Shake it like a polaroid picture

Ni kanske vill höra om min venetzianska afton? Ja men visst, varsågoda:

Nämen vad är det här? Cigaretter? Det var ju inte bra. 

Jo, det var faktiskt bra! För det visade sig igår kväll att mina tagna polaroidbilder passade perfekt in i ett tomt cigarettpaket. Nu säger jag inte att man ska röka cigaretterna själv, men man kan med fördel snappa åt sig ett tomt paket eller två om man ser ett. Utfall att man vill ha ett ställe att förvara sina polaroidbilder. 

Vilket jag gärna vill eftersom jag har en ny polaroidkamera! Har velat ha en sen Spice Girls släppte sin polaroidkamera , via mina panda-år då polaroiden var the shit och nu - ÄNTLIGEN - för ett par veckor sen klickade jag hem en från Adlibris. Inte en Spice Girls-version tyvärr, men en trevligt päronglassig variant. Jag har snusat kring dom en bra stund men inte riktigt känt mig unnig enough före jag fick ett presentkort från AE när jag slutade som täckte en del av priset och hux flux kändes det mycket lättare. 

I går bestämde jag min för att inviga min nya leksak. Eftersom filmen är så pass dyr som den är till polaroidkameror (1€ per bild typ) tog jag bara med mig filmen jag hade i kameran, alltså sju bilder. Spöket här på bilden hade kombinerad avskeds- och ventzianskfest och här är hur det såg ut genom polaroidlinsen. 

Pär va så klart med. Och Beppe!

Jag har inte riktigt lärt mig alla finesser, eller ens några, ännu och det är ganska svårt att ta en snygg bild mörka augustikvällar. Men jag tycker ändå de är charmiga. Här försökte jag ta en bild av hela gänget. Nikko hade dukat upp utomhus i ett tält åt oss med mycket lyktor. Precis som det ska va. Rent estetiskt är nog venetziansk min absoluta favorithögtid. Det är liksom den bästa tiden på året med lite värme kvar, men mörkret som lagt sig. For u non-ostrobothnian readers: venetziansk eller villaavslutning som det också heter firas sista helgen i augusti som ett avsked till sommaren, traditionsenligt med fyrverkerier, lyktor och fashionabla lager-på-lager-looks med stickasockor i sandaler osv eftersom man absolut ska sitta utomhus men det egentligen är lite för kallt. Lite samma princip som kräftskivor skulle jag väl tro. 

När Moa, Jennifer, Mikki och Val kom hade de med sig party-hattar åt hela gänget och därför ser vi ut som små tomtar på alla bilder. Andra saker folk hade med sig va bl a japanska värmepatches som man skulle klistra på insidan av kläderna. Såg ut som om en tepåse och en våtservett skulle fått barn och funkade oväntat bra. 

Och Mikki hade med sig Lobin! Kvällens gulligaste gäst. 

Förutom lyktor och raketer hade vi en lägereld och det var kanske det bästa! Vi satt runt den större delen av kvällen och lekte sanning eller konsekvens och sjöng. Det låter kanske lite konfirmationsläger men det va jättekul! Kanske hjälptes av vinflaskorna och shotglasen som skickades runt också. Bäst va ganska Beppe som fick som utmaning att "äta ett valfritt löv" och Pär som skulle ladda upp en film på sin instastory (om ni skyndar er kanske ni hinner se den!). 

Det var meningen vi skulle sova där, men när möjligheten att åka hem dök upp var vi ganska snabba att hugga den. Jag tycker alltid det är asjobbigt att sova över nån annanstans än hemma, även om det är hos nån som man är så bekväm med som Nikko och hans föräldrar. 

Vi kom hem halv sex (HALV SEX) och jag hann knappt få av mig jackan (som luktade av elden = bra doft) innan jag somnade. Idag har jag varit så. himla. trött. Men det får det va värt! 

Nu behöver jag kanske så småningom köpa ett fotoalbum. Ett riktigt fotoalbum, tänk det. Det har jag inte haft på snart 20 år. 

Kulturkonsumenten vecka 34

Hej alla människor! Shit vad den här veckan har gått fort! Kanske är det nya jobbet som gjort att den bara svischat förbi. Det går bra tror jag förresten, tackar som frågar! Jag har väldigt mycket flikar upp på webbläsaren hela tiden och det beskriver väl det ganska bra. Känns som att jag har ganska många flikar upp i huvudet också. Mitt skrivbord ser redan trevligt inbott ut; här samsas handkrämer med bananer, böcker och post-itlappar. 

I alla fall, tänkte köra en good old kulturkonsument idag, även om ni inte tycks direkt brinna för det här upplägget, hehe. Men JAG gillar det och det här inte public service tyvärr. 

Den senaste tiden har jag

LÄST

Det här var månadens bokcirkelbok och oj, vilken bok. Jag vet inte hur jag ens ska berätta om den här boken och göra den rättvisa. För att vara ärlig ska jag säga att åsikterna om den i bokcirkeln gick ganska mycket i sär, några av oss gillade den och andra var väldigt mycket mer tveksamma till den. 

Lincoln in the bardo är baserad på en sann historia; Abraham Lincoln och hans son Willie som dog som 11-åring. Det sägs att Lincoln blev nedbruten av sorg och nattetid besökte Willies grav upprepade gånger. George Saunders tar avstamp i det, men skriver en helt egen historia kring det skeendet. Berättelsen drivs framåt av massa olika röster, dels citat hämtade ur historiska dokument om det verkliga skeendet, dels röster av själar Willie Lincoln möter i bardo - som alltså är en buddhistisk term för vad vi kanske skulle kalla för limbo, stället mellan himmel och helvete där rastlösa själar som inte vill släppa taget om jordelivet kommer. Rösterna pratar i mun på varann och säger emot varandra och avbryter och är alla är måna om att få sin historia berättad samtidigt som de berättar vad som händer med Willie och Abraham. 

Jag kan inte förklara på ett bättre sätt hur boken är skriven och det tog en bra stund före jag fick grepp om berättartekniken, men efter att den polletten föll ner så älskade jag boken. Den är lättläst och rolig och vemodig och poetisk, Saunders får till och med de historiska citaten att flyta på som poesi. Det är dessutom längesen jag läst något som känts så eget och nytt - ordet "gränslös" kom upp flertal gånger under diskussionen kring Lincoln in the bardo och det är nog ett bra ord. Boken får en också att tänka på hur man lever sitt liv och vad som egentligen betyder nåt. Jag skulle säga boken var en 5/5:a. Läs den! Finns bl a här. 

SETT

Jag började kolla Love Island UK under min tid i UK och jag älskade det pga så klart älskade jag det. Nu har ju också en svensk säsong startat och Pär har på eget initiativ börjat kolla det med mig och det gör mig så glaaad! Jag tycker om såna där vardagliga traditioner, att vi sitter i soffan och kollar nåt tillsammans varje kväll. 

Love Island är för den oinvigde snarlikt med Paradise Hotel, där snygga och unga singlar låses in i ett lyxigt hus utan några tidsfördriv eller nån input från omvärlden, vilket så klart är bäddat för dramatik. Alla är vältränade och liksom, polerade och putsade och det spelas alltid in på tillräckligt varm ort för att uppmuntra deltagarna att gå klädda i badkläder så ofta som möjligt. 

Dom ska bilda par, stå emot frestelser som oftast utgörs av att "ett bombnedslag" kommer in i villan och raggar på endera parten. Skillnaden mellan PH och Love Island är att Love Island sänds med bara nån dags fördröjning vilket gör att tittarna kan  vara med och påverka genom att rösta på sina favoriter, rösta ut folk osv osv. 

So far känns svenska säsongen ganska sval jämfört med brittiska versionen, men det har potential. Svenska säsongen och tredje säsongen av brittiska finns på svenska Cmore. 

LYSSNAT PÅ

Mest Nicki Minajs nya skiva Queen, som jag tycker är riktigt bra. Finns här på Spotify. Tycker Nicki är ganska fantastisk som rappare och så får ni säga vad ni vill. Har nynnat Ganja Burns hela, hela veckan. Vi klipper in den låten, va? Jo, jag tror det. 

Trevlig helg! 

En bro och ett bad

Turen har kommit till tisdagen och onsdagen förra veckan, när vi ännu var på resa och levde livet along Englands greenest hills. 

Jag hade önskat mig att inte göra nåt alls på tisdagen, i alla fall inte på förmiddagen. Och så blev det! Låg bara och läste och såg på tv i vår lilla etta fram till att det var dags att åka på vår resas andra fotbollsmatch på kvällen. Jag läste förresten den här godbiten, som jag ska blogga mer om senare i veckan.

Vi bestämde att ta vägen över Clifton Suspension Bridge på väg till arenan och tur va väl det! En hängbro låter kanske inte så mycket för världen, men är man en sucker för vackra utsikter och lite lagom skräckinjagande promenader så är det ett väl värt utflyktsmål. 

Det kostar att köra över den, men vi gick ju och det är gratis. Den är ju inte alls speciellt lång, nu är jag noll ögonmått så kan liksom inte ens uppskatta hur många meter, men det tog typ tre minuter att gå över den.

Det svängde lite under fötterna när man gick vilket gjorde det till ganska nerviga tre minuter. 

Utsikten var ganska sjuk. 

Bron går alltså över en flod (är det Avon?) men det var ebb i floden när vi var där. Det här med tidvatten är ju fasligt fachinerande kan jag tycka. Då såg det ju mest ut som ett lerigt fält, men skulle vi ha kommit en annan tid på dygnet skulle väl flodrännan sett ut som en äkta flod. Spännande. 

Skrek "det var ju det här jag var ute efter!!!!" när jag såg allt det lummiga gröna sträcka ut sig. Hade så många målbilder om engelska landskap när vi åkte och det här var första gången vi inte hängde i direkt stadsmiljö. Eller det är ju fortfarande i Bristol, men ändå. 

Pär ser nonchalant ut men han var nog lika imponerad och tagen han med. 

Sen köpte vi ett hus! Nej, det gjorde vi så klart inte, men därom kring bron så fanns det väldigt många fina (och antagligen svindyra) hus jag inte hade tackat nej till. 

Det var väldigt idylliskt och anglofiliskt allting. 

Bra selfiebakgrunder erbjöd kvarteret också, vilket jag så klart utnyttjade. Ignorera hålet i sömmen på min krage, hehe. Det här med att älska sönder plagg, det är jag expert på. 

Efter lite kartläsande kom vi fram till arenan. Vi såg alltså Bristol City spela den här gången och dom spelar i nån division högre än Rovers, som vi såg tidigare. Tyvärr var det inte alls lika trevligt den här gången. För stor arena och bara sittplatser och inget riktigt engagemang från publikens sida. Plus att jag nog aldrig suttit så obekvämt i 90 minuter. Enda som var roligt var ett barn som satt bakom mig som uppredade gånger ropade "Come on, Bristol Cityyyy" och uttalade city på det här klassiskt engelska sättet genom att liksom svälja t:et, vet inte hur jag ska skriva det fonetiskt. Gullo va hon i alla fall och det har liksom blivit en grej hemma hos oss nu, åtminstone en gång om dan ropar nån "Come on Bristol Cityyy" och sväljer t:et i city. 

Dagen efter tog vi tåget till grannstaden Bath. Det första vi gjorde var att söka upp Jane Austen Centre som jag hade peppat på i ett halvår typ. 

Tyvärr får jag väl säga att det blev lite av en besvikelse. Tydligen så är jag ju inte ensam om att gilla Jane Austen?!?! Och muséet är ganska litet och trångt och inrett i ett 1700-talshus så det är liksom inte så inbjudande miljö för stora skaror turister. Utställningen är ganska liten och guiderna kändes trötta (vilket man iofs förstår) och det var alldeles för mycket text i utställningen. Man har ju inte direkt ro att stå och fördjupa sig i hur ekonomin såg ut under Austens tid när det står en busslast tyskar bakom en och trycker sig fram. Giftshop:en var i all fall ganska kul och jag plockade på mig lite presenter och en bok åt mig själv. 

Här är en random turist som pose:ar med vaxdockan av Jane Austen. Det är i alla fall som man tror hon såg ut. Det finns nämligen knappt några verifierade porträtt av henne. Austen alltså, inte turisten. Jag orkade inte köa för att ställa mig bredvid henne, så jag tog bara foto av nån annan i stället. 

Men jag prövade i alla fall skriva med fjäderpenna. Det var ungefär så svårt och så lätt som man tror att det ska vara. 

Herregud vad sned bild, men nu orkar jag inte räta upp den mer. Så här ser stora delar av Bath ut förresten. Inte exakt så här, för det här är ju en kyrka, men hela stadscentrumet är byggt i samma gulvita sten. Det är en väldigt fin stad, men det kändes ibland som att man gick i kulisser, det var svårt att fatta att man ens var utomhus vissa gånger. Vi bodde på hotell en natt här och vårt hotell låg typ precis bakom den här kyrkan. 

Väldigt fint är det ju.

Vi slappade på hotellet nån timme, gick och åt thailändskt och sen gick vi till de romerska baden. Jag blev kär direkt! 

Bath ligger där det ligger eftersom Englands enda varma naturliga källa finns där. Under romartiden när i alla fall södra delen av England tillhörde romarriket byggdes ett tempel och ett badhus här. Idag finns en hel del kvar, men t ex de här statyerna är från 1700-talet. Eller 1800, nu minns jag inte. Det är i alla fall skiiiitfint. 

Det är ju en turistattraktion utan dess like, men vi kom dit runt en åtta-tiden på kvällen och då var det ganska lugnt och skönt här. Det står på deras hemsida att man ska försöka komma före 10 på morgonen eller efter 17 på eftermiddagen om man besöker i augusti på grund av den massiva turisttillströmningen. 

Det är ett ganska stort museum och man får räkna med åtminstone en timme om man vill se alla utgrävningar och alla rum. Men det är väldigt bra upplagt och lagom av alla moment tyckte jag. Man kände verkligen historiens vingslag, men så är ju jag också den sentimentala typen. Men oavsett läggning så rekommenderar jag verkligen ett besök i Bath och i de romerska baden.

Vad jag har i påsen undrar ni? Well...

Tadaa! Om det finns två saker jag gillar så är det 1) kitsch och 2) kungligheter. Jag har velat ha en sån här vinkande drottning ända sen jag bodde i Åbo och gick förbi ett fönster varje dag som hade en likadan som stod och vinkade jämt. Den har alltså en liten solcell i handväskan, lagom stor för att högra handen ska röra på sig lite.  Jag bestämde att jag skulle köpa en nu under resan, men hittade ingen före i souvenirshoppen i Bath. Totalt onödig, totalt ljuvlig. Nu står hon på min kitschhylla tillsammans med andra livsnödvändigheter som den vinkande katten, tre-fyra spargrisar, lite Kinderäggsleksaker och lite annat smått och gott. 

Det var Bath och bron det, nu är det bara vår busstur genom the Cotswalds kvar och så har ni hört om hela resan. Thank Gooooood, jag tycker det är så jobbigt att skriva såna här reportage, kommer ändå aldrig ihåg några namn på platser eller nåt. 

Jeansbyxans vara eller icke vara

Hej hej bloggen! Idag hände något oväntat och storartat: jag hade jeans på mig! 

Kolla! Här är jag i jeans på jobbet! Här ser ni kontoret förresten. Jag delar det med två andra, mitt skrivbord är det med blomman på. 

Jag kan inte komma ihåg senast jag har haft jeans på mig, det är inte bara den varma sommaren som utgjort pausen utan också kanske nåt år av en evig tights & klänning-look. Det här är första gången i hela mitt liv som jag har ett jobb som inte kräver en särskild klädsel eller ens funktionell klädsel på det sättet - jag kan basically ha på mig vad jag vill! Inom rimlighetens gränser då, misstänker det skulle börja harklas menande om jag kom in i t ex ringbrynja och bikini.

Jeans har jag visserligen kunnat ha på mig på After Eight också, men eftersom jag har värdesatt funktionalitet OCH bekvämlighet när man går från att servera lunch till att sitta och skriva utan att byta om, så har jeansen i min garderob fallit i glömska. 

För det är ju jävla obekvämt med jeans alltså! Jag KAN inte köra 12 timmars dagar i jeans, speciellt inte när halva dagen är att sitta ihopsäckad framför en dator. Det går bara inte. Det känns som att ha tvångströja på sig. Och när det finns så mycket equally snygga alternativ! Tights och klänning - sällan fel.

Fattar inte Pär och hans likar som går i jeans 24/7. Om jag haft jeans på mig en dag på jobbet så är det  absolut första jag gör när jag kommer hem att ta av mig dem. Men Pär, nä han ligger i soffan och kollar tv i jeans, går promenader i jeans och äter frukost i jeans. Helt ofattbart för mig. Jag har en teori om att det här är ett manligt beteende (om vi nu ska prata om manligt och kvinnligt men), men det här baserar sig bara på studier i min egne nära familj. Är ni såna som kan vistas i jeans längre tider eller är ni team Ellen?

Satt som i givakt i min kontorsstol hela dan och krossade eventuellt nån mjälte när jag hoppade på cykeln i morse pga denna kompromisslösa linning och stadiga tyg. Man kan ju fråga - varför? Är det värt detta självspäkeri? 

Ja, kanske. Ibland i alla fall. För det är ju jävligt snyggt med jeans, det är det.

Igår kväll låg jag och funderade ut vad jag skulle ha på mig nästa dag och mina tankar drogs nästan omedelbart (via en ribbad pennkjol som jag älskar men inte riktigt hittat användningsområde för ännu) till dessa mom jeans jag köpte på Asos rea i somras men inte använt än.  

Kände mig så jävla phresh imorse när jag drog på mig dom och en vit tisha. Kände mig som Dylan i Beverly Hills, vilket vi väl alla kan enas om är en eftersträvansvärd känsla.

Kände mig snygg ännu när jag kom hem, nu med en min favorittröja som värmande lager. Jeans ändå - så snyggt. Och jag får ju försöka komma ihåg att det här är ju ändå första gången jag använder just de här jeansen, jag har ett par ingångna i garderoben som är betydligt mer förlåtande. Och även de här ska väl nötas ner och mjukna i sinom tid.

30 sekunder efter att jag tagit den här bilden, sprungit upp för trapporna och stängt dörren bakom mig slet jag av mig brallorna. Nån måtta med snyggheten får det ändå va.

Och nu ska jag iförd min mjuka, jättesköna, inte alls Dylan-i-Beverly-Hills-iga tights laga mat. 

Första höstveckan

Det är sällan jag känner att jag har så mycket att blogga om att jag inte vet var jag ska börja, men nu är det lite så. Har massor kvar att visa från England, men det kommer, i sinom tid.

Ikväll åkte vi och badade med inställningen ”det här blir nog årets sista dopp” och det är ju lite sorgligt. Men det blev nog det sista, är fortfarande så kall att det värker lite. Lite sorgligt att säga hejdå till potten vi badat i nästan varenda dag hela juli och ännu in i augusti, men så där är det. Efter regn kommer solsken och efter sommar kommer det nästan alltid en höst. Och hösten är trots allt min bästa tid, mår alltid som en prins september, oktober, tja ända fram till jul skulle jag säga. 

Idag var också min första officiella dag på nya kontoret. Väldigt spännande, njuter till 100% av att skriva in möten i kalendern, svara på mejl och försöka få nån slags överblick över det hela. Det är ett ganska flummigt jobb jag har, jag är van att snabbt se konkreta resultat av konkreta sysslor, men so far so good.

Jag ska också försöka strukturera upp den här bloggjäveln nu i höst. En ny header är på gång och jag ska försöka få nån rutin i inläggen. Vill inte lova nåt, men lite regelbundenhet kanske?  

Så, eftersom det är måndag kanske det passar med lite genomgång av vad denna vecka ska innehålla? Den präglas nog mest av att försöka komma in i mitt nya jobb.  

Måndag - idag - jobb och bad och väldigt god ihopslängd middag. Nån slags nudelwok fast utan wokpanna. Använder nån wokpanna på riktigt eller är det bara jag som använder en och samma stekpanna till allt?

Och JA!! Sandy B skrev om min bok i sin blogg! Äkta lifegoal tbh. Konstigt att tänka att man ens existerar i hennes värld, jag har ju läst hennes blogg i säkert 10 år. 

Tisdag har vi bokcirkelsträff! Finns det ett höstigare ord än ”bokcirkel”? Ser fram emot att diskutera Lincoln in the bardo som har varit denna månads bok. Sen ska jag och Daniel ha telefonmöte också CAUSE WE’RE GROWN UP LIKE THAT och planera en kul grej i höst!

Onsdag tänkte jag försöka börja skriva bok igen. Har inte skrivit ett skönlitterärt ord sen i juni nån gång :-))))))  

Torsdag ska vi träffas med Måndagsklubben och jag ska få träffa Emmis nya labradoodle-valp! Alla dagar som innehåller valpar är bra dagar. Dessutom fyller syrran Nora 16! Tänk den som fick va det igen.

Fredag har jag ett roligt möte och på kvällen tror jag att jag ska dricka ett glas rödvin framför tv:n. Tror rödvin kan vara gott nu igen?  

Lördag är det venetziansk och Nikko har avskedsfest. Den grisen ska flytta till Barcelona!!!! Men va kan man. Dessutom har ju jag och Pär i och med den här Englandsresan blivit globetrotters, så snart åker vi nog och hälsar på. 

Och så är den veckan slut och det är ännu lite mer höst. Blommorna på vår gård har bleknat och det är mörkt om nätterna igen.

Nu börjar det bästa.

En kalender från Cardiff

Här om veckan sa jag att jag skulle köpa ny kalender. Och nu - äntligen - har jag hittat precis en sån som jag vill ha. Eller ok ärligt talat så visste jag redan från början att jag inte skulle nöja mig med nåt annat än att gå tillbaka till min gamla kärlek Moleskine. och idag köpte jag en - i Wales!

Vi sov länge idag men kom sent på eftermiddagen i alla fall iväg till Cardiff. Tåget från Bristol till Wales tar mindre än en timme och är nästan värt att ta bara för att det alltid är trevligt att åka tåg och speciellt i engelsk landsbygd. 

Vi hann bara med absoluta stadskärnan eftersom vi kom dit så sent, t ex hade jag gärna gått in på Cardiff Castle men det stängde typ samma minut som vi satt och drack kaffe och kollade upp öppethållningstiderna. Synd :-((( men så är det när man sover länge, slöar med frukosten och dessutom ska hinna med ett klassiskt litet semestergräl och bli sams hehehehe. 

Cardiff kändes ganska mycket som vilken stad som helst men man ÄLSKAR ju att alla skyltar står på både engelska och welsh. T ex lärde jag mig att polis är heddlu! Inget är så spännande som språk. På nåt sätt hade jag fått för mig att man skulle ha nån slags fördel av att prata Ett Nordiskt Språk men nej, inte alls.

Biblioteket - eller Llyfrgell som vi också säger - var vi inte in i, men väl en bokhandel med väldigt, väldigt trevlig personal och atmosfär. Där köpte jag min kalender.

En ärtigt grön Moleskine Weekly Planner blidde det. Blir 100% glad av färgen. 

Älskar också känslan av en ny kalender; att få skriva in alla grejer och alla möjligheter och löften en tom kalender innehåller. Det är kanske löjligt men jag får skolstartsfeelis och jag ÄLSKAR skolstartsfeelis. ÄLSKAR!!!! Och speciellt den här hösten med nya jobbet och alla bokmässor och så. 

Och blir hösten regnig och grå och tråkig trots alla möjligheter och löften så har jag i alla fall en fin kalender.

We don’t shag our sisters

I lördags gick vi på fotboll, Bristol Rovers vs... nån? Jag kommer inte ihåg, jag var i ärlighetens namn mest med pga jag älskar Pär och Pär älskar fotboll. Och when in Rome, ni vet.

​Vi tog bussen ut till arenan som ligger liksom i ett bostadsområde med ganska många polska livsmedelsaffärer. Redan när vi steg av den såg vi att Pärs röd-vita Adidas-jacka...

... den här ⬆️ var ett STORT MISSTAG för horden av människor som gick in genom portarna var alla klädda i blått och då klart var motståndarlaget klädda i rött. Snabbt som attan knölade vi ner jackan i väskan och köpte halsduk och jacka i supportershopen, hehe. Hela läktaren med över 8000 pers var verkligen mörkblå så det kändes bäst så.

I kön i shoppen hände också det mest brittiska nånsin. Pär började prata med nåt Rovers-fan och frågade vad skillnaden mellan Bristol City och Bristol Rovers är (City är ett annat lag i en högre liga) och fick svaret ”we don’t shag our sisters” och ett megaskratt av alla i kön. Men sen fick vi veta att skillnaden är en rik ägare, precis som man kunde ha föreställt sig.

Det spöregnade konstant de 90+ minutervi stod på läktaren. Det låter kanske inte så trevligt och på sätt och vis var det kallt och vått. Men det är också något väldigt trevligt i att stå mitt i en hop gubbar som ropar ”oi, dick’ead!” åt domaren och tillsammans lida av underläget och regnet. Autentiskt. Det blev en regelrätt höjdpunkt just för det.

Sen åkte vi hem och jag frös resten av kvällen. 

Idag har vi varit på stan i duggregnet. Först gick vi till Arnolfini som är ett center för modern konst och ett café och en bokhandel och ja, ni fattar. Det var tyvärr inte så mycket öppet där men ett väldigt trevligt ställe ändå. Ville köpa cirka ALLT i bokhandeln men köpte ingenting för jag har redan shoppat mer än vad jag hade tänkt. 

Sen drack vi en cider nere vid hamnen och skrev vykort åt mommo och fammo. 

Det är ju sånt här som är det bästa med att resa - oplanerade dagar när man bara går runt och tittar. Hittade Feathers McGraw - en av de obehagligaste skurkarna i filmhistorien och blev nöjd. Det är en grej här, ”Spot the Gromit”, kända W&G-figurer finns utplacerade på olika ställen i stan. 

Vi gick på Bristol Aquarium också, men det kändes ganska dyrt och lite mycket barn. 

Men ändå fint, älskar i regel undervattensdjur.  Också skönt att de inte hade några stora valar eller sånt där, mest gulliga sjöhästar och nån liten haj.

Sen åkte vi pariserhjul! Så där bara! Jag tycker ju inte om höga höjder och är ingen berg-och-dal-vän meeeeen man ska väl va lite wild and crazy när man semestrar, lol. 

Funktionären var väldigt gullig och sa ”you’re   gonna be alright, I promise” på ett sätt som kändes väldigt övertygande. Och jag överlevde ju.

Och that’s that! Imorgon tänkte vi kanske åka till Cardiff. Kul!

Första dagarna i Bristol

Här bor vi, nästan högst upp på backen ⬇️ Tänkte att det bara var jag som tyckte den här uppförsbacken var jobbig att gå i men igår åkte vi buss med en mamma och ett barn som bara tog bussen från hållplatsen där nere till hållplatsen där uppe. 

Vi bor i gamla delen av stan, här i backen finns det bokhandlar, vintage shops, bubbelté-caféer och små designaffärer. Verkar kanske va lite coola gatan, vilket man kan se som positivt om man är sån lagd. Vi hade så klart ingen aning om nåt alls, vi bara bokade. Vi visste inte heller att the International Balloon Fiesta går av stapeln den här helgen, men det gör det. Det är tydligen Bristols stora happening på året och är en slags folkfest där luftballonger står i fokus. 

Vi bor förresten på ett lägenhetshotell utan reception. Det är en liten, liten etta med kokvrå vi bor i, långt ifrån lyxigt men funkar bra som base camp. Men den engelska standarden you guys... Det är så opraktiskt allting. Parkettgolv i toan och ingen tröskel dit och duschen ser ut som en leksak och allt känns lite temporärt på nåt sätt. Ni vet inte hur jag uppskattar de traditionellt starka socialdemokratiska staterna vi växt upp i! NO JOKE så skönt att veta att storebror ser mig och got my back.

Överlag märks ju engelska klass-samhället av  lite hela tiden. Nu har ju jag bara upplevt innerstads-England men det känns verkligen som att det finns två mode liksom: gammalt och tjusigt och hålla den papperstunna tekoppen med lillfingret spretandes ELLER så är det slitet, smutsigt och dåliga tänder. Det är inte svårt att föreställa sig i vilket läger man själv skulle hamna här.

När folk säger att ”det ska löna sig att arbeta” så menar dom oftast att den som är rik redan ska få bli ännu rikare i fred, helst utan att arbeta alls. Jag tror att man kan vara rik och bli rikare ganska långt ifred här, men jag tror inte det lönar sig att arbeta på riktigt. Jag tror att du som arbetare (vilket är den största delen av oss) får jobba väldigt, väldigt hårt för att få en dräglig tillvaro här. Och det kanske ändå inte går och i slutändan är du bara ännu en slutarbetad kropp och själ som dör i förtid medan överklassen skuttar vidare genom livet. MEN NU SKULLE INTE DET HÄR BLI POLITIK UTAN RESESKILDRING SORRY.

Vår första dag här, igår alltså, gick åt att försöka få ett hum om stan. Det känns ungt och hippt och lite som de bra delarna av London men med mycket mindre folk. Banksy är härifrån och det syns. Mycket fin gatukonst.

Wallace & Gromit är också härifrån, det syns nästan ännu mer. Vi fixade busskort, fotbollsbiljetter och handlade frukostvaror. Sen gick vi på bio. Såg Hearts beat loud, den var så där. 

På vägen hem såg vi en sliten man i en trappuppgång, ligga i sin sovsäck och sin stickade mössa och uppslukat läsa en pocketbok. Mitt hjärta brast, jag vet inte ens varför.

Igår var vi på zoo. Det var som det alltid är. 50% roligt, 50% dåligt samvete pga djur i bur. Här hade dom i alla fall inte några riktigt stora djur, inga elefanter och inga giraffer så det kändes lite bättre.  

Jag tyckte bäst om sälarna.  

Pär var mest rädd för gorillan. Om jag ska va helt ärlig så var Pärs rädsla för apor orsak nummer ett varför jag ville gå dit. Har bara hört talas om den förr men nu fick jag se den i praktiken. Strax före den här bilden togs ropade han till när han fick ögonkontakt med gorillan. Det var kul. 

Sen tog vi bussen in till stan och gick och shoppade (!)  lite. Pär köpte t-shirts och jag köpte skor som Ellen 11 år skulle ha dött av förtjusning över. Ellen 30 är också ganska nöjd. De är bekväma som Crocs och snygga som öööh... rocks. Vet inte vad rocks är men ville helst att det skulle rimma.

Köpte också Imodium because IBS är så jävla KUUUUL när man reser, speciellt i ett land vars kollektiva diet består till 95% av bröd. S/o till Marks & Spencers offentliga toaletter förresten ✊🏻✊🏻✊🏻

So far, so good, snart börjar det ”riktiga programmet”  - jag har bl a bokat äkta penisonärig busstur åt oss genom the Cotswald Villages hihihihi.

Det har förresten redan blivit den här resans stående skämt - hur sura och motvilliga turister både jag och Pär är. Ingen av oss har nån slags äventyrslust, vi går helst invanda turiststråken och för det mesta går vi bara runt och konstaterar hur bra vi har det hemma. Jag älskar verkligen att va här och uppleva det här men det är ju också ganska jobbigt att va på resa. Jag är noll procent världsvan. Pär tyckte att vi borde ha gjort det till nån slags serie man kunde följa och han har fan rätt. Yle - det är inte för sent ännu, hit us up!  

Nu ska vi gå ut och surmulet och motvilligt turista i närområdet. Cheerio!

Andra sidan semesterstrecket

Det blev aldrig "så där" igen, visserligen blev jag trött men alltså, jag kan ju nästan lol:a åt min dramatik i förra inlägget. Jag VAR jättetrött men dagarna efter att jag skrivit det där fick jag ett ACTUAL värmeslag. Inte bara som man säger, utan jag blev verkligen sjuk. Alltså värmeslag och värmeslag, det slår ju inte en sådär så att man svimmar med en hand klädsamt på pannan, det kommer krypande. Precis som det mesta annat. Säkert höll jag på att bli sjuk redan då och därför låter jag som en domedagsprofet i förra inlägget också, hehe. I alla fall så fick jag också feberfrossa, märkliga utslag som nässelfeber nästan på hela ryggen, förvirrad och kraftlös och eeew, well, toalettrelaterade problem. Men efter en vecka på stadig diet av vätskeersättning och extra mycket vila så är jag back on track. Och TACK GUD att vädret är humant igen, fuck 30 grader varmt alltså, ge mig pissregn, slask och sju plusgrader tack. 

Så här back on trackig var jag I morse. 

Eller back på ett annat track kanske vore mera rätt. Jag har fått semester och tjänstledigt nu. Jag jobbar inte på After Eight längre. I alla fall inte för ögonblicket. Det närmaste året kommer jag inte jobba där i alla fall. Jag skulle kunna skriva så mycket om AE och om hur det känns att inte jobba där längre, men om jag säger att jag grät och skrattade hysteriskt samtidigt hela vägen hem på cykeln när jag cyklade hem i fredags så kanske ni förstår vilka stora känslor det uppbringade. 

Jag sitter som bäst på café - inte musikcafé After Eight hehe - och det är lunchtid och utanför fönstret såg jag just stamkunder komma gåendes i riktning AE. Det tror jag var första gången jag förstod att jag faktiskt inte ska tillbaka dit efter semestern. Kändes hisnande. 

MEN VA SKA JAG GÖRA NU DÅ tänker ni kanske och okej så här är det: jag ska

1. försöka skriva en till bok, eller kanske två vem vet
2. delta i ett par bokmässor och nåt skolbesök och lite sånt
3. dra arbiskurs
4. planera litteraturvecka här i stan
5. jobba 50% som projektkoordinator för ett ordkonstprojekt dvs dra lite workshops, ordna fortbildning och typ ~*utveckla ordkonsten i Jakobstad*~ ; det är lite flummigt men på ett bra sätt! 

Det låter som ganska mycket nu när jag radar upp det, men det mesta är ganska flexibelt och dessutom hundra procent kul så jag är inte nervös alls. Bara så satans glad!!!! Så många barndomsdrömmar går i uppfyllelse nu alltså. Jag ska skriva böcker, jag ska försöka hjälpa andra att skriva och jag ska få prata, tänka, leva med text som min uppgift.

Och jag ska få sitta i ett eget kontor!!!! Vet ni hur besatt jag var av tanken på ett eget kontor som barn?! Jag har liksom alltid älskat papper och pennor och mappar och stansapparater och sånt och som barn kunde jag inte tänka mig nåt härligare än att få sitta i ett kontor och vända papper. Så märklig grej egentligen men jag är kanske inte mer rocknroll än så, heh. 

Idag var jag och hälsade på på mitt nya deltidsjobb och jag är så barnsligt hoppa-upp-och-ner-peppad att få komma igång med det att jag knappt ser fram emot vår Englandsresa vi åker på imorgon, jag vill bara börja jobba! Men med tanke på min tendens att springande huvudet före in i allt, även väggar, så är det kanske bra att åka bort i två veckor och tvingas andas lite först. Och nog ser jag fram emot resan också herregud, så blasé har jag inte blivit. Vi åker imorgon och som vanligt har jag har varken packat, städat eller överlämnat nycklar till kattvakterna YOLO. 

Viktigast är att jag kommer ihåg att packa ner baddräkt, bekväma skor och läsning. Ska åtminstone ta med månadens bokcirkelbok Lincoln in the Bardo och Sabine Forsbloms Betinkan. Sabine är en av de bästa människorna i hela Svenskfinland och jag har SÅ höga förväntningar på Betinkan. Här om dagen matchade den förresten min frukost fint. 

Tycker det är så skönt att vi ska vara borta så pass länge att vi kommer ha en hel del dötid, trots att vi har inplanerat flera olika dagsutflykter och program. 

Annat som har hänt recently är bl a : 

Världens bästa barn har fyllt två år och t ex lärt sig att spotta, tror det är det han gör på bilden. Av sin farfar och sina fastrar fick spott-proffset en gungställning med tillhörande rutschkana till trädgården. 

I lördags hade vi återträff med vår LittSkap-grupp och det var sommarens hittills bästa dag tror jag?! Vi gjorde skrivövningar, åt kladdkaka, hängde i olika soffor hemma hos Malin och åkte och badade. Det var också den första dagen på över en månad som jag gick ut genom dörren och INTE möttes av en helvetesvägg av hetta. Det här är förresten Malins tupp som poserade som ett proffs för min kamera. 

Jag har nått bana 1000 på Candy Crush. Nikko skrev att det var "sorgligt". 

Min bok har synts på Sandra Beijers blogg OCH Instagram, vilket utlöste en LAVIN av meddelanden likt det här av Linnea (fast Linnea gjorde det snyggast). Visar ju lite genomslagskraften Sandy B har. Kul men också stressigt för med den genomslagskraften så är jag dödens om Sandra sågar boken hehehe. Men kul hur som helst! Ett av mina delmål med Jaga Vatten var att synas även i den svenska bloggosfären och det har jag väl ändå gjort nu med både sightings på Sandras och Floras blogg. 

Bara Boy brow och solbränna on this face. 

På tal om hypade saker i bloggvärlden så har jag ett nytt favorismink; Glossiers Boy Brow. Trodde aldrig jag skulle frångå ABHs Dipbrow Pomade MEN Boy Brow är perfekt när man vill ha en mjukare, mindre sminkad look. Glossier fraktar bara till Sverige (och UK och USA), men de flesta av oss sitter väl på en svensk kontakt vi använder vi dylika ärenden, hehe. Hade mamma att beställa både boy bror och det flytande rouget Cloudpaint och jag är _inte_ besviken på nåndera. Men eftersom jag älskar ögonbryn mer än kinder smäller ändå Boy brow högre. Ett hett tips!

Och nu har jag inte mer att berätta och det är väl lika bra, för det här inlägget är två kilometer långt redan men så där blir det!!!! Tror jag ska gå och köpa mig en kalender nu. Skulle egentligen helst vilja ha en sån där Frida skolkalender man fick förr men dom finns väl knappast längre och är dessutom osäker på trovärdigheten i en sån kalender när man är vuxen och projektkoordinator (jag, en projektkoordinator!!!). Och dom som försöker tipsa om att "göra en egen" och "bujo" hit och dit - BUUUUUU jag har inte tid med sånt tjafs, den kalender jag inte ens har ännu är redan full. 

Nästa gång vi hörs så är det ganska på engelska because I get very påverkad of vad people around me are talking. Cheerio! 

Så där nu igen

De få timmar jag faktiskt sover per natt vrider och vänder jag på mig så mycket att till och med dra-på-lakanen med gummiband korvar ihop sig i mitten på madrassen. Jag vaknar svettig, somnar svettig. Vill inte tänka på allt som rinner av mig och ner i madrassen. Man ska väl byta madrass var femte år eller nåt, men vem gör det. 

Jag har inte lagat mat på flera veckor, vi livnär oss på hämtetofu och smörgåsar. Diskmaskinen är full av glas, men inga kastruller alls. Katterna ligger stilla nästan hela dagarna, som små ryamattor längs med golvet. Helst under fläktarna. Fläktarna, ja. Vad glad jag är att jag hann haffa dom innan allt sålde slut. 

På jobbet är det till och med varmare än hemma i lägenheten. Jag har en termometer vid mitt skrivbord, varje gång jag tittat på den har kvicksilvret varit över 30 grader. Det råde nån slags undantagstillstånd; takten är långsammare, kaffepauserna längre och kläderna ljusare. 

Även där hemma råder en parentes i tiden. Vi har haft konstant besök nu i över en månad. Jag har druckit öl in i veckan flera gånger. Familjen har varit här, men också vänner. Vissa har sovit i vårt gästrum, andra har sovit annanstans. Så roligt att folk vill hälsa på, men jag minns inte när senast jag och Pär varit ensamma tillsammans. Eller när jag skulle haft en dag utan en plan. Det är nio dagar kvar till semestern.

Jag jobbar, jag umgås, jag sover alldeles för lite varje natt.  

Jag har börjat glömma saker igen, jag har börjat ha svårt att multitaska. Har inget tålamod med något. Minsta lilla ansvar känns tungt som sten. Värmen, säger jag och förklarar på så sätt det tröga för mig själv och andra. I hemlighet är jag livrädd att det ska bli så där nu igen. Som förra sommaren. 

Idag pratade vi om förra sommaren och jag blev chockad över att jag inte mindes nåt alls nästan. Det är som att nån skulle ha kluddat med tusch i en gammal kalender. Jag minns brottstycken när nån påminner mig, men inget mer. Det är breda tuschränder över det.

Men då är inte nu. Kvällsdoppen varje kväll - för det är verkligen varje kväll - sköljer bort mycket. Jag har haft och har fortfarande större energireserver än förra året, jag har en vinter av välmående bakom mig. Jag har en höst av spänning framför mig. 

Men det börjar nog vara dags för semester snart. Nio dagar till. Tills dess får bloggen gå på sparlåga tror jag.