mazarin

Önskerubrik: Mazarinens historia och dess betydelse i mitt liv

Under de närmaste veckorna kommer jag harva igenom ett gäng önskerubriker jag fått skickat till mig på Instagram. Jag efterlyste specifikt smala och oväntade sådan och ni levererade! Vill du också vara med och önska rubriker, kommentera på bloggen.

Jag är inte konservativ i många frågor, men i vissa detaljfrågor är jag nästintill kristdemokratisk i min hållning. Affärers öppethållningstider (man kan gott ha stängt söndagar och andra helgdagar), frisyrer (bör hållas rimliga, *erhm erhm* looking at you Josefin Johansson) och fikabröd. Helst ska bakverk ha åtminstone ett par hundra år på nacken om ni frågar mig. Och det gör ni ju, uppenbarligen.

Jag har utarbetat en s k fikatrappa, för att lättare kunna visa på hur jag ser på fikabröd och när det passar sig att äta dem. Notera att alla bakverk kan göra resor uppåt i trappan om man vill, men jag tycker inte fikabröden ska beblanda sig med trapporna under dem i onödan. Däremot bestämmer du ju själv vad som är en högtid eller helg. Jag tycker ändå att man ska försöka vara restriktiv, magin i en pudrig prinsessbakelse försvinner om den blir för ofta förekommande.

Skärmavbild 2020-10-23 kl. 11.57.12.png

Jag bakar aldrig och därför är det bara köpekakor längst ner i vardagstrappen, men om du är av den bakande sorten så kan du givetvis byta ut Marie-kexet mot en dröm eller nåt liknande.

Det absolut förnämsta bakverket på denna jord och i trappan är mazarinen. Egentligen kunde du väl hälla i en skvätt bittermandel i nästan vad som helst och jag skulle köpa det, men i mazarinen har bittermandeln hittat sin absolut bästa form. Runebergstårta är inte dum den heller speaking of bittermandel, men den hittar vi ju högst upp i trappan, ouppnåelig största delen av året.

Visste ni att mazarinen har två dagar i almanackan? 10:e januari är det mazarinens dag och 13:e mars är det mazarindagen. Jag tycker ju att en bra mazarin tåls firas flera gånger i året, men det är ändå irriterande att det inte existerar en och en enda dag för denna drottning bland bakverk. Tyvärr är mazarinens goda namn utnyttjat och jag skulle säga att fyrpacken mazariner som säljs på vilken simpel mataffär som helst har långt kvar till äkta mazarin-excellens. En riktigt god mazarin stöter man tyvärr på allt för sällan. Den ska ha sötma, mjällhet, friskhet och ett djup. Oftast saknas en eller flera komponenter.

Jag har aldrig bakat mazariner själv, eftersom jag aldrig bakar, dessutom föredrar jag att bli serverad dem på fat utan större ansträngning från mitt håll. Det ska vara lite flärd kring mazarinen, den ska inte ätas i en eget anletes svett. Mazarin ska förstås helst ätas på konditori och inte på café, men finns det mazarin på menyn tar jag i 9 av 10 fall den oavsett etablissemangets namn. Jag föredrar min mazarin plain, utan större utsvävningar, men kan ändå tycka sorten med hallonsylt har sin egen charm. Det inte många vet är att mazarin med hallonsylt faktiskt har ett eget namn, då äter du en katalan.

ill. ur Le livre de pâtisserie

ill. ur Le livre de pâtisserie

Det råder delade meningar om varifrån nament mazarin kommer förresten, vissa hävdar att den är döpt efter Jules Mazarin (eller Giulio Mazarini som han egentligen hette före förfranskningen av namnet), en kardinal och minister i Frankrike på 1600-talet. Andra menar att namnet kommer från äldre franskas ord för skål eller bägare, maserin. Även om bakverket tros ha anor ända in på 1600-talet kan vi tacka den franska kocken Jules Gouffé som på 1800-talet gjorde mazarinen till det den är idag. I hans klassiska och otroligt vackert illustrerade Le livre de pâtisserie (1873) träffar vi på mazarinen tillsammans med ett flertal andra rikligt utsmyckade bakverk.

Oavsett hur många sekler mazarinen har på nacken håller de ännu idag. Jag skulle starkt rekommendera att beställa en nästa gång det vankas kondisbesök. Även om chansen att det ska vara en perfekt mazarin är ganska små, är en halvhjärtad mazarin godare än de flesta andra bakverk.