vemod

Spridda vykort

Jag undrar om jag förstår att det är det här vi pratar om sen hela vintern. Varje år har jag en känsla av att ha missar sommaren; jag skulle vilja ha ett ordentligt startskott så jag vet när den börjar. 

IMAGE.JPG
IMG_8281.JPG
IMAGE.JPG
FullSizeRender.jpg
FullSizeRender.jpg

Men den har väl börjat nu. Vi är väl mitt i den nu. Alla bilder jag tagit de senaste veckorna tyder på det. 

Jag försöker göra sånt som syns på bilderna så ofta som möjligt, men försöker också påminna mig själv om att stanna inne också är okej. Det är också okej att göra ingenting eller för den delen - göra vardag - även sommartid.  

Om 25 dagar får jag semester. Det är mycket sommar kvar före det. 

Se, härligt smyckad jorden står

Jag har varit väldigt trött den här veckan, delvis på grund av pollenböljan och delvis för att jag har svårt att motivera mig i säng när nätterna är lika ljusa som dagarna och allt blommar och lockar. Därför har jag inte riktigt prioriterat det här lilla hörnet på internet heller, utan mest hängt utomhus eller i sängen. I lägenhetens andra rum har jag knappt varit alls och det syns, dammråttorna har mer eller mindre tagit över. 

Far + styvmor har semestrat i Kroatien och vi har varit hund- och bilvakter den här veckan och så klart tagit ut det mesta ur att vara låtsas-bilägare en vecka. Senast igår körde vi runt bygden, åt godis och lyssnade på musik. Jag skrek till varje gång jag såg ett vackert beläget hus och den här tiden på året är det fan svårt att hitta ett som inte är vackert beläget och ser ut som den mest avundsvärda idyll; syren och hägg och brudspirea bäddar in allt och får hjärtat att värka av vemod. 

Över huvudtaget är det nåt med naturen och mig den här tiden på året. Det är inte alls min favorittid, men den är svårslagen i just den här vemodiga skönheten. Allt är så skört och så nytt och hoppfyllt, men samtidigt så förgängligt och påminnande om nåt slags livets kretslopp. Allt kött är hö, allt kött ska dö. 

Det är ju det också, alla de vackraste psalmerna hör ju den här tiden till. Jag är hedning och lär så förbli, men inget fångar det här vemodet jag pratar om som En vänlig grönska och I Denna ljuva sommartid (som rubriken är hämtad från). Eller Den blomstertid nu kommer för den delen. Kanske är det bara ett så djupt inrotat kulturarv att jag inte kan analysera det desto mer, men det får mig att tänka på livet och döden och jag blir både glad och ledsen och allt på ett mjukt, ganska ångestfritt sätt. 

Även om naturen gör allt för att mätta min blomsterlystnad så köpte jag mig en bukett blommor igår eftersom jag var glad veckan var över och det var sommar och skolavslutning. 

Varje år den här tiden får jag lust att läsa Kerstin och jag av Astrid Lindgren, en av hennes allra första böcker. Det är en ganska präktig och käck historia om ett tvillingpar som flyttar ut på landet med sin familj och tar sig an släktens gamla bondgård och så klart förälskar sig i varsin reko typ, men den är söt. Den har varit min mommos och jag värdesätter den högt, jag har inte så många saker kvar från mommo och moffas. Plus att det är en gullig bok, jag älskar ju präktiga och käcka flickböcker, so sue me. 

Trots att Astrid Lindgren sällan levererar unika historier på nåt sätt, så är det ju i de små detaljerna det sitter och tack vare dem man älskar hennes böcker. Tycker om hur hon med så små medel lyckas beskriva precis just den här överväldigande och glada vemodigheten så här års. 

Nästa vecka är kanske det här över. Om inte annat hoppas jag pollenallergin börjar ge med sig.