Katt katt karantän

Jag pendlar mellan bottenlös ångest och kreativitets-fyrverkeri just nu. Jag antar det är så för ganska många. Jag kittlas, rent inspirationsmässigt av begränsningar och tydliga regler och mår ganska bra av att ha väldigt få måsten dessa dagar. Samtidigt sover jag dåligt på nätterna och oroar mig och tänker att det här är slutet. Känns lite som att jag tappat fotfästet och det är både en lättnad och ett kaos.

Jag tycker det är svårt att hitta nåt att blogga om, men så fick jag en önskan av Fia att ha en skrivövning, så det ska jag finurla ihop något kring under dagens lopp, men här är Folket i Bild eller vad man ska säga. Saker jag gjort de senaste dagarna:

Jag har tänkt “det här blir nog historiskt”.

Jag har - och det här känns så jävla ytligt, men livet fortsätter ju - äntligen hittat Den Perfekta Vårjackan och Den Perfekta Bikinin. Har stått utan ordentlig vår- och höstjacka och har de senaste två åren gått direkt från tung vinterkappa till ingen jacka alls eller nån slags kavajlösning och det är inte alltid så praktiskt. Jag har en vindtät historia som jag använder vid friluftiga aktiviteter men ingen jacka som lämpar sig för tillfällen där man måste se representabel ut. Jag vet inte varför jag behöver förklara allt det här men JAG ÄR SÅ NÖJD! Har för övrigt aldrig ångrat att jag köpt ett basplagg i en icke-basfärg, just sayin. Man blir glad av färg, unna dig det. Och bikinin <3333 Vet ni hur svårt det är att hitta en bikiniöverdel som INTE är halterneck?! Och på vem är halterneck bekvämt ens?! I alla fall knallblå och sitter bra (även utan leggings under, hehe). Om inget annat så ger det mig nåt att se fram emot.

De här två grisarna är ju väldigt nöjda med att vi är hemma nästan jämt.

Viola saknar förmåga att se nöjd ut, men hon är ganska glad att få hänga med när jag jobbar.

Och Pär och Sylvi är ju sen länge BFFs.

Jag har lagat mat. En kväll åt vi ugnspannkaka mmmmm.

Igår var jag sugen på linser och buljong, så då gjorde jag mujadara enligt Zeinas recept - men jag gjorde det i riskokare. Kändes som bra karantänmat, billiga och hållbara ingredienser, lätt att göra storkok av det osv. Åt tillsammans med vitkål och morot och yoghurt. Hur gott som helst.

Och så har jag spelat massa Township. När man inte kan vistas så mycket på ens egens stads gator får man bygga sin egen. Välkommen till Rövköping, staden jag mycket noggrannt byggt upp de senaste veckorna.

HEJ NY IDÉ!!!!

Borde man återinföra brevväxlande?! Eller är det olagligt också? Fan va gött det hade varit att ha en brevvän nu under karantänen! Who’s with me?! Skriv en annons för en brevvän i kommentarsfältet så kanske du får svar! Kanske av mig? Vem vet!

Vecka 12

Veckans jobb: Ja, det blir väl att skriva. Det är det enda som inte är inhiberat, inställt eller uppskjutet. Skriva kan jag fortfarande. Tror jag?

Veckans fritid: jag ska städa, rensa, plocka, göra, fixa, baka, sy, läsa, ordna, prova. Försöka göra något av all den här tiden som plötsligt blivit mig given. Men det där har jag ju redan berättat om. Jag känner mig mest riktininglös just nu och dricer bort tid genom att sova länge, spela mobilspel och sitta och stirra.

Veckans läsning: nu är det underhållning, feel good och lättsmält som gäller. Eftersom jag både frivilligt och ofrivilligt drunknar i nyheter om världsläget just nu måste jag ha nån balans, det börjar bli svårt att trycka undan oron och ångesten. Lyssnar för tillfället på Bokcirkeln vid världens ände av Frida Skybäck. Små orter, excentriskt persongalleri, bokhandlar, caféer, bed & breakfasts, allt sånt är mer än välkommet just nu. Även YA med mer eller mindre magiska inslag kan vara intressant.

Veckans “Det är ju i alla fall…”: … vackert väder. Kanske dags att sätta ut nån möbel eller två på balkongen.

Veckans hjälte: Internet! alltså fan vad GYTT att man lever i en tid där det finns internet. Fröutom att det förenklar att hålla kontakten med alla osv osv kan man göra så mycket med det! Man kan
gå på museum,
läsa den här otroligt roliga tråden om hur corona skulle ha porträtteras i ett The Office-avsnitt,
se på Moa Romanovas youtube-favoriter,
ladda ner Moogs app gratis och lära sig göra musik på synth (jag och Pär har redan startat det nya The Knife, stay tuned)
läsa Astrid Lindgrens böcker om Kati
låta dina katter se på tv,

och en massa annat. Tipsa gärna i kommentarsfältet om vidare grejer Internet hjälper oss med.

Veckans Viola:

Viola ser på katt-tv på youtube.

Saker jag har tänkt på

🦠 Jag hoppas det här skulle få folk att förstå bättre varför ett gemensamt ansvar och ett skattefinansierat välfärdssystem är det bästa vi kan ha. Och varför man därför gör gott i att rösta för såna alternativ. Jag hoppas att vi slutar ta en demokratisk och jämställd vård för givet, för det är just i såna här lägen - även om det här är ett extremfall - som det är absolut avgörande för hur vi som land tacklar det. Med en starkare välfärd, kanske t ex medborgarlön, hade många direkta ekonomiska konsekvenser för privatpersoner inte blivit ett sånt stort problem. Det kanske inte känns som ett stort problem nu, men vi har nog bara sett toppen av isberget ännu. Jag förstår inte heller hur fria marknadslösningar på vård och omsorg skulle gagna oss just nu. Eller så klart, det gagnar dom som har råd att betala, men hur många är det egentligen? Och vem är det?

🦠 Även ur ett icke-politiskt och mer människonära perspektiv hoppas jag det här sparkar igång nåt gemenskaps- och kollektivtänk jag saknat i många år. Jag ser saker som tyder på det redan; folk som delar med sig, som går ihop och som tar hand om andra. Det är synd att det ska krävas en pandemi som hotar vita människor - för lets face it, det här är långt ifrån enda katastrofläget i världen de senaste åren - men bättre sent än aldrig. Vi har blivit brutalt påminda om hur små vi är. Så länge har vi strävat efter att vara unika snöflingor. Men riktig kraft finns i snödrivor. (Här bröt jag nästan samman i ett snyftande internationalen, lol)

🦠 Om jag var PR-ansvarig på nån streamingtjänst skulle jag givetvis öppna upp streamingtjänsten för alla under karantäntiden. Jag läste nånstans att Pornhub bjuder på free access i Italien under karantänen och det är ju onekligen smart. Varför tar inte streamingtjänster med mer, eh… varierat utbud efter?

🦠 Jag funderar på att städa Svarta Hålet formely known as Städskrubben. Det är alltså ett skåp i vår hall som nån gång började som städskrubb och numera är en kyrkogård för blomkrukor, söndriga hushållsapparater, halvfulla påsar med blomjord och annat skräp. Tänk om vi faktiskt kunde använda den till vad den är tänkt, tänk om vi t o m med skulle få in dammsugaren dit? Så att den slapp ligga nerslängt på golvet framför tv:n som ett mordoffer? Jag har också lekt med tanken på att göra en vlogg av det eller sända det live på instagram för vem städar inte bättre med publik? Tycker ni det låter som en bra idé?

🦠 Hela mitt vuxna liv har jag bett om mer tid för allt det där jag vill göra. Nu har jag (och ni) på ett ganska brutalt sätt fått det. Förutom städskrubben har jag massor av saker jag tänkt kunde va bra att ta itu med nu: rengöra ugnen, städa garderoben, sy klart alla mina syprojekt, baka frallor, baka sockerkaka, göra ny ingen reklam-skylt, ta nån onlinekurs, prova sminka Pär till dragqueen, göra egen ärtsoppa från scratch, rensa ur loppisgömmorna och skänka/sälja bort och så klart Det Eviga: läsa alla böcker.

🦠 Plus så klart skriva klart det jag skriver nu. Igår tror jag att jag knäckte hur det ska sluta! Allt som behövs var att vila, dricka en kaffe med kask och sitta klockan ett på natten med släckta lampor och lyssna på Peter LeMarcs Jag ska gå hel ur det här.

🦠 Fantastisk låt förresten, vi avslutar med den:

Will you be my quarantine?

Jag vaknar och det första jag gör är att kolla nyhetssidorna. Vad har hänt sen igår. Det är en pirrig känsla nästan att inte veta. Det går så snabbt nu, varje dag varje timme kommer det nya grejer att förhålla sig till.

Jag kan inte hjälpa det men jag tycker det är litelite mysigt, säger jag till Pär som är betydligt mer stressad än vad jag är. Han blev tvungen att tacka nej till jobb den här veckan och en frilansare är det inte så bara. Vi klarar oss, fortsätter jag, nästan nonchalant.

Nästa vecka skulle jag ner till Helsingfors, det blev avbokat ikväll. Jag har biljetter till Stockholm i slutet av månan, det blev också avbokat ikväll. Surt, men inget jag står och faller med ekonomiskt tack vare stipendiet. Surt men också nånstans längst in en förbjuden känsla av lättnad. Min kalender har inte varit så här tom på flera år.

Men jag vill knappt skriva om det, för jag vet ju att jag är så fucking privilegierad. Vi är ganska få som har stipendium. Det är långt ifrån alla jobb som kan skötas hemifrån och är inte så bara att vara hemma två veckor utan lön. Samtidigt måste vi som kollektiv se efter våra riskgrupper och platta till kurvan som det heter nu för tiden. Men det finns riskgrupper med allt. Hur vi än vrider och vänder på det är det nån som drabbas. Det kanske inte är jag, men nån är drabbas. Inte är det miljardärerna heller, hur än börsen rasar.

Det också. Kan inte låta bli att fnissa, ett halvår efter att jag - JAG!!! - börjat fondspara inträffar det största börsraset i modern tid. Så klart :-D Hittills har jag förlorat 300€, en sjundedel av vad jag lagt in. Rätt åt mig när jag ska låtsas börja med såna borgar-fasoner.

Dagarna går här. Vi har varit hemma hela veckan i nån slags halv-karantän (jag handlade idag). Pär har gjort nån liten intervju, jag har fnulat på ett slut. Pär har tvättat kläder, jag har tänkt städa min garderob men inte gjort det. Jag har ringt fammo. Jag har pratat med mamma. Svärmor har ringt. Vi har utbytt corona-memes inom familjen som små röksignaler: allt är okej. Vi har scrollat. Jag har läst tre böcker, Pär en. Det känns så meningslöst att stiga upp, sa Pär när vi låg och mornade oss idag. Jag känner nästan tvärtom. Som att all den här ångesten jag dras med mellan varven plötsligt har ett syfte. Som att det här är slutet på nåt, eller början på nåt annat. Jag har känt mig så hemsk, nästan morbid hela veckan, men så delade en kollega detta ikväll:

Aha! En möjlig förklaring!

Det känns farligt att posta nästan vad som helst just nu när stämningen är så upphaussad. Jag är rädd att nån ska tycka att jag inte tar det på så stort allvar eller att nån annan ska tycka att jag är överdramatisk. Hur man än vrider och vänder så är det nån som drabbas. Det känns inte heller som att jag kan komma med några uppmaningar ni inte hört redan, jag kan inte dra analysen fler steg, jag kan inte ge er aha-upplevelser. Samtidigt känns det ju befängt att ens tänka på att blogga om nåt annat. Vad skulle det ens va? Jag tänker inte på så mycket annat. Kanske det bästa man kan göra ändå är att fortsätta kommunicera ärligt. Fortsätta vara en skruttig liten människa. Fortsätta tillåta två tankar i huvudet samtidigt. Det ena utesluter inte det andra.

Det blåser hårda vindar utanför fönstret ikväll. Nån skrev: det blir en konstig vår.

Host host från Hostegården

Grattis om du tog den ganska skitnödiga parafraseringen.

Så haver man då insjuknat. Inte i corona ska vi väl tro, men likväl nån slags influensa. Både jag och Pär ligger däckade, men vi har delat upp symptomen. Jag tog ledvärken och yret, han tog snoret.

Jag har inte så mycket att berätta, eftersom jag mest sovit och halvsovit senaste dygnet, men två korta tips från sjukbädden:

1. Verkligen inte först på bollen men Karin Smirnoffs Vi for upp med mor. Vilken bok! Jag är bara halvvägs men ändå. Tror den t o m är bättre än Jag for ner till bror och den var ju 👌🏼👌🏼👌🏼

2. Ginger chews från Renée Voltaire. Ingefärs- och jordnötskolor (som t o m är Pär-vänliga!!!) som är svindyra och inte sånt godis man äter många av, men väldigt goda ändå. Bra med lite bitande ingefära när man är flunssig också.

Det var det. Nu måste jag nog ta en tupplur igen.

Fia och andra noveller

Jag förstår att ni alla har legat sömnlösa och funderat på vilken bok som fick följa med mig till Umeå i helgen. Här kommer nu svaret!

Malins Slottes debut Fia och andra noveller (recensionsex från Schildts&Söderströms) har legat i att läsa-högen ända sen i höstas när den kom. Jag deltog i flera samtal och paneldiskussioner med Malin under mässorna i höstas och jag borde väl ha läst boken redan då, men ni vet hur det är. Böckerna många och timmarna få. Däremot har jag bläddrat i den så pass mycket att jag visste att jag ville läsa den!

ur Fia

Fia och andra noveller är - surprise surprise - en samling noveller, alla uppkallade efter en person. Fia i Fias novell är en bondkatt som får fylla ett slags tomrum i sina människors liv. Här i samlingen finns också Tjång, den bittra, äldre litteraturkritikern på en tidning i färd att moderniseras. Tommen, byaoriginalet och suputen som man både avskyr och ömmar för. Agata, som får nog av kvävande villaliv.

ur Tommen

För varje novell jag läste tänkte jag för mig själv: här, här har vi favoriten. Den här ska jag lyfta upp speciellt när jag skriver om den. Men sen läste jag nästa och kände precis likadant. Här finns både storslagen tragik och finurlig humor och dom samsas i berättelserna om de här personerna som vi alla så väl känner igen, fast man kanske aldrig träffat dem.

ur Pia

Här finns de alla: de fåordiga tysta, de hemligt hysteriska, de plirande blickarna och de viskande rösterna. Det är på många sätt väldigt österbottniskt, men det är först och främst allmänmänskligt. En känsla av att leva bredvid eller vid sidan av är kanske något gemensamt för alla huvudpersoner. De blir knappt besvikna eller uppgivna, för de förväntar sig aldrig nåt.

Jag tyckte hemskt mycket om den här boken och skulle önska mig en ny samling noveller och personer snart. Lyckos er som har den ännu framför er!

Vecka 11

Veckans vecka: blev genuint överraskad över att det redan är vecka 11. Hur?

Veckans paranoia: jag har inte domedagsbunkrat upp, MEN jag köpte eventuellt nån konserv ärtsoppa, en bal toapapper och ett kaffepaket extra när jag handlade senast. Utifall att man skulle hamna i nån slags karantän. Jag kände mig fånig när jag gjorde det, men jag tänker att dricka kaffe, bajsa och äta ärtsoppa gör vi ju ändå, så förr eller senare får vi nog användning för det.

Veckans förbjudna tanke: hade det inte varit lite… skönt med en karantän på en vecka eller två…? Min drömsemester går ofta ut på att inte behöva lämna hemmet, inte behöva träffa nån, få tid att läsa och se ikapp allt det jag aldrig hinner med och kanske inte behöva ha en bh på mig ever.

Veckans förutsättning: att ni fattar ett skämt när ni läser ett.

Veckans mat: Ugnsrostad vitkål! Helst i stora klyftor mmmmmm.

Veckans outfit: mina nya randiga tröjor! Gjorde ett ganska bra fynd i Umeå i helgen, tre randiga bomullströjor från Gudrun Sjödén. Så nu är det no turning back, nu är jag kulturtanten i Gudrun Sjöden-kläder hehe. Allt som saknas är en assymetrisk frilla, hantverkssmycken från en annan kontinent helst och fräsiga glasögonbågar!

Men ja, oavsett vad Gudrun Sjödén som brand har för undertoner så är en randig tröja alltid en randig tröja och kvalité alltid kvalité. Nu fick jag tre tröjor, precis i min storlek, för ungefär hälften av vad nypriset är på en tröja. Så nöjd! Tror också att åtminstone en av dem är oanvänd, vilket inte gör saken sämre. Och det är så sällan jag hittar kläder second hand i nåt annat än nån plastig polyester som passar på min genrösa lekamen, så ja. ad ska jag säga. Är bara nöjd helt enkelt DET FÅR MAN VÄL VA.

Veckans jobb: en massa möten, lite ordkonst, ganska mycket administrativt typ mejl, boka biljetter och ansökningar och sånt och så förstås det som är det jag “egentllgen” ska göra - skriva! Håller på att avsluta ett projekt ni får veta mer om alldeles alldeles strax, så det känns ganska spännande just nu.

Veckans film: jag skulle lite hoppas att nån skulle ta ut mig på biodejt och gå och se nyfilmatiseringen av Emma med mig. Jag är rädd att jag inte kommer mig iväg annars och jag vill verkligen verkligen se den.

Veckans läsning: det tänker jag inte planera utan låta lusten helt och hållet styra. Jakobsböckerna, who? Jag lät lusten styra min lektyr inför kryssningen och det visade sig vara ett riktigt lyckokast för både hit- och ditresan blev betydligt behagligare av min nerpackade bok. Mer om den imorgon.

Veckans bästa: Pär kommer hem idag, hurra hurra!

Veckans Viola och Sylvi:

Feta musiktips för en fredag

Hej, det är fredag! Det är fest! Dags för lite det musik. Vi MÅSTE ju börja med the queen!

Låt gåshuden guida dig i början av kvällen. Det är okej att bli tårögd förresten. Jag gråter varje gång hon börjar klä av sig pälsen.

På tal om att gåshud förresten. Har ni möjlighet att se Sarah Klang live nån gång - tveka inte!!! Sjung med i långa tonen i hårborsten på förfesten.

Från Sarah Klang är steget inte långt till Mama Cass och denna. Nu börjar det kännas som fest på riktigt, va?

Ingen feststämning än? Låna lite jävlar anamma av Big Mama Thornton då, hon har så det räcker och blir över. Hon gjorde Hound dog först, bör påpekas. Högljutt helst, för nu är det sannerligen fest!

Ingen fest utan Gossip och Beth Ditto så klart!

Nu kan inget stoppa dig längre! Plocka fram tvärflöjten och ropa allt vad du kan: I JUST TOOK A DNA-TEST TURNS OUT osv

Oj, blev du utslängd? Då är det dags för Robert Smith & The Cure att påminna dig om hur glädjen och smärtan går hand i hand.

Fast det börjar kanske bli dags att runda av. Tänka på refrängen. Låt Alabama Shakes ta hand om dig.

Fast, du kanske inte går hem ensam. Efterfesten sköter Biggie så klart.

Och när du är ensam kvar finns det bara en som förstår dig. Om vi började med The Queen är det inte mer än rätt att vi avslutar med The King. Här har vi ju verkligen en människa som inte mår bra, men det gör kanske inte du heller vid det här laget? Men hej, det var en kul kväll! Och imorgon är det lördag, glöm inte det!

Här finns alla låtar som Spotify-lista. Puss!

Ett hej från nuet

Har ingen egentlig poäng att komma fram till eller tanke jag vill framföra i det här inlägget. Jag drivs mer av en vilja att kommunicera med er än något annat. Kanske är det det faktum att jag fortfarande är ensam hemma som gör mig lite sällskapssjuk. Sylvi är också sällskapssjuk, sover på Pärs plats i sängen och kryper upp mot mig då och då, något som nästan aldrig händer när Pär är hemma.

Jag har verkligen gått all in för att inte fall ner i något ångestträsk den här gången när Pär är borta, jag har en tendens att reagera negativt så att säga på att nån yttre omständighet ändrar. Jag mår jättebra av regler och begränsningar och saker att förhålla mig till, saker att hänga upp dagen på. Som frilansare som sällan har någon som väntar på mig nånstans eller rutiner som inte går att rucka är det en variabel för mycket att ta bort min sambo. Inte för att Pär är nån slags förmyndare, men han är min någon att förhålla mig till, någon som reagerar om jag inte stiger upp osv. Jag känner mig alldeles vimmelkantig av att vara ensam. Som att inga regler gäller längre.

Och då gör jag verkligen allt för att hålla rutinerna. Stiger upp, går och lägger mig, sover i och för sig väldigt dåligt men, dammsuger, tvättar, pantar flaskor, bär ner söndriga hushållsapparater i källaren där de får stå tills jag kommer mig iväg till återvinningsstationen. Har på radion, har på tvn. Skriver, jobbar, träffar vänner. Borstar tänderna, tvättar händerna, rollar katthår av alla textiler, allt det jag inte orkar när jag är deprimerad. Ändå känns det så… ihåligt.

Tänk om jag hade vetat att det skulle kännas så här att vara ensam hemma en vecka det där första året vi bodde ihop och vi knappt gjorde annat än att bråka och jag ständigt tvivlade på att eviga singeln och ensamboende jag skulle kunna vänja mig med en annan människa så nära inpå. Man får ta det som ett kvitto på att man kan ändras. Och det är ju tur, även om det känns lite fånigt att vara så främmande inför något som bara för ett par år sen var vardag.

Det är faktiskt nästan på pricken fyra år sen Pär flyttade hit nu. Det känns som ett annat liv, så mycket hade inte hänt då ännu. Vi flyttade in i en trea i grannhuset till var vi bor nu. Den kändes jättestor då, men nu med 25 kvm mer känns också den märkligt liten.Hur fick vi plats med allt? Fast vi kanske inte hade så mycket.

Jag hade flyttat in en månad tidigare i den lägenheten och jag hade ingenting i flera veckor. Jag gav bort eller sålde mycket av såna möbler som jag visste Pär skulle ha med sig eller som vi köpte. Till exempel hade jag ingen soffa förrän Ikea-leverensen kom med nya soffa och fem bokhyllor. Jag hade också lyckats slarva bort ett ben till min säng under flytten och fick lägga madrassen direkt på golvet. På den 120 centimeter breda madrassen sov vi båda två i sex veckor. Vi åkte och köpte säng samma dag Pär flyttade hit, men det tog sex veckor att få den. Det låter kanske romantiskt och visst var vi kanske höga på nån slags nyförälskelse då än, men i verkligheten sov en av oss på soffan (som hade hunnit komma då!) de flesta nätter. Två vuxna kroppar på en 120 cm madrass är inte bekvämt i längden.

Det där sista sängbenet hittade jag sen i mitt skåp på After Eight nät jag städade ur det inför vad som började som min tjänstledighet och fortsatte med att jag sa upp mig sen. Det är också en stund sen nu redan, Fast det också känns som att jag är väldigt nybliven författare på heltid. Men det är ett år sen jag sa upp mig nu i mars.

Tiden bara går och går och ändå är jag inte för gammal för att använda mina nyfyndade swag-örhängen. Tänk det.

8,50€

Jag fyller mina dagar med allt möjligt nu när jag är ensamstående kattmamma (wow, ny sorglig nivå) denna vecka. Igår åt jag lunch med Malin, jobbade på café ett par timmar, gick på loppis och hade Måndagsklubben över för ett catch up-kafferep. Ändå bra saker!

Jag gick på Missionsstugan en sväng för att kolla va de hade för tyg-utbud. Som sagt, jag är i en mycket nykär och intim relation med min symaskin just nu. Jag hittade tyg och en lite annat som jag är väldigt nöjd med. Tillåt mig skryta:

*artsy ljus*

En liten porslinsform, typ en smörask, som högst antagligen saknar locket men jag tyckte den skrek påskig karamellask.

Alltså hittar man ett foto av sig själv på loppis måste man ju köpa det?! Lol skoja, jag har så klaaart lagt in fotot själv, men ramen var ett köp. Det är mitt favoritfoto av oss som min kompis Sofias man tog av oss på vårt bröllop. Så bra present att få förresten: ett kuvert med massa polaroider från ens bröllop. Hittills har fotot hängt på väggen med en bit tejp, men det känns ju onödigt nonchalant när det ändå är ett favoritfoto. Tyckte det här var en värdig ram. Grön och guldig plast i kolonnform, precis som de gamla grekerna hade.

Den här bonaden stod jag och stirrade på rätt länge innan jag insåg att jag absolut måste ha den i min ägo. Den är otrolig och jag önskar jag visste vems flinka nål har broderat detta mästerverk.

Ansikte ett.

Ansikte två. Visst är det nåt Liv Strömquists över de här personerna?

Och lilla djuret. Katt, hund, mink? Vem vet. Ni fattar ju, att man måste köpa det här.

Och tyg hittade jag också! Fyra rätt stora bitar som jag tillsammans med min symaskin ska förvandla till Ellens garderob vårkollektionen 2020. Eller nåt, jag vet inte riktigt vad ännu, men åtminstone en klänning ska det bli.

Kan ni gissa vad allt blev att kosta? Ledtråd: se rubriken på det här blogginlägget.