Ville bara påpeka det absurda i termen boyfriend jeans. De understa jeansen är mina egna "boyfriend" modell från Lindex. De översta är min riktiga boyfriends jeans.
Så här ser äkta boyfriend jeans it på mig. Just sayin Lindex, these hips don't lie.
Speaking of, jag var ju med på radio idag, på Myteriet (finns eventuellt på Arenan, har inte kollat pga klarar inte av att höra mig själv) och pratade om att vara tjock och glad. Och inte på ett sånt där fryntligt Augustus Glupsk-sätt utan på ett existensberättigat jag-är-inte-bara-min-kropp-sätt.
Det är en sån komplex fråga det här med kropp och ideal och självkärlek. Det borde inte vara en fråga överhuvudtaget MEN nu är det ju det. Jag har aldrig sett mig sig själv som en aktivist, även om det är en fråga jag brinner för. Min kamp för min kropp har alltid varit högst personlig. En slags överlevnadsstrategi if you will.
Jag har bestämt att jag inte tänker be om ursäkt för min kropp längre, jag tänker inte gömma den längre, jag tänker inte skämmas för eller hata den längre. Jag har hatat min kropp så otroligt mycket, jag har späkt och misshandlat den och gått ner i vikt och inte blivit lyckligare och gått upp i vikt och inte blivit olyckligare. Jag har lagt ner så himla mycket tid på att hitta fel i mig själv.
Men alltså. Det finns så sjuuukt mycket annat roligare att koncentrera sig på här i livet. Just nu t ex läser kag en biografi om Elisabeth I. Jag har inte tid att lägga ner energi på att hata mig själv för att jag är tjock.
Tjock är inte lika med ful eller fel eller slampig eller lat eller dum eller ohälsosam. Tjock går inte automatiskt hand i hand med en massa andra egenskaper. Tjock är, precis som smal eller muskulös eller whatever, en slags legobit du kan pussla ihop med vilken annan egenskap du vill. OCH DU BESTÄMMER SJÄLV. Jag t ex, tycker jag är tjock och vacker och rolig och smart och snäll när det behövs och elak när det behövs.
Och är det inte konstigt, att enbart den inställningen, räknas som aktivism?
PS Känn dig inte dålig om du fortfarande inte gillar din kropp. Det är helt okej att vara onöjd liksom, det är inte underligt som världen ser ut. Jag är onöjd åtminstone en dag i veckan. Det är synd att det är så men du är inte svag på nåt sätt. Jag lovar. Det går dock att börja gilla sig själv lite mer, det lovar jag också.
Det är också okej att aktivt jobba för att se annorlunda ut, så klart. Känner man att man vill prioritera den tiden det krävs så är det också okej. Förvänta dig bara inte att alla andra vill prioritera likadant.