önskerubrik

Önskerubrik: Mina drömmar 2019

Fortsätter beta av önskerubrikerna. Ni är krävande läsare alltså, jävligt svåra rubriker ni kom med! Nu är vi ju några månader in i det nya året redan och jag är ganska cynisk och tror inte att drömmar vanligtvis slår in samtidigt som jag är väldigt nöjd med hur livet ser ut nu. Skulle det fortsätta så här bara vore jag nöjd, men det skulle ju bli ett tråkigt blogginlägg, så så här drömmer jag om att 2019 blir hädanefter!

_DSC8089_NM_STROMBERG.jpg

I mars sitter jag mest och redigerar mitt manus och hinner inte med så mycket annat. Det låter kanske inte som en så drömmig tillvaro - men vänta bara! I slutet av månaden kommer Kulturfondens besked om arbetsstipendium - hurra, jag har fått ett sånt! Så skönt, då behöver jag inte oroa mig för 2020! I samma veva hör min agent av sig och säger; “Tyskarna har köpt Jaga Vatten! Det blir en upplaga på några tusen!”. Jag ba “SERR?! :D :D :D”

Med förskottet från Tyskland klär vi om våra katt-förstörda fåtöljer. “Ska vi inte byta ut duschskåpet när vi ändå håller på?” säger Pär och ja vad fan, lika bra. Hela april försvinner i nån liten renoveringsdimma och vi firar första maj i ett fräscht hem som vi bara sitter och njuter i. Extra njutbart är det förstås eftersom resultatet av riksdagsvalet blev en fröjd - bye bye Sipilä! Ny statsminister blir Li Andersson och hon whippar Finland upp i shape och världen ser på med stora ögon - kan det bli så där bra? Efter påsk åker vi en vecka till södra Sverige och träffar familj och vänner. Jag påminner Heidi om vårt vad för några år sen, som jag vann, och som egentligen ger mig rätten att välja mellannamn till hennes dotter. Vi skrattar gott åt det, men när jag går viskar jag “Hejdå… Ellen junior” när jag ger dem en sista kram.

Jag jobbar ju förstås under hela året, ordkonsten blir super-populär och anmälningarna till höstens grupper svämmar över! Maj månad blir ljum och blommig och under körsbärsblommen får jag veta: Klåda ges ut på finska också! Och USA har visat intresse, hoppsan, det var oväntat!

I juni har vi ordkonstläger och efter midsommar drar vi ut på vår två veckor långa roadtrip genom Sverige; jag, Pär och Johan. Vi hade tänkt hyra bil, men efter mina enorma framgångar med Klåda redan, känner jag mig ekonomiskt säker och köper en bil. Vi döper bilen till Skrutten eller nåt annat fånigt och i den hör vi på podcasts och bra musik. Vi stannar till och dricker kaffe på de mest märkliga små ställena i Sverige. Vi badar i olika sjöar och fyndar storslaget på loppisarna längs med vägarna och på en dansbana i Småland hittar vi vänner för livet.

Juli är varm och seg och vi badar varje kväll. Vänner som bor utomlands kommer hem på besök och hela julis soundtrack är ett skratt ur en berså - även om vi inte ens har en sån. Jag ligger mycket på olika klippor, helst i röd baddräkt, allra helst med en bok. Vi åker båt, Pär blir linblond och solbränd, vi äter grillat och Jakobs Dagar är som Jakobs Dagar brukar vara.

I augusti åker vi en weekend till Hälsingland på 40-årsfest och sen börjar sommaren lida mot nån slags slut. Kvällarna blir mörkare, nyponen blir röda och skolbarn med cykelhjälm syns i gatubilden igen. I slutet av augusti skriver Malin åt mig att det är dags att börja ses och jobba på café igen och det har hon alldeles rätt i. Vi ses, men pratar mest om vilka bra somrar vi har haft och skriver inte så mycket alls.

I början av september kommer Klådan ut och vi flyr recensionerna och åker en förlängd weekend till Nikko i Barcelona. Där ser vi på Gaudi-arkitektur om dagarna och dansar på gayklubbar hela nätterna igenom. Min 32-årsdag tillbringas på en utservering med immiga cavaglas. Jag lär mig äta skaldjur och när vi åker hem gråter vi för att veckan är över. Men! En tröst är ju att recensionerna har kommit och de är inte nådiga alltså. De är FANTASTISKA! Jag blir hyllad och bokmässorna flyter förbi i ett töcken av gratulationer och jubel. Jag är lite överväldigad och börjar gnälla men då säger Peppe “skärp dig kvinna och njut!” och jag nickar och bjuder henne på champagne som tack för knuffen. Vad ska jag annars göra med alla royalites?

Hösten kommer och vardagen tar vid och hemma på Jeppis gator är det mesta sig likt. Ordkonsten lever och frodas och vi blir lovade nån slags fortsättning i 2019. Det är ju roligt att höra, men jag har ju ändå arbetsstipendium, så det är mest en bonus. Måndagsklubben åker på spaweekend till nåt riktigt lyxigt ställe och just när jag ligger och får massage ringer Wasa Teater hux flux och frågar om vi inte borde sätta upp Klåda som pjäs. Allt detta blir nästan för mycket för mig, men så ringer Jutta och säger “på höstlovet är det du och jag som åker till Italien!” och vår mat-och-vin-resa blir äntligen av. Vi är bland de första att prova på de helt miljövänliga flygen som går på gammal plast och spyr ur sig rent syre. Fantastiskt, eller hur? Väl i Rom slappnar jag av och över en espresso vid nån piazza kläcker jag idén till nästa bok.

November är grå och skoningslös som alltid, men en dag får jag ett brev av nån advokat i Tyskland som säger att mitt elaka gamla ex har hört av sig och vill ge mig några mijloner. Kvack! säger jag och läser brevet han genom advokaten skickat åt mig. Där erkänner han alla fel han gjorde och säger sig ha följt med mina framgångar de senaste åren och at ha ännu vill ge mig lite pengar och dessutom ber att jag ska förlåta honom . Jag fnyser och kastar brevet i en kakelugn vi plötsligt har i vardagsrummet och donerar miljonerna till After Eight.

Sen tar jag Pär i handen och vi går in i solnedgången och in i december som är ett enda långt mys av juleljus, kaneldoft och tindrande barnaögon. Julkalendern är också jättebra i år!!!! På julafton kröns året med att Grim rycker mig i ärmen och säger: “faster, faster, jag vill också bli författare. Kan inte du lära mig?”. Jag ler milt och säger “jo, visst, faster ska bara fira nyårsafton med alla sina vänner först!”.

Önskerubrik: Författarsamtal jag drömmer om att göra

Hello all you crazy lovebirds out there - det här är er prisbelönta författare Ellen Strömberto som talar.

Det första jag gör varje morgon är att kissa, borsta tänderna och läsa mejlen. Oftast består mejlen av K-kedjornas kundbrev, nåt infomejl till hela personalen som egentligen inte berör mig och kanske nån gång nåt roligt. Idag var det nästan bara roligt! Förutom lönespec:en som kom idag fick jag ett vädligt roligt mejl - jag hade då fått Författareföreningens debutantpris! Lätt galen känsla att med munnen full av tandkrämsskum och fortfarande sittandes på toa slå upp dörren och ropa “Pär! Jag har fått pengar!”.

Nu handlar det ju inte om bara pengar, det är ju också ett erkännande och ett förtroende, jag förstår väl det. Men har man, som jag gjort fram till i rå typ, levt på servitörslön och ibland knappt det hela livet, är det svårt att inte bli mest glad för pengarna ändå. 1700€ är ändå nästan en månadslön för mig. Det är ju det som kommer kännas av här och nu.

Nåja, pengar eller inte så är jag väldigt glad idag. Jag tog också en tupplur på soffan igår eftermiddag och hade en sån hemsk mardröm att jag mådde fysiskt illa när jag vaknade. Tänker inte berätta vad det handlade om, för den mardrömmen gav mig något jag behövde för att sy ihop Klåda:n. Så skönt det hade varit om allt skrivande kunde liksom göras i sömnen, så produktiv jag hade varit då, hehe. Så nu har jag kommit över nån slags tröskel igen och jag börjar se nån slags ljus i Klådans slut.

Och passande nog, på tal om författarbusiness så fick jag önskerubriken Författarsamtal du drömmer om att göra av Catzo. Det var en rubrik jag blev sugen att skriva under direkt, men samtidigt så är det där ju en tolkningsfråga. Ska jag skriva om sånt som man kan drömma om men i princip är omöjligt pga författaren är död och/eller inte en förväntad gäst på GBG bokmässa (vilket är - let’s face it - antagligen den arena jag har bäst chans att göra författarsamtal med författare jag inte redan pratat med eller personligen känner liksom). Eller ska jag hålla mig inom rimlighetens gränser? Sånt som visserligen känns utopiskt, men ändå har en reell chans att hända?

Dessutom har jag ju redan fått diskutera med ett gäng idoler. Jag tycker fortfarande det är ganska coolt att jag suttit på scen med t ex Monika Fagerholm eller Peter Sandström eller Sabine Forsblom och pratat. Men dom drömmarna har ju slagit in nu, det är dags för nya. Jag nöjer mig gärna med allt det jag redan fått, men om ni ändå frågar så.

Jag beslöt mig för att bygga upp det här som ett Babel-samtal. Det är ju en dröm att få sitta i Babel-studion och prata med Jessika Gedin, så det är väl ett bra upplägg. Jag tänker mig ett rimligt samtal och ett totalt orimligt upplägg.

Först, det totalt orimliga men-visst-hade-det-varit-kul-om samtalet:

Jag är inte så förbannat unik i min smak, så här är fyra svartvita damer jag gärna hade pratat med. Tove Ditlevsen, Maria Gripe, Astrid Lindgren och Sylvia Plath. Alla fyra har varit och är fortfarande stora litterära kärlekar till mig, men tyvärr är alla fyra döda by now. Men om Det Okända och Babel gör nån crossover show nån gång så är jag där alltså. Och Jessika, bry dig inte om att inkludera mig så mycket i det här samtalet - jag är så nöjd med att bara lyssna på vad dessa kvinnor har att berätta om livet, skrivandet, ångesten och kärleken.

Och nu till det där Kunde-kanske-hända-men-knappast-hördu-samtalet.

De här tre ladiesarna lever ju visserligen alla ännu och är i mitt tycke tre otroligt skarpa tänkare och författare; Liv Strömquist, Roxane Gay och Suzanne Brøgger. Men jag är lite osäker på vad det övergripande ämnet eller rubriken på vårt samtal skulle va egentligen, eller kanske mer - vad fan bidrar JAG till i det samtalet? Jag är många saker, men knappast en “skarp tänkare”. Oavsett skulle det ju va fett drömmigt att sitta där med dom och låtsa satt man spelar i samma liga.

Det här var en ganska intressant grej at ttänka på, för det visade sig att alla mina författare jag verkligen, verkligen, verkligen har starka känslor för på ett personligt plan är kvinnor. Jag älskar många böcker av manliga författare också och det är inte ett medvetet val att bara rada upp kvinnor här. John Steinbeck var t ex länge med i kampen om en plats i det orimliga samtalet men föll bort pga kunde inte uppbringa tillräckligt mycket entusiasm inför ett samtal med honom. Det är också otroligt slött av mig att bara läsa och älska västerländska författare. Borde bli bättre, men jag är ju sån att jag oftast älskar det som är närmast mig själv mest. Sign. bott i Jeppis hela livet. Det är inte det att jag inte skulle älska att prata med Yoko Ogawa, Han Kang, Yaa Giasi eller Arundhati Roy, men- ÄHHHH nu orkar jag inte bortförklara mina val längre!!!!! Jag kan sitta här och lista författare jag tycker om eller gärna skulle prata med hela dagen men ärligt talat: jag är glad för allt jag får.

Nu ska jag gå och ta ett dopp i min pengabinge. So long!