Köpte tulpaner och blodapelsiner idag. Det var minus tio och vitt i träden.
Blev så till mig av hur fräscht och nytt och oförstört allting kändes att vi äntligen fick fixat ny lampa till spisfläkten. Den har blinkat i stil med en lampa i en öde sjukhuskorridor från en skräckfilm sen mitten av oktober utan att nån av oss har kommit sig för att byta ut den. Men nu.
Nytt år, nya möjligheter.
Igår kväll när jag stod och torkade diskbänken tänkte jag: tänk att jag är så vuxen nu så att jag alltid har hushållspapper hemma nu.
Har alltid hushållspapper och alltid kaffe hemma. Alltid ost till smörgåsen. Jag har verktyg och vaser om jag får blommor och en hel låda med presentpapper och matchande snören och presentpåsar som jag nån gång fått och som jag nu sparar tills jag kan ge dem vidare. Börjar bensinlampan i bilen lysa rött tankar jag så fort jag kan. Finns alltid nån form av alkohol hemma. Det rinner ur mina ögon om det blåser kallt.
Det enda jag tänker på nu för tiden är ådrande och utveckling. Måste det vara så? Det känns som att man kunde lägga tankeverksamheten på att faktiskt leva istället för att bara tänka på ramarna kring livet. Det är som att äta en paj utan fyllning, bara skalet.
Next scene: jag reser till Toscana och eat pray lovear.
Gud, så jag tröttar ut mig själv.
Jag städar bort julpyntet idag. Försöker fundera vad som kommer vara annorlunda när jag plockar fram det igen. Hur mycket som kan hända på ungefär elva, kanske tio månader. Eller hur lite.
Helt onödigt förstås, för jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad jag tänkte eller kände förra julen när jag plockade fram och tillbaka tomtarna. Jag minns ingenting, så det är nog lite mycket begärt att tro att jag ska kunna förnimma framtiden.
Jag försöker kapsla in dagens tankar och känslor i julgranskulorna jag lägger ner i den rosa plastpåsen. Binder om påsen och föreställer mig hur allt slår emot mig, som en doft eller ett damm, när jag öppnar igen. Jag är här, här är jag, tänker jag med varje kula.
Så otroligt samtidsskadad man är. Allt ska vara mindfulness, allt ska vara en historia. Efterkonstruktionerna börjar redan innan nuet är slut.
Det är vanlig måndag imorgon. Måste fråga julgranskulorna vad jag tänker och känner inför det.
Imorse sa Pär att han hade hört ljud av en mus under natten. Jag hann knappt klä på mig innan jag såg att katternas koncentration var väldigt riktat mot spishörnet. Jag satte mig och äta frukost - med fötterna upp på stolen mitt emot, utifall att.
Jag hann aldrig se musen, men den måste ha sprungit över golvet, för plötsligt hände det nåt under kökssoffan på andra sidan rummet och jag hörde ett pip, ett jam, ett brak. Ut under soffan kom Viola med musen hängdes och sprattlandes i munnen. Varvid några högljudda minuter följde, jag fick panik vid tanken på att Viola skulle hoppa upp och släppa musen i famnen på mig som en gåva. Hon gick med sån hög svansföring och var så stolt att jag var säker på hon skulle vilja visa upp sig även på nära håll. Sylvi hoppade henne i hasorna och ville vara med.
Till slut vågade jag mig av min köksstol. Då hade Viola släppt ner den nu helt döda musen vid Pärs fötter och satt en bit bort och tittade nöjt och nästan lite häpet på sitt byte. Jag sopade upp det lilla liket med våra sopskyffel och gick ut och slängde det bakom knuten.
Strax efteråt kom syrran med familj och hämtade mig, vi hade bestämt att vi skulle gå motionsspåret vid Storsand. Vi hann knappt ut i skogen före Pär skrev att katterna jagat en till mus över köksgolvet, men att den slapp undan. Det blir en spännande vinter på torpet.
Viola gick och spände och mös över sin bragd ända tills vi stoppade dem i burarna och åkte hem. Nu är vi hemma i vår musfria lägenhet och Viola har återgått till att vara lat city-katt, helt berövad alla jaktmöjligheter.
Mitt enda nyårslöfte för i år är att börja skriva dagbok igen. Jag tycker det är roligt med nyårslöften och ofta känner jag mig ganska inspirerad av att ge löften, snarare än pressad. Men jag kom inte på nåt i år, annat än att skriva dagbok då. Det saknar jag.
För bästa effekt borde väl dagboken skrivas för hand, men när man nu har ett forum redan som dessutom är sorgligt negligerat, varför inte använda sig av det? Det ena utesluter ju inte det andra, jag vet redan nu det kommer finnas saker jag inte kommer vara redo att dela med någon när dom händer.
Det är morgon, jag har inte druckit kaffe ännu, och ute är det blått, blått, blått. Jag knackade just på fönsterrutan lite lätt för att liksom hälsa på en kattgestalt jag såg på andra sidan. Den sprang i väg, snabbare och med större hopp än vad jag sett en katt göra. Jag önskar jag kunde tro det var ett annat djur, att jag såg något vilt, men den hade helt klart ett halsband på sig.
Vi firade in nyåret i Monäs, är så glad att ha det här stället. Mitt Balmoral kallade jag det när jag stolt som en tupp förevisade det åt vänner i mellandagarna. Det är så enkelt, att åka hit räcker som aktivitet på festliga tillfällen, samtidigt som jag känner mig vardagligt rotad här på ett sätt jag sällan gör hemma. Måste vara marknivån.
Gårkvällen var lugn, men fin. Drack vin och vek ut mig på instastories, blev uppriktigt förvånad när det visade sig att jag inte hade druckit halva flaskan ens. Brände ett tomtebloss vid tolvslaget, men tyst, för att inte locka till oss grannarna som festade på andra sidan träden. Jag har blivit så rädd.
Jag ger inga löften, men jag har ju förhoppningar. Det mesta handlar om att saker så få fortsätta, men jag är också sugen på en ny bana i spelet. I min ålder är det inte svårt att lista ut vad en sån bana kunde vara, jag har för dålig fantasi för att överraska. Men det handlar inte bara om att det hade varit kul med ett barn, jag är också ganska redo att levla upp på jobbet. Sträva efter något, är det så fel? Eller ska jag kanske fortsätta småputtra fram, ge ut en bok i året, få “ett blandat mottagande”? Medelmåtta, bliv vid din läst.
Fast, jag kan inte skaka av mig känslan av att det finns mera och att jag kunde få det, lika väl som nån annan. Jag tror jag vill ha en utmaning? Ge mig en utmaning.
När jag var liten hade vi ett Lejonkungen-dataspel med ett dussin banor. Skrev man in ett fusk i menyraden kunde man fritt välja bana. Jag har glömt vad fusket var.
Veckans strävan: Nu börjar veckorna ta slut, så ock min ork känner jag. Julen är väldigt lämpligt placerad, man behöver verkligen den här oasen av ljus och mys i allt det mörka ruskiga. Bla bla bla, klysch klysch klysch, yada yada yada. Varför kan jag inte säga något nån inte sagt tusen gånger redan?
Veckans playlist: den här, min egen, ganska nya men totalt klassiska Jul-lista. jag har tänkt i flera år att jag måste destillera all denna julmusik vi överöses med till en lista som känns 100% skön att lyssna på. Den är fylld med fjäderlätt körsång, spröda psalmer och en och annan skönsjungande diva. Absolut ingen Michael Buble, absolut inga experiment. Nu har jag till och med tagit bort Tyskarna från Lunds Achtung X-mas, trots att den i mitt tycke är en given jullåt.
Veckans bok: nu läste jag ju för sig ut den igår, men Dagarna dagarna dagarna av Tone Schunnesson kan vara en av mina bästa böcker 2020. Jag är också så glad att jag lyckats läsa ut en bok igen. Min kapacitet att ta in nya historier har verkligen varit låg i år, men nu känner jag att jag kanske börjar komma in i det igen. Det är ju en vanesak det där också, det är så lätt att halka ur sadeln. Mitt mål var att hålla upp en två böcker i veckan-standard i år, men nu när vi börjar närma oss målsnöret kan jag ju bara konstatera att så blev det ju icke. Och det gör väl ingenting, men det är så många böcker jag verkligen velat läsa som lämnat olästa.
Veckans julpynt: den här kosmonauten som hänger i vår julgran. Jag tycker glittriga astronauter är ett oväntat bra julpynt faktiskt. Det kanske är nånting med att det heter Vintergatan.
Veckans mardröm: jag har då två nätter i sträck drömt att jag i misstag råkat ha ihjäl nån och vaknat med bultande hjärta och gravsvart ångest över ur jag ska kunna fortsätta leva med det på mitt samvete. Det är en ganska återkommande dröm för mig, men jag tror inte man behöver vara Freud för att lista ut att dom tv säsonger How to get away with murder jag klämt de senaste veckorna har något med det att göra. Note to self: se bara kärleksteve from now on.
Veckans Viola:
För mycket länge sen hette min blogg Saker jag gjort och åsikter jag har. Catchy namn. Nu har jag hetat Blejk, fejt och fab i rätt många år och jag har ju arbetat in det bloggnamnet ganska bra. Men jag börjar bli lite sugen på att övergå till ett mer Ellen-centrerat namn. Skulle gärna vilja fortsätta använda BFF, men kanske bara inte så mycket fokus på det? Behöver jag en ny header, är det ditåt det barkar? Är det nån som känner sig manad att göra en? Jag skulle fan inte orka tänka ut en själv. Älskar den jag har nu, men ja. Förändring är väl ganska nödvändigt.
I alla fall, lite retro idag då, här är lite saker jag gör och åsikter jag har:
Lagade minestronesoppa förra veckan. Det blev oväntat gott, inte alls som skolans minestrone. Man kan ju undra varför jag gjorde minestrone med förväntningen inte så gott, men jag var sugen på en buljongig soppa och vege-chorizo så det blev det så här. Följde inget recept, bara fräste lök, vitlök, selleri, morot, nå sked ljus misopasta och kryddor och hällde över ett par liter grönsaksbuljong och sen i med pasta och i slutet stekta korvslantar och grönkål. Jag stod och pudrade och hällde en massa olika kryddor och såser i den under tiden den kokade så minns inte exakt heller vad jag lade i. Men tänk italienskt så går det nog bra. Det skulle egentligen va lite tomatpuré också men pga allergier använde jag miso. Slut på historia. Bra pasta sorter att använda i minestrone är t ex risoni. Jag använde trofie.
Årets julklappar är signed sealed och nu väntar de bara på att bli delivered. Det blev ett tema på årets inpaketering som min inre fjortonåriga panda kan vara stolt över. Presentsnöret är band ur en gammal vhs-kassett för övrigt, tips tips. Det enda som inte är inpaketerat är julklapparna jag och PG köpt tillsammans åt oss; en soda stream och en ny stereo (som vi inte ens köpt ännu).
Varje gång jag planlöst ritar nåt tänker jag att jag gör det alldeles för sällan. Det är kul och välgörande att bara sitta och rita, utan krav på att det ska bli nåt. På ordkonsten brukar jag ta tillfället i akt när barnen håller på med nåt att bara rita lite. Senast en julkula. Det blir mycket jul just nu.
Mycket jul ja. Här är mina jultomtar. Jag har tydligen startat en samling med dem, utan att veta det själv. Jag är ganska kräsen i mitt val av tomtar, jag kan inte förklara vad det är jag söker efter, men jag vet när jag ser tomten i ögonen om den platsar i samlingen eller inte. Och jag köper uteslutande på loppis. Moderna filttomtar med luvan över ögonen gör sig icke besvär, det är det fulaste jag vet. se där ,en åsikt jag har. Nyaste i samlingen och den enda som tillkommit i år är han längst till vänster som kokar gröt. Tomten med snökulan i magen är äldst, han härstammar från min mommo och moffas och var den som startade det hela.
Har gosat med Sylvi.
Har klätt på mig. Imorse hade jag och Pär samma tid att passa så vi gick samtidigt hemifrån, något som annars aldrig händer. Det var mysigt.
Och till sist så har jag pärlat ihop en dörrkrans till oss. Jag satt tre timmar med det här lilla projektet och plockade och började givetvis tio på kvällen. Classic Ellen. Men är mycket nöjd! Känns som ett trapphus-vänligt alternativ plus att nu syns det ju att det bor kReAtIvA kOnStNäRsSjÄlAr här. Jag googlade först lite mönster på nätet, men alla var så avancerade så jag gjorde på fri hand. Blev riktigt nöjd med resultatet!
Och det var lite saker jag gjort. Vad har ni gjort?
Veckans nyförvärv:
Mitt externa tangentbord och en sån här… öh, ergonomi-ställning för laptopen. Uppdrag mota gamnacken i dörren är igång. Jag har insett att det är ohållbart att sitta så ihopkrupen som jag gjort framför en laptop. Jag har inget intresse av en stationär dator (det har väl ingen förutom hc gamers?) men det här känns bra. Både i axlarna men också i professionaliteten. Nu lägger jag grunden för en framtid som skrivande. Jag är inte bara nån som skriver lite så där då och då på min laptop, jag är någon som har ett externt tangentbord på mitt skrivbord i mitt kontor som jag hyr. Jag har en arbetsplats där jag skriver. Jag är författare. Kul!
Veckans löfte:
Nu tror jag allt jag beställt den senaste tiden kommit fram. Alltså kommer jag inte visa upp mera dyra inköp här på en tid. Back to loppis-basics.
Veckans jobb:
Jag ska skriva mycket den här veckan har jag tänkt. Jättemycket ska jag skriva. Annars är det det vanliga; mejl mejl mejl, lite ordkonst, och så lite mer mejl.
Veckans fritid: jag vet inte om jag nämnt det här, men jag har ju då som projekt att sticka en tröja till Pär i julklapp. Jag och Clara bondade på instagram över att vi båda nyss börjat sticka en tröja till våra respektive och beslöt oss för att utmana oss att bli klara till jul. Pär är fullt medveten om det, man kan ju inte hemlighålla ett stickprojekt när man bor och jobbar som vi gör. Hittills ser det bra ut, men efter att ha stickat typ HELA DAGEN igår och ändå känna att jag inte kommit nånstans känner jag modet börja sina lite. Magen är klar, men största delen av axlarna och så båda ärmarna är kvar. Kanske han kan få en väst istället.
Hur som helst, jag ska sticka i veckan och så börjar det väl kanske bli dags att ta fram granen? Känner ett nästan lite sånt där, “UGH skulle inte orka” inför det, vilket är nytt. De två senaste åren, sen vi skaffade gran alltså, har jag ju fått sitta på mina händer för att inte plocka fram den redan i oktober. Kanske jag skulle bjuda in en fyra-åring jag känner och hjälpa mig med det?
Veckans frisyr:
Är blondare än på länge! Känner mig 10 år yngre och betydligt fräschare.
Veckans bok:
Har fortfarande svårt att ta in nytt, men det börjar kanske vända lite? Jag ska inte jinxa det, så glöm att jag sa nåt. Håller på att lyssna på Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba just nu och den kan jag rekommendera. Handlar om tvångsförflyttningarna av samer och är väldigt vackert skriven, som en mosaik. Tycker det är fint med författaruppläsning också, så att de samiska uttrycken kommer till sin rätt.
Veckans tv:
Har börjat se på How to get away with murder. Viola Davis är den stora behållningen där även om det bjuder på ganska bra spänning. Får också lite panik av den där grejen av att inte kunna ta tillbaka nåt när det har skitit sig. Det är en återkommande mardröm jag har, att någon dör och det är på nåt sätt mitt fel och jag kan inte göra nåt för att gottgöra det.
Veckans pennor:
Jag och Malin sitter för tillfället och utbyter erfarenheter av våra pennkalenderar so far. Skickade den här bilden till henne för att illustrera vilka jag fått hittills. Det är 50% en genuin passion för pennor och 50% prokastrinering från min sida.
Veckans Viola:
Jag ifrågasätter hela tiden mitt eget känsloliv och vad jag är och känner. Jag har alltid tänkt att jag är en pessimist, en cyniker som alltid lyckas se det svarta stråket i alla pasteller. Det är kanske sant, men jag tror det är lika sant att jag är en optimist. I fler och fler situationer de senaste åren har jag i alla fall upplevt att jag fått ta den rollen - och det inte är så svårt.
Men det är just det, vilket epitet jag än tillskriver mig själv känns det alltid som att motsatsen är precis lika sann. Jag är lika mycket en slarver som ett kontrollfreak. Jag är lika mycket en stabil och trygg människa som jag är neurotisk och nervös. Jag är lika delar introvert och extrovert. Jag är lat och arbetsnarkoman. Jag är nytänkande och konservativ. Jag vill vara rebell lika mycket som jag vill vara duktig flicka.
Sist och slutligen är det kanske inte så nödvändigt att kunna pinpointa vad ens egenskaper är. Alla innehåller väl hela känslohjulet och vad som syns mest är väl dom man blivit tvungen att använda mest på nåt sätt. Man ska väl mest vara glad för att man är flexibel på det där sättet. Om inget annat kan jag skräddarsy mina svar på “beskriv dig själv med tre ord”-frågor för sammanhanget och ändå inte ljuga.
En konstant jag ändå kan räkna med är mitt dåliga samvete. Jag kan inte komma ihåg en situation där jag inte skulle ha haft dåligt samvete eller nån gång där jag helt och hållet kunna slappna av utan att drabbas av nån mer eller mindre sann insikt om vad jag borde.
På nåt plan förstår jag ju att risken för att jag faktiskt skulle vara så mycket sämre än alla andra är ganska liten, men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att jag gör för lite. Eller för mycket. Eller precis lagom mycket men att jag är för beräknande och att jag gör det av fel orsaker. Det är verkligen kring mitt dåliga samvete som min kreativitet är som vassast, hur jag än vrider och vänder på något så kan jag alltid hitta en orsak till varför jag borde ha dåligt samvete.
Det kan ju också ha den effekten är jag rädd att de gånger jag verkligen borde ha dåligt samvete drunknar i mängden. Att jag liksom inte upptäcker de gånger det faktiskt är befogat med det dåliga samvetet och att det kan göra mig tondöv. Och nu får jag dåligt samvete för alla såna gånger där jag inte haft förstånd att ha tillräckligt med dåligt samvete.
Ni fattar.
Det är exhausting.
Det här (och en del annat) är orsak till att jag tror det börjar vara dags för en ny terapirunda så småningom. Jag vet bara inte riktigt vart jag ska gå. Jag vill ju inte heller ta upp resurser i onödan nu när det är så många som dealar med skit och behöver hjälp. Då skulle jag ju kunna få *pa-dum-tss* dåligt samvete. Det är hur som helst en ny erfarenhet att börja fundera på terpai i ett skede där jag inte är deprimerad. Alltid nåt. Känns lite neurotisk New Yorker på nåt sätt - om nu dom finns på riktigt.
Veckans bra kamera:
Jag har ny telefon. Hade tänkt sega ut på min förra ännu en liten tid, men det blev helt enkelt ohållbart att ha en telefon vars batteri inte håller för nåt. Så nu har jag en Iphone 11 PRO och det är väl inga större skillnader, förutom att kameran är the bomb. Det här var första bilden jag tog, vyn från vår balkong. Ser ut som Skymningssagor.
Veckans black friday-köp:
Faktiskt inte telefonen, den köpte jag typ en vecka innan black friday eftersom jag hade momentärt glömt bort att man eventuellt kunde spara några slantar där. Skit samma. Däremot kötpe jag faktiskt ett underställ i 100% ull!!! Jag har velat ha ett i flera år, men lycka till att hitta nåt som är i min storlek och inte typ 100% polyester. Men plötsligt fanns det där på Ellos. Så himla nöjd. Pissdyrt var det ändå, men så blir det ju när det är rena material. Jag tycker dessutom att det är ganska fult - eller jag gillar inte mörkblått i kombination med sån där knalliga rosa - men skit samma. Det är superskönt och varmt och lätt. Tänker vara varm och osvettig hela vintern nu.
Och ja, black friday, kapitalism, inte bra, konsumera mindre, bla bla bla, ni vet.
Veckans tack men nej tack:
Grimbert bjöd på godisorm i lördags när vi firade lillajul och syrrans 30 år i livet. Han förklarade att det varken är en riktig orm och att den mest smakar äpple, men jag tackade ändå nej, mest av coronaskäl.
Bra inlägg ur förebildssynvinkel det här. Först shoppar jag loss och sen umgås jag med familj trots läget. Är det nu jag blir cancelled?
Veckans smycke:
Trädde några färgglada plastpärlor på en gammal kedja i helgen. Belv mycket nöjd med resultatet, trots att det inte är direkt det mest nyskapande jag gjort.
Veckans tanke ba: ibland önskar jag att jag kunde förvissa er och mig själv om att allt inte alltid är som det verkar. Att jag och alla jag känner och alla jag nånsin mött har det tungt och jobbigt ibland, oavsett vad man utåtsett förmedlar. Det är ju en sak som folk säger hela tiden och det pratas om allt det där bakom kulisserna, men det är så svårt att tro på när man ändå inte ser det. Och man kan inte kräva att alla ska dela allt, jag vill inte heller dela allt. Men det är tungt och jobbigt ibland.
Veckans Viola:
