Vad jag drömmer om

Förra veckan var ni många som lajkade min låtsasintervju från min dagbok som sjuttonåring. Kul! Tycker själv det var helt huvudlöst roligt att läsa, men det fick mig också tänka lite på vad jag drömmer om idag. Inte att gifta mig med Johnny Depp i alla fall, hehe. Men okej, här är vad jag drömmer om, i personlig bemärkelse. Alla drömmer väl om en postpatriarkal värld utan kapitalism och rasism så orkar inte skriva det. Tänker heller inte skriva det i intervju-format, utan en hederlig VUXEN lista. Först lite stämningsmusik:

[embed width=459 height=344 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/wahujVWNy_c/hqdefault.jpg?r=19206]http://www.youtube.com/watch?v=wahujVWNy_c[/embed]

Okej. Jag drömmer om:

♥ Barn. Det vet ni ju redan. Jag vill väldigt gärna ha ett litet barn eller två. Inte idag, men så småningom. Jag tror att jag och Pär skulle bli riktigt bra föräldrar, för han är tålmodig och snäll och pedagogisk och jag är stark och bra på att vara sträng och beskyddande. Enda jag är orolig med ett eventuellt barn är om barnet får nån bästis man inte kan tåla. Och så hänger denna bästisen hemma hos oss hela tiden och sitter och klottar med saft vid ens köksbord varje jävla eftermiddag man kommer hem.

♥ Att åka tåg i Norge. Vi hade tänkt göra det nästa sommar, men det lutar mot att det blir Gotland istället, eftersom det lutar mot att vi är bjudna dit. Vill överhuvudtaget åka mera tåg och gärna i nya länder så man kan sitta och läsa och äta mandariner (hade velat skriva äpplen, men är allergisk :() och se på landskapen som svischar förbi.

♥ Ha ett annat djur än katt. Helst kor eller en orm, men orm får jag inte skaffa för Pär. Och kor kan bli svårt i lägenhet.

♥ Leva så gott det går på att skriva. Kanske ha ett kontor som jag går till varje dag. Det bästa hade ju varit att ha en liten etta i samma trapphus som man bor i. Så kan dom där eventuella barnen ringa på när de kommer hem från skolan och väcka sin moder som sitter nedsjunken i sitt senaste romanbygge. 

♥ Bli en sån där som åker ut i naturen på helgerna. Kanske vandrar i skog och mark och är så där frisk.

♥ Köpa lägenhet att bli gammal i. En större fyra eller en femma, gärna ganska centralt. Har öronmärkt vissa hus här i stan (för jag tror det är här vi ska bo) som jag skulle vilja bo i. Allt utom öppen planlösning är intressant.

♥ Flytta till en liten ort dit ingen egentligen flyttar. Bo ungefär ett år där.

♥ Prova på att skriva och regissera en film. Jag tänker ofta det jag skriver som en film i huvudet så tror det kanske kunde gå. Vill också skriva dramatik för scen.

♥ Nån gång få känna att jag påverkat den allmänna opinionen till det bättre. Att jag gjort politisk skillnad. Eller ändrat hur man ser på nåt fenomen. Men jag vill kanske inte bli politiker, är ointresserad av byråkratin och de stela kläderna.

♥ Lära mig sy.

♥ Det finns vissa människor som jag skulle vilja sätta på plats. Dom är inte så många, men det finns kanske en handfull som jag drömmer om att ska bli "avslöjade" så att världen ska se dem som jag ser dem. Det här är inget jag aktivt strävar efter, för den där sköna känslan av att ha rätt kommer inte av att själv attackera. Det här är verkligen inte en bra sida av mig and I wish I was better than this men FY FAN vad skönt det hade varit att kunna luta sig tillbaka och storsint förlåta dem som tvivlade på mig och lugnt konstatera för mig själv att jag hade rätt och jag fick sista ordet. Vet ni vad jag menar?

♥ Sen finns det några människor jag nån dag hoppas kunna köra förbi på motorvägen och visa fingret åt medan radion spelar Joan Jett.

♥ Och så klart finns det ett par människor jag nån gång hoppas ha modet att be om förlåtelse.

♥ Åka till USA. Helst skulle jag vilja till New Orleans, men mest skulle jag bara vilja gå i typ amerikanska apotek och K-marts och pilla på olika saker. Om man kunde prenumerera på en låda med typ galet amerikanskt godis och apoteksprodukter skulle jag göra det. Kan man det?

♥ Lära mig ett språk till, gärna spanska. Eller i alla fall bättre finska.

♥ Börja studera nåt kul när jag är gammal och de eventuella barnen är utflugna. Typ litteraturvetenskap eller bildkonst eller idéhistoria (finns ens ett sånt ämne? Eller är det det som är etnologi?) eller nåt.

♥ Bli lagom gammal och helst dö före Pär så jag slipper leva utan honom.

Vad drömmer du om?

2 x fantasy

Jag har haft massor att göra hela november och jag trodde aldrig jag skulle se slutet på denna helvetesmånad eller den här sidan av alla deadlines. Men igår fick jag klart allt! Allt är inskickat! Jag ska visa er lite av grejerna sen när det är ute, till exempel har jag gjort en hel del till mitt jobbs jubileumstidning (vi fyller 30 nästa år!) som kommer i januari och den grejen har verkligen hängt över mig de här senaste veckorna.

En annan sak jag gjort är ju så klart att fylla i en ansökan till Kultisfonden. Det är verkligen det värsta jag vet, att fylla i ansökningsblanketter. Men nu är det klart! För i år i alla fall.

Jag har firat med fantasy i dagarna två. Ikväll var jag på bio med Bea och såg Fantastic beasts and where to find them. Den var mysig, otroligt fina tjugotalsmiljöer och -kläder och Eddie Redmayne som spelar Newt Scamander är 1. en otrolig skådis och 2. jättejättesöt. Gud, vilken ögonfärg. Hur som helst, manuset kändes lite hafsigt och vissa grejer var lite väl övertydliga, men in alles en trevlig bioupplevelse.

För första gången på flera veckor har jag också haft ro att lustläsa, så jag började med Maria Turtschaninoffs Naondel igår kväll. Den har jag fått av Förlaget som recensions-ex, tack så hemskt mycket!

Nån annan än jag som inte kan läsa inbunda böcker med omslaget på? Går ej.

Är inte i stånd att ge nån proffsig recension här för OMG, JAG ÄR BESATT!!! Skulle bara läsa "lite" igår kväll, men det slutade med att jag efter nån timme fick flytta ut på soffan för Pär ville sova och min lampa störde honom. Så jag lade mig på soffan och fortsatte läsa. Efter ännu ett par timmar kom Pär och frågade försynt om det inte var dags att sova nu...? Då var klockan HALV TRE. Jag började jobb åtta i morse, men jag ångrar ingenting.

Jag har tidigare läst Maresi, första boken i Röda klostret-serien och gillat den, men Naondel är ännu lite bättre. Så spännande, så välskriven, så oerhört bra persongalleri. Plus att den är skönt feministisk utan att nånsin skriva en på näsan. Älskar det.

Men det bästa med min läsupplevelse är att Maria har lyckats bygga upp en värld som är helt olik vår, men ändå känns så naturlig. Helt igenom trovärdig och det tycker jag är viktigt när man skriver fantasy. Eller när man skriver överlag, men ofta orkar jag inte läsa fantasy som utspelar sig i en egen värld, det känns många gånger så krystat. Men inte detta alltså. Man ba jaja, hon heter Daera, klart hon gör det. Också skitskönt efter denna månad att bara lämna all byråkrati och pappersjox och verklighet bakom sig och bara låta en ny värld skölja över en. Som ett förnöjt litet sjölejon har jag legat och låtit Naondel skvalpa över mig.

Jag har hundra sidor kvar av denna f a n t a s t i s k a bok och jag tänker läsa dem exakt NU.

PS Ni på Förlaget (och alla andra också för den delen) får gärna fortsätta skicka så här bra böcker åt mig. Det kommer fler novembrar som behöver uppvägas.

Första advent

Hej hörni, det är första advent. Galet egentligen känns som att det kommer en vecka för tidigt i år. Men med snöyran på utsidan så passar det ganska bra med hämningslöst mys. Jag gjorde en mycket improviserad adventsstake av fyra blockljus och ett fat jag oftast brukar servera bönbiffar på.

Vi har haft Eleonora som nattgäst. Vi badade bastu och drack whiskey igår kväll.

Jag passade på att testa detta recept till vår ganska sena adventsfrukost. Det var inte så jättegott tyckte jag.

Fast Pär åt med god aptit. Han var i och för sig ganska hungrig efter whiskeyn igår också. Notera brödhögen ↑

Vi fortsatte med chokladtemat till kaffet.

Och nu ska jag sätta mig och jobba vidare pga massor att skriva, samtidigt som jag ser på Mats Eks uppsättning av Utvandrarnasom SVT visar. Ett litet tips bara först: om man laddar ner Sveriges Radios app, så får man tillgång till P4 Bjällerklang och P2 Klassisk Jul, två kanaler som spelar julmusik DYGNET RUNT fram till jul. Praktisk stämningshöjare. 

Vad du kan vänta dig som nybliven Årets Blogg i 10 steg

1. De ropar upp ditt bloggnamn och du försöker gå oberörd upp på scen, men under din t-shirt dundrar hjärtat på i technotakt.

2. Sen försöker du prata avslappnat på scen, men egentligen vill du bara sätta dig ner och försvinna långt bort från folks blickar. Så här ser du ut då, lite som att du just skitit ner dig:

Tack Pisa för bilden och mejlet, jag blev jätteglad!

3. Så får du en hel massa saker du ska försöka transportera ner från scen på ett värdigt sätt. Du kommer knappast lyckas.

4. Sen är det kaos i ungefär en timme. Folk vill prata med dig överallt och en tv-människa nästan anfaller dig och väser fram att du inte får gå nånstans före Alexandra pratat med dig. Folk grattar dig till höger och vänster. Du börjar få huvudvärk, klassisk började dricka för tidigt-symptom.

5. Du gör en lite intervju med kameran och får ett meddelande av din bror strax efteråt:

6. Sen börjar grattis-meddelanden strömma in. Du och ditt sällskap går mot efterfesten men vid det här laget gör allt ont på dig. Du blir inte långvarig.

7. Du tar en taxi hem (ja, till syrrans) och ditt sällskap fortsätter ut i natten, för att senare komma hem fem på morgonen och väcka dig genom att stå och visa gangsigns. Du äter chips och värktabletter i soffan medan din svåger spelar dator i rummet bredvid. Du går igenom priserna. Förutom Livboxen och Fresitaflaskan och pokalen får du ett halsband. Du blir glad.

8. Du sover oroligt och vaknar av fem missade samtal från Vasabladet, sextio nya följare på Insta, tre förfrågningar på Messenger och ett Whattsapp-meddelande av en (full) vän som skickar bild på att hen är rörd till tårar av din vinst. Du ringer upp Vasabladet och försöker att låta så lite bakfull och nyvaken som möjligt. Du försöker höra på dina vänners berättelse om gårkvällen samtidigt som du pratar med Radio X3M, Svenska Yle och vad jag trooor var Radio Vega. Försöker hitta på nya svar på frågan "Hur känns det?" varje gång, men det går så där. Meddelanden från alla möjliga oväntade och väntade håll fortsätter välla in.

9. Ni är alla bjudna på familjemiddag och ni beger er ditåt. Under middagen består underhållningen till 80% av din syster Julia som sjunger "Fameee, I'm gonna live forever..." varje gång nån nämner Bloggpriset.

10. Det blir på nåt sätt ändå måndag. Och du måste ändå gå till jobbet. Framför dig väntar en vecka av grattisar av kunder du aldrig trodde skulle bry sig om bloggpris (t ex uniformerade poliser). Men också av sorg, för livet och döden är konstanter som inte tar hänsyn till galor. Men allt det vet du inget om när dina kollegor hälsar dig välkommen till jobbet med godis, pommac och applåder.

Min bästa avslappningsövning

Jag är inte mycket för meditation och mindfulness och sånt krafs. Men även jag, en fullblodscyniker, förstår vikten av att kunna slappna av i vardagen. Hitta andningshål osv osv osv. Därav följer här min bästa avslappningsövning.

Du behöver:

En högpall av den klassiska sorten.

En slev.

En gryta, behöver ej vara fancy gjutjärnsvariant. Vanlig större kastrull går också bra.

2 dl risgryn, 2 dl grädde, 6 dl mjölk, en kanelstång, 2 dl vatten, lite salt och smör.

Just det, du ska koka risgrynsgröt.

Det tar en timme och du kan egentligen inte göra nåt annat än sitta där på din högpall och röra om, för det bränner i botten så fort du tänker på att gå och pissa. Dessutom är det nåt särdeles behagligt med att röra runt i sån sävlig mat som risgrynsgröt. Man blir lugn inombords och hinner tänka många tankar om den kvinnokraft som genomsyrar århundranden som du nu är del av för att du sitter på din högpall, precis som din fammo brukar göra och rör i den där gröten, precis som säkert fammos fammo gjorde. Det är riktigt balsam för själen. Plus att du får god mat på köpet.

Varsågoda, zen på en torsdagskväll.

Så kan vi ju hoppas att din katt inte lägger sig på wifi-lådan (med touchscreen, vilken idiot kom på det?!) i hallen och kopplar bort internet för fyrtionde gången denna vecka och du märker inte det före du ska trycka på publicera och inget funkar för då försvinner allt zen :)))))))))))))

Exklusiv intervju!

Jag har en massa dagböcker från fem års ålder med en massa lite pinsamma, men mest roliga, grejer skrivna i. I min dagbok från när jag var sjutton hittade jag den här låtsasintervjun som jag skrivit under rubriken INTERVJU MED MIG I ELLE. Tänkte jag skulle bjuda på den, bara för att det är riktigt roligt att läsa vad jag tyckte verkade vara som rimliga mål och drömmar i livet. Den är skriven 28 juni 2005.

Vissa tycks ha allt. De finns de som gör en grön av avund över allt de har. Sen finns det de som har allt, men som ändå lyckas kännas som din syster. Ellen Strömberg är en av dem.

Ellen föddes och växte upp i en by 10 mil norr om finska Vasa, Larsmo. Hennes uppväxt präglar ständigt hennes böcker och hennes filmer. "Jag var lycklig i Larsmo, men samtidigt hatade jag allt och alla där. Jag tror alla som växt upp i en småstad eller by har ett hat-kärlekförhållande till orten", har hon tidigare sagt.

När jag möter Ellen på ett litet café ("jag hatar stora glassiga barer") i Gamla stan är det inte en liten småstadstjej som hälsar mig välkommen. Ellen ser snarare ut som en New York-amazon, komplett med Balenciaga-väska och vintage YSL-solglasögon. Håret är slarvigt uppsatt och jeansen smutsiga. Hon skrattar lite när hon tar av sig solglasögonen och ersätter dem med ett par vanliga glasögon med tjocka svarta bågar, "ibland är jag så töntig". I det ögonblicket kan man ana att Ellen bara är 20 ännu, men annars verkar hon mycket äldre.

- Jag hade som mest fem småsyskon så jag blev naturligt den som tog ansvar. Dessutom har jag i perioder haft det rätt tungt, så jag åldrades med det antar jag. Folk tror ofta jag är 30.

Hur då tungt? Som du beskriver i din debutroman Ingenting?

 - Ja... Depressioner och så. Men jag mår bättre nu. Absolut.

Finlandssvenskan klingar när hon pratar och hon är mån om att berätta att hon är från Finland.

- Ja, min mamma bor ju i Skåne, men hon flyttade dit när jag var 13, så jag känner mig inte alls svensk. Fast jag hatar bastu. Och korv, haha!

Du är omtyckt i Finland, både av svensk- och finsktalande. I december blev du inbjuden till den årliga finska självständighetsbalen. Hur kändes det?

 - Jag har alltid vetat att jag en gång skulle dit. Det är varje finnes dröm. Det var kul, Tarja Halonen är riktigt mysig. Jag hade en Viktor&Rolf-klänning och Johnny hade en kostym av dem. 

Ja, ditt sällskap det, Johnny Depp, har det pratats mycket om. Hur är det med honom egentligen?

- Bra, vi är själsfränder, trots att han är nästan 25 år äldre. Han är den smartaste och snällaste man jag någonsin träffat. När vi inte är tillsammans gråter jag efter honom varje kväll. Sad but true... Lily Rose, jack och jag kommer väldigt bra överens. Jag ser mig inte som en mamma för dem, mer som en kompis. Vanessa (Paradis, reds. anm.) är en underbar mamma åt dem, de behöver inte mig. men jag älskar dem som mitt eget kött och blod. Och jag... Nej, älskar är för litet ord för Johnny.

Det låter som om du skulle vara väldigt god vän med Vanessa, är du det?

- O ja, no hard feelings.

Men hur träffades du och Johnny?

- Han hade läst mina böcker och tyckt de var bra. Alltså, det var slut mellan Johnny och Vanessa redan innan. I alla fall, han bjöd mig hem till hans på middag eftersom jag var i Frankrike då. Han lagade mat, vi kollade film och sen pratade vi hela natten. Det klickade direkt. Helt sjukt. Min familj och hans familj var först ltie tveksamma på grund av ålderskillnaden, men nu är alla vänner.

Det låter som en saga. Din karriär då?

- Två böcker, två filmer och en teveserie. Plus mina konstutställningar.. Och Suck me Stella, mitt skivbolag. Ingen rast och ingen ro. Men jag trivs.

Hur har du hunnit på två år?

- Mycket arbete. Manusen till filmerna och böckerna var redan färdiga innan så... Klart det har tagit mycket fritid, men nu ska jag ta det lugnt. Koppla av med Johnny. A year off...

Vad har du ännu för mål? Vad finns det mer att vilja?

- Spela tennis. Jag håller på att bli bra. Jag skulle vilja spela lite golf och pröva på bungyjump och sånt. Och utarbeta en matematisk formel, lära mig japanska och portugisiska. Få flera Oscars. Köpa hus i Larsmo. Bli bibliotekarie vore häftigt. Jag har alltid en massa impulsanfall. När jag var 17 spelade jag saxofon. Året därpå började jag med fågelskådning. Ganska töntigt.

Är Johnny med på allt?

- Hehe, han är min vapendragare. Det är han som tar emot mig när jag har bestämt mig att klättra i träd.

Har du många vänner utanför branschen?

- Mmm (här blir Ellen lite allvarlig), det är svårt att hålla kontakt med alla från Larsmo och Jakobstad. Men jag skriver massa brev. Och pratar i telefon, alldeles för mycket. Mina närmaste vänner håller jag kontakten med maniskt. De blir nog rätt trötta på mig. Min äldsta bästa vän, Emmi (VD på Suck me Stella, reds. anm.) har jag åtminstone kvar.

Det ryktas om att du ska designa din egen linje under Gucci group?

- Inget är bestämt, men förhoppningsvis. Jag älskar kläder. Det är rätt underligt, jag är fruktansvärt töntig och lyssnar mest på en massa indiemusik. Trots det läser jag Vouge, Elle och Bon som biblar. Men jag vill inte fastna i ett fack.

Intervjun börjar ta slut och jag håller på att packa ihop när en mörk man dyker upp vid Ellens sida. Herregud, Johnny Depp! Han visakr något i Ellens öra och och kysser henne sen. Ellen presenterar mig och Johnny säger på felfri svenska: "trevligt att träffas". Sen mumlar han något på franska åt Ellen och hon skrattar och ursäktar sig med orden: "Han känner sig obekväm när alla stirrar på honom." Vad hon tycks vara helt omedveten om är att alla stirrar på henne.

HAHAHAHA! Kan inte sluta skratta åt sista meningen. Tur att man kanske ödmjuknat lite med åren. Också: två böcker, två filmer, en teveserie, ett skivbolag och ett förhållande med Johnny Depp (något jag a l d r i g skulle drömma idag, fy fan) på tre år, ganska bra jobbat. Hoppas ni gillade inblicken i sjuttonåriga jags huvud.

Ett litet skryt

Minns ni när jag skrev på Yle Lassos program om kampsånger? Om gruppen Till Storms, som sjöng socialistiska kampvisor på 70-talet i Jeppis? Jag och Pär såg ju programmet med stor behållning och när det berättades att de gav ut en liten EP på Love Records sa jag i förbifarten att den hade ju varit rolig att ha.

Nu har jag den! Pär, den lilla luven har på eget bevåg ringt en av kvinnorna som intervjuades i programmet och frågat om hon har nån skiva kvar. Hon har i sin tur grävt fram ett exemplar som de möttes om idag och han fick. Och sen gav han den åt mig, som en för tidig julklapp. Vi delar nämligen oförmågan att dra ut på presentgiveri.

Ni fattar att jag vill skryta, va? Inte så mycket på skivan (även om den är bra den med) som på min egen förmåga att välja mina äkta män. Det här är Pär i ett nötskal. Finurlig och handlingskraftig. Och lite romantisk i smyg, för visst är det romantik när nån gör sånt här?

Jag vill

Tacka för alla fina kommentarer och mejl igår och idag. Det värmer verkligen, på riktigt. Tack för att ni är så många som är så förstående och ger mig utrymme att sörja Kantele. Det är inte en självklar sak. Tack också till alla som hört av sig med tips om katter. Vi har nu en plan A, en plan B och en plan C.

Ha en vanlig dag. Jag vill inte vinna nåt, jag vill inte förlora någon, jag vill bara vara. Jag har använt hela mitt känsloregister de senaste dagarna, jag orkar inte mer nu. Jag vill att det ska vara en vanlig lördag, jag vill att det ska regna lite, jag vill scrolla Instagram, jag vill dammsuga, jag vill skriva lite, jag vill laga mat, jag vill bada bastu, jag vill gå och lägga mig tidigt. Jag vill inte ha fler extraordinära omständigheter.

Att megafinnen på min kind ska gå ner. Och att mina ögonlock, tjocka som daggmaskar ska lägga sig och ringarna under ögonen försvinna. Jag vill inte att mitt ansikte ska se ut som en solnedgång i svartvitt längre.

Att ni berättar för mig vad ni vill läsa om. Jag vill att vi fortsätter som vanligt nu här på bloggen, jag skriver och ni läser, men jag behöver lite uppslag.

Bli bättre på att länka till andra och om jag kan, lyfta andra bloggare. Det är väl det enda jag faktiskt tänker förändra i mitt sätt att blogga, nu när jag Årets. Jag skulle nån gång vilja kunna göra för nån annan det Linn Jung gjorde när hon länkade till min blogg allra första gången. Om bloggosfären är ett högstadium är Linn en niondeklassist som utan omsvep och baktankar bjuder in en liten nobody-sjua (jag) att sitta med coola gänget i matsalen. Så vill jag också vara. Men först måste jag kanske bli en niondeklassist vid coola bordet.

Att ni lyssnar på den här låten. Jag skulle vilja att Sarah Klang kom hem till oss och satt vid sängkanten och sjöng tills jag somnade.

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/N_LbW40EtJk/hqdefault.jpg?r=94363]http://www.youtube.com/watch?v=N_LbW40EtJk[/embed]

Det värsta av allt

Jag hade tänkt skriva om vad som händer när man vinner Årets blogg. Jag vet att ni är många som undrar. Men jag kan inte just nu.

Jag måste lyfta upp en resebur i översta skåpet och stänga dörren. Den ska inte öppnas på länge nu. Jag måste städa bort en av matkopparna i köket. Jag måste stryka bort korta små hårstrån från våra kuddar. Jag måste krama Viola extra hårt och länge, tills hon river sig loss. 

Idag blev vi tvungna att ta farväl av Kantele. Det kom plötsligt, men inte oväntat. Hon har varit trött och orolig länge och jag har haft det i bakhuvudet, att det inte är nåt liv för en katt det här. Hon har varit gammal en tid nu redan. Jag har vetat det, men inte velat ta i det. Jag är så oerhört tacksam att jag hade Pär med mig att hjälpa mig ta det beslut jag visste vi måste ta.

När beslutet väl var taget gick det snabbt. Jag har gråtit mer eller mindre konstant i två timmar nu. När jag inte gråtit har jag tröstat Pär som har gråtit. Min hy är torr och min hals gör ont och jag är trött. De senaste dagarna har varit en sån känslokarusell att sorgen nästan känns skön att sjunka in i. Mitt i allt det svarta finns det ett penseldrag av lättnad som bara bevisar att vi gjorde rätt. Kantele har mest velat sova de senaste veckorna. Nu får hon sova så länge hon vill.

Det är bara det att det är så tomt här hemma utan henne. Imorse fanns hon, nu finns hon inte längre. Mammas lilla bebisen. 

Det här kanske låter okänsligt att ta upp i samma inlägg, men verkligheten är sällan känslig. Vi behöver en ny kompis åt Viola. Hon har aldrig varit ensamkatt förr och jag vill att hon ska få sällskap så fort som möjligt. Vet du om nån lämplig rumsren innekatt, helst en hona? Unge eller äldre spelar ingen roll. Hör av dig.

Ett tacktal

Jaha, då var man Årets blogg då.

Jag trodde inte jag skulle vinna, jag vet att alla säger det, men jag trodde inte det. Jag trodde liksom inte att ni skulle vilja att jag vann.

När jag började blogga gick jag i högstadiet. I högstadiet var jag inte speciellt cool. Långt ifrån mobbad, men ofta lite på sidan om, för jag passade inte in i de grupperingar som fanns. Jag var inte sportig, jag var inte snäll, jag var inte kristen, jag var inte bra på musik, jag var inte nån plugghäst, jag var inte snygg med välkammat hår. Jag var ganska tjock och ganska högljudd och kom ibland för sent till skolan för att jag stått och tuperat håret till rätt punkvolym. 

Ibland tänker jag att finlandsvenska bloggosfären är lite som ett högstadium. Folk är (förhoppnnigsvis) lite mognare, men det är som en liten sluten värld med egna grupperingar, egna regler och egna hierarkier. Precis som ett högstadium kan det som bubblar inuti det verka ytligt och banalt för nån som inte står mitt i det. Sånt får man ju ofta höra. Men det som berör människor, oavsett vad det är och om det är i ett högstadium eller i en bloggosfär är aldrig ytligt eller tramsigt.

Även i den här bubblan upplever jag ganska ofta ett slags utanförskap. Det är inget som tynger mig, men det är där. Jag är inte sportig, jag är inte snäll, jag är inte mamma, jag är inte bra på foto, jag är inte nån fashionista och jag är inte snygg med välkammat hår. Jag är ganska tjock och ganska högljudd och ibland skriver jag inte inlägg för att jag hellre gör ingenting.

Mitt utanförskap var och är lika självvalt som påtvingat. Jag gjorde verkligen allt för att stå på sidan. Gör kanske än idag. Hellre aldrig ansöka om medlemskap än att ansöka och riskera bli nekad det. Rädslan att bli nekad tillträde har alltid varit min följeslagare. Jag har struntat i en massa saker på grund av det, tyvärr. Intalat mig själv att jag är missförstådd och inte fattat att människor i många fall gärna hade försökt förstå, men aldrig fått nån chans. Istället har jag gjort en grej av att alltid gå åt motsatt håll. Det har varit en överlevnadsstrategi.

När jag började gå åt motsatt håll nån gång där i högstadiet och vände ryggen åt alla för att jag var så rädd de skulle vända ryggen mot mig, trodde jag aldrig att jag skulle vända tillbaka. Det gjorde jag inte heller. Men går du tillräckligt långt så kommer du komma tillbaka till utgångspunkten. Jag är inte samma människa som jag var när jag startade. Jag är klokare och öppnare och mjukare. Men jag är fortfarande lika rädd.

Och där stod ni. Alla ni jag trodde inte ville ha med mig.

Ni nominerade mig.

Ni röstade på mig.

Ni applåderade och jublade när jag vann.

Ni bevisade hur fel jag hade.

Jag är glad jag gått åt motsatt håll. Annars hade jag nog aldrig varit här idag. Jag hoppas vi aldrig glömmer hur viktig gemenskap är, oavsett sammanhang. Jag hoppas att alla som är ute och vandrar på egen hand nån gång får känna det jag kände igår. 25% förvirring, 25% förvåning och 50% revansch.

Tack.

MVH Ellen 29 & Ellen 14