränsad mängd, typ en hink. Och ni kanske tänker att om ni delar ut små skopor åt andra som är törstiga, så att andra får ta del av den här supergoda drycken, så kommer det ta slut. Hinken kommer gapa tom. Jag fattar att det är ett mardrömsscenario, klart man vill ha den drycken för sig själv då. Men vet ni, ni kan pusta ut.

Den där drycken, äktenskapet, kärleken är oändlig. Den är inte en hink, inte en tunna, inte ens en pool att simma längder i.  Den är som ett hav. Så även om ni skopar big ass skopor åt alla som vill ha, så kommer ni inte märka nån skillnad. Ni behöver inte vara rädda. Drycken tar inte slut. Ert äktenskap betyder inte mindre fast andra ingår ett. Det ändrar inte er kärlek. Det är lite samma sak med Finland. Finland tar inte heller slut fast man delar med sig åt andra, men okej det är en annan sak, men jag tänkte bara att en konstig åsikt brukar ibland gå hand i hand med en annan. Men okej, äktenskapet. Det är en aldrig sinande källa för kolsyrad bärdryck. Faktiskt, så skulle det inte förvåna mig om det är som alla andra saker man blir lycklig av, att det blir större ju fler man delar det med.

Och när vi har rett ut det, så kan jag inte se några andra orsaker att skriva under trams som det här. Kärleken och äktenskapet räcker och blir över åt alla och vem är ni att förvägra nån något som inte skadar någon, inte hotar något, inte ändrar något annat, än att två skitkära människor får säga ja åt varandra.

Och tycker ni fortfarande det är fel, så ursäkta om jag blir lite fräck då, men då är ni inget annat än snåla människor.

Sagas sommarprat

Jag är nån vecka sen, men alltså Saga Beckers sommarprat. Ni måste lyssna. Den här gången måste ni lyssna.

Bitch better have my money

Detta är dagen, detta är dagen, bad girl Riris video tillBitch better have my money släpptes. Alltså jo, vi kan prata glorifieringen av våld, vapen och droger och i en bättre blogg och värld skulle jag säga nåt smart, men nu säger jag bara: I fucking love Rihanna. I really do. Vi tar en tyst minut och tänker på hur snygg hon är på omslaget till BBHMM.

Ögonbrynen, örhängena, liplinern. Så här skulle jag vilja se ut på mitt bröllop. Om jag nån gång får ett piano i huvudet och vaknar upp och ba nej, jag vill gifta mig och ha ett bröllop.

Förutom att ha sett på BBHMM-videon några gånger (och jobbat förstås) så har jag kattvaktat idag. Isidor och Tiramisu, a k a Jakobstads mest bortskämda katter (?). Jag vaktade dem så bra idag att jag somnade och vaknade med världens värsta mensvärk. Katterna gick det ingen nöd på dock, de hittade mina tofflor ganska snabbt.

Mensvärken blev bättre efter två Burana, en Snickers och en Minerva som jag och Ronja hämtade från Krombi flygfält. Vänner alltså <333.

Fick dessutom tuliaiset av Minerva, som kom från London. Det är tradition nu att hämta hem scrunchies åt mig från LDN, det här är andra jag fått därifrån. Plus the keychain, hellooo, hur jag är inte den?!

Så idag var en bra dag, trots mensvärk. Glömmer alltid bort mellan gångerna hur jävlig mensvärk kan vara. Och skulle mensvärk vara ett manligt problem så lovar jag att vi inte skulle sitta här med nån sketen vetedyna och må dåligt. Forskare skulle stå i sina vita rockar runt nån rykande glasbägare dygnet runt med rynkade pannor och ba HUR ska vi få fram en ännu bättre medicin?! Vi skulle ha sån där nässpray mot migrän, fast större och som du sprayar in your vajay-jay. Poff, värken borta. Men nu sitter vi här. Inte konstigt patriarkatet trycker ner en när man en gång i månaden förlorar all livslust och kraft att kämpa emot.

Nu ska jag pop mera pills och gå och lägga mig. Imorgon är det fredag!!!!!!

Sådee annos ba

Fuck din självgodhet och ytlighet maskerad till välgörenhet och humanism.Fuck din jävla omogenhet som hindrar dig från att förklara, än mindre ursäkta. Fuck dina issues som inte har nåt alls med mig att göra.

Ville bara få det sagt. Sådee annos ba.

Ni som inte förstår det här, ni missar ingenting. Jag vill bara ventilera på en lagom offentlig plats.

Tahdon

Imorgon, då gäller det.