Jag sitter klänning vid din rand

Glad Runebergsdag allihopa! Tänkte fira dagen med en Runebergstårta och lite outfitsblogg med kul rubrik. Kul rubrik eller hur?! Så här såg jag ut idag:

IMG_1176.jpeg

Jag sportade min grönrandiga klänning och mina neonboots. Hittills har jag inte använt skorna en dag ännu utan att nån har kommenterat dem. Är det bra eller dåligt, vem vet.

Men vänta nu, sa du grönrandig?

IMG_1217.jpeg

Jo, grönrandig. Det är en skjortklänning och mitt dan insåg jag att jag hade åtminstone en knapp upp på magen, och gud vet hur länge jag gått med den så ahahaha this is why jag nästan aldrig har skjortor/skjortklänningar på mig.

IMG_1233.jpeg

Så här ser fejset ut. Det är det gamla vanliga. Återbruk ni vet.

Kul sak angående det förresten. Igår i sexårsgruppen i ordkonst var det en deltagare som sa, när jag grävde fram en gammal garnstump vi använt till nåt annat pyssel en gång ”Nu återbrukar du! BRA Ellen!” 💕

Vecka 6

Det är äntligen Runebergsvecka, hurra! Det är supermånga intressanta programpunkter i år och jag kommer inte hinna gå på hälften av dom jag skulle vilja gå på, men jag tycker du som rör dig i Jeppis-knutarna ska ta och sticka in dig på en eller flera event, hela listan hittar du HÄR. Full disclosure - ja, jag sitter i arbetsgruppen men det betyder bara att jag verkligen tror på programmet.

Annars har jag nån märklig förkylning eller nåt (insert corona-skämt here) som rusar runt i kroppen. Jag har inte blivit helt sängliggande ännu, men jag lider av orkeslöshet (iofs inget nytt) och värk i kroppen och tre kvällar i rad har jag varit 100% säker på att NU får jag feber, men - inget. Så här sitter jag nu och har inte feber, men känner mig ruggig som en… rugguggla? Jag vet inte. Influensa eller inte, det får bli…

Veckans mysterium: se ovan.

Veckans jobb: ja, det är ju Runebergsveckan, så det kommer onekligen ta lite tid. Ska t ex medverka i detta. Sen är det den där essän jag nämnt nu nästan varje vecka hehe. Det är deadline nästa vecka och jag är har skrivit cirka en sjundedel hehe. Men jag har tänkt mycket på den och även om det låter fånigt så skrivtänker jag rätt länge före jag faktiskt skriver ner nåt och sen går det ganska snabbt. Så jag är inte så orolig.

Veckans skiva:

84644477_528954784406257_6484749435493416960_n.jpg

Den här skivan jag loppade i fredags. Den heter Var mig nära - Kärleksvisor på svenska och det är tonsatta dikter av nordiska poeter som Lena Nyman (rest in power) och Rune Andersson (mest känd som han som sjunger Törnrosdalens frihetssång på Guldtuppen för mig) sjungit in. Bl a en mysig version av Dagen svalnar finns med. Hela skivan är LJUVLIGT 70-talig på alla sätt, lite konstig, eventuellt inte helt nykter, lite högtravande men också väldigt go.

Veckans linslus: syns också på bilden.

Veckans tvåeggade svärd: det återvändande solljuset. Å ena sidan är det underbart. Å andra sidan har jag aldrig noterat hur smutsig vår vardagsrumsmatta är, hur döende alla krukväxter är, hur slitet allt vi äger är och hur smutsigt det är i hörnen.

Veckans bästa: det är kanske onödigt att utse det redan, men jag vill göra det ändå. Jag plockade fram melatonin-asken igår kväll igen, för nu har jag varit inne i ett sånt här stim igen. Jag har svårt att varva ner på kvällarna och hjärnan går på högvarv. Trots att jag dubbelkollat är jag bombsäker på det är nån räkning jag glömt betala, trots att jag inte har nåt inskrivet i kalendern måste jag scrolla igenom mejlen för att se om jag glömt bort nåt möte. Jag har också sovit oroligt och drömt mardrömmar och konstiga drömmar och det har också lett till att jag inte känt mig utvilad på ett par veckor. Eftersom jag sällan har nån som väntar på mig på mornarna går det ju att ta igen förlorad sömn på förmiddagarna men jag blir så jääävla seg av det. Så igår bytte jag lakan, vädrade ur sovrummet tills det nästan var rimfrost på golvet och tog en lång varm dusch. Sen tog jag ett litet piller och skit samma om det är placebo eller inte, men jag har sovit som ett barn i natt. Vaknade i ett helt annat mode imorse. Tog en liten runda på kyrkogården och ner mot hamnen när det var som soligast och nu känner jag mig (trots eventuell influensa) mer livskraftig än på länge. Det borde i alla fall kvala in till veckans topp fem. Fy fan vad lame att det ska vara så enkelt. Sova bra och lite frisk luft.

Veckans mat: har matlåda med kikärtscurry med kokosmjölk och jordnötssmör från igår som jag ska värma och äta upp alldeles strax. Mitt mål framöver är att göra mat varannan dag och äta matlåda varannan. Älskar matlagning, men det är så jävla frigörande att ha matlåda klar i kylskåpet. “Vad ska vi äta idag? Jamen det finns ju rester kvar i kylskåpet ahahahaha” *sippar på champagne och kastar huvudet bakåt i ett skratt*

Veckans efterrätt: Ja, men det måste väl bli en Runebergstårta! Har inte ens ätit EN tårta än i år, får nästan panik när jag tänker på det.

Veckans OMG!!!!!!: Imorgon är det äntligen dags! Första körövningen med Destinys Choir!!!!! Har inte haft såna här fjärilar i magen sen jag körde ut till flygfältet i Kronoby och skulle träffa Pär för första gången.

Veckans önskan: att ni också listar vilka bloggar ni gillar (hint hint) i Gossip Girls inofficiella omröstning. Just nu verkar Daniela leda which is fair, men det hade ju varit kul att komma tvåa :-))))) Speciellt eftersom mitt besökarantal inte är så stort som jag inbillar mig många andra bloggars.

Nu kallar matlådan, adios!

Författare i rampljus

Ända sen det blev klart att jag skulle ge ut en bok för första gången har en grej gnagt i mig. Kanske till och med före det, redan när jag gick skrivkurser som litet författarfrö? Hur som helst, en längre tid kan vi väl ändå enas om. En längre tid har det gnagt i mig hur mycket finare det är att vara introvert än extrovert i min bransch.

Jag har diskuterat det här för inte så längesen med en kompis som identifierar sig ganska långt som introvert. Den här kompisen blev nästan arg på mig och sa att extroverta har så många fördelar i vardagslivet över introverta att det är fånigt och inskränkt att klaga om man står på andra sidan repet. Det här är säkert helt sant; jag som mer extrovert än min kompis har det så klart mycket enklare med mycket, typ de flesta sociala situationer osv.

Men i olika test man kan ta för att bestämma om man är extrovert eller introvert på nätet är frågorna alltid i stil med

Är du den som en fredagkväll alltid…
A) sitter med en god bok och en välvald kopp te och odlar ditt intellekt i all tysthet och ser löven falla utanför fönstret
ELLER
B) festar med alla dina vänner, råkar snorta kokain från en bartenders mage, tar en sista-minuten till London, är otrogen på en offentlig toalett, dricker brinnande shots och dansar på borden tills du blir utslängd?

Nu säger jag inte att jag väljer B framför A alla gånger, men vilket alternativ tror ni är mer högstatus att välja - som författare?

Grejen är ju först och främst att det så klart inte är så där svartvitt. Även om mitt exempel är extremt, så tror jag ju inte att nån ens i mer rimliga sammanhang är totalt introvert eller extrovert. Alla är vi väl flytande och resultat av vem och vad vi har omkring oss just där och då och var vi är i livet. Man kan vara extrovert och uppleva en social situation som jobbig och man kan vara introvert och njuta av rampljuset. Precis samma som med vilka indelningar vi än vill göra i livet. Man är aldrig bara Charlotte, Carrie, Samantha eller Miranda. Man är väl lite av varje och ibland mer det ena och ibland det andra.

Men om vi för saks och inläggs skull håller oss till den här indelningen av människor i extro- eller introverta, annars får jag avsluta det här inlägget här och nu. Vilket skulle vara katastrof, speciellt för mitt uppmärksamhetssökande extroverta ego :-)))

Författaryrket och författarrollen är något författare ständigt återkommer till i diskussioner. Den gemene uppfattningen är väl att det är något fel när det idag krävs av en författare idag att vara både författare, PR-geni, medieprofil, administratör och föreläsare. Jag fattar den stressen och jag vill liksom på inga sätt håna dom som upplever det som jobbigt, jag vill bara prata om en jargong som gör mig lite trött.

Som författare ska du helst vara: svår, plågad av det offentliga, sky uppmärksamheten, alltid bara vilja rikta fokus mot texten och inte mot jaget, strunta i försäljningssiffror och avsky kritiker och tycka bokmässor och dylikt är bara jobbigt. Helst ska man kanske sitta i nåt litet tornrum eller mörk flygel av ett hus med rufsigt hår och slängkappa och pinas. Alternativt hålla strikt diet, bo ute på en udde i Nordnorge där du säkert får vara ifred, stiga upp 04:30 varje morgon och producera femton sidor text för att sen meditera tills det är läggdags. Du ska i alla fall under inga omständigheter behöva bekräftelse för det du gör.

Seriöst talat så är det väl ingen författare som drar det så långt, men faktum är att det sannerligen inte är särdeles fint att trivas med de offentliga delarna av yrket.
Man ska vara svår.
Man ska söka ensamheten.
Man ska va arg för att folk är nyfikna på vem man är bakom texten.
Man ska tacka nej till saker. Annars är man-

Ja, vadå? Annars är man vadå?

Det är ganska ofta underförstått att det introverta har med kvalité att göra. Gillar man uppmärksamheten och bjuder på för mycket kan man helt enkelt inte skriva bra böcker. För det krävs en viss näsföring. Sen VET ju alla också att man idag kan få bokkontrakt bara man är en offentlig person, det krävs bara det. Är man ung kvinna med exempelvis en blogg så behöver man inte mycket mer. Bättre var det förr när marknaden inte var så styrd av vad som säljer. Var det ens så nån gång? Jag bara frågar.

Det kanske bara är jag, som mångårig bloggare och livsutfläkare, som känner mig lite kränkt när jag hör kollegor som klagar på de offentliga delarna av författandet, eftersom jag själv oftast gillar dom och kanske till och med söker efter dom. Jag älskar att mitt yrke är mångsidigt och omväxlande och att jag får använda olika delar av mig. Jag är också själv ofta rätt nyfiken på författarna bakom de böcker jag läser och förstår att man som läsare vill ha bakgrundsmaterialet också. Så klart finns det tid och rum för allt och man kan kanske göra klokt i att hushålla med de insynerna i privatlivet, men jag tycker inte man som författare kan kräva att ingen frågar. Det ingår ju liksom i dealen på nåt sätt.

Alla jobb har fittiga sidor. De fittiga sidorna med mitt jobb är bland annat det eviga hit-och-ditflängandet, åka 500 kilometer för att prata med en klass gymnasielever som i bästa fall har hört ditt namn förr, bokmässor med uttröttande mingel och ständiga handskakningar, författarsamtal i grannkommuner med tre pers i publiken, journalister som frågar IGEN om det är självbiografiskt. Men även när det fittigaste sidorna är som fittigast är det bättre än alla andra jobb jag prövat på. Jag tror inte det finns nåt jobb du älskar varje minut av, även drömjobben visar sig ha fittiga sidor efter en stund. För mig är de fittiga sidorna en del av kontraktet jag signerar när jag skriver bokkontrakt.

Man koketterar gärna med hur lite actual skrivtid man har som författare och hur mycket som går åt till annat. Jag har många gånger haft lust att be dem prata med exempelvis en förskolelärare och fråga hur mycket tid som går åt till administraivt tjafs och om de upplever att de har tillräckligt tid för det de ska jobba med: barnen.

Man kan ju också se det som att du är efterfrågad, folk vill veta mer om dig, du har en scen och åhörare. Om det ännu känns jobbigt kanske du har valt fel jobb (eller behöver vara ledig en stund, vilket jag förstår till 100%, måtta med allt). Du kanske ska skriva ändå, men man måste ju ärligt talat inte ge ut det.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det här eller ens om det handlar om introvert och extrovert, men det är väl kanske mest ett försvarstal för mig själv och mina extroverta sidor. Jag har så många gånger suttit tyst och känt mig utpekad när det pratats om just det här. Men som ni märker är den här tanken kanske inte färdigtänkt, så säg gärna emot mig.

Jag hoppas ju att jag får vara båda och allt. Jag hoppas jag kan fortsätta blogga, fortsätta bjuda in, fortsätta söka rampljuset och samtidigt räknas som en seriös författare. Jag är seriös i mitt skrivande, men jag är också seriöst extrovert. Ibland.

Och precis när jag skrev det här inlägget nådde nyheten om Jörn Donners bortgång mig. Det kanske inte har nån relevans för det här inlägget, men det känns ju ändå som att man kan nämna det. Han var ju sannerligen en man som var mycket och inte lät sig begränsas. Som en kompis & kollega sa: ”En av Jörns guldkorn var när han sade (i en sexdelad dokumentär om sig själv, producerad av honom själv) att han ’aldrig sökt uppmärksamhet’.” Känns som något jag kunde göra, utan att på nåt sätt dra andra paralleller mellan mig och Jörn.

Depåstopp mitt i veckan

Tack Malin för att du var klok nog att säga ”men då kanske du borde vara hemma och ta det lite lugnt?” precis efter att jag hade tackat ja till en jobbdejt idag, men i samma andetag tillägga att helst inte för tidigt bara för jag har två aslånga dagar bakom mig.

Fotnot angående verbet tillägga: jag blir alltid tvungen att läsa det verbet i dåtid-form, tillade, två gånger om jag stöter på det i text. Först läser jag det som jag trodde det hette när jag var liten: med samma betoning som jag skulle säga ”dillade”; med kort a alltså. Sen inser jag att nej vänta nu, det är till-laaade det heter. Allt det här sker alltså i huvudet på mig så jag vet inte hur intressant det här sist och slutligen var.

E0A937F1-BF2C-45EF-899B-855D71069A12.jpeg

Ja, tack Malin igen för att du påminner mig om vikten av balans. Du borde åtminstone få en Merci-ask för besväret!

Har jobbat i mjukisbyxor och katt i famnen idag och även om det också är jobb, är det nåt annat. Och nu ska jag ta en liten paus med min favorittidning som så passande kom in genom brevinkastet idag. Som ett depå-stopp mitt i veckan. Föreställer mig en massa supersnabba små människor som byter däck på mig och tankar mig, hehe.

Sen ska jag steka till nån mat åt oss och sen iväg på ordkonst. Tjing!

Jag klyver er itu

Igår när jag kom hade jag fått post. Inget läskigt fönsterkuvert, inte en bunt reklam men…

Adjustments.jpeg

… en bok! Ett ex av Tamara Mivellis debut Jag klyver er itu. Blev så glad!

Jag bestämde mig för att läsa den bums, trots att jag egentligen fortfarande håller på att traggla mig igenom Jakobsböckerna. Men orka plocka upp den mördarboken efter 12 timmars jobbdag. Jag åt min glammiga caesarsallad ur påse och läste den som middagslektyr sent igår kväll (måste verkligen få nån rutin på mina dagar).

IMG_0895.jpeg

Jag klyver er itu handlar om Maryam som kallas Mary och som är ganska ledsen. Hennes familj är trasig och hon hänger mest hemma hos sin pojkvän Filip.

Adjustments.jpeg

Det är sommar och på Filips gata med suterränghusen står allt stilla, ändå är det lättare att andas där.

Adjustments.jpeg

Det här är en ganska liten, spröd bok och går nästan för snabbt att läsa. Boken är uppdelad i korta stycken och vid första anblick står allt stilla, precis som på Filips gata. Men boken är liksom lite som ett kalejdoskop. Först tänkte jag att det handlar om det här, sen vrider man en liten centimeter på det och så inser jag att det handlar om det här och så vrider jag en liten centimeter till och så ba nej men det är ju DET HÄR som är det viktiga. På baksidan står det så här:

Om man sätter händerna som skärmar runt ögonen och fokuserar på en liten bit skulle allt kunna vara som det ska.

Och lite så är det att läsa den här boken, man ser bara en liten bit i taget men anar hela tiden allt det andra.

Adjustments.jpeg

Skitfin bok, både till in och utsidan! Läs den!

Tack till gulliga Cecilia på Rabén & Sjögren som trodde jag skulle tycka om den - du trodde rätt! Tack för att du känner mig! Och sorry Sandra att jag snor ditt sätt att blogga om böcker men se det här som ett tips, tror du skulle gilla den.

Vecka 5

Lättade hälsningar från tåget!

IMG_0836.jpeg

Jag sitter som bäst en halvtimme norr om Helsingfors. Jag är på jobbresa över dagen bara, kommer hem ikväll. Nu kommer jag att vara riktigt fånigt bloggig, men jag ska test-göra en grej här nere idag och om det funkar och blir bra kommer ni snart få höra mer om det, om det inte gör det tänker jag förtränga det hela och aldrig mer nämna saken,

Lättad är jag för att jag just satte punkt (tror jag iaf) för den här slutrapporten som hängt över mig i en månad nu. Sex sidor pure byråkratspråk. Aldrig varit så stolt över mig själv, trodde aldrig jag skulle ro i hamn det. Kan skriva blogg, bok, rim och flum any day, men sånt där byråkratiskt får jag nästan panik av. Tror det är besläktat med min fönsterkuvertsfobi. Alla instanser och auktoriteter skrämmer mig.

Vi kanske hinner med en snabb veckans vecka före jag ska stiga av i det natursköna Böle?

Veckans jobb: detta, skriva klart en liten saga till ett projekt jag deltar i, organisera ett slutgiltigt schema för författargäster under Runebergsveckan, skriva klart en essä jag fått i uppdrag och förhoppningsvis skriva del tre av fyra av mitt eget skrivprojekt. Det låter mer än vad det är. Tror jag? Efter nästa vecka, Runebergsveckan, så kommer allt lugna ner sig och jag fokusera åtminstone till 80% på mitt eget skrivande igen.

Veckans försök nummer 2: på fredag ska jag vara med i Radio X3M då, det som jag trodde var förra veckan. Ahahaha fortfarande ett färskt sår.

Veckans ser fram emot: Jag och Emmi ska åka över en helg till Umeå och besöka vår tredje barndomskompis Emma. Vi har bokat hotellrum och bord och ska dricka drinkar och gå på loppis. Det är några veckor till dess ännu, men jag börjar bli ordentligt pepp först nu, det har mest känts som en resa bland resor fram till nu.

Veckans djur:

7302533D-2A64-4DDC-9312-89A96F4D0D12.jpeg

De här två grisarna. Som vanligt.

Veckans ros: till VR. De får så jävla mycket skit men fan vad bra det ändå funkar nästan jämt. Tåg som kommer i tid, som är rena och som känns pålitliga. Visst suger det när man nån gång blir försenad pga dem, men hur ofta är det sist och slutligen? Har ni försökt åka tåg i länder där de sålt ut tågbolagen?! Dessutom känns det som att VR verkligen förbättrats de senaste åren. Billigare biljetter, bättre utbud i restaurangvagnen och konduktörer som är jättetrevliga och anstränger sig. Det är ju det här med avgångarna från Bennäs då, men jag har fullt förtroende för att VR hittar bästa lösningen där med. YESSSS för statlig järnväg!!! Älskar det!

Veckans mat: är supersugen på Sofia Woods majsfritters som hon gjorde på instastories igår. Kolla hennes instagram för recept.

Veckans tv: SVTs Rapport från 2050. Kanske enda kulturyttringen om klimat som lyckats få mig att känna lite hopp och tilltro till det här utan att förneka att det är kris. Rekommenderar till alla, finns på SVT play. Plus att Antikrundan sänder från Ronneby i veckan. WOOP WOOP RONNEBYYYYY!! Vissa delar av vår familj är orimligt pepp på detta. Samma del som varje gång Blekinge nämns på tv (oavsett sammanhang) jublar.

Nu ska jag av, vi hörs!

Papperdockor, kålsoppor, fickkniv, söndagsliv

En liten dikt om dagen, men här kommer också ett klassiskt blogginlägg om det hela.

IMG_0762.jpeg

Dagen började sent, som det brukar bli på söndagar. Jag vet inte varför jag har såna komplex över att vara morgontrött, men det är väl nåt lutherskt. Första timmarna satt vi och jobbade. Pär med sängrufsig frisyr och jag i felvänd tröja. Söndag som sagt.

IMG_0769.jpeg

Dagens enda punkt på schemat var egentligen att hälsa på fammo. Så efter att tagit mig upp ur soffan åkte vi iväg dit. Så här ser jag ut i anständiga kläder.

Adjustments.jpeg

Köpte med ett knippe tulpaner till The Fammster.

IMG_0791.jpeg

Vi drack kaffe och pratade om gudstro och döden och livet efter döden och allt annat som behöver avklaras. Slutsats: var å ejn me sett, men man ska va ”snäll och folklig”. Det kan man ju sannerligen hålla med om.

Plötsligt sa fammo att min kusin Emma hade hittat samlingen pappersdockor på vinden. Senast vi hälsade på kom de också på tal, men då trodde fammo de fanns hos fasters. Men Emma visste att de fanns på vinden, så nu hade de tagits fram.

Adjustments.jpeg

Fröjden alltså!!! De här pappersdockorna har jag och mina syskon och mina kusiner lekt så otroooligt mycket förr, men det är säkert femton år sen jag sist såg dem. Men där var de allihopa; Anita och Mona och Inga-Lis och Alf och Hans och allt vad de blivit döpta till.

Adjustments.jpeg

Dockan Lisa Minnili.

IMG_0794.jpeg

Dockan Ellen finns också.

IMG_0781.jpeg

Den äldsta dockan är fammos systers från 50-talet. Och även om de är ganska medgågna många av dem, så är har de ändå blivit väl omhändertagna. Det finns inget sådant som slit-och-släng i fammos värld, så även nu tejpades några dockor om. Och dockan Ellen ska få ett nytt ben nästa gång fammo har nån kartong i rätt färg över.

Adjustments.jpeg

Vi blev också förevisade knivsamlingen. Pär var imponerad.

3475E5FA-8ACC-4249-AA20-4C20DD9032E1.jpeg

Sen fick jag välja ett par knivar ur samlingen. Min faffa gjorde egna knivar som hobby och det finns ett försvarligt antal kvar. Jag visste att han hade gjort ett par knivar men inte så många. Men nu har jag mina egna och det känns himla fint. Det är nåt visst när det är levande material som trä och horn och läder, jag känner nästan faffas händer i det.

Adjustments.jpeg

När vi kom hem var det back to hemmakläder. Jag kan inte vara enda med en halv garderob full av just hemmakläder?

Adjustments.jpeg

Åt kålsoppa för andra dagen i rad. Det ser kanske inte så gott ut, men en varm och mild soppa är verkligen inte dumt så här i januari. Plus asabilligt, vilket inte heller är dumt denna tid på året. Svårt att säga nåt recept här men man kan väl slänga i det mesta man hittar tänker jag? Potatis, morot, vitkål, gul lök, sharlottenlök, selleri, bruna linser, lite ris, buljong, vitpeppar, kryddpeppar och lite lagerblad. Bryn kålen + mirepoix i lite smör, i med resten, nån liter vatten och koka tills potatisen är mjuk. Lite märkligt med både ris och puttis i samma soppa kan tyckas, men det funkade rätt bra. Hade mest i ris för att jag råkade ha en deciliter långkornigt över och så kom jag på att man brukar ha ris i kåldolmsfyllningar och tja, så blev det så här.

Adjustments.jpeg

Och nu är vi tillbaka där vi började. Jag och Viola ska jobba nån timme före vi ger oss för idag. Imorgon åker jag till Helsingfors över dan. Hörs kanske då?

Pissdagarnas pissdag

Ahahahahaahah jag måste bara dokumentera denna dag för jag har sällan upplevt en sån matthet inför livets små jävulskaper.

IMG_0724.jpeg

Dagen började väl okej. Jag skulle köra till Vasa och var inte så pigg på tre timmar i bilen ensam MEN VA GÖR MAN. Gjorde mig fin med nya glasögonen och leopardklänning.

Vad ni ändå behöver veta om min energi-nivå just nu är kanske två saker. Min vansinniga jobb-höst spiller över lite i det nya året ännu och jag håller på att slutföra en massa jag varit optimistisk nog att tacka ja till nån gång för rätt länge sen. Det är mycket jobb just nu. Men det vet ni ju.

Men sen är jag vid det här laget vid min wits end inför en situation jag inte riktigt kan gå in på mer, för det handlar inte om mig så mycket som om en vän. Men låt mig säga: situationen är typ-exempel på hur självbestämmanderätten inom vården inte alltid är av godo. Den här situationen har gjort att jag suttit i telefon ungefär en timme varje dag den här veckan. Det här är en följetong som pågått en längre tid, men inte alltid så intensivt som nu. Det är fullkomligt utmattande även om det inte är jag som mår sämst i hela situationen, så klart.

Men det är liksom inte mycket marginaler just nu. 30-årskris och blablabla. Så nu vet ni det.

I alla fall:

  1. Just när jag skulle åka iväg hade Sylvi ner en favoritlampa i golvet så den sprack. Ni som inte har husdjur kanske inte förstår och hur dränerande en sån sak kan va; men ni som vet vet.

  2. I Korsholm tror jag att jag fastnade i en fartkamera. IGEN.

  3. När jag väl kom fram till Brändö och Yle visade det sig att jag hade tagit fel på dag. JAG HADE TAGIT FEL PÅ DAG!!! Jag hade kört 100 futtiga, hala, solbländande kilometer för att få höra: det är nästa fredag du ska va med.

  4. Och precis när jag gråtit klart av typ trötthet ringde telefonen och den här situationen gjorde sig påmind igen.

Idag var inte min dag. Men nu är klockan över tolv så dagen är slut. Är det nu man ska börja skratta åt eländet?

Tiden I Livet När…

Jag har ju börjat mitt nya liv, har jag sagt det? Jag har i alla fall skrivit nånting om att jag är inne nån slags process och ömsa skinn-period och jag tror det till viss del handlar om att min vardag äntligen ser ut som jag så länge ville att den skulle göra. Jag jobbar med precis det jag vill, jag känner att det flyter på rätt bra, jag har det fint hemma med min lilla familj och jag har landat i nån slags vuxenhet jag tidigare saknat. ÄR det här kanske en försenad 30-årskris till och med inser jag nu? Det gick så jävla lätt att fylla 30 men herregud det slår mig samtidigt som jag skriver detta: det här är ju en tvättäkta 30-årskris!!! Haha det är därför man skriver blogg; för att reda ut saker för sig själv. En 30-årskris alltså.

Före nån blir orolig: hittills är det en ganska odramatisk kris, det handlar kanske inte så mycket om uppbrott som om nystart och det handlar inte om yttre omständigheter, men mera om nån slags inre islossning. Jag är trött på mina gamla trauman och mönster och neuroser. Ut med det gamla, in med det nya! Men det är inte en sån slags kris att jag tänker skilja mig och skaffa en ung älskare, säga upp mig och eat pray love:a och jag har inga nuvarande planer på en tiger-tatuering på bröstet eller dylikt.

Men.

Det känns så extremt o-kosher att blogga om sån här fånig, ytlig konsumtion men nu har jag lite nya saker som jag är väldigt nöjd med och nej, det här är inte tänkt som en uppmaning eller ens inspiration, jag är bara glad för att jag har något ytligt att fästa mina inre förändringar i. jag funkar nämligen så att jag ofta tänker på olika perioder i livet som Tiden I Livet När Jag Hade XXXXX. Kläder, parfymer, frisyrer eller till och med småsaker som en nyckelring eller ett armband kan bli symboler för olika epoker eller vad fan man nu ska dela in livet i.

Den här epoken då, som jag står på tröskeln till, kommer säkert minnas som mycket men det kommer också minnas som Tiden I Livet När Jag Hade…

IMG_0048.jpeg

… dessa skor. Jag vet jag visat dem förr, men är så glada i dem.

IMG_0716.jpeg

… denna parfym. Köpte Narciso Rodriguez For Her Pure Musc (puh) i Stockholm förra veckan. Speciellt parfymer tycker jag är effektiva för att tänka tillbaka på en tid i livet, doftminnen är ju ofta starka. Jag hade egentligen tänkt köpa en annan som jag hade kollat ut, men så gick jag och sniffade på några för skojs skull och hittade denna och föll pladask. Har sedan dess nästan fnittrat lite varje gång jag doftar på den.

5325D9D5-6D96-46FE-A887-18B5CD5A3FC5.jpeg

… dessa glasögon! Sist men kanske störst - mina nya glasögon kom idag! Och jag älskar dem hejdlöst! Dels för att jag plötsligt ser klart och dels för att jag tycker de är så fina. Det känns som att jag har en helt ny look och plötsligt känns alla min kläder nya och fräscha och liksom rätta.

Rakt genom krisen nu bara!

31 saker som jag tycker om

  1. Att hacka grönsaker och örter och kryddor och göra grytor som får puttra länge.

  2. Att göra färdiga matlådor till imorgon av grytorna.

  3. När det kniper i kinderna av frisk luft och köld.

  4. Att gå ut och gå på det där sättet barn gör; plocka upp en pinne, balansera på ett streck, sparka en sten framför sig.

  5. Att vakna jättetidigt, gå på toa och gå och lägga sig i gästsängen som är riktigt sval en liten stund till.

  6. Att gräva i en riktigt osorterad låda på loppis.

  7. Att gå förbi hundparken och se hundar leka med varann.

  8. Att sitta och rita och lyssna på ljudbok.

  9. Vit- och rödrandiga tröjor.

  10. Och vit- och blårandiga.

  11. Att skriva med en riktigt bra penna på ett riktigt bra papper.

  12. Göra kullerbyttor i vattnet.

  13. Att hitta en låt man tyckt om nån gång men glömt bort på Spotify.

  14. Doften av brända tändstickor.

  15. Claude Monets hem.

  16. När Pär gör en liten vinnardans han har.

  17. Den här emojin: 🤓

  18. Mjuka strumpor.

  19. Tjocka katter som solar.

  20. Burkar och askar och lådor och korgar med välsorterade saker i; pennor, garnnystan, nagellack, ljus.

  21. Serietidningar och sällskapsspel.

  22. Att dricka kaffe med en fin utsikt.

  23. Att strecka över något på to do-listan.

  24. Att gå in på Bloglovin för första gången på länge och se att alla favoriter har uppdaterat.

  25. Att gå på café en lördagsförmiddag med vänner.

  26. När en kompis skickar en meme/screenshot/bild från vardagen och skriver att hen kom att tänka på mig när hen såg den/det.

  27. Barn med glasögon.

  28. Att se ett vilt djur, typ en räv i ett skogsbryn eller en älg på (krocksäkert) avstånd.

  29. Att känna historiens vingslag i gamla byggnader, trappor som är nernötta av fötter och sånt.

  30. Fredag och inga planer för helgen.

  31. Marmorstatyer.

IMG_0660.jpeg

En bra sak för varje pissdag i denna pissmånad.