Böckerna 2021

Hur var bokläsningsåret 2021?

Det var bra! Jag läste mer än jag gjort på 10 år, hela 85 böcker blev det. Det ska sägas att jag läser en hel del ungdomsböcker och poesi och annat som är textfattigt. Och så läser jag snabbt och slarvigt, men jag tänker inte ens be om ursäkt för det, för jag vet inte hur man läser annars. Jag läser liksom en halvsida, en sida i taget, inte ord för ord. Vet inte hur jag ska förklara det. I alla fall, bra statistik från 2021!

Antal lästa romaner under 2021:

Ja, 85 böcker men inte allt har ju varit romaner. Det allra mesta dock är romaner ser jag nu när jag går igenom listan.

Vilka böcker var det?

Hela lista hittar ni här. Det finns också listor elva år tillbaka. Dom med hjärtan efter sig är såna jag tyckt extra mycket om, men jag ifrågasätter det systemet helt, jag litar inte alls på mitt eget omdöme. Många böcker som är utan hjärtan kanske skulle förtjäna ett och många böcker med hjärta förtjänar det icke. Nej vet ni, exakt nu tog jag beslutat att skippa hjärtana 2022.

Vilken månad läste du flest böcker? Vilken månad läste du minst?

Svårt att säga. Kom in i läsandet riktigt ordentligt dan före midsommaren, minns det så väl. sen dess har det suttit i. Men tror nog det mest är en känsla, tror jag läser ungefär lika mycket hela tiden.

En bok du inte läste klart?

Tills alla dör av Diamant Salihu har jag av nån jävla anledning inte lyssnat klart på. Samma sak med Shuggie Bain av Douglas Stuart. Det säger inget om den böckerna, det är nog bara att något annat kom emellan. Annars har jag faktiskt läst klart allt jag påbörjat i år tror jag. Men med det sagt så ligger ett par böcker kvar på nattduksbordet från tidigare år och hoppas på att deras tid ska komma.

Några oerhört bra noveller?

Läste knappt en enda novell! Mycket kortromaner som jag tyckte om och Elizabeth Strouts Mitt namn är Lucy Barton och Vad som helst kan hända är liksom inte noveller, men vissa passager kunde kanske läsas som noveller. Och Nigel Slaters självbiografiska Toast:The story of a boys hunger med korta essäer utgående från olika maträtter var ljuvlig. Det räknas ju nästan som noveller.

En ny genre för året?

Ingen egentligen, men jag gjorde en sak av att läsa sånt som gör mig lite rädd. Jag läste en bok på finska (har just läst en annan!), Sivuhenkilö av Saara Turunen och så läste jag en hel del poesi och lät mig både tröstas och utmanas av insikten att det inte behöver vara svårare än vad man gör det.

Några omläsningar?

Jag har inte antecknat nåt, men jag är ganska säker på att jag läste nån Astrid Lindgren i våras, som jag brukar. Kerstin och jag en gång i året, det är lite tradition. Men vet att jag inte lsäte en enda Lotta-bok, det som annars också brukar höra till. Men det kanske är dags snart igen.

En bok som fick dig att gråta?

Jag gråter faktiskt sällan till böcker, vilket egentligen är konstigt, för jag är väldigt gråtmild annars. Men jag vet att i mellandagarna när jag inte mådde så bra läste jag Inger Christensens Brev i april och kände mig märkligt tröstad på ett lite rörande sätt.

En bok som fick dig att skratta?

Samma sak här, skrattar sällan till böcker. Jag kan liksom tänka i huvudet “det här var ju roligt” eller “oj så sorgligt”, men känslorna når inte ansiktet och musklerna där. Kanske för att jag läser så snabbt. Men Halva Malmö består av killar som dumpat mig av Amanda Romare var ju KUL, det tyckte väl alla.

En bok som fick dig att vilja skriva?

Pengar på fickan av Asta Olivia Nordenhof. Har tänkt så himla mycket på den sen jag läste den.

Fint läsminne från 2021:

Alla bokcirkelsträffar som kunde bli av. Jag minns speciellt den vi hade i april hemmos hos Sofie. Det var första gången på länge vi kunde ses, folk hade börjat få vaccin, vi satt i den inglasade verandan med värmelampor och frös nästan inte alls. Det var smältvatten på vägarna och vi hade läst Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò. Tror det kändes hoppfullt.

Bästa läsplats 2021?

Det bästa är ju när man bara är så uppslukad av boken man läser att det inte spelar så stor roll hur man ligger eller sitter. Jag rör på mig ganska mycket när jag läser, i soffan eller sängen. Benen i vädret, på mage, på rygg, ihopkringlad, sitta rakt upp, ligga på osv osv. Men med blicken fixerad i boken. Och så kommer Pär och säger “hördu, nu vill jag lägga mig här” och man vaknar upp och inser att man typ står på hans huvudkudde eller nåt sånt. Då är det en bra bok.

I vilken form läste du böcker 2021?

52 fysiska böcker, 25 ljudböcker och sex hela e-böcker. Det bästa är ju så klart Boken, men eftersom jag kräver konstant underhållning är ljudboken jättebra till promenader, städning och dylikt. Ni vet ju. E-boken är egentligen bara ett format jag tar till när jag inte kan sova men vill hålla lampan stängd. Eller om jag är jättejättesugen på en bok och inte orkar vänta på att köpa fysiska boken. Eller av nån annan anledning har bråttom att läsa klart boken.

En ny författarupptäckt?

Många, ingen som direkt står ut.

Vilken ljudbok lyssnade du på med störst behållning?

Haha okej, bered er på okreddigaste tipset på denna lsita. I höstas sträcklyssnade jag på en serie böcker, Prästdöttrarna av Maria Gustavsdotter när jag stickade. Var besatt av de här böckerna och levde mig verkligen in i 1600-talet, när de utspelar sig. Det är verkligen såpopera, men i bokformat, men vet ni, det var så lustfyllt att hänga med.

En bok du köpte men aldrig läste?

Karin Smirnoffs Sockerormen till exempel. Eller Ya Gyasis nya som jag inte orkar googla fram namnet på. Köpte mycket, samtidigt som jag började låna mycket från bibblan igen. Mycket av det som känns livsviktigt att låna/köpa lämnar ju trots allt oläst.

En bok med bra driv:

Station Eleven av Emily St John Mandel. GUD vilken berättelse. Också så märklgit trösterikt att läsa om en postpandemisk och apokalyptisk värld i dessa tider. Hoppingivande, tankeväckande, skrämmande. Verkligen 10/10.

En bok som är en resa:

Läste två historiska romaner som utspelar sig i England för länge sen. Först och främst Hamnet av Maggie O’Farrell som handlar om Shakespeare och hans familj - alltså, löst baserat på osv. Sen Matrix av Lauren Groff, en historia som också utgår från en verklig historisk person, men ändå helt fiktiv om nunnebossen och poeten Marie de France. Det de här båda böckerna hade gemensamt är förmågan att göra även det historiska så tidlöst. Även om det utspelade sig i ett kloster på 1100-talet eller i en liten stad på 1500-talet så är det mellanmänskliga samma sak. Kärleken, avundsjukan, åtrån, girigheten och längtan är det samma, oavsett de yttre omständigheterna. Finns det inte en stor tröst i det?

En bok du läste men inte minns mycket av:

Inne i spegelsalen av Liv Strömquist. Älskar i regel det hon gör, men av nån anledning var jag på en plats där det inte gick in något i mig när jag läste den. Ska nog läsa om så småningom.

Vilka var de bästa böckerna du läste 2020?:

Tror jag har nämnt många av dem redan i tidigare frågor, orkar inte rada upp dem igen.

Och om du måste välja en?

Skugga och svalka av Quynh Tran.

Hur tänker du kring läsningen 2022?

Vill dels läsa “svårare”, sånt som öppnar upp nya rum och utmanar och tränar hjärnklumpen. Dels lättare, lustfylldare, njutningsstyrt. Vill läsa allt och aldrig ha dåligt samvete. Varken för det jag inte läser eller det jag läser.

Boklista snodd av McFlorry (varsågod för smeknamn).

Text och sömn

Jag läser ganska mycket just nu. Har försökt plocka upp en poesisamling eller nån prosalyrik varje gång jag är på bibblan. Utmana läsögona lite, anstränga mig lite för vissa texter. Samtidigt som jag försöker sluta ha dåligt samvete de gånger jag sträcker mig efter det lätta, när jag bara vill vara i en historia, när jag vill glömma. Det finns få saker jag tycker så mycket om som en bra roman. Håller på att lyssna på Matrix av Lauren Groff just nu, den är ljuvlig. Matig och spröd samtidigt, som en småkaka.

Igår var det sista kurshelgen för skrivkursen jag och Linn dragit i år. Ett efterlängtat avslut, nåt annat ska jag inte påstå. Men också vemodigt så klart, en skrivargrupp är aldrig så sammansvetsad och bra som när det är dags att sluta. Så klart, så det är ju det alltid.

Igår kväll skrev jag något som kanske är ett första kapitel på något. Kunde inget annat, det kom över mig och kändes viktigare än allt. Klassiskt. Har nämligen tre andra projekt jag borde slutföra först. Men den här historien, eller början till historien kom till mig när jag nästan sov, nästan som en dröm det också. Blev tvungen att skriva ner det på telefonens anteckningar. Vet inte om det nånsin kommer användas eller om jag ens kommer ihåg det om en vecka. Men för ett ögonblick kom jag ihåg hur det kan vara när det är som bäst. När det faktiskt bara kommer över en.

Har överhuvudtaget drömt mycket och vrickat de senaste nätterna. Hade/gjorde/led av? en sömnparalys i natt, kan fortfarande känna hur det kändes i kinderna när jag försökte ropa på Pär, försökte rymma från kroppsfängelset, försökte väcka kroppen. Blev som vanligt förvånad när jag till slut kunde röra högerhanden och skuggorna vid fotändan sängen lättade.

Man ser aldrig mönstren när man är mitt i dem.

Morgonsidorna

Jag läser som bäst Julia Camerons Lev kreativt, en slags (förvisso klassisk men ändå) självhjälpsbok i konsten att “utveckla ditt skapande jag”. Jag skulle inte ha kommit på att se till den här boken om jag inte fått tips om den av personer som jag litar på och som vanligtvis inte brukar omge sig med självhjälpsböcker. Den har stått i bokhyllan sen bokrean i vintras, men idag plockade jag upp den. I brist på annat kanske, men också för att jag IGEN EN GÅNG DÅ känner att jag kommit till nån slags blockering i mitt jävla skapande.

Jag har bara läst kanske hundra sidor hittills, men det är inte bråttom, tvärtom. Boken är upplagd som en tolv veckors kurs med uppgifter, vilket lugnar mig eftersom en konkret approach till själsliga bekymmer har den effekten på mig. Sen läser jag att första uppgiften är affirmationer och då försvinner lugnet.

Kanske är det för att jag en gång i livet redan överdoserat på linnebyxor, mönstrade tunikor, dreads och “örtiga” parfymer och rökelser som jag reser ragg vid allt som ens närmar sig nån slags flum. I alla fall, ajg har bestämt mig för att gå emot alla mina ryggradsinstinkter och försöka göra den här 12veckors-grejen. Mycket av det Cameron pratar om i inledningen är också sånt som jag redan gör eller gjort eller lär ut i mina kurser, utan att egentligen veta varför.

Till exempel har ju den här bloggen många gånger fått agera som en slags avstjälpningsplats för mina morgonsidor, ett verktyg Cameron kompromisslöst förodrar. Morgonsidorna är tre sidor handskriven, oredigerad, tankedriven text man ska stjälpa ur sig varje morgon. Det är samma slags mekanism bakom dom som det är när vi flödesskriver i början på varje skrivkurs och workshop jag håller eller hållit. Känslan av att man måste skriva sig igenom något för att komma fram till det man ska fram till. Jag skriver om det här också.

Att jag och Julie Cameron har oberoende av varandra presenterat samma slags upplägg, under olika namn och med lite andra praktiska utformningar får mig att känna två saker. Dels som att jag kan vara ganska trygg i att jag har en naturlig fallenhet för kreativitet. Dels att jag är fullkomligt, totalt, otroligt jävla o-unik.

One of them days

Här har det två gånger nu stått ett långt inlägg om att ha mensvärk idag versus när jag var tonåring och båda gångerna har jag lyckats radera texten av nån satans jävla märklig orsak och eftersom en av poängerna med hela skiten var att jag idag blivit bättre på att tassa på tå runt mig själv såna här dagar, så tänker jag fan inte skriva det en tredje gång.

Det var i alla fall inget nytt, men det ledde fram till det här lilla provet ur det jag sitter och redigerar nu, Vi ska ju bara cykla förbi. FAN TA DETTA.

Hemma kryper jag ner i sängen. Min mensvärk kryper ner i benen och i ryggen och jag mår illa. Mamma kommer med värktabletter och värmedyna och efter vad som känns som en evighet somnar jag. 
När jag vaknar har jag fjorton nya meddelanden av Malin. Det är inget ovanligt, hon brukar skriva tills jag svarar. 
”Jag har kommit på vad vi ska göra på morgonsamlingen!” står det i det första. De andra är bara olika former av ”hallååå?”, ”hoho” och ”skit i det då!!!!”. 
”Jag sov”, skriver jag. Mensvärken är borta, men jag känner mig överkörd. Värktabletterna ger mig magknip. 
”Skärp dig, det är ju lördag kväll” får jag till svar, trots att ingen av oss har några planer alls. 
”Vad ska vi göra på morgonsamlingen?” 
”Om du kommer till lekparken berättar jag.” 
”Jag orkar inte.” Det är inte en överdrift, jag vill bara ligga kvar i sängen. 
”Du suger” svarar Malin och jag skickar ett fuck you-finger tillbaka. 

Sen lägger jag mig igen. 

Har ingen lust att skriva nån JA JAG HAR MENS HURSÅ?!-bok för det känns lite gjort, men för mig var mensvärken en sån ständig följeslagare i tonåren. Det är så att jag kan känna skoltoaletternas kalla kakel och lukten av städgrejer och billig tvål när jag har mensvärk, än idag. Ändå läste jag aldrig om det, enda gångerna mens nämndes var när någon längtade efter den och kände sig viktig och kvinnlig när de äntligen fick den. Klen tröst när man ligger och vill dö på en skoltoa.

Rasande läsande, mediokra skrivande

Jag hade som plan att skriva mycket i sommar. Inte jobba annars, men skriva. Kanske sitta i torpet när regnet öser ner. Nu öste inte regnet ner speciellt mycket och jag har en gnagande känsla av att vi varit alldeles för lite på torpet, det är väl så när man har två hem, ett av dem är dömt att alltid förfalla.

Skrivandet har också förfallit, jag har inte tecknat mer än ett par rader på en Maggan-berättelse. Cyklarna, eller Vi ska ju bara cykla förbi som den officiellt heter nu för tiden har jag inte öppnat alls, trots att jag vet precis vad jag behöver redigera och jag vet precis att vi har manusmöte om ett par veckor. Jag har bara inte orkat. Varje dag jag inte skrivit har jag tröstat mig med att jag i alla fall har läst.

Jag har i alla fall läst, mycket! Det hela började på tåget hem från Peppe och Magnus middag i Helsingfors.. Jag hade tillåtit mig själv köpa allt jag ville ha på Akademen ett par timmar före vi satte oss på tåget. Där, svalkad av tågvagnens AC och med ingen som krävde något av mig öppnade jag första bästa pocketen jag köpte och började läsa. Läste ut den före vi var i Bennäs (det var Lyra Kolis I tiden).

Sen följde ett läsandets raseri, det var ljuvligt. I flera veckor efteråt låg jag timtal i sträck flera gånger i veckan, bockade av romaner som stått och väntat på att läsas i många månader redan. Pär sa till och med att jag hade inspirerat honom och satte sig med en bok på balkongen han med. Det var fint. Min skärmtid gick ner avsevärt.

Raseriet är över, men jag försöker hålla kvar i läsglädjen, inte låta mig själv glömma bort hur skönt det är att sjunka ner i en bok, verkligen sjunka. Just nu läser jag Hanna Hellqvists samlade kåserier från ett par år tillbaka. Pär har recenserat den nån gång och i marginalerna står snabba bläckanteckningar. “Fint om vansinne inom sig”, “bokcirkel”, “vem får vara med?”. Jag är på 2009 nu, Hanna skriver mycket om sin pappa. Samtidigt ser jag på hennes instagram ett minnesinlägg över pappan, hur hon saknar honom. Jag räknar framåt. Det är ett par år till i krönikor.

Det bästa jag läste i sommar var nog Quynhs bok Skugga och svalka, vi fick ett förhandsexemplar. Pär läste den direkt efter mig. Ja det här var ju som man hade kunnat räkna ut, muttrade han när han var klar. Jo, jag vet, suckade jag. Sen gick vi runt och muttrade och suckade över vårt egna mediokra skrivande i flera dagar, försökte vara enbart glada för vår förbannat talangfulla kompis skull. Oavsett hur avundsjuka jag och Pär är ska ni läsa boken när den kommer ut. Den var som sagt bäst i sommar.

Och nu; nu ska jag öppna mitt eget mediokra skrivande igen. Försöka hinna utan att behöva be om uppskov på deadlinen. (hej hej förläggarna)

Att läsa, Att skriva

Jag läste Marguerite Duras Att skriva nyss. Den är säkert genial, men jag hade huvudet på annat håll. Det mesta strömmade förbi mig utan att överhuvudtaget gör något avtryck, bara några stycken och meningar kom upp till ytan och blev tydliga, som fiskar under en brygga. Den var i alla fall så pass kort att den gav tillfredsställelsen av att lägga till en bok på listan över lästa.

Dessutom vet jag inte om jag håller med Duras när hon skriver om den ensamma författaren och att ensamhet är en nödvändighet. På något plan, kanske, men jag aktar mig noga för att göra några som helst statements som ens antyder att jag tycker att jag själv är unik. Jag är inte unik. Men jag är heller inte Duras, så det var säkert sant för henne.

Generellt är jag ambivalent inför böcker om skrivande. Jag kan inte skaka av mig känslan av att bara är ett sätt att skjuta upp själva skrivandet. Jag är väl kanske aldrig varit tillräckliigt intresserad av filosofi kanske. Ointresserad av det filosofiska, obegåvad inom det praktiska, det är min lott det.

Jag fortsätter köpa dem, fortsätter läsa dem, fortsätter hoppas att en av dem nån dag ska vara byggstenen som får mig att resa mig över medelmåttorna. Kanske låter mig uppleva den där nödvändiga ensamheten, om det nu ska vara så.

Två kilometer

Det är ungefär hur långt jag går på mina lunchpromenader. Det är inte långt, men det är något. Ni måste förstå att jag går väldigt långsamt. Så klart för att jag är ett berg som trippar fram på korta ben, men också för att jag går som ett barn när jag är ute. Pär och jag går aldrig promenader tillsammans, han marscherar fram som att han ska invadera ett grannland och jag kommer efter, dumstirrande med öppen mun och släpande steg. Oftast slutar det med att jag blir sur för att han kan gå fjorton kvarter utan att ens se tillbaka om jag är med längre. Och han blir stressad på att han måste vänta på mig. RIP tanken på romantisk promenad.

Blev därför väldigt glad när jag hörde ett samtal på Clubhouse i fredags, där det pratades lite om att man kanske måste bete sig som ett litet barn på promenad ibland för att vara öppen för de där nya idéerna.. Exemplet var att om ett barn ser ett klistermärke på en lyktstolpe vill barnet oftast stå och peta på klistermärket i tio minuter före man går vidare. Nu vill jag inte skryta, men lite så är jag. Funderar väldigt mycket, sparkar till en sten, blir glad av en bra pinne. Måste dra fingrarna längs med ett galler om tillfälle erbjuds. Så två kilometer är ungefär så långt jag hinner på min lunch.

Kan dock inte säga att jag fick en enda idé idag. Vet inte ens om jag hade en enda tanke. Men det kan ju vara skönt det med.

Pausa och skjuta upp

Idag beslöt jag mig för att inte fortsätta lyssna på Ödeläggaren, jag orkar inte. Den börjar gnaga på mig och la sig som ett lock på min läsglädje. Vet inte om det är för att den är så välskriven eller motsatsen, men jag kan inte skaka av mig ödeläggaren i Ödeläggaren, jag blir matt bara jag tänker på det. Det är kanske meningen.

Jag ger mycket sällan, för att inte säga aldrig upp med en bok. I alla fall inte uttalat, visst lämnas böcker vind för våg men alltid med ett outalat löfte om att jag nog ska plocka upp dem igen när tiden är inne. Tiden har hittills aldrig blivit inne, men hoppet lever vidare. Olga Tokarczuks Jakobsböckerna ligger som en permanent installation på mitt nattduksbord sen över ett år tillbaka. Jag har inte slutat läsa den, jag bara pausar. Jag har inte avslutat Ödeläggaren ännu officiellt heller, men lättnaden i att ens ta beslutet att pausa var enorm.

På tal om böcker och tid, Cyklarna kommer ut våren 2022 istället för hösten 2021. Det låter kanske som dåliga nyheter, men det handlar om goda nyheter, så jag sörjer inte. Även om den mentala omställningen for some reason framkallar lite stress. Jag vet inte ens varför, det är ganska vanligt att böcker skjuts på och skjuts fram, men det är bara den här krypande stelheten jag bär på. Jag får ont i nacken av att sova med en annan kudde en vanligt, jag får ont i stressen av att behöva skriva ett nytt datum i kalendern. Men jag klagar inte. Tvärtom, jag jobbar ju på att lära mig leva lite mindre stelt.

Därför tog jag också en lunchpromenad idag. Solen värmde för första gången. Det föll snö ur ett träd som sträckte sina grenar över gångbanan. Rakt på mig. Jag skrattade lite, som en kvinna i en reklam.

Sen gick jag in till kontoret igen och skrev nya datum i kalendern. Masserade nacken lite.

Hatet

Jag bestämde igår att använda mig av alla mina frustrationer och se om jag kan göra det till nån slags bok. Jag har svårt att tänka på annat just nu, så jag kan lika gärna försöka göra något konstruktivt av det. Ignorerade mina andra halvfärdiga projekt, öppnade ett nytt dokument i Scrivener, döpte det till Hatet och började skriva. Det gick bra, skrev 1500 ord utan att ens tänka. Bara lät det komma, allt det där som sjuder i mig som jag vanligtvis inte vill ge utlopp för. Förlade händelseförloppet och känsloströmmen i gymnasiemiljö för att vara på den säkra sidan. Som en förklaring till alla eventuella barnsligheter. Hittade på en antagonist till min huvudperson, en fiktiv galjongsfigur för allt som är piss i livet ibland. Det var jättekul, men jag kommer nog aldrig kunna använda det till något. Huvudpersonen, jaget, framstår allt för osympatisk.

Så oväntat.

Lyxlirarn

Fick mina ögonbryn färgade och formade idag. Efter det gick jag och åt lunch på stan, mycket sallad. En smoothie. Kändes som att jag för några timmar levde det liv jag misstänker folk tror att jag gör alltid. Sanningen är den att det här är första gången på åtta år jag besöker en skönhetssalong, i nåt syfte alls, och smoothies glömmer jag bort att existerar mellan varven. De tillhör ett lyx-lager av livet jag sällan besöker. Ni vet. Skönhetssalonger, smoothies, vita grovstickade filtar, välmående gröna växter, diskreta men effektiva filter på Instagram.

Det har verkligen varit en lyxlirarvecka för mig den här veckan (inte helt utan jobb så klart, en sån vecka existerar inte) men det tänker jag inte be om ursäkt för (eller var det just det jag gjorde i en parentes?). Resten av januari försvann i ett stressigt jobbmoln och luften gick ur mig lite efter att jag hade lämnat in manuset igen i söndags. Men nu känner jag mig lite återhämtad och laddad. Började kanske skriva på nåt nytt igår, jag vet inte. Jinxar inget!!!!!

Quynh skrev igår att jag var en maskin, angående min utgivningstakt. Jag svarade att om man nöjer sig med att vara en medelmåtta så är det inte svårt att ge ut en bok i året. Det var ett onödigt ödmjukt svar, jag nöjer mig inte alls (alltid), men det känns ibland som att jag inte utnyttjar hela min potential. Jag tycker helt ärligt inte att jag har en snabb takt på, jag tycker oftast att jag bara fördriver tiden. Jag vet att det inte är sant, jag har jobbat jättemycket de senaste åren, det vet jag ju. Men ändå. Gör jag faktiskt mitt bästa? Hur vet man vad som är ens bästa? Tänk om det här är mitt bästa? I couldn’t help but wonder osv.

Nu ska jag flytta ner mig från lyxlirarlagret i livet och sänka ner mig till mitt vanliga, ganska dammiga liv och dra lite ordkonst för ett gäng tonåringar före jag tar helg.