Önskerubrik: Påven

Under de närmaste veckorna kommer jag harva igenom ett gäng önskerubriker jag fått skickat till mig på Instagram. Jag efterlyste specifikt smala och oväntade sådan och ni levererade! Vill du också vara med och önska rubriker, kommentera på bloggen.

Jag började läsa tyska på åttan och i böckerna Neue Adresse (klassiskt skolboksnamn) fick vi lära känna en finsk familj som flyttade till Heidelberg. Första kapitlet handlade om hur pojken i familjen, Roope, träffar grannfamiljens Opa på gården och hur de båda bondar över ordet Auto som ju betyder bil på både finska och tyska. I ett senare kapitel, kanske till och med så tidigt som andra eller tredje kapitlet, som för övrigt hette Flohmarkt ohne Flöhe (loppmarknad utan loppor), går Roope (eller var det hans storebror?) på just en flohmarkt och hittar en bild av påven, ein Bild vom Papst. Om den arme Roope köpte bilden eller inte, det minns jag inte, men jag har ett svagt minne av att de gick och åt Spaghetti-Eis efter flohmarkten. Men uttrycket ein Bild vom Papst glömmer jag aldrig.

Varför just den här glosan och det kapitlet fastnat i mig är svårt att säga. Kanske det var vår tyskalärares muntra fnysning om att det var en särdeles onödig fras att kunna i detta stadiet. Att en lärare erkände nåt sånt hörde inte till vanligheterna. Kanske är det helt enkelt det att Papst är ett ganska roligt ord, speciellt om man enligt sin egen svenska dialekt kallar sin far för papp. Det skapas som en tankebrygga mellan påven och papp som man kan finna komik i om man vill.

Kanske det med mitt möte med den exotiska Spaghetti-Eis:en, en glassportion formad som en pasta bolognese, med vaniljglass pressad i spaghettiliknande strån, jordgubbssylt som sås och riven vit choklad som parmesan, som gjorde det. Glassbarer är poppis i Tyskland och det säger något om tysk humor tycker jag, den här klassikern i dessa glassbarer.

Kanske det inte finns nån förklaring, kanske vissa saker bara planteras i en och slår rot utan anledning. Av en sån icke-anledning kommer jag aldrig heller glömma att freden i Nöteborg slöts 1323 och inget annat år. Det hade jag i och för sig nytta av bara här förra veckan när de frågade på Radio Vegas frågesport Vinn eller försvinn (som Pär jämt ska lyssna på) vilket århundrade Nöteborgsfreden slöts. Tror aldrig nån vrålat ”Det här kan jag ju!!!! 1323!!!” så snabbt och hårt förr.

IMG_2913.jpeg

Tillbaka till påven då, och Das Bild vom ihm (ihn? Dativ, ackusativ? Blir svettig). Jag tror det helt enkelt var det att jag var så ny i mina tyska utbildning att alla ord och glosor, hur obetydliga de än må vara, kändes som ett steg ut i en vuxenvärld. Jag tänkte nog att jag en dag skulle flanera längs med Berlins gator, titta in i nån liten kiosk och se en löpsedel och kunna liva upp det med all säkerhet katolska kioskbiträdets glåmiga eftermiddag med ett korrekt: ”Åhå! Ein Bild vom Papst!”.

Nu har jag aldrig fått tillfälle att naturligt använda just den tyska glosan, men jag har då och då, när påven skymtat förbi på tv eller så mumlat för mig själv: mmhm, ein Bild vom Papst. Och jag har ätit Spaghetti-eis! När jag bodde i Tyskland var jag inte sen att beställa en på första bästa glassbar. Kort recension: Meh ¯\_(ツ)_/¯

Vecka 42

Veckans känsla: jag kom till kontoret ganska många timmar efter att jag faktiskt vaknat idag. Jag drog ut på det, tuggade långsamt, sminkade mig omsorgsfullt, borstade tänderna på före och efter frukosten och det yttersta beviset på att jag försökte skjuta på något - jag strök min skjortklänning. Det kan mycket väl vara första gången jag stryker ett plagg hemma. Det var skönt, det är tillfredställande att se skrynklorna försvinna utan att det kräver större ansträngning än att man låter ett varmt järn glida över. Ja, ni vet hur strykjärn funkar antar jag. Jag tänkte skriva att jag inte vet vad det var som tog emot, men det vet jag visst. Jag var inte det minsta sugen på att återgå till livet som omringar höstlovet, med allt vad det innebär. Men nu när jag sitter här känns det inte så farligt. Så, inte så farligt, antar jag känslan är. Försiktigt positiv.

122208213_1102787623469056_6707203458497838097_n.jpg

Veckans känsla 2: nu säger vi tack och stopp och på ickeåterseende till alla diskussioner som uppstod i kölvattnet av Recensionen. Inte bara kommentarerna här, men i flera olika forum på Facebook har det debatterats och pratats om det och även om jag tycker det är viktigt att det pratas om, så har det varit extremt obehagligt att stå mitt i det. Jag hade helst grävt ner den här recensionen om husknuten en fullmånsnatt, spottat tre gånger på den och sen läst en besvärjelse som gjort att jag aldrig mer behöver läsa den, men istället har den delats som diskussionsunderlag fler gånger än vad jag säkert vet om.

Saker har sagts och skrivits från så många olika håll som utgett sig för att vara “på min sida” och ärligt talat så är jag utmattad av att känna nåt slags ansvar för alla osakliga och dumma påståenden. Alla påståenden har så klart inte varit det, men ni fattar. Det känns som att diskussionen också faller av vagnen hela tiden: det har från min sida aldrig handlat om att representation inte skulle vara viktig eller att jag skulle vara felfri i mitt antirasistiska tänk. Men som sagt, tack och stop och på ickeåterseende. Jaghar lärt mig mycket och tagit till mig av det jag tror jag behöver ta till mig. Hoppas andra kan känna likadant.

Veckans planer: Jag ska fortsätta sticka på min tröja, jag ska ha virtuell skrivfika med mina bästa skrivfikevänner, jag ska laga mat men framför allt ska jag skriva. Har deadline om en vecka för ny version av cykelmanuset. GULP. Det är kanske dags att ta fram min klassiska “sitta framför tvn sent om kvällarna och skriva”-rutin igen som brukar komma väl till pass så där veckan före deadline.

Veckans födelsedag: jag tittade just ner i min kalender och insåg att Pär Jonasson fyller år på söndag (och min mamma och min styvbror). Jag skulle inte gå så långt och säga att jag glömt det, men jag hade missat att det var så snart. Nåja, det enda han har önskat sig är en luftvärmepump och inomhustermometer och luftvärmepump har jag inte råd med här och nu så jag antar att jag vet vad han ska få i alla fall.

Veckans det betyder att: om Pär fyller i helgen betyder det att bokmässan i Helsingfors skulle ha varit nu. Han brukar fylla år på bokmässan. Makes you think.

Veckans film: ska definitivt se Anna-Sofia Nylunds film Jeppis suger: en film om min hemlängtan som finns på Arenan från och med idag. Får hejda mig för att inte börja se den här och nu. Ser fram emot det med lite skräckblandad förtjusning. Man har ju ett ganska ambivalent förhållande till sin lilla hemstad. Man och man, JAG. Jag är amibvalent.

122179029_3001320106639898_3935446622613629319_n.jpg

Veckans läsning: håller på med Ulrika Hanssons Jaktlaget och gillar den so far mycket. Återkommer till den senare har jag tänkt. Sen tror jag vi har bokcirkelsträff på söndag och jag borde läsa en Katarina Wennstam-pocket som har legat på mitt bord flera veckor nu redan.

Veckans 3000: i helgen fick jag för första gången 3000 följare på Instagram. Sen tappade jag nästan omedelbart en och låg på 2999, en frustrerande siffra, rätt länge. Nu är det 3001. Betyder det något? Nej, inte egentligen, men lite kul är det. Jag minns när jag fick 500 och sen 1000 följare, då bakade jag kaka och firade, hehe. Så fånigt.

Veckans Viola:

122182831_383252876041513_961127482874279219_n.jpg

Höstlovshej

Hej, vad fina ni är. Tack för alla uppmuntrande ord i meddelanden och kommentarer. Om er kommentar inte blivit godkänd här under så handlar det om att jag upplevt som den onödigt hård mot recensenten eller för att för ni missförstått helt min poäng: det här är inte en “jävla pk-feminister”-debatt, I love PK, så ja. Den debatten får ni föra nån annanstans. Är varken intresserad av pajkastning eller alt right-luktande åsikter. Sorry not sorry, det här är min blogg, inte ett fritt forum.

Är ute på torpet och tar det lugnt i veckan. Har jobbat ute i trädgården och bland annat huggit mig fram genom nässlorna till ett nytt potentiellt favoritträd, stickat och sett Emily in Paris (fånigaste jag sett, men också lite beroendeframkallande), druckit kaffe med Emmi och ätit soppa och ett berg med toast. Soppa och toast, förresten, vilken grej.

Tänkte fortsätta i ungefär samma takt ett par dagar till. Skönt att vara här och dels jobba utomhus lite och dels ta lite längre sovmornar. Det är så mörkt och tyst om kvällarna här och om dagarna hör jag flyttfåglarna ropa, även när jag inte ser dem. Nu när löven fallit är det en annan gård vi har. Man ser till och med vattnet blänka mellan träden, kallt som knivblad. Allt känns så kallt och rent förresten. Älskar det. Speciellt när man får komma i sen, dricka stora muggar roiboos och vira ännu en filt runt benen.

Vecka 42

Veckans känsla: jag fick en recension igår. Eller egentligen läste jag den första gången redan natten till söndag, när e-tidningen släpptes och vi fortfarande var vakna. Det är första recensionen av Maggan nånstans, så jag blev glad. Det är inte givet att få recensioner alls när man skriver barnbok. Kanske var det den där initiala glädjen som gjorde slaget så hårt sen. För det var inte en positiv recension. Det var en regelrätt sågning.

Först och främst vill jag klargöra att jag varken förväntar mig hyllningar eller är gjord av glas. Jag har fått dåliga recensioner tidigare, herregud, Klåda fick ett ganska ljummet mottagande. Det är också en del av jobbet man måste lära sig ta. Du kan inte skriva om du inte kan ta kritik. Jag blev så klart jätteledsen för Klåda-recensionerna också, det är svårt att inte reagera, men det kändes inte direkt avgörande. Jag kunde se och till och med hålla med om kritiken i flera fall. Dessutom, det kanske allra viktigaste: jag tror inte alla ska tycka om det jag gör. Jag skriver inte för att alla ska tycka om det jag gör. Man får såga mig utan dåligt samvete.

För det andra, jag är inte ute efter recensenten i fråga. Hen har bara gjort sitt jobb och hen får tycka vad hen vill och det kan jag inte göra något åt. Det här handlar inte om upprättelse. Eller kanske lite, men inte på bekostnad av nån annan. Jag har inget intresse av att ändra någons åsikt. Inte i den här frågan i alla fall.

För det tredje, det är svårt att ens bemöta recensioner. Jag tycker oftast att man som upphovsperson gör bäst i att bemöta all slags kritik med tystnad, både den bra och den dåliga (även om man så klart ska försöka vältra sig i den bra när den bara kommer, hehe). Det är svårt att kommentera en recension av sitt eget verk utan att låta självupptagen, kränkt eller bortskämd. Jag har själv himlat med ögonen när folk har lyft fram sämre recensioner de fått och velat ha en förklaring eller nån slags upprättelse. Det är svårt att göra det snyggt.

Men med allt det sagt, veckans känsla är som följer: jag vill rulla ihop mig i ett kaninbo och ligga där över vintern. Samla ihop fågeldun, kvistar och mjuka saker och bädda runt mig. Skydda mig från andras ögon.

Jag ska försöka att inte överdramatisera det hela, men jag känner mig verkligen kraftlös. Som att jag varit med om en olycka eller ett jordskalv. Livet går vidare, så klart, för det måste det, men just nu känner jag mig en nyans fattigare. I ett försök att vända kraftlösheten för mig själv så måste jag ändå skriva hur det känns och hur tankarna går. Jag behöver inte sympatier eller försäkringar, men jag behöver få skriva ut det här till er.

Jag var beredd på kritik, Maggan är knappast felfri, men jag var faktiskt inte beredd på detta. Jag har varit så stolt över Maggan - jag är fortfarande det - och verkligen känt att jag och Elin (och vår redaktör Ida-Lina) gjort en bra bok. Vi har pratat ganska mycket om till exempel representation och hur man presenterar olikheter och allt det jag nu fått kritik för.

Jag tycker det är viktigt med representation men jag tycker det lätt blir klumpigt om man med våld försöker få in alla parameterar. Jag har inte nämnt hudfärg eller sexualitet på nån av de karaktärer (som inte syns på bild) av den orsak att jag helt enkelt inte haft en anledning att göra det, det har inte tillfört något till historien. Det är ovidkommande att förklara att till exempel Ebbas “farbröder” inte är två bröder som äger en hund tillsammans, utan ett par, för Ebba är dom bara hennes farbröder. Hur ska jag få fram det utan att det blir klumpigt eller pekpinnigt? Ebba tänker bara på dem som hennes farbröder, inte som hennes homosexuella bögfarbröder.

Jag vill också kunna utforska hela känslospektrat i mina barnböcker, jag vill inte platta till eller putsa till nåt bara för att det inte är rätt eller fint nog att tänka eller känna så. Jag tror inte barn idag, oavsett hur långt samhället har kommit i övrigt, är mer vidsynta eller blinda för normer. Jag tror att man går händelserna i förväg om man tror att normer kring t ex kläder inte existerar bland barn idag. Det betyder inte att barn nödvändigtvis sätter värderingar i allt det dom upplever som avvikande från normen, men dom noterar det och många gånger behövs det kanske diskuteras, men vi kan inte förvänta oss att barn, i böcker eller i verkligheten inte ska tänka på sånt. Att det luktade annorlunda hemma hos nån är nåt jag alltid tänkte på som barn, det var ju en del av spänningen att komma hem till en ny kompis. Att notera eller ens påpeka att något eller någon är annorlunda är inte fel i sig, det ligger ingen värdeladdning i ordet annorlunda.

Jag bestämde mig långt före Maggan kom till att om jag skulle skriva för barn, skulle jag inte anpassa mig. Jag skulle skriva som det är, inte som det borde vara. Jag skulle skriva för att jag vill skriva för barn, inte för att jag vill uppfostra barn. Min kompis och tillika kollega Emma Karinsdotter skrev en gång en så klok sak, som jag ofta tänker på, nästan som ett mantra: barnböcker ska vara bakelser och inte broccoli. Jag vill helst inte avkräva barnlitteraturen ett större ansvar än vad jag kräver av vuxenlitteraturen. Även om jag faktiskt har varit medveten om t ex representation på ett annat sätt nu, kanske pga att det är en bok med bilder. Jag har förresten heller aldrig i mina två vuxenromaner - som ärligt talat är betydligt vitare och straightare än Maggan - fått kritik för dålig representation och unkna stereotyper. Jag tänker att redan den aktivitet det är att läsa tränar (barna)hjärnan att se saker ur andras perspektiv och det räcker.

Eller rättare sagt - jag tror att det räcker. Jag har skrivit Maggan i tron om att det räcker.

En öm tå som trampades på var detta om att jag har en föråldrad syn på barn. Det är sant, jag vet ganska lite om dagens barn och vad de behöver, för jag har inga egna barn. Ett faktum som jag stundvis är smärtsamt medveten om. En tröst för mig har varit mina relationer till andras barn. Det är visserligen 20 år sen jag själv var ett barn, men det känns som att jag har barndomen starkt levande inom mig. Något jag har ansett mig ha nytta av både i mitt jobb och privat. Jag har tröstat mig med att om jag inte själv nån gång blir förälder, så kan jag i alla fall vara en rolig, förtrolig och trygg vuxen i andras barn liv.

Jag har kanske till och med tänkt att jag är ganska bra på att prata med barn (och att det naturligt skulle översättas till att vara bra att skriva för barn). Jag har en stor respekt för barn och kan lätt relatera till barn. Jag gillar att umgås med barn. Inte alla så klart, herregud de är ju bara människor de också, men jag tycker i regel om att lyssna på dem. Jag tror mig till och med ha osat lite självgodhet i det hänseendet, tyckt mig vara ganska bra på mitt jobb. Jag skäms över det.

Det är kanske därför det slog mig så hårt. Ett magplask som svider, för att citera recensionen (det var ju det här jag inte skulle göra, memorera fraser men HERE I AM!!!!). Det var inte riktat mot ett personligt plan, men det träffade där för att säga som det är. Den här recensionen ändrar inget om mig eller vem jag är eller vad jag kan, det vet jag. Jag vet också att jag kommer skaka av mig det här och det är det enda rätta. Det är en del av jobbet att bli sågad (kanske inte för alla, men för oss medelmåttor) och om det är priset att betala för att få ha ett annars så roligt yrke som jag ha- fine by me. Men vad man vet och känner är sällan samma sak. Jag har för längesen slutat försöka styra över mina känslor, det mår jag bara sämre av. Och nu känner jag så här.

Att jag vill krypa ihop i ett kaninbo och komma fram nån gång till våren. Jag känner inte till speciellt många kaninbon, men det är tack och lov höstlov i nejden och jag har ett torp som ligger lagom långt borta från de flesta. Så där kommer jag krypa ihop i veckan, packa katter och mjuka saker runt mig. Och det är väl ungefär veckans vecka.

PS Ni behöver inte alls tycka om Maggan, men jag hoppas ni ger henne en chans! Hon är ändå inte helt genomrutten.

Välkommen till mitt kontor

121198924_1275110892823153_5862159005347353613_n.jpg

- Knack knack!
- Vem där?
- Tor!
- Vilken Tor?
- Mitt kon-Tor!

121208658_1024746161301509_5613598870237910873_n.jpg

Välkommen hit! Jag tänkte ni skulle få en guidad rundtur på mina sju kontorskvadrat jag huserar i nu för tiden.

121153522_2737793289792548_2089229529789670095_n.jpg

Först ska jag kanske förklara lite. Jag hyr rum på Kulturkollektivet Insidan, ett ganska nytt kulturkollektiv som poppat upp i Jtown. Vi är allt som allt åtta pers som har kontor här och vi har inte så mycket med varandra att göra rent jobbmässigt, här sitter journalister och konstnärer och grafiker. Och så jag då. Men vi delar kök och toa och allrum och kaffepauser ibland. Det är i det stora hela ett mycket trevligt upplägg. Jag vill ju gärna ha nån att prata skit med över en kaffekopp, men jag jobbar ju helst på egen hand.

121240753_1717559685086340_6690618015580975474_n.jpg

Tillbaka till mitt rum! Så här ser det ut! det mesta är köpt på loppis, förutom den blåa stolen som jag faktiskt tog från torpet. Men den är ju helt klart begagnad ändå. Gardinerna däremot är köpt nya, jag hade först tänkt mig väggarna målade i grönt, men insåg ganska snart att det skulle bli för mörkt och välja inredning för mycket i ett sånt litet rum. Så då blev det gröna, tunga gardiner istället.

Försöker växla mellan sadelstolen och pinnstolen under dagen för ergonomins skull, för i ärlighetens namn sitter jag oftast på pinnstolen, men med sadelstolen som en slags fotpall för ena benet.

121262163_407656997298733_8337687782808258321_n.jpg

Bordet är ett gammalt allmogebord i furu jag köpte på Facebook-loppis - visst har jag berättat om det? Älskar att det är så stort och stadigt och känns så levande. Det är kanske fånigt, men ljuset i rummet och ytan på bordet gifter sig splendidly!

Och nämen, se där, där ligger lilla Maggan och skräpar!

121184770_4519481691455936_7746140625292196670_n.jpg

Bordet döljer också den absolut nödvändiga godislådan, hehe. Vissa dagar är en chokladbit till kaffet det som gör att man orkar. Vissa dagar glömmer jag bort att jag har lådan, tro det eller ej. Choklad är inte en sån där måste äta aaaaallt-grej för mig.

121162300_334905561051801_1356102799885541145_n.jpg

Stickade sockor, en glittrig snöglob från Jysk, en äppelformad porslinsask, en mugg för småsaker och i förgrunden mellanmål. Klassikern banan och så har jag gått på det här med kallbryggt te. Köpte det här när vi veckohandlade senast och det är faktiskt lite festligare än en vanlig vattenflaska. Inte nödvändigt, men festligt. Speciellt festligt när det ser ut som att man går runt med ett väldigt stort urinprov OH WELL.

121166123_816264455803113_7073080298547019217_n.jpg

Den mest odiskade av alla mina koppar och muggar - kontorsmuggen. Ärligt - diskar ni er kontorskopp mellan varje kaffe…? Eller är jag bara extremt äcklig?

121241012_368216434537197_3169962143503501273_n.jpg

Till vänster om mig och skrivbordet hänger Saras affisch. Tycker den passar bra i ett författarkontor.

121154316_338689337195578_7671997927875416400_n.jpg

Också till vänster: ett litet ihopplock. Hyllan hittade jag på vinden på torpet och tyckte den kan få stå här och hålla mina böcker och nudlar tills jag behöver en större. Blompallen är från Jysk (jaja allt är inte loppis so sue me) och blomman är en garderobsblomma. Tror den har störst chans att överleva här. Den bruna mappen innehåller originalet till Klåda-pärmen som min kompis Eleonora målat. Den står där och väntar på att nån ska ta den och ramas in. NÅN. Det blåa sjoket till vänster är min jeansjacka som hänger på min garderob här: en spik i väggen. Min bästa sak på denna bild är ju självklart Gustaf-klockan som jag älskar <333

121186006_649893835524566_6656122049440767294_n.jpg

Snett till höger och bakom mig är kontorets absolut fulaste hörn, men vad vore jag om jag inte visade upp de fula hörnen också? Printen är bara en printer och absolut nödvändig men i likhet med de flesta andra teknikprylar ful som stryk. Bordet den står på är inte så fult, tvärtom, det är också ett loppisfynd som eventuellt skulle behöva lite kärlek för att verkligen komma till sin rätt men är man lat så är man.

Fåtöljen är också absolut nödvändig, för kreativa pauser, kompisar på besök eller om man ska läsa. Snygg är den kanske inte dock. Däremot bekväm!!!! Och första bästa jag ihttade på loppis när jag behövde en fåtölj hit. Ville ha en redig sak att verkligen kunna sjunka in i, inte nån liten pinnstolsliknande femtiotalsvariant som vi visserligen har ett par på vinden, men som är omöjliga att slappa i. Så nu står den här här tills jag hittar den perfekta.

Kudden i den är en datakudde jag fick av en följare på Instagram när jag efterlyste en att köpa! Så snällt!

120997671_398975811103020_7640989756952731376_n.jpg

På golvet en impulsköpt loppismatta och mina kontorssandaler.

121176908_376697693471504_8772387238236940927_n.jpg

Den här affischen på insidan dörren fick jag med mig från Missionsstugan i måndags. Tycker hemskt mycket om motivet, även om jag inte orkat tyda de ryska bokstäverna till ett konstnärsnamn ännu.

Och med det var kvadraterna slut! Det kommer säkert (förhoppningsvis) ändra en del här ännu, men jag tycker jag håller på att få det riktigt mysigt här.

121162357_2776010632725303_3650599082879858863_n.jpg

Nu får ni gå, nu ska jag jobba. Peace!

Ett skepp kommer lastat med... öh, allt jag tänkt på denna vecka

Idag ska de tillkännage Nobelpriset i litteratur. Jag läser vilt främmande människors gissningar på vem det kan bli som får det i år i mina flöden. Nån fnyser och säger att det väl blir nån förintelseförnekande, me too-anklagad gubbe (igen). Nån säger att nej, de kommer att göra allt för att motbevisa något och välja en rasifierad kvinna. De flesta tror att det blir nån som inte är med i några som helst gissningar. Ett namn man kommer kisa när man hör och säga mm, ja, jo, jag tror jag såg nånting om hen… fast man egentligen googlat vem det är en minut efter att det tillkännagavs. Jag tror ingenting. I efterdyningarna av Jaga vatten googlade jag i smyg om de kontaktar en och om man vet på förhand om eller när man får olika litterära priser. Typ Augustpriset HAHAHAHA alltså detta är så pinsamt att erkänna ens :-DDD. Men Nobelpriset var inte ett sånt pris jag googlade om, så jävla stort var inte mitt huvud riktigt ändå. Det är knappt så jag vågar gissa på vem som ska få Nobelpriset, än mindre drömma om att jag ska få det. Eller, det är inte ens en dröm tbh, jag har inga så högt flygande litterära ambitioner.

Fick googla fluga idag på tal om att googla, efter att ha sett en massa memes om flugor. Grejen var tydligen att en fluga hade satt sig på huvudet på Mike Pence, Trumps vicepresidentkandidat i valet, under en debatt. Folk går ju bananas över det här och hur skeptisk man är till allt möjligt verkar de flesta (motståndare that is) överens om att det ligger stor symbolik i detta. Amerikansk politik är verkligen nåt helt annat.

Coronan nafsar en i hälarna här i Österbotten just nu. Jag inser hur obrydd jag varit om corona fram till nu, när den finns här. I våras var det så abstrakt, ja att det hände nåt ute i världen, ja att kompisar som bor annanstans satt i karantän, men nu. Nu är det plötsligt nåt annat. En reell risk.

Jag tycker inte om hur mycket fokus det är på “marknaden” i rapporteringen kring corona. Jag fattar att det kommer ha/har haft stor inverkan på vissa branscher och folk har blivit utan jobb och permitterade och gått i konkurs. Det är så klart skitjobbigt, men jag kan som inte hindra en liten röst i huvudet som säger… Ja, jag vet inte vad den säger, men jag såg den här tweeten häromdagen och den sammanfattar väl nåt av det:

121058102_3355283721233901_8788886008662160342_n.jpg

Det är ju faktiskt inte det att det inte skulle finnas pengar eller resurser, för det finns det, det handlar omfördelning. Och jag menar inte “ta från våra pensionärer och ge åt flyktingar” eller hur det nu brukar låta utan ta från de rika och ge åt de fattiga. Dom som säger att det inte finns pengar är dom som sitter på pengarna. Och som vill få en utsatt grupp vänd mot en annan, som vinner på att pensionärerna och flyktingarna slåss om brödsmulorna.

Men corona ja. Det tröttsammaste med corona är inte att den finns, utan människors attityder kring den. Det är så uppdelat, så polariserat. Kulturen hatar på krogarna, krogarna hatar på varandra, Funland hatar på Sverige, Sverige hatar på oss, människor med mask hatar på människor utan mask och tvärtom. Jag blir så trött. Jag tyckte det var så fint hur människor gick samman i våras och verkligen poängterade vikten av gemenskap och allt det 70-talet tyckte om, men nu har det som urartat i nån jävla pajkastning och fingerpekning och ingen vill erkänna sin egen del i något förlopp alls. Jag vet inte hur många uppdateringar i stil med “hur dum får man va?!” och nån länk till nån artikel om nån privatperson som åkt tåg med corona. Som om det inte kunde vara oss allihopa egentligen. Mig själv inkluderad. Även om jag också oroas av nivån av ansvarslöshet så är det här liksom ny mark för oss alla. Det är svårt att navigera, vi är bara människor, vi är sällan bara förnuftsdrivna.

Tur att jag är så ädel då och kan rädda upp det här. Jag har ju inte alls skickat ett argt meddelande senast igår till en kompis och ropat om hur trött jag är på alla idioter och att de förtjänar att få corona :))))))

Nä, hörni, det ska bli intressant att se vem som får Nobelpriset.

Vecka 41

Veckans jobb: tydligen är det officiella mikronfonveckan i mitt liv. Idag har jag spelat in en saga jag skrev i våras för ett projekt. På torsdag gör jag skådespelardebut kan man säga, jag ska spela in en liten grej som jag lovar jag berättar allt om sen, men det är inte mitt projekt det heller, så jag kan inte säga så mycket i det här skedet.

Utöver mikrofonveckan ska jag skriva och hålla lite ordkonst. Det vanliga med andra ord. Har inga pressande deadlines denna vecka och det är skönt. Jag behöver lite vanlig skrivtid här nu de närmaste veckorna. Fast ja - en och annan stipendieansökan borde jag sy ihop snarast.

120997427_367181600986705_4577559811957862841_n.jpg

Veckans ord: mask. Eller munskydd heter det väl kanske. Man ska ju använda såna nu för tiden här I Österbotten. Jag är inte den som är den, det är ju bara att dra på sig en när man nu handlar eller vad det kan vara. Men det är fan inte bekvämt. Går med konstant hemlig svettmustasch där bakom. Det är väl marginellt vad maskerna sist och slutligen gör, men för mig funkar de som bra påminnelse om att håla avstånden och liksom vara lite försiktigare. Dessutom har vi bestämt oss för att återgå till stora veckohandlingen som vi gjorde i våras och minimera butiksbesöken och det är väl det bästa egentligen. Däremot kommer jag fortsätta träffa vänner och familj (de vänner som vill och kan) i hemmiljö, jag tror inte på total karantän om det inte är absolut nödvändigt pga smittorisk eller symptom.

Tänk att man ska vänja sig vid detta också. Jag undrar vad det kommer att göra med smink-, hår- och modetrender detta maskande? Jag såg nån på instagram som hade bytt ut gummibanden på sin mask med långa fina sidenband att knyta bakom öronen och hade flätor till det. Det blev liksom en ganska ljuvlig Anne på Grönkulla-effekt av rosetterna. Inte så praktiskt till vardags kanske, men om man vill vara fin nån gång.

120946703_696381027952649_7975087161662992630_n.jpg

Veckans raritet: en selfie utan mask!

Veckans ask and you shall receive: jag skrev igår på min instastory att vi skulle vilja köpa en bekväm hörnsoffa till torpet i okej skick. Och att vi betalar extra om man dessutom kan köra ut den till Monäs eftersom Nissan inte rymmer många hörnsoffor. Trodde det var att begära mycket - och det kanske det är - men vi fick napp direkt! nu får vi en prima hörnsoffa mycket förmånligt levererat till Monäs denna vecka. Jag är inte så naiv att jag tror man får allt man ber om, men ibland glömmer jag bort att folk inte har möjlighet att möta ens behov om man inte formulerar dem högt.

Veckans tv: jag hade ju helt missat att Sveriges mästerkock hade börjat igen!!!! Med nån fånig jubileumsvariant, men ändå. Bästa slötittarserien!

Veckans läsning: jag satsar på ljudbok + stickning för tillfället, det funkar bra mot lässvackan. Men har en massa böcker jag köpt eller fått som verkligen pockar på. Nästa vecka har jag höstlov och vi tänkte fly ut till El Torpo så jag tror jag ska packa ner dom och verkligen avsätta tid för att bara läsa. Egentligen har jag ju inte höstlov-höstlov, men jag har inga möten, ingen ordkonst och inget som jag behöver vara på nån särskild palts för. Men jag kommer ju så klart sitta där och jobba. Hoppas det blir lika gnistrande höstväder som det var va förra veckan.

Veckans lever länge på: träffade mina bloggbästisar Daniela och Karro ÄNTLIGEN efter många om och men i lördags och det var så kul och typ, välgörande? Även om det var bloggarna som en gång förde oss samman så är det ju äkta vänskaper som växt fram. Vi pratade mycket om sociala medier, det gjorde vi så klart, men också en massa annat.

Veckans ångest: läste några inlägg från typ två år tillbaka på den här bloggen igår kväll och jag slogs av att jag var mycket roligare då. Har den här bloggen blivit tråkig? Har jag blivit för mjäkig? Fick också lite panik över att jag har typ tappat verklighetsförankring nu för tiden och att jag mest skriver om allt bra som händer mig eller så där, fattar ni? JhUr tacksam jag är och blablabla. Jag tror det dels har att göra med att instastory blivit mitt främsta forum för tyå spontana åsikter och cheeky kommentarer men också typ… Har jag blivit lite högfärdig? Blind för mina privilegier? Hilfe!

Veckans Viola:

120998251_3274106989378302_5529946223883692969_n.jpg

30 saker du fortfarande får göra

Det är mycket prat om restriktioner och vad man får och inte får göra. Det är lätt att känna hopplöshet och despair och att livet är slut, men det finns fortfarande mycket bra saker man kan och får göra.

IMG_2267.jpeg
  1. Hitta en stor sten och klättra upp på den.

  2. Ligga på golvet och lyssna på en bra skiva.

  3. Dra en runk.

  4. Bestämma sig för ett avancerat långkoksrecept och ägna en hel lördag till att göra det.

  5. Eller bara bläddra i en kokbok och fundera på att laga nåt.

  6. Lägga pärlplattor. Gör snygga eller roliga figurer och fäst dem runt om i stan/byn och gläd nån annan.

  7. Skura en riktigt ingrodd yta.

  8. Lär dig en Tiktok-dans.

  9. Prata i telefon med en kompis. Ligg i sängen med benen upp mot väggen när du gör det.

  10. Baka brownies.

  11. Äta brownies.

  12. Ta en promenad på kyrkogården och hitta finaste namnet. Paxa namnet till framtida barn/husdjur.

  13. Plantera ett frö.

  14. Gå/cykla/åk ut till närmaste hav eller sjö. Titta på det en stund.

  15. Skriv en egen vers till nån attitydig raplåt.

  16. Köp en hög med pockets på loppis. Gå bara på pärmen.

  17. Äta en smörgås utomhus.

  18. Ta en tupplur.

  19. Flytta om alla dina prydnadssaker…

  20. … eller möblera om.

  21. Lära dig grunderna i ett nytt språk.

  22. Klipp lugg!

  23. Sy din egen mask.

  24. Läs alla partiers hemsidor och bestäm dig för vad du ska rösta i nästa val. Läs artiklar och sätt dig in i en fråga du tycker är viktig. Kom ihåg att vara källkritisk.

  25. Öppna fönstren, torka damm, skura golvet med nåt som doftar gott.

  26. Scrolla nån dyr nätaffär och dröm om Gucci-set, Balenciaga-kavajer, Hermes-scarfs och Fendi-väskor.

  27. Starta ett sparkonto i din nätbank och bestäm dig för att spara ihop till nåt fint av allt det du sett.

  28. Ta i smyg av sparpengarna och köp en bakelse med mycket grädde och ät som lunch en tisdag.

  29. Se på en gammal Eurovision-final från 80- eller 90-talet på Youtube. Betygsätt alla bidrag enligt låt, show och kläder.

  30. Läs en bok.

Två gånger podd

Hej, det är lilla julafton för alla ni som tycker jag har en behaglig stämma att lyssna på! Två helt olika poddavsnitt jag är med i kom ut idag.

IMG_2091.png

Först är jag med i Peppe möter och pratar Maggan, skrivande och det här med att hålla bastun varm med poddproffset Peppe.

IMG_2090.jpeg

Sen gör jag comeback i Sällskapet med Kia och min internet-soulmate Biffen. Vi pratar låga byxor, RBG och stenar vs män på äktenskapsmarknaden. Här kan ni också läsa en kolumn på ämnet låga byxor. Jag har sett flera som delat den idag, det blir jag glad av 🥰🥰🥰

Lyssna ni på det där nu, så fortsätter jag lyssna på ljudboken Folkets skönhet av Mette Pryds Helle. Obehaglig, men bra! Läslusten är på väg tillbaka tror jag! Kanske.

Vecka 40

Veckans tanke: skulle 2020 vara en bebis skulle den vara beräknad typ nu. Svårt att inte tänka på sånt när man är en kvinna över 30 och inte kan tacka nej till en öl, tacka nej till en kaffe, sluta röka, må lite dåligt, klia sig på magen, prata om framtiden, säga att man ska till läkare, äta ett mellanmål, gå långsammare än 100 km/h på barnavdelning i klädaffär, vara trött, ha en partner eller överhuvudtaget andas, leva och existera utan att man ser hur babylarmen går av i huvuden på folk runt omkring. Ingen som tror att de ger diskreta blickar ger nånsin diskreta blickar. Äh, jag orkar inte prata mer om det här.

Veckans jobb: massor. Har ett eller flera möten varje dag inplanerat, plus allt det vanliga. Men har också deadline för ett lite större projekt den här veckan. Och en annan, lite mindre deadline också. Det är inga nya deadlines så man kunde argumentera för att jag borde ha gjort mer av jobbet tidigare, men ärligt talat hörni. Hade jag då varit jag?

Veckans hotshot: ingen ska vi väl tro. Hotshoten gjorde ett kort och välkommet gästspel i mitt liv sent i lördags på bröllopet jag var på, men jag har inte bråttom att hälsa på den igen. Överhuvudtaget tror jag att shots vid bardisken är ett avslutat kapitel i mitt liv. Eller nej, va fan, nu ska jag inte göra mig äldre än vad jag är, men så trött som jag var i söndags kan jag inte vara många gånger på år, då kollapsar nog hela jag.

120314681_3519708834717774_6570573621188568310_n.jpg

Veckans natur: så jävla fint just nu, åtminstone här är vi mitt inne i bästa ruska-perioden. Lönnen utanför vårt vardagsrum fullkomligt glöder och i häcken bakom huset växer de mest perfekta flugsvamparna jag sett. Alltså verkligen skolboksexemplar. Synd att man inte kan äta dem, de ser så aptitliga ut. Och på tal om aptitlg - luften nu <333 Som att dricka en hotshot, men precis tvärtom.

Veckans cover:

Den här har ju blivit viral på i alla fall min Tiktok och med all rätt, tycker Miley gör den otroligt bra. Looken, attityden, sången, MMM. Det är oftast lite svårt att sätta finget på vad det är som gör en tolkning, ett framträdande eller ens en låt så fängslande, men jag tror att det är i många fall handlar om nån slags desperation som lyser igenom. Älskar desperation.

Veckans film: såg Frozen 2 igår när jag var som tröttast och den var… bra. Riktigt bra tyckte jag till och med. Tyckte Annas och Kristoffs relation var så jävla fin. Grät jättemycket när de i ett skede återförenades i en stressig situation och Kristoff bara “I’m here. What do you need?”. DET är ett Disney-förhållande för den moderna tiden. Och Elsa är en lesbisk ikon, säga vad man vill.

Veckans banan:

120309359_958416564679259_6101942309838883706_n.jpg

Veckans jaha, du är här nu igen: är inne i en intensiv drömperiod nu igen men mycket lågintensiva mardrömmar och detaljerade äventyr. Man kunde tro att det är roligt, men så roligt är det inte. Tror att jag kanske börjar komma ikapp känslomässigt med allt vad det året har inneburit, i våras var jag så trött att det mest var skönt att trycka på paus men nu börjar det sjunka in. Eller hur tyder ni annars en dröm där jag och Pär har gått på grund med en u-båt och hela världen vet att vi sitter fast där och följer med dramat, men ingen kan rädda oss? Istället får vi bara ta emot brev från våra familjer med sista önskningar tills syret till sist tar slut i u-båten och vi dör. Efter just den drömmen vaknade jag mitt i natten med ett sådant ångestpåslag att jag fick ligga och trycka mot Pär som ett litet djur resten av morgonnatten. Men det går om, utan att man inser det själv.

Veckans Viola:

120349101_361505045003975_4564216795837669185_n.jpg