Vecka 32

Veckans ord: nystart! Den här tiden är min allra bästa tid på året, när vädret fortfarande tillåter sandaler, men nätterna är mörka. Nyponen och rönnbären rodnar, grönskan djupnar och sädesfälten vajar tunga och mogna. Pennorna vässas, tv-tablåerna fylls och plötsligt känns inte som en kväll inomhus som ett misslyckande längre. PIRR! Den här veckan börjar jag jobba 100% igen och kommer också inviga mitt arbetsrum.

Veckans throwback: har mensvärk på det där sättet jag hade som tonåring jämt. Då grät, svimmade, spydde jag nästan varje gång, nu är det mycket mycket bättre. Men då och då, nån gång i året påminns jag om hur det brukade vara. Även om jag inte svimmar och spyr så har jag den där olustkänslan i kroppen, som gör det nästan omöjligt att göra nåt annat.

Veckans skriv: nu gäller det att skriva klart cykelmanuset! Har ganska bra styr på det känns det, men det har dykt upp en annan idé i huvudet som jag inte kommer bli av med före jag skrivit ner den. Tänk om det man borde skriva alltid var det som va mest intressant, undra hur effektiv man kunde vara då?

Veckans paket: har beställt gardiner och en bokhylla från Ikea till torpet och de borde komma i veckan. Jag vet, jag vet, det tar emot att bara skriva torp och ikea i samma mening, men vissa saker vill man bara få fixat snabbt. En ordentlig bokhylla med rum för all vår torpläsning och gardiner till all fönster känns som såna saker. Gardiner är ju annars något jag brukar köpa på loppis (de få gånger i livet jag köpt gardiner), men i och med torpets vilda tapeter ville jag ha så enkla och lugna gardiner som möjligt i alla fönster. Nu blev det precis samma panelgardiner till alla rum, bara lite olika nyanser på dem. I helgen tvättade jag alla fönster så bara gardinerna kommer kan jag hänga upp dem direkt med gott samvete.

Veckans mat: nån trevlig soppa hade varit gott. Nån färgstark och varm kanske? Eller en riktigt mustig ärtsoppa kanske? Eller nej!!!! Nu vet jag exakt vad jag är sugen på! The Stew!

Veckans läsning: är sugen på nåt spännande och mörkt tror jag. Kanske en brittisk deckare eller nån bok om famljehemligheter? Tror det är en motreaktion på att jag lyssnat igenom tre första Kulla-Gulla-böckerna som ljudböcker senaste veckan. Behöver något för att balansera upp Kulla-Gullas genomgoda lilla barnsjäl.

Veckans låt: Jag har inte sett/lyssnat på resten av Black is king ännu, men Already som Beyonce la ut på Instagram har jag lyssnat på en handfull gånger och den sitter som tuggummi! Annars tycker jag Taylor Swifts nya skiva är mysig. Så precis så indie är jag. Beyonce och Taylor Swift. Suck.

Veckans Viola:

Katterna gjorde torp-premiär i helgen. Det gick väl så där. De vande sig till slut med huset efter att ha suttit och tryckt i varsitt hörn första kvällen, men några utekatter blevo de icke. Vi hade köpt koppel åt dem och hade tänkt att de skulle få sitta på terassen med oss i alla fall, men tyvärr. Jag hade faktiskt lite trott att de skulle va glada över möjligheten att få vara ute, eftersom de jämt vill ut på balkongen osv, men de greps va hejdlös panik och rev och klöste och skulle absolut inte ut. Men så småningom, så småningom.

Vecka 31

Veckans:

Nej vet ni, jag är jättetrött och vill bara ligga och lyssna på ljudbok och spela mobilspel. Veckans vecka återkommer med nya krafter en annan dag.

Dialog om dialog

Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om dialog.

- Skulle inte du skriva ett blogginlägg om dialoger idag?
-Aj fan, det var ju det. Jag glömmer alltid.
- Som med allt annat.
- Eller glömmer och glömmer, men skjuter upp onödigt mycket. Det är väl det jag gör.
- Nu är du ju här i alla fall, kanske du har några tips eller nåt.
- Alltså jag önskar jag kunde säga nåt, nåt väldigt konkret och koncist, men som vanligt känns det mest som det är nåt jag bara… gör, när jag skriver. Utan att tänka speciellt mycket.

- Nåt måste du väl ändå ha att säga?
- Jag har lust att säga att det bara är att skriva som människor talar, men det är kanske det som är problemet?
- Du låter inte speciellt ödmjuk när du skriver så.
- Nej, jag vet. Men det är verkligen bara så jag tänker när jag skriver: hur pratar människor? Låter det här trovärdigt?
- Nu har ju dina deltagare betalat för att få tips och råd, kan du inte klämma fram med nåt?
- Jag vet, jag vet. Men det känns som att det är enklare att säga saker man inte ska göra när man skriver dialog.
- Skriv dom då!
- Ehum, okej. Eeeh…
- …

- Okej men så här! Nu vet jag! Eller vet jag?
- Vet du, jag tröttnar snart.
- Människor - jag själv inkluderad - är oftast ganska dåliga på att lyssna, säger ganska sällan vad dom faktiskt menar och är nästan aldrig välformulerade. Trösta dig med det!
- Jag fattar inte.
- Nej men alltså, dialog behöver sällan vara det mest sprakande, händelsefyllda eller ens vackert skriva. Faktiskt så tycker jag att du ska försöka att inte använda dialog på det viset. Det är en sån grej du inte ska göra.
- Så jag ska skriva dålig dialog, är det ditt råd?! Serr…
- Det sa jag inte. Jag menade bara att man inte ska använda dialog för att få fram en poäng eller briljera. Jag tänker ganska många gånger att en dialog bara är två människor som håller en monolog samtidigt. Man försöker sticka in det man vill ha sagt i hålen den andra lämnar.
- Ärligt talat verkar inte det här vara riktigt din grej.
- Kanske inte. Det är ganska lite dialog i mina böcker.
- Men är det inte du som brukar säga att du vill skriva dramatik?
- Absolut! Det är verkligen ett lifegoal.
- Du vet att dramatik är typ 99% dialog?
- Mmm, jag vet.
- Bra om du vet.

- Jag läste i nån Vi Läser här rätt nyligen om Chimamanda Ngozi Adichies skrivarskola i Nigeria. Hon sa i den artikeln att ett av hennes skrivtips att man aldrig ska göra det mer invecklat än vad det behöver vara. Never purchase when you can buy.
- Jaha…?
- Jag vet inte om jag håller med helt och hållet men jag tror det är en bra riktlinje när man skriver dialog om inget annat. Vi vill gärna göra det så enkelt för oss möjligt. Ta genvägarna. Även när vi pratar.
- “Ta genvägen?” Är det ditt tips?
- Ja, kanske.
- Jesus.. Jaja, okej då.
- Sorry, det bara…
- Det är lugnt.
- Men alltså -
- Jag sa det är lugnt.
- Okej.
- Okej.

Vecka 30

Veckans projekt: torpet! Därför kommer veckoinledningen så sent idag också. Har slått gräs och räfsat och fixat och donat hela dagen. Och till sist ett kallt dopp på vägen hem. Är behagligt trött i hela kroppen. Det har förresten visat sig att jag är något av en naturbegåvning med lie.

Veckans kalas: Eller ja, igår då. Syrran och Richie hade namnfest åt Lill-Ruben och plötsligt smättade dom upp ett vigselbevis på väggen. De hade gått och gift sig utan att nån visste. Jag hade mina misstankar, men ändå kul att bli överraskad. Och på onsdag ska vi på fyraårskalas. Syskonbarn, vilken grej alltså!

Veckans mat: grillad korv. Det måste man nästan äta när man jobbar på torp. Äter mycket sällan kött men när jag äter det så är det i 95% av fallen grillad korv.

Veckans dryck: har kanske hällt i mig 10 liter mineralvatten idag. Det är svettigt att slå gräs. Fast på lördag tror jag att jag ska dricka en GT! Är lite småsugen på drink.

Veckans tv: av förekommen anledning är jag sjuuukt intresserad av all slags torp-tv för tillfället. Har tyvärr sett klart Hjälp vi har köpt en bondgård! men kollar på Bergs drömkåk nu från Dplay. Inte riktigt lika inspirerande, men ja. Har ni tips?

Veckans läsning: eh, ja. Inte så mycket. ÄN!!!

Veckans sommarprat: har inte lyssnat på ett enda ännu i år, men idag pratade Sofie Stara, min bokcirkelskompis och eftersom jag vet hon är klok som en uggla ska jag lyssna på det asap.

Veckans selfie:

Igår när jag hade smink. Vilket glow, vilken lyster, vilket konstlat leende.

Veckans loppisfynd:

Eller ja, de är från förra veckan, men de håller ännu! Är speciellt nöjd med spegeln och stoderna. De senare ska placeras på - ja, ni gissade det. Torpet. Allt som allt kostade det mig 18€.

Veckans Viola:

Två nervösa veckor

Förra året sa jag till Pär: jag måste få en sommarstuga. Jag säger ganska ofta att jag måste få nåt, men det måste ha varit en annan klang i mig den gången för han sa: ja, vi får försöka se till att du skulle få en sån.

Det är inget ovanligt att vilja ha en sommarstuga, eller villa som det heter här i Ö-botten, och ganska många familjer har nåt ställe ute i skärgården. Sommarställena kan gå för lika höga priser som vilket åretruntboende som helst, speciellt om läget är rätt. Sjötomt, mmm, ett bra ord. Jag har nästan så länge jag kan minnas tänkt att jag skulle vilja ha ett sommarställe, en villa, en stuga, ett torp - kalla det vad ni vill - men det är liksom inte jättemånga år sen jag började våga drömma på riktigt. Tänka att det faktiskt kunde va möjligt för mig. Men förra året började jag spara pengar. Inte mycket, för A) jag är inte rik och B) jag är dålig på att hålla i pengar. Men ändå. La undan lite varje månad, uttalat för att kunna köpa det där sommarstället nån gång. ”Inom tio år” hette det. Ända fram till för två veckor sen, när jag av en slump såg en annons om ett litet torp på Facebook. Jag är inte en sån som kollar bostadsannonser eller har koll på olika mäklare sidor, jag får mest FOMO av allt som inte är mitt. Men det här torpet fångade mitt intresse, mest pga ett ytterst rimligt pris, men också för en trapp som kändes… Ja, jag vet inte, jag ska inte bli för flummig, men jag fick samma sug i magen som när jag såg annonsen för vår lägenhet första gången. Nåt som sa att det där är ju Pärs och mitt.

Bläddrade mellan bilderna flera gånger och skickade länken till alla i familjen och flera vänner och alla var ganska överens om att ett sånt billigt torp måste ha stora brister, nåt som inte kom fram i annonsen.

Jag tänkte också att det måste vara nåt, men eftersom Pär inte var helt emot idén med att åka och kolla så skickade jag mejl till mäklaren och bad om en visning.

Samma kväll åkte vi ut och körde med vår kompis Sawandi och av en ren slump hamnade vi i Monäs. Vi vågade inte gå närmare än så här, men det här första bilden av huset. Jag visste ju redan då att det var kört för all framtid, jag MÅSTE få torpet, men försökte intala mig själv om att det nog inte var för oss och Pär om att jag visst höll huvudet kallt. Pär får ofta den ganska otacksamma rollen att va lite bromskloss när jag flyger iväg och drivs av impulser. Men han var inte alls så motsträvig till det här, tvärtom tyckte jag se nån slags glimt i ögat på honom som inte funnits där när jag pratat om sommarställen tidigare.

Mäklaren ringde och vi bokade in en visning. Jag bad pappa och styvmorsan att följa med. Pappa för att man behöver ha med sig en pappa såna där gånger och styvmorsan för att jag kände att jag behövde nån som delar lite visionärt tänkande och inte delar skepticismen/realismen som papp & Pär har.

Här är trappen. Om jag ska försöka pinpointa nån detalj som jag fastnade för så är det den här lilla anspråkslösa trappen. Huset är byggt på 40-talet, ett litet, stadigt och rejält hus utan desto mera krusiduller. Det tycker jag om.

Jag tror inte pappa hade speciellt höga förväntningar på torpet. Kanske för att han vet hur naiv jag kan va och hur jag så lätt bygger upp fantasivärldar men också för att trädgården verkligen är igenvuxen och döljer lite vilket fint ställe det faktiskt är.

Men till och med han blev positivt överraskad över husets insida. Det kändes direkt att det är nån som tagit hand om huset väl tills ganska nyligen. Dessutom har det både el och vatten och är friskt, även om det kommer behöva en hel del TLC de närmsta åren.

Efter visningen började en lång, lång vecka. Även om torpet var billigt så behövde vi ändå få lån från banken, mina besparingar räckte ganska precis till en handpenning ungefär. Det kom helg emellan och det är semestertider så det tog ett par dagar att få besked. Jag sov nästan ingenting och kunde bara tänka på om vi skulle få lån eller inte. Vi frilansar ju båda två så jag hann nog tänka att det inte skulle gå vägen, även om jag försökte intala mig själv om att vi har rätt okej inkomster, ganska stadiga framtidsplaner och har ett relativt litet bolån på lägenheten sen tidigare.

Vi hann knappt få grönt ljus från banken i tisdags före jag pratade med mäklaren om att vi ville ge ett bud. Vi fick höra att det hade varit nån annan intresserad och titta på det också och då slog den riktiga oron till. Tänk att vara så nära men inte få det. Tänk om nån annan skulle få vårt torp.

Hela tisdagskvällen och stor del av natten gick ut på att googla magic 8-ball, be min kompis Ronja att dra tarotkort åt mig, be till Gud och försöka klura ut om det är strategiskt bättre att inte hoppas på nåt och inte riskera nån besvikelse eller på nåt sätt försöka köra på nån slags universum-ger-dig-vad-du-frågar-om-taktik. Kom inte fram till nåt.

Igår åkte jag på loppisrunda med en annan kompis, Emmi och jag satt med telefonen i handen hela tiden och loppisfyndade bara halvhjärtat. Jag gick mest och vankade som en värpsjuk höna.

Trots att jag inte släppte telefonen med blicken tyckte jag hade jag plötsligt ett missat samtal. Vi satt i bilen på väg till sista loppiset när jag fick höra att vi hade fått torpet. Om inte Emmi hade varit med hade jag nog börjat gråta, tror den stackars mäklaren blev lite skrämd av mitt gälla ”NEJ ÄR DET SANT!!!!”

Och med tillgång direkt så var det inte ett svårt beslut att åka dit igår kväll och titta lite på vad vi köpt.

En vinbärsbuske under vardagsrumsfönstret till exempel.

Är så otroligt glad över att vi fick det här torpet, det kändes som vårt från första början. Det är så himla mycket vi kommer behöva lära oss och göra, men vet ni, det känns lika roligt som att ha ett torp att vara på. Är så tacksam över hur livet kan bli. Hade verkligen inte tänkt det skulle hända i år eller ens nästa år, men här är vi nu.

Jag kan lova er två saker. Ett: ni kommer helt säkert bli spammade med torp-content den närmaste tiden. Två: jag kommer aldrig mer göra nån fastighetsaffär, mina nerver klarar nog inte det.

Nu börjar torparlivet hörni!

Vecka 29

Veckans känsla: nervöst skulle jag säga. Det finns en massa grejer som jag går och väntar på att ska klaffa eller fixa sig på ett eller annat sätt och just nu har jag ett konstant litet sug i magen. Jag hoppas att jag redan om en vecka skulle kunna säga att veckans känsla är lättnad eller så. Men just nu: lite nervigt. Ah, detta författarliv.

Veckans jobb: Ah, detta författarliv. Hehe. Det märks att det är semestertider, min mejlbox som annars känns som en jättebläckfisk som med oräkneliga armar försöker dra ner mig har ekat tom i en vecka. Det är skönt. Det betyder inte att jag helt och hållet loggat ut, men jag jobbar lite på sparlåga kanske. Håller igång det, men inte mer än så.

Veckans utmaning: att försöka hålla ryggen frisk och levande. I tordags när jag klädde på mig rev det till under en skulderbladet, precis där där det brukar riva till om det river till och sen hade jag ryggskott (räknas det ens som ryggskott?). Det är mycket bättre nu, men får panik av att nåt så fånigt som att klä på sig en tröja kan orsaka såna smärtor i flera dagar framöver. Det är väl det här författarlivet igen då, att sitta hukad framför en laptop dagarna i ändan gör ingen rygg glad. Får nog börja tänka mer på det här med rörelse och styrka.

Veckans mat:

Olika varianter av cobb sallad. Åt detta som en alldeles för sen middag igår (därav äggmängden, var varghungrig) och det var så gott! Krispig sallad, stekt majs, ägg, lite rostade solrosfrön och kall sås med blåmögel. Vill äta det här varje dag under sommaren.

Veckans blogg: Är så glad att Gabriella Skog bloggar! Har följt henne en tid på instagram, men nu bloggar hon också! Jag tror hårt på Bloggen 2.0s tid nu. Nu när hypen lagt sig, dagssländorna flugit sin kos och marknaden har hittat andra plattformar kan bloggandet bli det där kreativa, bubblande, roliga, familjära igen! Eller så är jag bara naiv och nostalgisk, men Gabriella ger mig hopp!

Veckans väder: Regn, verkar det som. Vet inte om jag ska tycka det är trevligt och mysigt eller lite tråkigt.

Veckans läsning:

Allt jag vet om kärlek av Katja Timgren och En herrgårdssägen av Selmis Lagerlöf. Den första är en ur en gigantisk hög med YA och ungdomsböcker jag släpade hem från bibblan för ett par veckor sen och den senare är månadens bokcirkelbok. Har varit sugen på att läsa mer Selma sen jag läste Anna-Karin Palms ote-roliga biografi över Lagerlöfskan, så är mycket glad över bokvalet.

Veckans Viola:

Människosamlaren

Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om handling och dramaturgi.

När jag gick i gymnasiet hade jag och min kompis Jutta en gemensam människosamling. Vi hade köpt ett litet svart häfte där vi skrev upp alla människor vi tyckte var intressanta nog att platsa i den. I det lilla häftet hade vi samlat förälskelser, byaoriginal, skolkamrater vi gillade men inte kände så bra. Alla fick varsin sida där vi skrev upp yttre kännetecken och varför de platsade i samlingen. Motiveringarna var skrivna med den slags arrogans enbart två osäkra gymnasieelever kan uppbåda, men i regel snälla. Det var ingen burn book alls, snarare tvärtom. Det var människor vi av en eller anledning var nyfikna på. I “förordet” till människosamlingen hade vi skrivit att dessa karaktärer skulle sparas till framtida romaner. Jag tror att vi, åtminstone jag, var ganska inspirerad av min stora idol Enid i Ghost world och hur hon förföljde och ritade av främlingar på café.

Två romaner, en barnbok och snart en till roman senare kan jag säga att jag hittills inte använt mig av nån av de vi samlade ihop. När det inte kommer naturligt ska man inte pressa in nåt, det märks på slutresultatet i såna fall. Dessutom har jag väldigt sällan förebilder i verkliga personer när jag skriver. I mina två romaner finns det tre mindre roller som jag sett nån verklig framför mig när jag skrivit. Dom verkliga personerna har sist och slutligen väldigt lite gemensamt med sina litterära skuggor, det har mest handlat om att jag behövt ett utseende att föreställa mig när jag beskrivit nån.

Men med det sagt så skulle jag ändå vilja framhålla människosamlingen som viktig för mitt skrivande. Eller kanske människointresset som sparkade igång människosamlingen. Jag tror det är nyckeln om du vill skriva en trovärdig karaktär. Du måste vara intresserad av människor. Så är du en skvallrig och lite judgemental typ - grattis, du skulle säkert kunna skriva ganska intressanta karaktärer! Om jag är skvallrig och judgemental? Det låter jag vara osagt.

Jag brukar tänka att alla mina karaktärer jag skrivit är en spillra av mig själv. Ingen är någon jag helt och hållet identifierar mig med, men alla - protagonister som antagonister - har de något av mig själv i sig. Ett drag, en ovana, en neuros. För mig är skrivandet mycket det också, att utforska och fundera på sidor i mig själv och andra. Vad händer om jag tar den här inte så smickrande sidan av mig själv och runs with it? Vart kommer jag då?

Alla människor är unika på sina sätt, men alla är också sist och slutligen ganska lika. Det är också något bloggandet lärt mig genom åren - det man tror man är mest ensam om och det man kanske skäms för mest i sig själv: det är sist och slutligen det folk känner igen sig mest i.

Två bra övningar för att bygga karaktärer och brodera ut dem är två klassiker som jag gärna själv pysslar med. Det första är att betrakta folk. På café, i väntrum, på stranden, på flygfält och i tågvagnar. Spionera lite lätt (inför o-creepighetens ramar) på folk och tillåt dig fantisera kring dina medmänniskor. Det andra är också en klassiker: kolla vad folk har i sina köpkorgar när du handlar. Eller läs gamla kvitton, de ligger oftast och skräpar runt kassorna. Jag älskar att göra sånt (och där har ni väl svaret på hur skvallrig jag är).

Men en sak som är viktigare än att kunna döma och skvallra och bilda fördomar lätt, det är att komma ihåg en gyllene regel.

Ingen människa är bara en sak.

Visst kan utgå från stereotyper och stjärntecken och myers briggs och vad du vill, men alla människor överraskar dig någon gång. Sätt inte in dina karaktärer i givna roller, låt inte nån bli skurken eller riddaren eller kärleken för tidigt. Håll dig på lagom avstånd från din karaktär. För att skriva en intressant och mångbottnad karaktär måste du kunna se både de bra och goda sidorna i den. Du måste vara beredd att vrida och vända på din karaktär, för alla är vi olika beroende på i vilket sällskap eller vilket sammanhang vi är i. Du måste kunna se nyktert och kritiskt på din karaktär, men du måste också vara beredd på att förlåta och förklara.

Och det är inte alltid det lättaste, varken IRL eller när man skriver.

Vecka 28

Veckans kanske: det ändå var en bra idé att ta sommaren dag för dag rent semestermässigt det vill säga. Jag har inte planerat in nån fyra veckors paus utan tänkt att det där sköter sig själv. Jag tillåter mig mer flexibilitet nu under sommaren, men stänger inte verkstan helt och hållet. Är det en solig dag och nån vill ha med mig till stranden så åker jag. Är det en mulen måndag utan några desto roligare framtidsutsikter kan jag lika gärna jobba. Tricket är ju bara att komma ihåg att båda delarna är lika viktiga. Just nu känns det bra i alla fall.

Veckans tv: har börjar se om gamla säsonger av The Mentalist. Jag fastnar sällan för polis-tv (förutom Brooklyn 99 ofc men så är ju Adam Sandberg en av mina hemliga kändisförälskelser också så att) och The Mentalist ska gudarna veta är inget mästerverk. Men det är så skönt med mord och tragedier som löses på 45 minuter, utan att de inblandade poliserna verkar lida några som helst traumatiska besvär av alla gevärspipor och bomber som de nästan dött av i nästa avsnitt. Ibland behöver man något som löser sig så.

Jag tittar på The Mentalist via Amazon Prime (på telefonen) och de har en sån funktion att man i varje scen kan få direktlänk till alla skådisars imdb-sidor. Om man rör skärmen dyker alla namn och foton upp. Extremt användbart för alla “var fan har jag sett hen förr"?”-moments. Igår kväll tryckte jag på skärmen nästan i varje scen och läste kort om nästan alla skådespelare. Det är rätt många biroller som ska spelas i en polis-serie, nya offer och misstänkta och vittnen varje avsnitt. Det är rörande att läsa de här birollsinnehavarnas biografier. “Kända från” en handfull filmer och även om man sett filmerna så kommer man aldrig ihåg vilken roll just hen spelade. Det var antagligen inte en huvudroll. Alla dessa skådespelare, alla dessa drömmar. Vilken roll, vilket projekt är det de ser tillbaka på och pratar om med stolthet och glädje. Vilken roll var nästan deras? Upplever de att de lyckats? Har de gett upp? Hur betalar de hyran? Sånt tänker jag på.

Veckans läsning: Som Pesten ligger och stirrar på mig här bredvid mig. Jag har läst väldigt lite de senaste dagarna. Jag har inte ens nån riktigt ljudbok på gång. Men det kommer tillbaka, det gör det alltid.

Veckans pirr: jag låter så melankolisk nu, men det är ju inte hela bilden det heller. Det är massor av roliga saker på gång, men det tar vi en annan gång. Kanske, eller kanske inte. En sak som pirrar jäkligt mycket är i alla fall mitt nya arbetsrum som jag börjar hyra från och med augusti. Är så pepp på det så det är inte klokt! Ska berätta allt om var och hur och så om ett par veckor, men jag är helt övertygad om att dom sju kvadratmetrarna kommer göra stor skillnad i mitt liv. Ni vet när man ibland kommer till ett ställe eller träffar en människa eller hittar något och man känner i maggropen att det här kommer att bli viktigt för en? Så känns det.

Veckans suck: jag behöver snart ny telefon. Det är inte akut men det kommer krypande.

Veckans suck 2: Att Kanye tweetar om att han ställer upp i presidentvalet. Jag älskar amerikansk kultur och inte bara de delarna som når hit men geeeeee eeeeer. Jag minns att en tjej jag gick i högstadiet med, som var ett par år äldre en gång sa “Jag tror att att USA kommer vara nästa Sovjet, det är en tidsfråga innan det kollapsar”. Jag vet inte varför jag minns det, men kanske för att jag tyckte hon var så cool som vågade säga något sånt. Det kändes så sant. Jag tänker på det varje gång nåt nytt galet kommer upp. Nu är ju kanske Kanye 2020 USAs minsta problem, men vad vet man. Ska lyssna på Peppe & Magnus podcast och se om dom har nåt att säga om saken.

Nån gång läste jag att man måste se nationer för hur gamla de är. Hen som sa det (Årets källhänvisningsmedalj går till mig) sa att självgoda europeiska boomer-stater borde sluta döma unga afrikanska stater som strugglar. Man dömer inte ut ett barn som ramlar när de lär sig gå. USA är i så fall tonåringen man blir vansinnig på, men samtidigt är nån slags drivmotor i mycket. Ett korrumpt korthus och ett vansinnigt paradis. Man vill att de ska växa upp, samtidigt som man vill att de ska tycka man är cool.

Veckans podcast: Sorry, trots att jag nyss nämnde en annan måste jag ju ändå utse Sällskapet med det nya avsinttet där jag är med till veckans podcast. Lyssna på den! Läs min kolumn!

Veckans Viola:

Detta är orsaken till att det bara finns en Veckans Viola-kategori och inte en Veckans Sylvi. Jag älskar Sylvi precis lika mycket (även om hon älskar mig betydligt mindre än vad hon älskar Pär), men medan de flesta foton man tar av Viola skulle platsa på vilken kattmatskartong som helst ser Yrvädret Sylvi mest vanvårdad och galen ut på foton. Hon är dock väldigt söt irl.

Vecka 27

Veckans tanke: vinden hade blåst ner Barbro Lindgrens Jättehemligt från fönsterbrädet i rosa rummet imorse. På fönsterbrädet står en handfull böcker; lite poesi, ett par lättlästa romaner och en tysk liten bok om Michelangelo. Lagom för nån gäst som sover i gästsängen att bläddra i.

Jättehemligt hade blåst ner på golvet och ur den hade ett gammalt bibliotekskort ramlat ut. Boken har jag köpt på loppis i Örebro tror jag, fast jag minns inte. Den är avskriven från Stockholms stadsbiblioteks bokbuss. På kortet som föll ur kan man läsa att den skulle lämnas tillbaka senast 10 december 1976. Före det har den varit flitigt utlånad. Men sen ingenting.

Jakob Norrgård frågade mig i den här intervju-serien YLE gjort där ”min” del publicerades förra veckan om vad jag gör som är töntigt. Det här är en typisk sak som jag gör som väl är ganska töntig. Jag går igång enormt på ett gammalt bibliotekskort. Vem är det som lånat, vem gömmer sig bakom 496178 som senast lånat? Tyckte hen om boken? Vad hände senare med människorna som läste boken? Känner nån av dem varandra idag, vet dom om att dom en gång lånade samma bok? Bar dom boken med sig?

Jag tänker att om jag stirrar länge nog på kortet så ska jag lyckas dechiffrera det och får veta allt det, alla mysterier och alla historier som finns bakom siffrorna.

Det är väl därför man är författare. Och/eller tönt. Man vill åt allt det där.

Veckans andra länk: glömt länka tidigare, men Sevendays gjorde en liten boktips-intervju med mig för ett par veckor sen, HÄR kan ni läsa den.

Veckans pepp: det ser ut att bli regn! Det hade inte varit dumt. Det hade inte ens gjort nåt om det var dåligt väder ett par dagar. Då hade jag kanske fått gjort allt inomhus som jag bara struntat i pga bra väder.

Veckans pepp 2: det blir med all sannolikhet en bok av cykelmanuset också, hurra! Blir det som det är tänkt blir det min fjärde bok på lika många år och det känns så konstigt och självklart på samma gång. Men nu vill jag inte säga mer för då jinxar jag det och så skiter det sig PLUS att detta är Maggans år först och främst. Men är så glad!

Veckans oj: skulle planera kurs med Kugge klockan 11 idag. FÖRSOV MIG!!! Vaknade halv tolv helt upp och ner. Till mitt försvar sov jag knappt nåt alls mellan lördag och söndag (mer om det sen) och dåligt i natt, men oj oj. Pinsamt.

Veckans jobb: lite kurs, lite skriv, en liten deadline och lite språkgranskning av Maggan. Men jag är nog definitivt i semestermode ett par veckor framöver.

Veckans Viola:

På tal om semestermode.

Bågar, fläckar, linjer, rundor

Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om handling och dramaturgi.

Dramaturgi, jag vet knappt vad det betyder. Jag gör en riktig sån här goding och börjar min text med: Wikipedia definierar dramaturgi så här:

Dramaturgi handlar om hur en berättelse är uppbyggd rent strukturellt. Det är även läran om hur man bygger upp en berättelse på ett bra och ändamålsenligt sätt.

Mmhm, jaha. Ja men då så. Det är ju en bra grej att ha i bakhuvudet när man skriver böcker. Det finns en massa modeller för hur en dramaturgisk kurva ska se ut och hur man stegrar och sånt men jag tänker aldrig i såna termer när jag skriver. Nu är ju inte mina böcker speciellt intrigdrivna heller, men även i de lugnaste vatten ska det ju hända nåt. Ja, så mycket kan jag tillstå att jag brukar tänka på det. Nånting ska ändra under tiden. Nåt ska va annorlunda i (den fiktiva) världen när läsaren stänger boken.

Annars tror jag att mitt bästa råd när det gäller att tänka dramaturgi eller handling när man skriver är det samma som jag alltid framhåller som mitt bästa råd när det gäller livet.

Tänk fläck och inte linje.

Livet och texten ska utvecklas och förstoras och gå vidare som en fläck vattenfärg sprider sig på ett papper. Organiskt och åt alla håll samtidigt. Inte som en tunnelbanelinje, där man når station efter station som ett pärlband.

Jag tror att det är en ganska vanlig föreställning att man skriver en bok på samma sätt som man läser en; från början till slut. Man kan säkert göra så, men så gör inte jag.

Jag börjar i en mitt och oftast är mitten allt vad jag har och vet. Det kan vara en scen, en person, en replik, en känsla. Sen broderar jag ut, i större och större bågar. Yvigare och yvigare, snabbare och djärvare. Jag vet inte riktigt hur jag vet när jag kommit till slutet, men på nåt sätt vet jag alltid. Lite som att gå runt i skogen och plötsligt känna igen sig. Vid den här stenen har jag varit förr osv. Då är det dags att runda av. Tacka för sig, mjukt dra sig tillbaka.

Jag vet inte om mitt sätt angreppssätt är för flummigt för att ge nån något alls, men det här är enda sättet jag vet hur man gör det. Tänk fläck, inte linje.

Min inneboende dramatiker säger att jag har sett den här stenen förr. Då är det nog dags att runda av, även detta.