Vecka 48

Veckans lediga dag: igår. Därför kommer veckans vecka först idag. Jag jobbade hela helgen så jag såg det som högst nödvändigt att va ledig.

Veckans filosof: jag har tänkt mycket på senaste tiden på hur det är så lätt att tänka att allt vi gör, allt vi ser, att allt vi strävar efter är nån slags slutgiltig och fulländad slutform. Som att det går att bli färdig på det sättet. Allt från loggor på företag till min garderob till… öh, jag. Att alla linjer man ser i livet och historien tar slut med mig. Om jag bara hittar det här eller det där plagget så då är min garderob klar. Att jag nångång ska kunna sätta punkt för det evighetsprojekt det är att utvecklas. Att jag nån gång ska komma till den sista bossen i spelet, att det finns ett mål med något. Att historien bara finns till som en utvecklingssträcka för allt det vi är idag.

Att vi varit grodrom, yngel, nån gång (säkert under industrialiseringen) utvecklat ben och att vi nu är en fullväxt groda som hoppar på. Att det inte går att bli mer groda än vad vi är idag. Men så är det ju inte. Vi kanske utvecklas till grodor som kan flyga ännu än dag. Det vet vi inte. Vi är ju bara led i en kedja.

Veckans planer: denna vecka ska jag göra klart mina Kulturfonden-ansökningar. Och så ska jag skriva, delta i en livesändning på Instagram via Schildts & Söderströms på onsdag kväll (kl 19!) och dessutom spela in ett avsnitt Sällskapet imorgon. Och ett avsnitt Viktiga skivor kommer ju också upp i nåt skede av veckan. Fritidsmässigt så har jag börjat sticka på en tröja till Pär så bara mina axlar och min nacke tillåter det ska jag grotta ner mig i det. På söndag så ska vi träffas med bokcirkeln och på lördag ska vi äta risgrynsgröt. Där har ni det.

Veckans tips: har du länge suttit och tänkt att du hjärtans gärna skulle vilja gå en skrivkurs med mig och Jungas Linn? Nu har du chansen - tro det eller ej! En ettårig skrivutbildning drar igång nästa år och du vill inte missa den! Klicka dig in HÄR för att läsa mer. Ska bli så roligt att jobba mer med Linn också, är jättepepp inför detta. Jag säger som en av internets största kingar:

Veckans Viola:

Skärmavbild 2020-11-24 kl. 14.47.26.png

Den ständiga besvikna blicken om jag nån gång råkar umgås med Sylvi.

Pennor, högtalare, tråk och stök

Gud, vilken vecka. Hur jag än planerar, hur jag än försöker så lyckas alltid de här veckorna i november bli ett stim av saker att göra och fixa och ordna. Har jobbat långa dagar och de dagar som inte av sig själva varit långa har jag förlängt dem med diverse nödvändiga sysslor, som att handla mat och byta lakan. Ett slags jobb det också. Och för all del, även mindre nödvändiga sysslor såsom rom- och ingefärsdrinkar, nagellack och studera t-zonen i toalettspegeln har förekommit, men i betydligt mindre mängd än vad jag kanske hade önskat. Och nödvändigt och nödvändigt, kanske det är just det är där icke nödvändiga sakerna som sen är de allra nödvändigaste?

Jag var tillsammans med Amanda och Malin på skolbesök i torsdags, det var kul! Kul att faktiskt få besöka en skola fysiskt, även om det var med visir och i stor gympasal med en klass i gången osv. Vi pratade bland annat om hur man får idéer till böcker. Ett stående tips från vår sida var att ha tråkigt, att våga låta de där tomrummen i intrycken uppstå, så att hjärnan blir tvungen att fylla dem med nåt. Ett bra tips som gäller alla åldrar. Efter ett prat med en klass, dröjde sig en elev kvar och frågade med uppriktig min: när har NI tråkigt då? Jag svarade nåt om att jag tycker det är tråkigt att städa, men jag fortsatte fundera på den frågan.

Jag har nyligen köpt en sån där liten bluetooth-högtalare till mobilen, tänkt mest att ha på torpet. Den är dessutom vattentät, så den funkar att ha både på stranden och i duschen. Jag tycker också att det är astråkgit att duscha och blev lite hemligt glad över möjligheten att måla över den här duschtråkigheten med en podd eller nån låt att lyssna på. Tills det slog mig hur absurt det är, att kräva yttre underhållning in i varje stund. Som att en dusch inte räcker som syssla. Underligt man känner sig trött och överväldigad.

På väg hem med yet another paket

På väg hem med yet another paket

Högtalaren är bara en av massa grejer jag “klickat hem” senaste tiden. Allt från strumpbyxor till smink till julklappar till julkalendrar har fått svischa iväg ut ur hemsidornas köpkorgar och hem till oss. Visst saknar jag impulskontroll, men det här är ändå nån slags rekord tror jag. Tror dessutom jag om aldrig sade, så tänkte att jag skulle ha nån slags köpstopp under hösten men hahahaaha. Jag vet inte om det handlar om corona, men jag har i alla fall tänkt flera gånger att det är okej att UNNA sig en massa saker nu för att allt är så sorgligt och tråkigt. Jag är ganska säker på att det inte är så det funkar.

Skit samma, det är inte ett speciellt attraktivt beteende, men om inte förr lär den här madnessen ta slut när det blir januari, för då är man ju alltid pank. Man = jag.

7DE801C1-098D-4EFC-9EF3-CB4567F92664.jpg

Men en helt otvetydigt rolig grej som jag “klickat hem” (måste använda citationstecken, hatar det uttrycket) är årets julkalender! Jag har faktiskt två i år! Jag har ganska långt hållit mig till klassiska och enkla kalendrar tidigare, förutom förra året när vi hade Bonniers litteraturkalender. Men i år har jag förutom Flashback Forevers Böglyftet-kalender köpt en… PENNKALENDER!!! Är orimligt pepp på detta, jag är ju i regel väldigt förtjust i olika kontorsmaterial och sånt.

Skärmavbild 2020-11-22 kl. 14.38.02.png

Pennkalendern är från Penstore och nej, det är inte ett samarbete, inte ens ett gratisbud eller gåva. Hur många läsare och följare ska jag ha före man börjar få sånt? Nu hittar jag inte kalendern på deras hemsida så jag undra om den är slutsåld? Glad att jag hann haffa en i så fall! Pennor känns också på nåt sätt rimligt att ha 24 stycken av, jag har svårt att se ett scenario där jag skulle t ex använda upp 24 krämer.

Skärmavbild 2020-11-22 kl. 14.58.51.png

Jag tror också att - om jag orkar - ska börja julstöka lite ikväll. Jag har dragit skrivkurs digitalt hela helgen och känner mig ganska trött på skärmar, så nåt lite mer taktilt och konkret känns väldigt lockande. Jag brukar vara ganska tidigt med pyntet, men det enda som står framme redan är en girlang av pepparkaksgrisar i cernitlera som jag tryckte ut en kväll när jag behövde göra nåt färgglatt.

Här är en jättebra låt förresten. Eller hela skivan är fan nåt av det bästa jag hört på länge. Vet inte hur jag missat den så länge. Har ändå följt Parkman sen hon blogga för många, många år sen. Those were the days, när “alla” hade blogg.

Vecka 47

Veckans vecka: är full med jobb. Har både skolbesök, digitalt författarsamtal, digitala skrivkurser, två miljarder möten och det vanliga skrivet jag skulle vilja hinna med. Dessutom ser det ut som att nån väldigt våldsamt skulle ha letat efter något men inte hittat det och sen struntat i att lägga tillbaka allt på sin plats igen. Allt ligger huller om buller och jag vet inte när eller hur jag ska orka ta itu med det. Får väl muta mig själv med att jag får julpynta lite om jag städar.

Veckans det sitter i: vi hade liten julfest med Måndagsklubben - eller jag, Emmi och Emma - var de enda som kunde - på torpet i helgen. Har nog inte haft så roligt på hela hösten som vi hade i lördags. Vi grät, skrattade, dansade, sjöng och drack en jävla massa vin. 06:23 hade jag skrivit åt Pär att jag går och lägger mig. Kan säga att igår blev en ganska seg dag. Idag mår jag fysiskt bättre, men om jag fick en önskan så skulle det vara alkolås till instastories. Fy röven så pinsam jag kan va.

Veckans tv: The Crown säsong fyra. HERREGUD SÅ BRA DET ÄR!!!!!!

Veckans Viola:

126045243_377038836865081_3181058391077037997_n.jpg

FAQ: Hur känns det?

Maggan året runt har funnits ute i två månader nu. Jag har aldrig, inte ens när jag debuterade, upplevt en sån känslokarusell som jag gjort de här två månaderna. Jag var ganska oförberedd på det för att säga som det är, jag hade nog tänkt att Maggan skulle flyga under radarn. Dels för att barnlitteratur sällan får samma mediala utrymme och dels för att… Ja, för att det tänker man väl alltid.

859A34D4-C560-4EF9-A2CF-317684FDEEF2 2.JPG

Men som vi alla vet vid det här laget så har det blåst rätt friskt kring Maggan. Och även om diskussionen till stora delar egentligen handlat om barnlitteratur generellt så har Maggan fått vara galjonsfigur för både det ena och det andra. Det är viktiga diskussioner som förts och jag vill inte göra nåt annat än att välkomna dem, men det har varit ganska obehagligt att stå i mitten av det utan att känna att jag kan delta. Jag kan egentligen inte varken försvara mig själv eller Maggan mer än vad jag redan gjort., men jag hoppas folk - du! - läser henne före de dömer ut henne.

Samtidigt, “diskussionen” som förs har säkert gått 99% av alla jag känner förbi. Den har förts av en liten skara i en liten minoritet i ett litet land i en pandemidrabbad värld. Det är knappt en fluglort på diskussionskartan i storleksordning. Det är det jag i alla fall intalar mig när det känns too much. Det har upptagit så mycket av min tankeverksamhet de senaste veckorna att jag tappar proportionerna. Som sagt; en känslokarusell.

Därför blir det extra roligt när man får nåt slags positivt omdöme om boken också. Som den här veckan till exempel när vi blev nominerade till Runeberg Junior!!! Typ ett av finaste prisen man kan få för en barnbok i Finland! GALET!!! . Jag har varken förhoppningar eller ambitioner att vinna, det här känns alldeles tillräckligt (även om jag så klart gärna tar emot whatever pris folk vill ge mig hehe) som en vinst. Extra fint att Peppe och Karin Erlandsson också är nominerade, det tripplar chansen att jag ska bli riktigt glad när vinnaren tillkännages.

Så för att svara på frågan jag fått en miljard gånger:

Det känns jävligt bra just nu.

Önskerubrik: Hur det kom sig att jag blev privatdetektiv

Under de närmaste veckorna kommer jag harva igenom ett gäng önskerubriker jag fått skickat till mig på Instagram. Jag efterlyste specifikt smala och oväntade sådan och ni levererade! Vill du också vara med och önska rubriker, kommentera på bloggen.

Jag suckade och lutade mig tillbaka på min pinnstol. När ryggen nådde stolsryggen tänkte jag åter igen för mig själv: jag måste köpa en ordentlig skrivbordsstol. Jag lovade mig själv att jag skulle ta tag i det nästa vecka. Och den här gången skulle jag göra det på riktigt.

Jag tittade ut över fabriksbyggnaden som tornade upp sig mitt emot den låga enkla byggnad där jag och ett gäng andra hyrde kontor. Det lös i ett av fönstren och jag kunde se konturerna av två personer i ett av kontorsrummen högst upp. Det kändes nästan som att jag hade en egen relation till alla som jobbade där efter flera år mitt emot dem. Jag visste inte vad nån av dem hette eller hur de såg ut i närbild, men jag kände igen dem från deras konturer i sina fönster. De här två som stod och pratade nu såg inte bekanta ut, men det kunde vara jag som bara var trött också.

Mitt eget rum var lika mörkt som novemberkvällen, jag hade som vanligt glömt tända taklampan när det gått från eftermiddag till kväll. Min Gustaf-klocka tickade sig ohjälpligt närmare sjuan. I samma takt tickade markören i mitt ännu alldeles för tomma dokument. Jag slog igen datorn, hårdare än nödvändigt och det sista blå ljuset som lyst upp mitt lill arbetsrum försvann. Jag satt kvar på pinnstolen och funderade.

Jag älskade fortfarande mitt jobb som författare, men mitt senaste skrivprojekt hade inte blivit som jag ville. Jag hade svårt att komma igång och jag hittade inte den där nerven som annars kommit så naturligt för mig i alla mina andra böcker. Tanken var att jag skulle skriva en slags mordhistoria. Jag rodnade i mörkret när jag kom ihåg hur jag hade tänkt att det måste vara enkelt, att det skulle skriva sig själv nästan. Nu satt jag, flera månader senare och själva mordet hade inte ens hänt. Jag kanske skulle bli tvungen att ge upp helt enkelt och skriva något annat. Problemet var bara att jag inte visste vad annat jag skulle skriva.

I samma stund som jag skulle svara på Pärs senaste sms med frågan om när jag skulle komma hem såg jag något i det upplysta fönstret. Det såg ut som att de två personerna grälade högljutt. Jag kunde förstås inte höra dem, men jag såg att den ena knuffade till den andra i axeln så att den vacklade till. Instinktivt vände jag ner mobilen skärm mot bordet så att jag inte skulle bli avslöjad av ljuset från den. Grälet tycktes eskalera och mitt hjärta började bulta. Jag hade alltid varit en nyfiken person som älskade att få inblickar i andra människors vardagsliv. Det var kanske ett gift par som grälade. Eller så hade de båda en affär bakom ryggen på sina partners. Eller så var det två kompisar som grälade på skoj. Det sista var förmodligen det som låg närmast sanningen.

Jag skulle just stiga upp när jag hörde en hög smäll. Som att någon tappat något tungt, men med en snärt. Jag satte mig igen och stirrade mot fabrikskomplexet. I det upplysta fönstret syntes nu bara en person. Personen höll något i sin högra hand. Jag kisade, men förstod inte vad det var. Sen såg jag dom. De röda fläckarna som var nya på fönstren. Som att nån sprättat tjock, röd färg på fönstret.

Det var blod.
Det var ett skott jag hade hört.
Personen som stod kvar höll i en pistol.

Som järnklossar föll pusselbitarna på plats i mitt huvud. Mina händer kramade bordskanten så hårt att fingrarna börjat verka, men jag satt som fastfrusen. För ett ögonblick tyckte jag att mina ögon mötte personen som stod kvar i fönstret, även om jag inte kunde urskilja några ansiktsdrag. Sen försvann personen, lampan släcktes och allt såg ut som vanligt. Jag började just tänka att jag kanske inbillat mig allt, när dörren på marknivå flög upp och en mörk gestalt blev synlig. Gestalten gick med stressade steg över gården. En millisekund såg den åt mitt håll och jag kunde urskilja en röd hårtofs under den uppdragna huvan. En tanke, för flyktig och snabb för att fånga, flög genom mitt huvud. Sen försvann personen om hörnet och ur mitt synfält.

Jag vet inte hur länge jag satt kvar och stirrade. Hade jag just sett vad jag sett? Var det mina egna fantasier som spelade mig ett spratt. Jag hade alltid varit mörkrädd och paranoid och föreställt mig scenarion som det här flera gånger. Mitt hjärta dudndrade i mina öron när jag till slut insåg att jag borde ringa efter någon.

Jag förklarade för den lugna rösten på nödcentralen vad jag sett och upprepade flera gånger att jag inte var säker på om det var nåt, men rösten sa att de skulle skicka en polispatrull och kontrollera saken. De bad mig vänta där jag var. Jag orkade inte förklara att jag ändå tycktes ha glömt bort hur man använder sina ben.

Jag såg polisbilen rulla in på gården, två poliser stiga ur och med en ficklampa lysa över fabriksväggen. När ljuskäglan nådde kontorsfönstret med de röda fläckarna stannade den tvärt. Jag såg polisen med ficklampan säga något åt den andra, som drog vapen.

“Är du fortfarande i ditt kontor?” Jag hajade till när rösten i telefonen frågade. Jag hade glömt att de hade bett mig stanna kvar på linjen. Jag svarade att jag var kvar och rösten sa att de skulle skicka flera poliser inom kort. En polis skulle komma till huset där jag hyrde kontor och fråga mig några frågor och eskortera mig hem om jag ville.

Jag såg en ambulans och flera polisbilar köra in på gården före jag hörde en knackning på ytterdörren till huset. Jag plockade snabbt ihop mina saker och gick för att öppna. Några steg från dörren stod två blåklädda poliser och såg bistra ut. Ett iskallt duggregn hade börjat falla, dropparna såg mer ut som pilar under gatlyktan. Jag vek upp kragen på min trenchcoat och slog armarna runt mig. Det var inte bara regnet som kylde ner mig.

Det var vetskapen om att jag hade ramlat in i en alldeles för verklig mordhistoria.

Vecka 46

Jag bär helsvart idag, det är längesen det hände
Min skjorta är lång och i bomull
100% bomull
och helsvart är den också, sa jag det redan?
Helsvarta byxor har jag också
Skjortan har en smakfull liten glipa som funkar som urringning
Jag tycker om den, det känns som att den håller ihop mig
Jag ser på det stora hela ut som en vuxen kvinna med nån slags karriär
Jag är på det stora hela en vuxen kvinna
med nån slags karriär

Jag önskar jag hade haft på mig det här när vi senast sågs
Istället för kläder som hängde på mig,
med ögonfransar som hängde på mig,
med hår som hängde på mig
med händer som hängde på mig
med mungipor som hängde på mig
med en väska som höll på att ramla av min alldeles för sluttande axel

Det är längesen jag slutade skriva i kod, riktat till en någon
och jag tänker inte börja nu heller
Men jag råkade se dig, bli påmind av dig, en person jag kanske känner
en person jag kanske inte vill ha en facebook-relation med
Har du tänkt på det?
Nej, förlåt, så enkelt är det ju förstås inte
Du gick förbi mitt fönster, du skymtade på en bild, du dök upp
Jag stötte ihop med dig helt enkelt

Det var ju liksom ingen jordbävning
ingenting på richterskalan
Jag fortsatte med mitt ganska snabbt efteråt,
utan att min bana kring solen ruckades speciellt mycket
Vi bara råkade gå förbi varandra
Eller så var det kanske bara jag som gick förbi dig

Oavsett hur det hände så var du där en kort sekund
Jag stirrade på dig och tänkte på hur lite du hade förändrats
Att jag fortfarande kände igen dig
Du visste ju inte att jag tittade på dig just då
Risken att du ska ha tänkt på just mig i samma sekund jag råkade se dig
är väl 0,00001 kanske
Jag tror inte du tänker på mig speciellt ofta alls
Tro det eller ej, men jag tänker inte på dig speciellt ofta heller
Nästan aldrig faktiskt

Men nu tänkte jag på dig och jag tänkte
att jag hade hoppats du kunde se mig nu
helsvart klädd, 100% bomull, ihophålld
naturmaterial faktiskt!!!!

Men om jag kände igen dig
Så kanske det betyder att du skulle känt igen mig
Och det var kanske mer den tanken jag stötte ihop med mer än dig
Att hur många veckor jag än räknar ner eller upp här
Hur många naturmaterial jag än klär mig i
Så skulle du ändå känna igen mig och tänka
på hur lite jag förändrats

Det är en hård tanke att stöta ihop med
En måndag i november

Länkfest, länkfest hela dan

Här är ett gäng grejer på internet jag tycker att du för gott i att klicka dig vidare till. Det mesta handlar om mig :-)))))

🎙 Podden Sällskapet generellt och kanske extra speciellt avsnitten jag är med i, hehe. Jag och min internet-bff och soulmate Biffen var med för en vecka sen, lyssna på det HÄR! Jag har också skrivit en kolumn på mitt ämne, den hittar du HÄR.

IMG_3481.jpeg

🎙 Och nyaste ungen i podd-familjen: min och Pärs egen podd!!!! Det här är en tanke som grott hos oss ganska länge, och om nån riktigt trogen bloggläsare minns startade vi nåt poddliknande för flera år sen, som dog ut efter ett avsnitt. Men nu! Nu finns podden Viktiga Skivor äntligen och jag hoppas ni gillar den! Vi har i alla fall väldigt roligt när vi gör den och jag har lärt mig klippa och fixa och Nikko har gjort intro till oss och ja, det känns som att det kanske blir lite mer långlivat den här gången. Vi ska jobba lite på ljudet ännu och så där, men ja. Lyssna gärna! Hittills finns den på Spotify och acast, får se hur vi gör i framtiden.

📺 Har kanske glömt nämna det, men Maggan gjorde tv-debut i SVTs Gokväll för nån vecka sen. Älskar Johanna som boktipsar, så blev väldigt glad över att just hon lyfte upp Maggan. Jag vet inte om det är Johannas förtjänst, men några dagar senare sålde första upplagan slut och en andra upplaga gick i tryck. Så otroligt roligt! HÄR kan man se avsnittet!

📝 Vill du gå en kort skrivkurs med mig? Gör det! Jag och universalgeniet Heidi von Wright drar en encore av vår kurs på Malakta förra året - men digital i år förstås. Förra årets kurshelg var en verklig höjdpunkt på hela jävla året tbh, så jag hoppas det blir lika bra i år, även om vi inte kan va på Malakta. Läs mer om den och anmäl er HÄR!

✊🏻 Och till sist, blev otroligt berörd av Julia Sjöbackas text om att jobba inom äldrevården. Den vann första pris i skrivtävlingen Text! här nyligen. Läs och begrunda den, kom ihåg den när det närmar sig val.

Önskerubrik: Mina och Pärs likheter och olikheter

Under de närmaste veckorna kommer jag harva igenom ett gäng önskerubriker jag fått skickat till mig på Instagram. Jag efterlyste specifikt smala och oväntade sådan och ni levererade! Vill du också vara med och önska rubriker, kommentera på bloggen.

Nej, men vi kör väl igång direkt? Pär är för den oinvigde och nytillkomne läsaren min life bitch, regeringen, the old ball and chain, helt enkelt killen jag är kär i.

123782894_371286934323453_4812901568422899180_n.jpg

Värdegrund
Det här är nåt av det jag uppskattar mest med Pär - jag känner aldrig att jag behöver kompromissa med det som är viktigt för mig. Jag har dejtat andra tidigare som kanske inte uttryckligen tyckt annorlunda än jag, men som jag ändå känt att jag behövt dämpa mina mer “obekväma” åsikter inför. Men Pär kan jag vara hur obekväm jag vill. Vi förstår och delar syn på de stora frågorna, även om vi så klart inte alltid håller med varandra i sakfrågor. Pär är betydligt mer påläst och allmänbildad än vad jag är, kan droppa namn och årtal och sånt lätt. Jag tenderar kanske att vara mer förlåtande gentemot de flesta, på gott och ont, eller så är jag i alla fall bättre på att typ tvivla på mig själv och säga “men å andra sidan..” en gång till.

Intressen
Det vi delar intressemässigt är en slags allmän nyfikenhet inför samma saker, även om vi har lite olika preferenser och prioriteringar. Jag tycker till exempel inte att det är jätteviktigt att se all sport som finns jämt. Pär förstår nog inte varför man måste se om BBCs Pride & Prejudice åtminstone en gång om året. Men jag tror att vi båda förstår mekanismen bakom både de valen. Vi skulle nog fylla en bokhylla med ganska långt samma slags böcker, men vi skulle välja två helt skilda böcker att läsa först. Vi är tillräckligt lika för det ska funka, men tillräckligt olika för att nån slags dynamik ska uppstå och göra det intressant.

Humor
Pär drar visserligen ordvitsar lite oftare än vad jag kanske tycker är helt nödvändigt och jag skrattar mer åt memes än vad Pär gör. Men vi har båda humor och uppskattar humor i våra medmänniskor och det är väl huvudsaken.

123773258_1522854074769627_6682783984301503509_n.jpg

Temperament och neuroser
Pär är sävlig och brusar mycket sällan upp. På den tid det tar för honom att bli riktigt förbannad har jag hunnit skratta, gråta, be om förlåtelse, bli förbannad, gråta igen, bli euforisk, planera en detaljerad överraskning för att fira, glömma bort vad jag planerat, bli utbränd, byta karriär och börja föreläsa om hur man hanterar sina känslor. Men när Pär blir arg på riktigt, då tystnar till och med jag. Vi har också ganska olika depressionsprofiler eller vad man ska säga. Vi dealar båda med skit i perioder, men skiten har ganska olika uttryck hos oss.

Mat
Pärs favoritmat är plättar, fil och potatis. Inget fel i det, men jag vill allra helst ha variation, färg och textur på min tallrik tack.

Expertområden
Vi är diametralt olika i vad vi är bra på att hantera och det är sjukt praktiskt. Jag balanserar på gränsen till Lyxfällan i mitt ekonomiska tänk - Pär funderar i en vecka om han ska slå till på det tjugo cent dyrare brödet. Jag är impulsiv och explosiv - Pär är tålamodet själv. Men jag är också lugn och vettig där Pär är orolig och nervös. Jag är en idéspruta, men dålig på att genomföra idéerna. Pär är seg i starten men uthållig. Jag tar hellre alla matkassar på en gång hur tunga de än är, Pär går hellre fler gånger. Jag får panik av att inga samtal till instanser, Pär tycker sånt är kul. Jag är spänd som en bågsträng på flygresor, Pär hinner inte sätta sig ner före han somnar. Jag är pysslig och fixig - Pär ger upp före han börjar med nåt praktiskt alls. Jag har dagar när jag inte stiger upp ur soffan alls och dagar som jag jobbar 12 timmar, springer ett par ärenden, storhandlar och hinner dricka en kaffe med en kompis jag inte sett på länge. Pär delar upp både sitt jobb och sin vila på ett jämnare sätt. Jag är socialt smidig och diplomatisk, Pär kan va lite tvär, men är in till döden lojal. Jag lagar maten, Pär städar undan efter. Jag har lätt att se sammanhang men missar ofta detaljer, Pär är expert på att korrläsa, både text och livet.

Skärmavbild 2020-11-04 kl. 12.43.05.png

Jag skulle säga att vi balanserar upp varandras sämre sidor optimalt och funkar skitbra som team. Jag tror att vi båda är fullt medvetna om vad vi gett oss in på och hur den andra funkar. Visst kan man irritera sig på den andra i småsaker, typ städrelaterade grejer och sånt. Men när det uppstår bråk på riktigt så handlar det nästan alltid om nåns egen osäkerhet, komplex och rädslor kring de där sämre sidorna. “Det känns som att du tycker..” osv. Men på det stora hela - ETT FUCKING DREAM TEAM!!!!


Vecka 45

Veckans känsla: frisk! Min karantän är över och testresultaten visade negativt! Hurra! Jag hade på riktigt börjat planera min egen begravning förra veckan, jag var helt bombsäker på att jag hade corona. Alltså helt hundra. Kände mig hängig och flunssig, raspig i halsen, huvudvärk och riktigt, riktigt låg. Hade börjat planera hur vi skulle sköta tvätten (vi har inte egen tvättmaskin, utan använder husets tvättstuga) och handla mat och allt möjligt. Sen trampade testtopsen runt i näsan på mig och ba: nej, jag känner inget, ingen corona. Sjukt vad man kan framkalla själv i rena hypokondrin.

Veckans Fucking Åmål-referens: se ovan.

123528572_386343419396093_5186596560841879175_n.jpg

Veckans skämt åsido: det var en jobbig vecka förra veckan. Det är svårt att inte känna sig fånig nu när det är över, men mängden ångest var inte att leka med. Sent en kväll fick jag till slut en panikattack. Angstade också mycket över alla jag potentiellt kunde ha spridit det till, jag hade ju FÖRSTÅS träffat mer folk under de dagarna det gick från exponeringen till att jag fick veta om exponeringen än vad jag gjort på flera månader. Det skulle va så typiskt mig att bli riktig storspridare. Herren på smittokedjetäppan.

Veckans låt:

Veckans sidospår: jag tänkte mest ha med den här låten för the obvious reasons; det är en skitbra låt och nu får jag gå outside igen. Höhö. Men sen sögs jag in i videon. Jag hade glömt hur bögig den är. Otrolig. Misstänker iofs att det var en något censurerad version som nådde mig där i slutet av 90-talet via Voxpop, men ändå. Kommer ni ihåg historien bakom den här låten? George blev ertappad med och arresterad för sex på en offentlig toalett och det ledde i sin tur till att bögryktena som cirkulerat kring honom blev bekräftade. Sex månader släppte han den här låten som ett svar på hela uppståndelsen.

Jag minns hur pratet gick kring det hela, det likställdes med Hugh Grants arrest efter att ha köpt sex, vilket länge gjorde att jag hade en lite typ, slemmig bild av George Michael. Vilket är sjukt och fel, för att köpa horor är inte det samma som att två fria, jämnåriga människor har frivilligt sex utomhus. I alla fall, när jag blev äldre och mer bekant med homokultur insåg jag ett och annat om t ex cruising. Och inte för att det jag på nåt sätt behöver försvara George Michael mera, men han var också uttalat vänster och röstade Labour under hela Thatcher-tiden, stödde många välgörenhetskampanjer, gav gratiskonserter till bland annat sjuksköterskor och efter hans död trädde en massa människor fram och berättade hur han hade ekonomiskt hjälpt dem, både privatpersoner och organisationer.

So know you know.

Veckans back to business: ja! I morgon ska jag till Vasa en kort sväng för att spela in en grej med Linn, på torsdag har jag ett megamöte om Runebergsveckan, jag ska fixa lite på ett par projekt och så ska jag förhoppningsvis hinna skriva ett kapitel eller två på något jag började på förra veckan i väntan på kommentarerna på cykelmanuset. Ja, så där går det när man stänger in mig i karantän.

123487364_733227910607120_4432205055542882188_n.jpg

Veckans outfit: på tal om saker som händer om man stänger in mig i karantän. Jag stickade färdigt min första tröja i lördags! Fatta, en hel tröja! I min storlek! ÄR så nöjd och stolt, vill aldrig ha nåt annat än min tröja på mig. Förutom allt annat jag sticka nu när jag bevisat att jag kan sticka även större saker än sockor. Jag stickade enligt Lärke Baggers #alonetogethersweater - mönster och jag kan bara rekommendera att följa Lärke på instagram, jag blir så glad av hennes approach till stickandet. Det är inte bara tunna, fina mohairjumprar i sobra färger (även om det också är fint) det kan också vara stora bylsiga restgarnströjor. Jag känner att jag hittat nån slags plats i stickandet! Hurra!

Veckans Viola:

Ska%CC%88rmavbild+2020-11-02+kl.+13.16.50.jpg

Om ni mot förmodan missade detta ljuvliga djurs närvaro på förra bilden.

Vecka 44

Veckans oj: märkte ni att jag aldrig skrev vecka 43 förra veckan utan har två veckans vecka inlägg som heter vecka 42? Såg det nu.

Veckans oj 2: det här inlägget skulle komma igår, men det gjorde det inte.

Veckans oj 3: jag är i karantän igen. De ringde från sjukhuset idag och sa att jag blivit exponerad för coronasmittad för ett par dagar sen. Så nu måste jag vara i karantän till och med söndag. Så jäkla surt när man inte ens är sjuk. Dessutom har jag förstås megaångest, jag känner mig som en tidsinställd bomb som när som helst ska explodera i coronasymptom. Plus att jag (så klart) rört mig en hel del bland folk under de dagar som gick mellan exponeringen och karantänen. Fucking jävla piss alltså.

Egentligen är det inget major att tvingas jobba hemifrån en vecka, mitt jobb tillåter ju sannerligen det och jag har inga problem med att fylla min fritid med saker här hemma. Det går ingen nöd på mig alls. Men det känns ändå som att alla mina planer gick i stöpet i och med detta. Eller lite som att jag måste tänka om helt och hållet. Upp och nervända världen, vad spelar nån roll i den, jag ska ju ändå snart insjukna typ.

Jag råkar veta när och var exponeringen skedde och jag tror det ska till mycket för att jag ska ha blivit smittad. Hade faktiskt inte ens tänkt på det som en eventuell risk ens. Och egentligen är inte risken större nu att bli sjuk än vad den var för ett par dagar sen, corona har ju fått ett fäste här och det var väl en tidsfråga före det skulle komma så nära en. Men ändå känns det som att jag sitter och väntar ut min tid nu. Snart, snart ska bilan falla. Svårt att tänka på nåt annat.

Veckans Viola:

122981859_360413208508369_5382802678063185989_n.jpg