Syrenlila och fuchsia

Jag har länge velat inkorporera ljust syrenlila som färg i min garderob. Ni vet vilken slags syrenlila jag menar, right? Den slags syrenlila som synts lite överallt senaste åren. Äh ni vet ju vilken färg syren är om inget annat. Hur som helst, Tyvärr är det inte en nyans som klär mig speciellt bra. Pasteller överlag känns inte alls smickrande för mig, så jag har ändå inte velat slå till med en liten syrenlila cardigan ni vet. Dessutom är jag mest sugen på det som en liten accent, jag vet att det inte kommer bli nån långkörare i min garderob.

Såna här gånger är ju loppis bra. Min första regel för att loppisfynda är att kolla alla avdelningar och alla hyllor. Sträck på dig, böj dig ner, gräv, ta en sväng via alla hyllor. Idag stod jag och slökollade smyckeshyllan på SPR i Vasa, trots att smycken sällan är något jag är ute efter. Ja, jag har köpstopp men loppis räknas inte.

Det här är verkligen inget sånt megafynd som jag kommer minnas om många år men:

Köpte ett plastarmband för 70 cent i precis rätt färg! Hurra! Det kanske låter fånigt, det är ju ingen värdefull diamant jag krafsat fram direkt, MEN nu har jag ett enkelt och inte allt för blekgörande sätt att få in syrenlila i vilken outfit som helst.

Köpte även ett par skor på loppis idag. Dom här ⬇️

Har inte helt bestämt mig om jag älskar dem eller hatar dem ännu, men det lutar väl mot det första. Eller så här: den här djupa fuchsian trivs jag. Starka och klara färger är my homeground så att säga. Sen gillar jag att det är slingback.

Skor är nåt jag inte köpt second hand på flera år, helt enkelt för att jag bara och endast använt sneakers i flera år. Och visst är jag bekväm av mig framför mycket annat MEN jag är trött på att bara vara bekväm. Dessutom var de här precis min storlek, mer eller mindre oanvända och 3€ så jag hade typ inget val.

Jag insåg under tiden jag skrev det här att det enda jag baserar vad jag klär och inte klär i är två tillfällen i livet, båda två inträffade för 10+ år sen.

Tillfälle ett: min kompis mormor lånar ut en röd stickad tröja åt mig när vi är på deras villa så att jag inte ska frysa. Mormodern säger flera gånger att jag klär väldigt bra i rött.

Tillfälle två: en manlig bekant till mig säger att en pastellgrön t-shirt får mig att se ”lite död ut”. När jag nämner det för en kompis säger hon tankfullt att han kanske har rätt.

Jag säger inte att nån av dem hade fel, men det är ju lite konstigt att jag inte bara undvikit pastellgrönt utan pasteller ÖVERHUVUDTAGET pga det. Och aldrig tackat nej till en röd tröja. Jag kanske borde… mix it up lite? Eller gå på sån där klassisk 80-tals färganalys. Jag är ganska säker på att jag är en höst, men det kanske bara är för att jag fyller i september. Jag vet inte. Hur tänker ni kring färg i er garderob? Har ni färger ni undviker - och varför?

PS Köpte även en TEHUVA på loppis idag, så ni kanske inte ska ta alla mina loppisråd. Vi har inte ens en tekanna.

Vecka 33

Veckans känsla: nu jävlar! Rivstartade denna vecka med ett möte klockan 9 och sen var allt igång. Imorgon ska jag till Vasa på ett lunchmöte och plötsligt är mejlens inkorg som ekat tom de senaste veckorna fullpepprad av mejl igen. Det är rätt kul, jag är ju en vardagsjunkie, meeeen jag sov också pissdåligt inatt, så jag känner lite att jag inte hänger med.

Även om jag lyckats slappna av och tänka på annat i sommar, lite i alla fall, märker jag hur små marginaler jag har. Strax före coronan kom och räddade mig från att gå i väggen var jag så trött och tankspridd att jag tror mina reservtankar var helt slut. Nu är reservtankarna fyllda, men jag ligger inte långt över nollstrecket ändå. Ska försöka vara snäll mot mig själv i höst.

Veckans fejs: har ett otroligt glow just nu och det är helt artificiellt. Receptet lyder: dagkräm från L300 (den med anti-age) + Glossier Futuredew oljeserum + solpuder från Lily Lolo och krämrouget Cloud paint från Glossier. Jag är ganska ointresserad av beauty som fenomen och orkar ej med “rutiner” som håller på i alla evighet. Futuredew är ett nyförvarv men annars är det gamla godingar som jag vet funkar för mig. Plus att de alla är rimligt prissatta.

Veckans skriv: ja, det är ju cykelmanuset då. just nu känns det som att det går för långsamt framåt, men jag tror att det ska gå. Det är ett sånt roligt projekt att skriva på - och speciellt roligt nu när jag vet att det blir bok av det också. Men ändå ändå är det det här livet som kommer i vägen.

Veckans fundering: vi har blivit med stor bokhylla i torpet och nu ska lägenhetsläsningen separeras från torp-läsningen. HUR GÖR MAN DET?! Ska jag ta med mina Lotta-böcker t ex som egentligen gör sig perfekt i torpmiljö? Men som jag samtidigt känner att jag behöver ha till hands rätt ofta? Ska man förflytta poesihyllan till torpet och tänka sig att man sitter och njuter av ett litet poem mellan gräsklippningen och uppskruvandet? Eller ska vi bara förflytta vår To Be Read-hylla till torpet och hoppas på tid och ork att ta sig an alla dom högarna? Hur skulle ni göra?

Veckans mani: jag har köpstopp fram till nyår när det gäller kläder, men med undantaget: en beige kofta. Nu har jag dammsugit nätet på beiga koftor men hittar inte en enda tillfredställande. Den ska vara rätt nyans beige - inte för vit och inte för gul - , lagom lång och helst åtminstone merparten ull eller bomull. Hittat ett par fina men de flesta är nästan bara akryl och polyester. Det känns inte så kul. Det finns ju alltid alternativet att sticka en själv, men när jag fick höra vad garnet till en sån skulle kosta bleknade min stick-iver. Plus att jag vill ju gärna ha min kofta den här säsongen. Men jag har alla planer på att sticka nåt slags plagg större än sockor och vantar under vintern, men tror det kanske får bli Pär som får en tröja. Eller nåt syskonbarn.

Veckans insikt: jag hade faktiskt i alla fall hoppats om aldrig trott att vi skulle kunna åka och hälsa på till Blekinge nu i sensommar/höst men jag får nog bara inse att detta blir ett år utan Blekinge-besök för min del. Pär hann vara där strax innan allt bröt ut, men det börjar vara längesen det redan nu.

Veckans to do: lämna in cykeln på reparation. Jag saknar att cykla, men den behöver ses över före den är färd-duglig igen.

Veckans lättnad: att min Helt. Sjuka. Mens från förra veckan är slut. Större delen av förra veckan minns jag knappt, det var så horribelt.

Veckans grillfest: på lördag! Bra med vänner som fyller i augusti, det blir lagom sommaravslutningsfester på det sättet. Har fått i uppgift att göra guacemole. Will do!

Veckans läsning: eeeh, det går inte så bra med mitt läsande för tillfället. Men lyssnar halvhjärtat på Fogelströms Stad-serie. Försöker att inte stressa kring det, jag vet att det kommer tillbaka. Men! Kan varmt rekommendera Edith Hammars seriealbum Homo Line. Seriealbum och grafiska romaner är perfekt i lässvackor och Homo Line är rolig och sorglig och fin.

Veckans Viola:

Viola har inte fastnat på kameran en enda gång under veckan, så här är en bild från katternas första torp-besök. Att vakna till det här fluffet vid fötterna och Pär bredvid mig - vad mer kan man begära?

Mmm, miljöbeskrivningar

Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om miljö och miljöbeskrivningar.

Jag har våndats över denna veckas tema i skrivsommar en tid, för miljö känns som ett så främmande ämne i mitt skrivande. Min första impuls var att säga att jag inte är så mycket för miljöbeskrivningar, jag föredrar att skriva och läsa om människor. Det är nämligen helt sant.

Men - vad är människor och karaktärer om inte produkter av miljön de lever och verkar i? Och vad är miljön runt omkring oss om inte spår och lämningar av just oss?

*paus för reflektion kring livets stora cirkel*

Jag tror att mitt problem är att jag har tänkt mijlö som ett ganska smalt begrepp, i första hand något som Greta Thunberg demonstrerar för och i andra hand en tvådimensionell kuliss som bara ska vara där och pliktskyldigast sägas något om. Men mijlö i litteraturen är så mycket bredare än så.

Ett enkelt och välanvänt råd för att skriva miljöer är att använda alla fem sinnena. Ta den här vildvuxna och igengrodda trädgården med en liten fallfärdig lekstuga som exempel. Bilden är tagen i vårt nyinköpta torps trädgård. Ska jag försöka beskriva den här miljön och allt vad jag förnimmar just nu utgående från mina fem sinnen? Okej, kör:

HÖRSEL

Det surrar av flugor och bromsar och mygg. En duva fladdrar till inne i skogsdungen bakom, det låter som den stretar emot något, men kanske är det bara trångt mellan rönnarna och björkarna. Från vägen hörs suset av nån bil på väg till stranden. Ett stort V gäss flyger över gården, värdigt slår deras vingar genom luften. I huset står en radio på, men ljudet är för lågt att uppfattas hit. Dörren knarrar inte ens när jag öppnar, den faller bara av gångjärnet med en suck.

SYN

Ser man till bara taket ser lekstugan pampig ut, takpannorna har en vördnadsväckande patina. Men huset under taket är inte mycket kvar av. Gamla färgstråk syns på fasaden, men det börjar bli svårt att nyansbestämma. En hästsko ovanför dörren för god tur. Även när trådgården varit mera omhändertagen är lekstugan placerad så att man förstår att den nån gång varit ett kärt gömställe. Nu går det inte att gömma sig där mer, man ser den blåa himlen genom varje vägg. Det är ett under att taket hålls uppe än.

KÄNSEL

Slyet slår mot mina nakna ben när jag går genom det höga gräset. Jag får vifta bort en broms som satt sig i knävecket, det sticker till trots att jag är snabb. Det blåser en lätt och ljum vind och det är tur, för solen steker på rätt bra. Trädörren är stickig och sträv under min hand, väggarna avböjer varje försök till smekning.

LUKT

I vindbyarna kommer förnimmelser från grannarna; rävfarmarna och havet. Annars doftar det varm och dåsig grönska, speciellt från nässlorna. Lekstugan ger ingen doft ifrån sig, men ändå snappar mina näsborrar upp ett minne från min egen lekstuga som liten. Lerkakor, svamp och rönnbär, mjöd och struvor, groblad på sönderkliade myggbett.

SMAK

Det smakar vinbär och hallon, bortglömda och solmogna. Jag krossar mot gommen med tungan. En rysning av syrligheten. När det blåser som mest från havet och farmarna lägger sig lukten på tungan, blir nästan greppbar. Det är djupa, jordiska lukter båda två och är inte alls så otrevliga som jag först tänkt.

Det här är ett enkelt sätt att öva sig på mijlöbeskrivingar.

Ta en miljö du känner till och formulera fram vad det är känner när du är i den miljön. När jag sitter hemma i soffan och tänker på det här hörnet av trädgården känner jag ett stort lugn och nån slags tyst vördnad och en stor lycka över att fåbvara den som ska ta hand om den. Vill man spicea till det ännu mer kan man ju ta in sitt sjätte sinne och fundera lite - vad är det man käÄäÄnner på en plats? Ibland säger det ju nåt också.

Skulle du fråga mig när jag svettig och stressad står på exakt samma ställe och slår gräs skulle min beskriving säkert vara en annan. Kanske jag skulle lägga mer fokus på de där förbannade bromsarna och nässlorna. Skulle du fråga mig en sen och mörk kväll skulle jag som mörkrädd säkert berätta om tjuten från grannarnas jakthundar, prasslandet i gräset och det sorgsna i dörren som hänger på sned.

Om jag tidigare sagt att man måste vara rättvis mot sina karaktärer och kunna skriva dem som allt det de är, så är miljön en karaktär som inte kräver rättvisa, tvärtom. Miljön kan vara precis den bov du vill att den ska vara och miljön kan också vara precis den trygga famn du behöver i en scen. Hur vi - eller en karaktär - uppfattar en mijlö beror i hög grad på vilken känslostämning karaktären är i, eller vilka associationer just den mijlön väcker hos nån.

Tips!

Jag och Pär har börjat spela på Stryktipset. Eller ja, det har hänt två gånger. Det började med att Pär sa han skulle lämna in en rad och då kände jag plötsligt att det vill ju jag också göra, för det har jag aldrig gjort. Pär läser ju på, kan saker om olika lag och jämför statistik, men jag bestämde mig för att testa min magkänsla. Vi spelade för ett par euro styck. Första veckan fick vi sju rätt var, vilket var olidligt, eftersom den enda vinsten jag var intresserad av var att få fler rätt än Pär. Så vi spelade varsin rad igen följande vecka. Det ska sägas att Pär fick sju rätt då också, medan jag landade på fem rätt. Men ändå inte jättedåligt för nån som verkligen inte vet nåt om nåt. Eftersom jag inte har lyckats vinna över Pärson ännu blir det nog till att spela en rad till i veckan.

Jag är inte så intresserad av spel och dobbel annars, vi köper varsin skraplott då och då men det är ungefär det. Men det är kul att göra nåt tillsammans, även om det är en inbördes tävling. Och så är det ju att engagera sig, om än aldrig så lite, i Pärs fotbollsintresse.

Egentligen var det inte alls om stryktips jag skulle skriva idag, det var om ett annat slags tipsande. Nämligen det EVIGA TIPSANDET.

Det EVIGA TIPSANDET är det folk hänger sig åt på sociala medier. Det är inte en ny grej, men jag har rätt nyligen börjat störa mig på det. Jag gnäller ju en del på sociala medier - säkert nån annans pet peeve hehe - och oavsett vad jag gnällt om den senaste tiden så är det alltid nån som kommer med (så klart helt välmenande) tips.
“Har du testat…?”
“Gör så här istället!”
“Du kanske borde…”.

Det. Får. Mig. Att. Se. RÖTT. Om nån inte frågat rakt ut kan man riktigt bra hålla sin tips för sig själv, alternativt göra en egen post om det jättebraiga tipset man sitter på. Jag förstår att man bara vill hjälpa, men jag säger som jag nångång sa åt Pär: om jag gnäller om nåt vill jag ha sympatier, inte tips. Att nån oombedd hijackar mitt gnäll med en lösning får mig bara att känna:

1. Du har inget förtroende för mig och att jag inte är smart nog att själv hitta en lösning.

2. Du anser att du själv kommit lite längre i livet.

3. Du säljer en produkt och jobbar på provision.

Jag kanske är onödigt känslig, men jag tror inte jag har stora problem med att ta kritik, tips eller råd om det är ett sådant sammanhang där jag direkt eller indirekt bett om det, till exempel i samtal med min redaktörer och dylikt. Jag tycker folk generellt har lite för lätt att hijacka varandras trådar - vare sig det handlar om tips eller att regna på nån parad dvs “roligt att det här hände dig, mig händer det då aldrig sånt”. Eeeh… Förlåt? Eller vad ska man svara på sånt?

Det är inte heller det att jag inte tror att jag skulle ha nåt att lära av just dig, men låt mig söka upp dig i såna fall. Det här är förresten inte bara på sociala medier, det händer ju IRL titt som tätt också, men jag har lättare att ta det när det kommer från vänner. Du behöver inte lösa mina problem, du behöver bara lyssna tack. Det är en levnadsregel man kan plocka med sig om man vill. Se det som ETT TIPS!!!!

Har folk alltid saknat folkvett men det är svårare att skaka av sig klumpiga kommentarer när de är i skriven form? Eller flög folkvettet ut genom fönstret när sociala medier knackade på dörren? Vilka bettenden online stör er? Kommentarsfältet är ert!

Vecka 32

Veckans ord: nystart! Den här tiden är min allra bästa tid på året, när vädret fortfarande tillåter sandaler, men nätterna är mörka. Nyponen och rönnbären rodnar, grönskan djupnar och sädesfälten vajar tunga och mogna. Pennorna vässas, tv-tablåerna fylls och plötsligt känns inte som en kväll inomhus som ett misslyckande längre. PIRR! Den här veckan börjar jag jobba 100% igen och kommer också inviga mitt arbetsrum.

Veckans throwback: har mensvärk på det där sättet jag hade som tonåring jämt. Då grät, svimmade, spydde jag nästan varje gång, nu är det mycket mycket bättre. Men då och då, nån gång i året påminns jag om hur det brukade vara. Även om jag inte svimmar och spyr så har jag den där olustkänslan i kroppen, som gör det nästan omöjligt att göra nåt annat.

Veckans skriv: nu gäller det att skriva klart cykelmanuset! Har ganska bra styr på det känns det, men det har dykt upp en annan idé i huvudet som jag inte kommer bli av med före jag skrivit ner den. Tänk om det man borde skriva alltid var det som va mest intressant, undra hur effektiv man kunde vara då?

Veckans paket: har beställt gardiner och en bokhylla från Ikea till torpet och de borde komma i veckan. Jag vet, jag vet, det tar emot att bara skriva torp och ikea i samma mening, men vissa saker vill man bara få fixat snabbt. En ordentlig bokhylla med rum för all vår torpläsning och gardiner till all fönster känns som såna saker. Gardiner är ju annars något jag brukar köpa på loppis (de få gånger i livet jag köpt gardiner), men i och med torpets vilda tapeter ville jag ha så enkla och lugna gardiner som möjligt i alla fönster. Nu blev det precis samma panelgardiner till alla rum, bara lite olika nyanser på dem. I helgen tvättade jag alla fönster så bara gardinerna kommer kan jag hänga upp dem direkt med gott samvete.

Veckans mat: nån trevlig soppa hade varit gott. Nån färgstark och varm kanske? Eller en riktigt mustig ärtsoppa kanske? Eller nej!!!! Nu vet jag exakt vad jag är sugen på! The Stew!

Veckans läsning: är sugen på nåt spännande och mörkt tror jag. Kanske en brittisk deckare eller nån bok om famljehemligheter? Tror det är en motreaktion på att jag lyssnat igenom tre första Kulla-Gulla-böckerna som ljudböcker senaste veckan. Behöver något för att balansera upp Kulla-Gullas genomgoda lilla barnsjäl.

Veckans låt: Jag har inte sett/lyssnat på resten av Black is king ännu, men Already som Beyonce la ut på Instagram har jag lyssnat på en handfull gånger och den sitter som tuggummi! Annars tycker jag Taylor Swifts nya skiva är mysig. Så precis så indie är jag. Beyonce och Taylor Swift. Suck.

Veckans Viola:

Katterna gjorde torp-premiär i helgen. Det gick väl så där. De vande sig till slut med huset efter att ha suttit och tryckt i varsitt hörn första kvällen, men några utekatter blevo de icke. Vi hade köpt koppel åt dem och hade tänkt att de skulle få sitta på terassen med oss i alla fall, men tyvärr. Jag hade faktiskt lite trott att de skulle va glada över möjligheten att få vara ute, eftersom de jämt vill ut på balkongen osv, men de greps va hejdlös panik och rev och klöste och skulle absolut inte ut. Men så småningom, så småningom.

Vecka 31

Veckans:

Nej vet ni, jag är jättetrött och vill bara ligga och lyssna på ljudbok och spela mobilspel. Veckans vecka återkommer med nya krafter en annan dag.

Dialog om dialog

Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om dialog.

- Skulle inte du skriva ett blogginlägg om dialoger idag?
-Aj fan, det var ju det. Jag glömmer alltid.
- Som med allt annat.
- Eller glömmer och glömmer, men skjuter upp onödigt mycket. Det är väl det jag gör.
- Nu är du ju här i alla fall, kanske du har några tips eller nåt.
- Alltså jag önskar jag kunde säga nåt, nåt väldigt konkret och koncist, men som vanligt känns det mest som det är nåt jag bara… gör, när jag skriver. Utan att tänka speciellt mycket.

- Nåt måste du väl ändå ha att säga?
- Jag har lust att säga att det bara är att skriva som människor talar, men det är kanske det som är problemet?
- Du låter inte speciellt ödmjuk när du skriver så.
- Nej, jag vet. Men det är verkligen bara så jag tänker när jag skriver: hur pratar människor? Låter det här trovärdigt?
- Nu har ju dina deltagare betalat för att få tips och råd, kan du inte klämma fram med nåt?
- Jag vet, jag vet. Men det känns som att det är enklare att säga saker man inte ska göra när man skriver dialog.
- Skriv dom då!
- Ehum, okej. Eeeh…
- …

- Okej men så här! Nu vet jag! Eller vet jag?
- Vet du, jag tröttnar snart.
- Människor - jag själv inkluderad - är oftast ganska dåliga på att lyssna, säger ganska sällan vad dom faktiskt menar och är nästan aldrig välformulerade. Trösta dig med det!
- Jag fattar inte.
- Nej men alltså, dialog behöver sällan vara det mest sprakande, händelsefyllda eller ens vackert skriva. Faktiskt så tycker jag att du ska försöka att inte använda dialog på det viset. Det är en sån grej du inte ska göra.
- Så jag ska skriva dålig dialog, är det ditt råd?! Serr…
- Det sa jag inte. Jag menade bara att man inte ska använda dialog för att få fram en poäng eller briljera. Jag tänker ganska många gånger att en dialog bara är två människor som håller en monolog samtidigt. Man försöker sticka in det man vill ha sagt i hålen den andra lämnar.
- Ärligt talat verkar inte det här vara riktigt din grej.
- Kanske inte. Det är ganska lite dialog i mina böcker.
- Men är det inte du som brukar säga att du vill skriva dramatik?
- Absolut! Det är verkligen ett lifegoal.
- Du vet att dramatik är typ 99% dialog?
- Mmm, jag vet.
- Bra om du vet.

- Jag läste i nån Vi Läser här rätt nyligen om Chimamanda Ngozi Adichies skrivarskola i Nigeria. Hon sa i den artikeln att ett av hennes skrivtips att man aldrig ska göra det mer invecklat än vad det behöver vara. Never purchase when you can buy.
- Jaha…?
- Jag vet inte om jag håller med helt och hållet men jag tror det är en bra riktlinje när man skriver dialog om inget annat. Vi vill gärna göra det så enkelt för oss möjligt. Ta genvägarna. Även när vi pratar.
- “Ta genvägen?” Är det ditt tips?
- Ja, kanske.
- Jesus.. Jaja, okej då.
- Sorry, det bara…
- Det är lugnt.
- Men alltså -
- Jag sa det är lugnt.
- Okej.
- Okej.

Vecka 30

Veckans projekt: torpet! Därför kommer veckoinledningen så sent idag också. Har slått gräs och räfsat och fixat och donat hela dagen. Och till sist ett kallt dopp på vägen hem. Är behagligt trött i hela kroppen. Det har förresten visat sig att jag är något av en naturbegåvning med lie.

Veckans kalas: Eller ja, igår då. Syrran och Richie hade namnfest åt Lill-Ruben och plötsligt smättade dom upp ett vigselbevis på väggen. De hade gått och gift sig utan att nån visste. Jag hade mina misstankar, men ändå kul att bli överraskad. Och på onsdag ska vi på fyraårskalas. Syskonbarn, vilken grej alltså!

Veckans mat: grillad korv. Det måste man nästan äta när man jobbar på torp. Äter mycket sällan kött men när jag äter det så är det i 95% av fallen grillad korv.

Veckans dryck: har kanske hällt i mig 10 liter mineralvatten idag. Det är svettigt att slå gräs. Fast på lördag tror jag att jag ska dricka en GT! Är lite småsugen på drink.

Veckans tv: av förekommen anledning är jag sjuuukt intresserad av all slags torp-tv för tillfället. Har tyvärr sett klart Hjälp vi har köpt en bondgård! men kollar på Bergs drömkåk nu från Dplay. Inte riktigt lika inspirerande, men ja. Har ni tips?

Veckans läsning: eh, ja. Inte så mycket. ÄN!!!

Veckans sommarprat: har inte lyssnat på ett enda ännu i år, men idag pratade Sofie Stara, min bokcirkelskompis och eftersom jag vet hon är klok som en uggla ska jag lyssna på det asap.

Veckans selfie:

Igår när jag hade smink. Vilket glow, vilken lyster, vilket konstlat leende.

Veckans loppisfynd:

Eller ja, de är från förra veckan, men de håller ännu! Är speciellt nöjd med spegeln och stoderna. De senare ska placeras på - ja, ni gissade det. Torpet. Allt som allt kostade det mig 18€.

Veckans Viola:

Två nervösa veckor

Förra året sa jag till Pär: jag måste få en sommarstuga. Jag säger ganska ofta att jag måste få nåt, men det måste ha varit en annan klang i mig den gången för han sa: ja, vi får försöka se till att du skulle få en sån.

Det är inget ovanligt att vilja ha en sommarstuga, eller villa som det heter här i Ö-botten, och ganska många familjer har nåt ställe ute i skärgården. Sommarställena kan gå för lika höga priser som vilket åretruntboende som helst, speciellt om läget är rätt. Sjötomt, mmm, ett bra ord. Jag har nästan så länge jag kan minnas tänkt att jag skulle vilja ha ett sommarställe, en villa, en stuga, ett torp - kalla det vad ni vill - men det är liksom inte jättemånga år sen jag började våga drömma på riktigt. Tänka att det faktiskt kunde va möjligt för mig. Men förra året började jag spara pengar. Inte mycket, för A) jag är inte rik och B) jag är dålig på att hålla i pengar. Men ändå. La undan lite varje månad, uttalat för att kunna köpa det där sommarstället nån gång. ”Inom tio år” hette det. Ända fram till för två veckor sen, när jag av en slump såg en annons om ett litet torp på Facebook. Jag är inte en sån som kollar bostadsannonser eller har koll på olika mäklare sidor, jag får mest FOMO av allt som inte är mitt. Men det här torpet fångade mitt intresse, mest pga ett ytterst rimligt pris, men också för en trapp som kändes… Ja, jag vet inte, jag ska inte bli för flummig, men jag fick samma sug i magen som när jag såg annonsen för vår lägenhet första gången. Nåt som sa att det där är ju Pärs och mitt.

Bläddrade mellan bilderna flera gånger och skickade länken till alla i familjen och flera vänner och alla var ganska överens om att ett sånt billigt torp måste ha stora brister, nåt som inte kom fram i annonsen.

Jag tänkte också att det måste vara nåt, men eftersom Pär inte var helt emot idén med att åka och kolla så skickade jag mejl till mäklaren och bad om en visning.

Samma kväll åkte vi ut och körde med vår kompis Sawandi och av en ren slump hamnade vi i Monäs. Vi vågade inte gå närmare än så här, men det här första bilden av huset. Jag visste ju redan då att det var kört för all framtid, jag MÅSTE få torpet, men försökte intala mig själv om att det nog inte var för oss och Pär om att jag visst höll huvudet kallt. Pär får ofta den ganska otacksamma rollen att va lite bromskloss när jag flyger iväg och drivs av impulser. Men han var inte alls så motsträvig till det här, tvärtom tyckte jag se nån slags glimt i ögat på honom som inte funnits där när jag pratat om sommarställen tidigare.

Mäklaren ringde och vi bokade in en visning. Jag bad pappa och styvmorsan att följa med. Pappa för att man behöver ha med sig en pappa såna där gånger och styvmorsan för att jag kände att jag behövde nån som delar lite visionärt tänkande och inte delar skepticismen/realismen som papp & Pär har.

Här är trappen. Om jag ska försöka pinpointa nån detalj som jag fastnade för så är det den här lilla anspråkslösa trappen. Huset är byggt på 40-talet, ett litet, stadigt och rejält hus utan desto mera krusiduller. Det tycker jag om.

Jag tror inte pappa hade speciellt höga förväntningar på torpet. Kanske för att han vet hur naiv jag kan va och hur jag så lätt bygger upp fantasivärldar men också för att trädgården verkligen är igenvuxen och döljer lite vilket fint ställe det faktiskt är.

Men till och med han blev positivt överraskad över husets insida. Det kändes direkt att det är nån som tagit hand om huset väl tills ganska nyligen. Dessutom har det både el och vatten och är friskt, även om det kommer behöva en hel del TLC de närmsta åren.

Efter visningen började en lång, lång vecka. Även om torpet var billigt så behövde vi ändå få lån från banken, mina besparingar räckte ganska precis till en handpenning ungefär. Det kom helg emellan och det är semestertider så det tog ett par dagar att få besked. Jag sov nästan ingenting och kunde bara tänka på om vi skulle få lån eller inte. Vi frilansar ju båda två så jag hann nog tänka att det inte skulle gå vägen, även om jag försökte intala mig själv om att vi har rätt okej inkomster, ganska stadiga framtidsplaner och har ett relativt litet bolån på lägenheten sen tidigare.

Vi hann knappt få grönt ljus från banken i tisdags före jag pratade med mäklaren om att vi ville ge ett bud. Vi fick höra att det hade varit nån annan intresserad och titta på det också och då slog den riktiga oron till. Tänk att vara så nära men inte få det. Tänk om nån annan skulle få vårt torp.

Hela tisdagskvällen och stor del av natten gick ut på att googla magic 8-ball, be min kompis Ronja att dra tarotkort åt mig, be till Gud och försöka klura ut om det är strategiskt bättre att inte hoppas på nåt och inte riskera nån besvikelse eller på nåt sätt försöka köra på nån slags universum-ger-dig-vad-du-frågar-om-taktik. Kom inte fram till nåt.

Igår åkte jag på loppisrunda med en annan kompis, Emmi och jag satt med telefonen i handen hela tiden och loppisfyndade bara halvhjärtat. Jag gick mest och vankade som en värpsjuk höna.

Trots att jag inte släppte telefonen med blicken tyckte jag hade jag plötsligt ett missat samtal. Vi satt i bilen på väg till sista loppiset när jag fick höra att vi hade fått torpet. Om inte Emmi hade varit med hade jag nog börjat gråta, tror den stackars mäklaren blev lite skrämd av mitt gälla ”NEJ ÄR DET SANT!!!!”

Och med tillgång direkt så var det inte ett svårt beslut att åka dit igår kväll och titta lite på vad vi köpt.

En vinbärsbuske under vardagsrumsfönstret till exempel.

Är så otroligt glad över att vi fick det här torpet, det kändes som vårt från första början. Det är så himla mycket vi kommer behöva lära oss och göra, men vet ni, det känns lika roligt som att ha ett torp att vara på. Är så tacksam över hur livet kan bli. Hade verkligen inte tänkt det skulle hända i år eller ens nästa år, men här är vi nu.

Jag kan lova er två saker. Ett: ni kommer helt säkert bli spammade med torp-content den närmaste tiden. Två: jag kommer aldrig mer göra nån fastighetsaffär, mina nerver klarar nog inte det.

Nu börjar torparlivet hörni!

Vecka 29

Veckans känsla: nervöst skulle jag säga. Det finns en massa grejer som jag går och väntar på att ska klaffa eller fixa sig på ett eller annat sätt och just nu har jag ett konstant litet sug i magen. Jag hoppas att jag redan om en vecka skulle kunna säga att veckans känsla är lättnad eller så. Men just nu: lite nervigt. Ah, detta författarliv.

Veckans jobb: Ah, detta författarliv. Hehe. Det märks att det är semestertider, min mejlbox som annars känns som en jättebläckfisk som med oräkneliga armar försöker dra ner mig har ekat tom i en vecka. Det är skönt. Det betyder inte att jag helt och hållet loggat ut, men jag jobbar lite på sparlåga kanske. Håller igång det, men inte mer än så.

Veckans utmaning: att försöka hålla ryggen frisk och levande. I tordags när jag klädde på mig rev det till under en skulderbladet, precis där där det brukar riva till om det river till och sen hade jag ryggskott (räknas det ens som ryggskott?). Det är mycket bättre nu, men får panik av att nåt så fånigt som att klä på sig en tröja kan orsaka såna smärtor i flera dagar framöver. Det är väl det här författarlivet igen då, att sitta hukad framför en laptop dagarna i ändan gör ingen rygg glad. Får nog börja tänka mer på det här med rörelse och styrka.

Veckans mat:

Olika varianter av cobb sallad. Åt detta som en alldeles för sen middag igår (därav äggmängden, var varghungrig) och det var så gott! Krispig sallad, stekt majs, ägg, lite rostade solrosfrön och kall sås med blåmögel. Vill äta det här varje dag under sommaren.

Veckans blogg: Är så glad att Gabriella Skog bloggar! Har följt henne en tid på instagram, men nu bloggar hon också! Jag tror hårt på Bloggen 2.0s tid nu. Nu när hypen lagt sig, dagssländorna flugit sin kos och marknaden har hittat andra plattformar kan bloggandet bli det där kreativa, bubblande, roliga, familjära igen! Eller så är jag bara naiv och nostalgisk, men Gabriella ger mig hopp!

Veckans väder: Regn, verkar det som. Vet inte om jag ska tycka det är trevligt och mysigt eller lite tråkigt.

Veckans läsning:

Allt jag vet om kärlek av Katja Timgren och En herrgårdssägen av Selmis Lagerlöf. Den första är en ur en gigantisk hög med YA och ungdomsböcker jag släpade hem från bibblan för ett par veckor sen och den senare är månadens bokcirkelbok. Har varit sugen på att läsa mer Selma sen jag läste Anna-Karin Palms ote-roliga biografi över Lagerlöfskan, så är mycket glad över bokvalet.

Veckans Viola: