Konturer, innehåll

Min systerson har berättat på dagis
Att jag brukar säga sidu morjens
istället för hej

Jag myser varje gång jag tänker på det
men undrar också
när jag blev min egen pappa

känner ju så igen rörelsemönstret
behöver ingen spegel
armen som höjs och det överraskade ansiktsuttrycket jag lägger mig till
när jag stiger in i köket hos syster med son nästa gång
skrockar Sidu Morjens!
skrockar, gör jag

Det händer utan att jag tänker på det
men så tänker jag på det
och myser

Jag läser Victor von Hellens Onkalo
Boken handlar om någon som vaktar en ingång
och jag tänker på vilka ingångar jag vaktar
Vad som är användbara verktyg för att orka
och vad som är defensmekanismer
Vilka ingångar är det man ska vakta
Var börjar jag och var slutar de
invanda,
nedärvda
rörelsemönstren

Vi pratar om Kvinnor utan barn i podden
och vi pratar om kvinnor med barn
kvinnor som inte ville ha barn
kvinnor som vill och vill och vill
och jag försöker komma på vem av dom jag är
Inget passar
Det stramar över axlarna, går inte att knäppa i midjan

Jag tänker på innehåll och konturer
vad som kommer först

En gång när jag var barn blev jag utskälld i typ tio minuter
av en viktigpetter
Ett år yngre än mig
Som var arg för att jag hade målat utanför linjerna i hans målarbok
Ett övertydligt exempel kanske
Men fan vad det störde mig redan då

Det är det här
Precis det här jag pratar om
Hela, hela tiden
Denna ständiga jakt

inte bara en banderoll att gå bakom
ett jag att nöja sig med
Nåt som inte bara är eget
(men helst passar in också)

Men också jakten
på mönster
på upprepningar
på teser och driv, sanningar och avslöjanden
Denna ständiga jakt på litteratur i livet
”Göra skriv av liv”
Så jävla tröttsamt

Jag är en suddig påse begagnat Lego
Kartongen för längesen försvunnen
Några nävar random bitar
Oändligt med möjligheter
Låt dig inte lamslås av oändligheten, please

Detta vridande och vändande
Lyft på alla mina stenar
Gör om mig, varje torsdag i Go’kväll 19:45
(fammos favorit)
Jag ställer alltid upp
Klipp en pigg frisyr, häng en sjal över min axlar
Låt en lätt make-up ta fram mina bästa drag
(om jag har några)

Önskelista:
konturer
innehåll
kanske en banderoll
åtminstone en evig lätt make-up

Ibland säger jag tydligen sidu morjens
Istället för hej
Det är i alla fall en början

Ett letande efter en bidrottning

Jag tänker på så mycket idag, på ett sätt jag känner igen. Det är något som behöver formuleras, men jag vet inte vad. Det är som en bikupa i huvudet och alla bin cirkulerar kring något, en drottning, men jag har inte identifierat drottningen ännu.

Det handlar om att jag såg filmen Tillsammans 99 på bio i lördags. Jag har varit så pepp på den sen jag fick veta att den höll på att göras. Jag älskar det mesta Lukas Moodysson gör och Tillsammans var en av de filmer vi hade på VHS hemma och den är en viktig byggsten i bygget Jag. Uppföljaren var nästan precis lika bra, även om få saker tar sig in på samma sätt längre. Men en vemodig och ändå lite hoppingivande meditation över att bli äldre. Om skaviga relationer, som faktiskt kanske är bättre än inga relationer alls. Kanske det inte är så bara att göra sig av med energitjuvarna och sina toxiska vänner.

Det har fått mig att tänka på havregrynsgröt och att duka ett bord för alla, oavsett om det bara är havregrynsgröt man bjuder på. Vad är finare än gröt och äppelmos ändå? Det har fått mig att tänka på linsgryta, det fick mig att koka linsgryta igår, flera liter på potatis och röda linser. Påsen med linser jag köpt på mataffären med varor från “annanstans”, med påsklämman hurtigt igensluten till nästa gång. Grytan fick puttra i nån timme. Jag äter den idag också, den blev god. Det är bitar av morot i den också.

Det handlar om en annan viktig byggsten i bygget Jag; Andarnas hus av Isabel Allende. Den bästa bok jag läst när jag var 10, givetvis alldeles för ung för att läsa den. Vi läser den i bokcirkeln den här månaden och det är första gången jag läser om den på 20 år kanske och det har varit en så totalt annan läsupplevelse än förra (första?) gången. Utgåvan var den samma, en blå pocket med alldeles för liten font på de gulnade sidorna, men vad jag tog med mig var nåt helt annat. Och ändå det samma. Jag överraskades både av mig själv och saker jag hade glömt, men också av historiens brutalitet och storlek.

Det fick mig att tänka på jordgolv, fuktiga källarrum och linneskåp. Jag tänker på hantverk och broderade blusar. På vävning, hur allt vävs samman. Det fick mig att tänka på kärlek, både romantisk och familjär, på hur man måste godta sina familjemedlemmars säregna sidor och eljesta egenskaper. Hur allt det behövs, för att göra en intressant väv, en intressant roman, ett intressant liv.

Det handlar om Palestina och Gaza och det handlar om förtryck och motstånd. Och vad som är vad och vad som hjälper. Vad ska man dela, hur ska man dela, hur ska man hjälpa, hur ska man vara. Allt är bättre än inget, men definiera gärna inget. Jag såg på ett Babel-avsnitt tidigare idag där de pratade om Sara Lidman och hennes engagemang mot till exempel Vietnam-kriget. Och jag tänkte att om de om 60 år gör en liten resumé över mig så kommer de knappt kunna detektera nåt engagemang alls. Fast jag gärna tänker på mig själv som en i leden. Utan risker finns inget motstånd och jag tar aldrig risker.

Det fick mig att tänka på var min gamla Palestina-sjal är, om jag har kvar den? Om det är dags att plocka fram den, var det en bättre symbol än en liten palestinsk flagga i tankebubblan på min Instagram? Lika riskfyllt eller -fritt, då och nu. Jag ser på samma filmer som för 20 år sen, jag läser samma böcker som för 20 år sen, jag har lyssnat på Daniel Gilberts nya skiva hela helgen och det är precis samma musik som jag lyssnade på för 20 år sen. Varför kan jag inte använda samma sjal som för 20 år sen då? Det handlar bara delvis om trender, det handlar också om att ha ifrågasatt och funderat och korsat sina spår. Landat i något, som kanske inte är en övertygelse - för såna har jag inga kvar - men något. Ett tills vidare man kan stå för.

Det handlar om att jag hör min ateljégranne prata i telefon nästan oavbrutet medan hon målar tavlor (det jag antar hon gör, jag kikar sällan in). Det är på precis lagom volym för att vara hemtrevligt, så det är inte det. Det är det att hon samtalar, pratar, använder sin röst, tar emot någon annans. Jag pratar ganska sällan till vardags. Det går så klart inte på samma sätt som det kanske gör när man målar, för mina ord är oftast upptagna på skärmen redan. Jag lyssnar ju på saker, ser på saker, postar saker. Men det är sällan ett möte uppstår. Men idag uppstod en spontant gemensam kaffestund i köket och det gav något. Så klart.

Det fick mig att tänka på värme. På gröt och på gryta, på vad som händer när man sätter sig ner och pratar. Väver samman sina ostyriga trådar, kanske till en sjal att med knuten näve sträcka upp mot himlen. Det fick mig att tänka på solidaritet och vart den sträcker sig.

Naturvin, mörker, franska romaner

Jag bestämde mig för att vara i Köpenhamn ett par dagar före bokmässan. “Sitta på ett danskt café och jobba”, var tanken, men jag jobbade sist och slutligen väldigt lite. Däremot köpte jag ett mycket tjusigt halsband på en liten vintage-affär, gick långsamt genom en park, hittade ett par fina kökshanddukar som expediten packade in i tunt papper åt mig i en presentaffär och satt på en uteservering och drack naturvin. Så jag fick med mig precis allt det där jag ville få med mig hem. En känsla av att höra till någon annanstans, lite ny inspiration och kanske framför allt ett bevis på att jo, det går att göra så här. Jag får göra så här. Det är inte farligt. Mitt liv ger utrymme för såna utsvävningar som “ett par dagar i Köpenhamn”. Världen tillhör också mig.

Nu har jag varit hemma en vecka och det är skönt det med. Det är skönt att det blir kyligare och kyligare. Det är skönt att somna till tanken om vad man ska laga för middag imorgon och sen gå och köpa dom ingredienser som saknas och det är skönt att hacka grönsaker och behöva tända lampan. Det är skönt att ta hand om det man har. Det är skönt när fötterna vet vägen, utan att behöva rådfråga nån app.

Jag läser Love me tender av Constance Debré just nu. Den är bra, men den gör mig orolig. Jag vill ju omfamna det icke-normativa, det fria, det moderna. Men jag provoceras enormt av hennes attityd. Inte av det lesbiska så klart, inte av det minimala. Men av obryddheten. Kanske är den ett litterärt grepp, kanske är det bara medveten provokation. Jag läser det i alla fall inte som sunt. Men jag är väl precis den som Debré vill provocera. Varför blir jag så provocerad?

Jag är för första gången på mycket, mycket länge sugen på att se en skräckfilm. Ingen specifik, bara något att bli lagom rädd av. Det däremot, måste väl vara ett sundhetstecken. Kan man gå mörkret till mötes, utan att lämna skenet från den lampan man tände vid grönsakshacket? Klart man kan. Man kan åka några dagar till Köpenhamn, man kan ta plats i en berättelse. Man kan säkert se en skräckfilm.

Jag försöker lära mig lita på omvärlden, jag tror det är det jag försöker i höst. Det är väl därför Debré provocerar mig också, för hur ska man kunna lita på henne?

Mosslager, citroner, cappuchino

Vi kom äntligen fram till Barcelona. Det har varit så många frågetecken kring den här resan, om den skulle kunna bli av, men nu blev den. Nästan två veckor är vi här.

Jag sitter på vår balkong och skriver, på en filt på golvet. Vi hyr en stor lägenhet av vänners vänner och dom håller på att flytta ut som bäst. Det är många kvadrat, men inget innehåll alltså. En säng, ett bord, två stolar. Ett kök och ett badrum. Allt vi behöver, men inget utöver det. Därför sitter jag nu på en filt på balkonggolvet och skriver. Det räcker ju, det funkar ju - även om jag inte hade tackat nej till ryggstöd.

Vi bor i livliga kvarter, men här på balkongen hörd förvånansvärt lite. Innergården, som på klassiskt Barcelona-manér ser ut som en legostad byggd av ett entusiastiskt barn, är sömnig. Någon hänger tvätt, en duva kuttrar, en katt betraktar duvan från ett fönster. Jag betraktar katten.

Pär sover ännu och egentligen borde jag kanske göra det också. Vi körde ner mot flyget nattetid i Finland, så vi har bort en hel natt båda två, även om vi gjorde vårt bästa för att kompensera med tupplurar igår. Vi åt middag med Nikko och Ari igår kväll; jag såg i Pärs glasartade blick över bordet att vi var lika zombie-trötta båda två.

Jag har ofantlig hemlängtan, känner nästan panik när jag tänker på att vi ska vara här i tio dagar ännu. Jag vet att det är ångest och att ångest är som mossa som växer på din personlighet, den kan täcka över vad som egentligen är du. Mossa vi odlar för att göra det mjukare mellan oss och världen. Man kan lätt börja tro att man är en mossig bumling, när det egentligen kan glimra vilket kattguld som helst där under.

Jag tror att det glimrar upptäckarlust, nyfikenhet och spontanitet i mig, men jag minns ärligt talat inte. Det kanske också var ett mosslager, ett annat. Jag föreställer mig nästan att jag ska komma fram till nån sanning om jag bara sitter här på balkonggolvet länge nog.

Jag vet inte när jag började fly inåt istället för utåt. Det är väl tröttheten som är skillnaden.

Det är bra att ha en lägenhet som inte skänker några som helst onödiga bekvämligheter eller distraktioner. Förr eller senare kommer du känna en lust att gå ut. Kanske först på innergården. Någon granne har ett citronträd i en kruka, det hänger tunga citroner från en av grenarna. Jag undrar om jag skulle få en om jag frågade.

Sen, ut på gatan, till ett café. Vi har inget kaffe heller. Jag ska dricka en cappuchino i Raval-kvarteren idag tror jag. Jag hör att Pär håller på att vakna nu, jag ska höra vad han säger.

Ett hopp över tröskeln

Oj, vilken tröskel det har blivit att komma över att posta nåt alls överhuvudtaget här. Jag drabbas av lite redovisningsångest: liksom vad måste jag berätta? Hur ska jag förklara? Det har hänt så lite och samtidigt så mycket. Lite för att jag varit on-off sjuk och sjukskriven de två senaste månaderna. Både för kräksjuka, förkylning, influensa men också psyket, det fragila lilla psyket.

Jag kom till nån slags punkt för ungefär vå månader sen när det Bara Inte Gick Längre. Jag har rusat framåt på bara ren och skär vilja, envishet och ångest ganska länge, men till slut tog den också slut. Det är så märkligt, jag har ju mått piss förr, men att faktiskt inte ens ha energi att lyfta armarna så mycket att man orkar klä på sig… Det är nytt.

Jag orkar klä på mig nu igen och ganska mycket mer, men jag har också stuvat om rejält i livet. Det kanske inte ser så ut från utsidan, men min strtegi har varit att ta mig igenom våren (det har gått så där pga har inget immunförsvar, men ja) och jobba långsiktigt med att bädda för en bra jobbhöst. Tacka nej, ta paus, säga upp sig från uppdrag. Hittills har himlen inte ramlat ner men jag vågar inte lita på att det skulle vara så enkelt som att bara tacka nej alltid. Förr eller senare kommer det säkert få katastrofala, livsavgörande konsekvenser för mig. Men det blir faktiskt enklare för varje gång man gör det. Första gången grät jag i cirka åtta timmar, skrek och hyperventilerade tills jag till slut vågade skriva ett meddelande och säga att nu måste jag ställa in. Det var då när jag inte orkade klä på mig. Igår hade jag bara lite hög puls och ryggsvett när jag skrev ett mejl och sa att jag måste ta en paus från en annan grej. det har hänt saker!

Det som är svårare att se nån förändring i på två månader det är de här större frågorna. Varför driver jag mig själv så hårt? Vad är det som får mig att fly in i jobb? Vad är det som gör att jag inte kan reglera mig eller hålla mig rimlig? Är jag verkligen värdelös om jag inte ständigt bevisar för någon vad jag gör?

Det kommer säkert ta tid att komma nån vart med det här, men tur i oturen hade jag redan sökt mig till psykvården före allt detta, så jag har satt en del bollar i rullning. Det är ungefär det jag kan göra. Och: ifrågasätta allt jag gör. Experimentera mig fram. Försöka hitta nya, hållbara, hälsosamma vanor. Såna som inte i sig blir kravfyllda.

Jaja, det är så tråkiga saker för alla utom jag själv det här och inget o-unikt heller, men nu vet ni ungefär hur landet ligger.

Jag ser fram emot, i tur och ordning:

10 dagar i Barcelona med Pär. Vi åker om två veckor och vi ska se Beyonce, Håkan Hellström och stan. Är också nervig inför om jag ska hålla ihop och orka, men jag måste. Det är för mycket bra.

Resten av sommaren. Ska odla morötter, sola benen, bada, klippa gräset, läsa romaner.

Hösten! Om den blir som jag vill och hoppas så ska jag pyssla med mitt och skriva lite mer i fred. Inte flänga runt så mycket, inte boka in något varje ledig timme. Inte hata mig själv så jävla mycket.

Veckans alla dagar

Såg att Julia & Sardellen bloggat om veckans alla dagar och vet ni - det vill jag också göra! Det var ett så bra blogginlägg för det fick mig verkligen att tänka lite på hur mina, ganska oregelbundna, veckor ser ut. Jag påbörjade det här inlägget förra veckan, en ganska konstig vecka med ordkonstläger varje dag - tills jag blev kraftigt magsjuk och fick feber. Så det var en väldigt ovanlig veckan. Den här veckan bjuder också på en del ovanligheter men jag hoppas den är lite normalare, i alla fall frisk om inget annat.

Det här blir kanske ett mer utopiskt blogginlägg, med hur en riktigt bra vecka skulle vara för mig. Men ibland, när livet är snällt med en (men när är det det egentligen?) så ser mina veckor ut ungefär så här.

Måndag

Måndag är en grön dag (ja, även veckodagar har färger). Jag gillar måndagar, det är början på nåt nytt, det är ogrusade förhoppningar och det är nystart. På måndagar bokar jag helst inte in så mycket möten eller liknande, för den bästa måndagen för mig är den då jag får sitta en hel, lång dag ostört i mitt kontor och jobba. Gärna skriva några tusen ord, strukturera upp veckan som kommer, gå igen kalendern och se till att jag är on top of my mejlinkorg. Spoiler alert: jag är aldrig on top of den.

Måndag drar jag gärna över ett par timmar extra i kontoret om det behövs, går en lunchpromenad för att se nåt annat mitt i dan. Kommer hem i skymningen, äter dag 2 av söndagens storkok till middag med Pär, slappar framför tv:n eller läser en bok. Får jag en sån start på veckan brukar det kännas bra.

Tisdag

Tisdagen är blå, mörkt blå. På tisdagskvällar drar jag ordkonst och har körövning, så då brukar jag börja jobba lite senare. Spelar jag in podd sker det också på tisdagar, så tisdagar är en lurig dag att få grepp om arbetsmässigt. Brukar inte få något skrivet då, utan det blir mera administrativa grejer och planering för ordkonsten och andra workshops.

Tisdag är ingen favoritdag på grund av det här, men tisdagskvällar har seglat upp som bra kvällar. Mellan min ordkonstlektion och körövningen fikar jag oftast med Emmi, det är en bra tradition. Sen går vi och sjunger och klockan är halv tio före jag är hemma igen. Fika och körövning är perfekt tisdagskvälls-sysslor, men jag skulle vilja ha en starkare rutin under dagen.

Onsdag

Onsdag är en grå dag, den har knappt nån färg. Onsdagar och torsdagar är dom dagar jag helst har möten på om jag ska på möten, men det kan man ju inte alltid styra över. Onsdag eller torsdag ses jag också gärna på nåt café och jobbar tillsammans med oftast Malin, men ibland också andra gäststjärnor så att säga. Onsdag vill jag gärna bara skriva, inte göra så mycket utöver det, men det låter sig inte alltid göras. Jag tror att jag skulle vilja få in i rutin ett träningspass på onsdag förmiddagar för att liksom liva upp det lite.

Onsdagkvällar går Pär rätt ofta på quiz med sitt quizgäng, så då har jag ensam hemma-tid. Då brukar jag göra precis det jag annars gör, men ensam hemma; läsa nåt, se på nåt, pyssla med nåt. Kanske göra ett nytt storkok.

Torsdag

Torsdag, denna rödgula sörja till dag. Torsdagar och onsdagar är rätt likadana, bara att torsdagar har lite mer udd tycker jag. Det är kontor eller caféjobb som gäller. Ibland nån lunch eller möte, ibland nån workshop. Jag tycker torsdagar är hårda dagar, kräver pannben att ta sig igenom.

Torsdagskvällar är därför idealiska för kafferep med familjen eller vänner. Sjunka in i någon annans soffa, dricka en kaffekopp sent - det är ju ändå fredag imorgon! - , äta en kaka, skvallra. Torsdagar har jag ofta nån idé om att jag ska städa inför helgen, men som vanligt när det gäller mig och städning så ser verkligheten inte alltid ut så.

Fredag

En grön dag igen! En lite ljusare grön, som nyutsprungna björklöv. Som en sval vårkväll är fredagen när den äntligen kommer. Fredag jobbar jag gärna lite kortare och passar på att göra ärenden eller sånt under eftermiddagen. I en perfekt värld är det ärenden som att köpa ett gott bröd och lämna in en bok till bibblan, skynda fram genom den lilla staden meden blomsterkvast under armen, som en romcom-hjältinna. I verkligheten är det oftast mindre glamoröst än så, jag kanske tvättar bilen eller köper nåt onödigt krafs på en svettig loppisrunda.

Min brorson är ofta hos oss nån eftermiddag i veckan och inte sällan har det råkat vara just på fredagar. Då äter vi pasta och varvar ner efter veckan. Är det bara jag och Pär, ja, då brukar vi äta pasta och varva ner efter veckan.

Lördag

Lördag är violett, lila och plommon. Jag älskar verkligen ha att ha tomt i kalendern på helgerna. Lördagsdagar vill jag gärna göra nåt som ger veckan nån slags mervärde. Gå en tur i skogen, göra en loppisrunda eller utflykt nånstans eller vara på torpet. Att dricka kaffe utomhus, oavsett var det utomhuset råkar vara, ser jag som en stor framgång när det kommer till lördagar.

Lördag kväll vill jag dricka vin, gärna i sällskap av några väl valda typer. Eller gå på bio, se en föreställning, kanske dricka det där vinet på lokal? Vem vet. Det är lördag, vad som helst kan hända. Jag sörjer inte heller om det bara är jag och nåt kreativt projekt som firar lördag tillsammans, älskar att försvinna in i nåt sånt.

Söndag

Söndag är iskallt blå, som ett kylskåp. Söndagar vill jag vakna tidigt, tassa upp med Viola och låta Pär och Sylvi ligga kvar. Dricka morgonkaffe framför en film eller ett par avsnitt bra skriven serie. Söndagar vill jag gå en promenad med ett syfte, kanske köpa en ingrediens till nåt. Läsa en bok och prata med en kompis. Nä men ni vet, det absolut vardagliga, jag har så få önskemål utöver det. Har vi träff med bokcirkeln brukar det ske på söndag eftermiddagarna, det är en ypperlig söndagsaktivitet faktiskt.

Till middag gör jag nåt lagom rustikt storkok och röjer upp inför veckan som kommer. Jag är ingen beauty-människa, jag har inga hudvårdsrutiner eller ritualer kring mitt utseende, men om jag tar bort avskavt nagellack så sker det kanske på söndag kväll. Sorterar den rena tvätten i sina lådor, så att jag inte ska behöva gå barrövad till kontoret måndag morgon.

Sen börjar allt om.

I use bits and pieces of others personalities to form my own

Jag har kanske skrivit om det här tidigare, men jag såg nyligen om dokumentären om Kurt Cobain, Montage of heck (finns på Netflix just nu). Kurt Cobain var alltså min största idol i tonåren, eller en av de största i alla fall, som med allt annat har min idoldyrkan varit otroligt intensiv, men ganska snabbt omgående. Alla har de lämnat kvar på ett sätt eller annat, men jag saknar uthålligheten för att bli ett die hard-fan på det där sättet som folk ibland blir: samlar på sig grejer och lär sig allt och gör pilgrimsvandringar. Kanske därför jag aldrig orkat bli religiös. För mycket saker att hålla reda på och med för långa perspektiv.

Som jag tyckte om Kurt. Är man sexton och mår så dåligt som jag gjorde, ja då kan man väl inget annat än gilla Kurt, det är ju ingen ovanlig idol att ha. Han var ju äldre då. En vuxen. En amerikansk, död vuxen förvisso, men ändå, en vuxen. Jag var helt övertygad om att vi skulle ha haft intressanta samtal om vi nånsin hade träffats. Han förstod mig och jag förstod honom. De andra, de förstod honom icke, givetvis. Så är idoldyrkandets lagar.

Jag förstod honom däremot. Jag förstod hans musik och hans hårsvall och hans fru (jag är inte en av dem som hatar Courtney, tvärtom kanske) och hans attityd och kanske framför allt hans dagböcker.

Jag lusläste alla hans utgivna dagböcker, kopierade in fraser och meningar in i min egen, försökte göra om min handstil till att matcha hans mer. Det är också en regel i idoldyrkan: allt som är ditt eget är underlägset din idols, så ock din handstil.

Jag har övergått till min egen handstil numera. Känner ganska sällan ett behov av att modellera om den. Jag överlevde sexton, jag överlevde tjugotvå, jag överlevde 27.

Det är en sorg att åldras om sina ungdomsidoler. Att se på dokumentärer och inte bara slås av genialiteten, för den tycker jag mig se ännu, men också av naiviteten och det oslipade. Av hur smutsigt hårsvallet är, hur bräcklig attityden är. Jag tror fortfarande jag förstår honom, men jag tror inte längre han hade förstått mig.

Dessutom - och det här vill jag knappt erkänna - så verkar han så jävla jobbig. Jag vet en del om vad det är att försöka umgås med nån som mest vill umgås med knark och det finns fan inget jobbigare. Jag förstår honom (LOL att man ändå sitter här och inbillar sig man skulle förstå en främling) men jag blir sur över att han valde nåt annat än vad jag gjorde. Som att vi följdes åt en bit men inte längre. Jag vet inte, det är kanske helt meningslöst att analysera en relation till en idol på det här sättet.

Jag tänker på Therese Bomans bok Andromeda som jag läste för inte alldeles för längesen (den är otrolig, läs den!). I den säger en av huvudpersonerna något i stil med: Jag sprang så ofta ensam genom livet, kanske måste man springa ensam, men med dig kändes det en kort stund som att vi sprang sida vid sida. Helt och hållet ur minnet, så jag gör knappast Bohman rättvisa, har inte boken framför mig. Men det är precis det.

En gång kändes det som att vi sprang sida vid sida, jag och Kurt. Det är kanske det som är idoldyrkan, en trana längst fram i v-formationen att glida bakom.

Sen stannade han, jag fortsatte. Jag köpte lägenhet, hyrde kontor, gjorde matlåda. Blev det lättare eller är man bara envis, svårt att säga. När jag vänder mig kan jag fortfarande se konturerna av honom. Håret är smutsigt, attityden bräcklig och irriterande.

Jag springer vidare, men ska köpa dagböckerna nästa gång jag handlar böcker.

Långsamma må bra-kolhydrater

Så här fem dagar in på det nya året låter 2023 fortfarande som framtiden tycker jag. Vad tror du kommer hända, var tror du vi kommer vara år 2023? Ställde man sig nånsin den frågan som barn? Kanske.

Jag har haft - och har ännu ett par dagar obs obs - jullov. Jag tror inte jag förstod hur otroligt trött jag var före julen förrän nu, när jag, likt den runda och goa lilla gummiboll jag är, har pompat tillbaka. Inte helt kanske, jag har inga marginaler och rör mig lite som man gör på tunn is. Försiktigt, försiktigt. Men jag är i alla fall piggare än då. Ett litet halv-pomp.

Min kompis Isabelle har dubbat det här året till Det Magiska Året. Inte magi som i tarot och sammet har jag fått lära mig, utan magi som i det som händer när man vågar släppa sargen. Tilltro till och respekt för det kreativa. Jag vill också försöka leva efter det, men vi får väl se. Jag må vara en rund gummiboll på sätt och vis, men jag är också en fyrkant utan dess like. Har ju fortfarande inte vant mig vid att affärer har öppet på söndagar.

Jag känner i alla fall en lust att försöka och fylla året med allt det som inte går att köpa. Inte som protest mot affärernas söndagsöppet, men som protest mot mig själv och mina beteenden. Jag är så trött på att köpa.

Ni vet att jag är en stress-shoppare utan impulskontroll och I’m not gonna lie, det är svårt att toppa känslan av ett riktigt bra “fynd”. Enda orsaken till att det här blogginlägget inte är en talad monolog framför kameror i Lyxfällan säsong 56 är väl att min definition av fynd brukar vara i stil med “en pärm gamla recept från Allers som nån samlat på under 80-talet”. Men även det blir till saker och köpbeteenden smittar av sig. Är man gränslös bland recept-pärmarna på loppis är det lätt att bli gränslös när man ligger och scrollar och en JÄTTESMART och ANVÄNDBAR automatiserad potatisskalare kommer emot en i reklamen. Klart jag behöver den, att skala potatis är ju så jobbigt. ett riktigt fynd med andra ord.

I En varg söker sin podd pratade de om trender för 2023 och sa att i år kommer överklassen få tillbaka sina beteenden, medelklassen har inte längre råd med att sitta på lokal och äta dyr sallad stup i kvarten. Överklassen har väl aldrig handlat på en dollarstore, men jag tror det här suget jag känner efter att inte köpa, är en gren av samma trend. En slags syskon-konsekvens av lågkonjuktur och dåliga tider. Personligen ser min ekonomi bättre ut än på länge (tack August), men så pass ängslig och trendkänslig är jag att det ändå känns rätt att inte konsumera just nu.

Lately har det känts som att hela livet är en dollarstore där man går igenom gångarna, utan möjlighet till omvägar, och plockar på sig än det ena, än det andra. Bara saker, saker, saker. Att handla har blivit umgängesform, underhållning, strategi och innehåll. Dessutom, när livet är stressigt och det mesta känns tungt, så är det lätt att inbilla sig att det blir mindre tungt om man bara hade den där automatiserade potatisskalaren. En tung grej som kanske skulle bli lite lättare.

Med risk för att låta som en bäng stundent 1973: jag är sugen på saker som känns på djupet. Fylla livet med långsamma glädje-kolhydrater, såna som mättar länge. Att göra istället för att köpa.

Häromdagen kände jag skrivlust för första gången på mycket, mycket länge. Det var ljuvligt. Givetvis var det lust till att skriva nåt helt annat än vad det står i mina papper att jag ska skriva just nu, men eftersom jag ännu är ledig och allt jag gör är bonus så valde jag att bejaka det och bara skriv. Det blev ett kapitel på en grej det redan finns några kapitel på. PIRR let me tell you. Och det håller i sig, till skillnad från pirret från potatisskalaren.

Från en annan dag, när jag och mitt brorsbarn utflyktade till ett utkikstorn. Def långsamma må bra-kolhydrater.

Underbara Clara skrev bara idag om en grej jag funderat mycket på under hösten. Vad är vila för mig? Jag tror jag har glömt bort vad det är jag mår bra av. Jag har gått i fällan och trott att vila bara är att få ligga still i ett mörkt rum utan att bli störd. Att inte behöva städa. Att inte behöva duscha. Att inte behöva göra nåt. Ibland är det kanske det som är vila, men ibland är det precis motsatsen. Att bara ligga still och skita i hus, hem och hygien är också förvillande likt depression :-)

Så Mitt Magiska År blir väl kanske detta: att försöka komma ihåg och känna igen vad det är jag mår bra av. Göra saker som leder till pirr, sånt som känns på djupet, inte var rädd för att jobba aldrig så lite för lite långsammare må bra-kolhydrater.

Är det inte tröttsamt så säg att ständigt köra av vägen i detta liv? Varje år tänker jag att jag kommit fram till nån nyckel eller sanning och så 6-12 månader senare så står jag där och funderar hur i helvete det blev så här igen. Jaja, tur man är den där runda, goa gummibollen då.

Pomp, pomp, pomp.

Jag blinkade och allt hände

Den här hösten kommer vi nog minnas, skrev jag till Pär en natt när jag låg i en hård lägersäng ute i Pörkenäs. Jag hade svårt att sova, det kändes kvavt i sängen. Ute var det bitande kallt, norrsken på himlen. Jag var orolig.

Sällan vet man vad man kommer minnas förrän i efterhand och kanske den här hösten om några år har smält undan, blivit en höst bland andra. Är det ens rättvist att prata om en höst? Eller när började allt det här? I somras? Förra julen, de där djävulska mellandagarna? Det är i alla fall något ödesmättat med att mitt senaste inlägg här kom för tre månader sen och heter “Sista dagen som 34”. Hela året har varit sinnessjukt, men sen klockan slog 35 har det verkligen levlat upp.

Dagen efter jag messat med Pär nattetid åkte jag till Stockholm, via Åbo. Jag hann svänga in hemma 10 minuter före jag måste åka. I Stockholm var jag 12 timmar. Det blev offentligt att jag blivit Augustnominerad. Jag skakade hand med journalister, med fotografer, men andra författare. Jag satt på toa när det började läcka ut bland vissa att jag var nominerad. Satt i ett litet toabås på Norra Latin och scrollade bland meddelanden. Försökte hinna med. Klockan sex visste alla. Jag drack bubbel på förlaget. Försökte hitta nya svar på varje hur känns det?

Ett par veckor senare ringde min förläggare, igen. Jag var Finlandia-nominerad. When it rains it pours. When it rains it really pours för sent i november vann jag August-priset. Det sjukaste som hänt, utan större konkurrens.

Den här hösten har varit en virvelvind. Jag blinkade och allt hade hänt. Jag har fått känna på höjder som jag aldrig trodde jag kunde, smaka på framgångar vars smak alltid förvånar en. Fått mejl och meddelanden från håll jag inte trodde möjliga. Ska inte klaga på den biten, verkligen inte, men lite överrumplad blir man.

Nästan simultant med de här höjderna har jag stirrat ner i avgrunder, djupare än vad jag kanske sett förr. Avgrunderna har inte alltid varit direkt under mig, men de har nafsat på mitt fotfäste. Gjort mig arg, gjort mig ledsen. Fram för allt gjort mig trött.

Jag har jobbat alldeles för mycket, igen. Jobb är så mycket mer än jobb för mig: det är mitt intresse, det är min tillflykt, det är det roligaste jag har.

Jag har verkligen försökt vara ledig också, kvalitetsledig, till och med rest bort! Var en kort, kort vecka i Barcelona och drack vin och åt skaldjur och kött på det stora hela. Det var ljuvligt.

Blev också tvungen att tvångsvila också en vecka när jag fick corona för andra gången. Själva influensan var som en influensa är, men är fortfarande trött efter det. Tror det värsta är över nu, men i flera veckor efteråt kunde jag börja må akut illa helt hux flux, det höll i sig i några minuter och sen gick det om. Blev kraftigt andfådd av tre trappsteg. Såna saker. Men som sagt, det värsta är över nu.

Jag bokade terapitid för första gången på åtta år i höst. Har gått ett par gånger nu. Jag försöker ta hand om mig själv, för jag har svårt att komma ihåg vem jag är just nu. Vem var jag före allt, före det här året? Vem är jag nu, när året snart är slut? Är det samma människa eller två olika?

Det närmar sig jul och jag håller på att stänga igen året. Har en lunch, ett par möten och en lektion ordkonst kvar. Sen tar jag extralångt jullov. Ska sova, läsa, gå promenader. Tror väl knappast jag hittar nåt tillfredsställande svar på alla frågor, men jag brukar få ganska många bra idéer när jag sover. Så vem vet.

Project Me

Höst! Skolstart! Ett nytt år, så tänker i alla fall jag. Visserligen har årets upplaga av sommaren varit extra prövande, men jag är alltid glad när sommaren börjar ta slut. Älskar att det är svalt i sovrummet när jag går och lägger mig, älskar att frukt- och grönsaksdiskarna är fulla och frodiga i affären, älskar att jag måste ha fram kalendern igen. Får också obändlig lust att återuppfinna mig själv, slipa ner all bullshit och bygga på de bra delarna.

I år mer än nånsin tänker jag att jag måste försöka dokusera på att hitta tillbaka till bra rutiner och till det som får mig att må bra i vardagen. Avsätta äkta tid på att ta hand om mig själv. intressera mig för mig själv igen. Jag har börjat kalla det Project Me.

Jag har ju varit jobbat som projektkoordinator tidigare så jag vet ju vilket märkligt jobb det är och vilken slags diciplin som krävs. Och: hur viktigt det är med en projektplan! Nu har jag inte en konkret projektplan till pappers (än..?) och även om jag hade det så tror jag inte det vore nå jag ville dela med mig av i det här skedet. Men jag är hoppfull, det är jag faktiskt.

Jag har beställt nya parfymprover, för att hitta en ny signaturdoft. Jag prövar en ny frisy, funderar på om det är så här jag ska se ut i höst. Jag skriver listor i mitt huvud, på saker jag tycker om med mig själv. Jag scrollar mitt eget insta-arkiv, tiden före pandemin. Vem var jag då? Har ålagt mig nätshoppingsförbud (minus parfymerna då…) under hösten. Jag har impulshandlat så mycket kläder att jag borde veta att det inte finns nåt plagg som får mig att bli en annan människa. En parfym däremot….! Hehe.

Förra veckan var jag i Helsingfors tre dagar för att jobba, mest med ett ännu lite hemligt projekt. Jag hade det så bra! Dels bara detta: att dricka några öl med dina kollegor och vänner, gå genom en annan stad en kväll. Se hus och människor du inte känner igen. Men mest att bli riktigt hög på jobb. Jag hade glömt hur bra jag mår av att jobba, när det går bra. Hur mycket jag älskar att jobba när man har flow. Det kändes som en bra kick off för Project Me. Sak försöka bära med mig känslan av typ… hopp? Undrar om det var det jag kände. Pirr inför framtiden. Det kanske var det! Pirr inför framtiden, vilken bortglömd känsla.