Fuck din självgodhet och ytlighet maskerad till välgörenhet och humanism.Fuck din jävla omogenhet som hindrar dig från att förklara, än mindre ursäkta. Fuck dina issues som inte har nåt alls med mig att göra.
Ville bara få det sagt. Sådee annos ba.
Ni som inte förstår det här, ni missar ingenting. Jag vill bara ventilera på en lagom offentlig plats.
Vår är en grym årstid. Så mycket ska tvingas vakna och så mycket skuffas fram i solskenet som man inte alltid är beredd på. Det gör som bekant fittigt ont när knoppar brister. Sen avslutas en massa också. Den här våren har varit präglad av avslut mest för min del. LittSkap slutade efter två år. Ett planerat avslut förstås, men ändå. En sån märklig tomhet. LittSkaps bästa egenskap har varit att det givit mig ett sammanhang, en orsak för och en struktur till mitt skrivande. Jag känner mig lite lost nu, vet inte riktigt vart jag ska, hur jag ska, vem jag ska. Sen är skrivande ett ganska flummigt begrepp för vissa och att hänvisa till att man går en UTBILDNING har hjälpt många gånger för att förklara vad man sysslar med.
Jag minns hur rädd jag var i början, när jag skulle börja LittSkap. Hur rädd jag var för att vara i Åbo, som bara var förknippat med dåliga tider och ångest. Hur rädd jag var att inte prestera och hur rädd jag var att inte passa in. Det låter som jag skulle börja högstadiet, men så kändes det. Hade det inte varit för Malin, som jag kände från innan, skulle jag säkert ha fegat ut.
Sen visade ju det sig att Littskap var bomullssnällt (inte för att det inte bjöd på utmaningar men ni fattar) och Åbo bara en stad bland andra och alla mina studiekompisar blev liksom kompisar, på riktigt.
Och nu är jag lika rädd igen. Nu ska jag liksom skriva på egen hand. O_O.
--
Sen så betyder våren också att en massa folk ur ens liv försvinner. Folk som studerat här och är klara och lämnar Jeppis. Folk man blivit van att ha till hands. Folk som blivit nära vänner. Folk man umgåtts dagligen med i ett halvår. Och så sitter man där och lyssnar på Till dom ensamma på repeat och snorar i kattpälsen fast ett hej då idag inte behöver betyda så mycket mer än ett vi ses, för idag har vi Facebook och Snapchat och Instagram och dessutom lågprisbolag som flyger dig nästan vart som helst för en struntsumma. Men ändå. Ett hej då är ett hej då.
Och när barnkörerna börjar sjunga Den blomstertid nu kommer vill mitt hjärta brista. För blomstertiden kommer med en sån väldig fart och plötsligt är inget som förr förutom jag själv som står som en allt mer vågbruten brygga i allt forsande vatten. Allt kött är hö och blomstren dö och det enda man kan göra är väl att stå kvar och försöka komma ihåg det fina med förändring också. Ett slut är alltid en början och vice versa.
Om en vecka har jag min första semestervecka och hittills har det knappt varit plusgrader. Det är så man vill gråta.
Vår är en grym årstid. Så mycket ska tvingas vakna och så mycket skuffas fram i solskenet som man inte alltid är beredd på. Det gör som bekant fittigt ont när knoppar brister. Sen avslutas en massa också. Den här våren har varit präglad av avslut mest för min del. LittSkap slutade efter två år. Ett planerat avslut förstås, men ändå. En sån märklig tomhet. LittSkaps bästa egenskap har varit att det givit mig ett sammanhang, en orsak för och en struktur till mitt skrivande. Jag känner mig lite lost nu, vet inte riktigt vart jag ska, hur jag ska, vem jag ska. Sen är skrivande ett ganska flummigt begrepp för vissa och att hänvisa till att man går en UTBILDNING har hjälpt många gånger för att förklara vad man sysslar med.
Jag minns hur rädd jag var i början, när jag skulle börja LittSkap. Hur rädd jag var för att vara i Åbo, som bara var förknippat med dåliga tider och ångest. Hur rädd jag var att inte prestera och hur rädd jag var att inte passa in. Det låter som jag skulle börja högstadiet, men så kändes det. Hade det inte varit för Malin, som jag kände från innan, skulle jag säkert ha fegat ut.
Sen visade ju det sig att Littskap var bomullssnällt (inte för att det inte bjöd på utmaningar men ni fattar) och Åbo bara en stad bland andra och alla mina studiekompisar blev liksom kompisar, på riktigt.
Och nu är jag lika rädd igen. Nu ska jag liksom skriva på egen hand. O_O.
--
Sen så betyder våren också att en massa folk ur ens liv försvinner. Folk som studerat här och är klara och lämnar Jeppis. Folk man blivit van att ha till hands. Folk som blivit nära vänner. Folk man umgåtts dagligen med i ett halvår. Och så sitter man där och lyssnar på Till dom ensamma på repeat och snorar i kattpälsen fast ett hej då idag inte behöver betyda så mycket mer än ett vi ses, för idag har vi Facebook och Snapchat och Instagram och dessutom lågprisbolag som flyger dig nästan vart som helst för en struntsumma. Men ändå. Ett hej då är ett hej då.
Och när barnkörerna börjar sjunga Den blomstertid nu kommer vill mitt hjärta brista. För blomstertiden kommer med en sån väldig fart och plötsligt är inget som förr förutom jag själv som står som en allt mer vågbruten brygga i allt forsande vatten. Allt kött är hö och blomstren dö och det enda man kan göra är väl att stå kvar och försöka komma ihåg det fina med förändring också. Ett slut är alltid en början och vice versa.
Om en vecka har jag min första semestervecka och hittills har det knappt varit plusgrader. Det är så man vill gråta.
Så har det plötsligt gått två månader utan ett livstecken här på bloggen. Var det meningen? Nej, inte direkt, men jag har väl fallit ur bloggrutinen. Förr hade jag det i ryggraden, "det här ska jag blogga om" och så, men jag vet inte vad som har hänt det senaste året, bloggen är inte något jag tänker på dagligen längre. Eller ens varje vecka. Men jag ser mig fortfarande som en bloggande människa. För jag har ju liksom alltid bloggat, allt från pinsamma Lunardagböcker via min ännu pinsammare första blogg och till Blejk,fejt och fab-storhetstiden, när jag plötsligt började ha rätt så många läsare. Bloggen är också på det sättet ett så bra prestationslöst (i bästa fall) sätt att skriva också. Jag har lekt ett par gånger med tanken, under det här året att bara skita i det, sluta blogga. Ingen dör av att jag inte bloggar. Det kunde ju vara skönt det med. Men jag kan inte förmå mig att göra det heller.
Och så är det en liten röst i mig som också viskar om att man nu om någonsin måste visa att det finns en opposition och ett alternativ. Min blogg har aldrig varit speciellt politisk och jag har heller inte någon framtidsvision om att den ska bli det heller, men jag tänker att i det här samhällsklimatet som råder kan man vara politisk genom att bara existera. Eller nåt, jag vet inte. Kanske är min framtidsvision ändå att bli lite mer vass och tydlig med vad jag tycker och tänker. För efter att först ha blivit nedslagen i skorna över valresultatet och sen regeringen och allt skit som bara fortsätter, så kom jag på en sak. Vi måste skrika högre, vi måste skrika längre. Så kanske jag börjar skrika lite mer i alla fall.
Hur som helst är jag nog inte riktigt färdig med bloggandet ännu. Vet bara inte hur jag ska komma in i rutinen igen. Men det är väl bara att göra't.
Så har det plötsligt gått två månader utan ett livstecken här på bloggen. Var det meningen? Nej, inte direkt, men jag har väl fallit ur bloggrutinen. Förr hade jag det i ryggraden, "det här ska jag blogga om" och så, men jag vet inte vad som har hänt det senaste året, bloggen är inte något jag tänker på dagligen längre. Eller ens varje vecka. Men jag ser mig fortfarande som en bloggande människa. För jag har ju liksom alltid bloggat, allt från pinsamma Lunardagböcker via min ännu pinsammare första blogg och till Blejk,fejt och fab-storhetstiden, när jag plötsligt började ha rätt så många läsare. Bloggen är också på det sättet ett så bra prestationslöst (i bästa fall) sätt att skriva också. Jag har lekt ett par gånger med tanken, under det här året att bara skita i det, sluta blogga. Ingen dör av att jag inte bloggar. Det kunde ju vara skönt det med. Men jag kan inte förmå mig att göra det heller.
Och så är det en liten röst i mig som också viskar om att man nu om någonsin måste visa att det finns en opposition och ett alternativ. Min blogg har aldrig varit speciellt politisk och jag har heller inte någon framtidsvision om att den ska bli det heller, men jag tänker att i det här samhällsklimatet som råder kan man vara politisk genom att bara existera. Eller nåt, jag vet inte. Kanske är min framtidsvision ändå att bli lite mer vass och tydlig med vad jag tycker och tänker. För efter att först ha blivit nedslagen i skorna över valresultatet och sen regeringen och allt skit som bara fortsätter, så kom jag på en sak. Vi måste skrika högre, vi måste skrika längre. Så kanske jag börjar skrika lite mer i alla fall.
Hur som helst är jag nog inte riktigt färdig med bloggandet ännu. Vet bara inte hur jag ska komma in i rutinen igen. Men det är väl bara att göra't.
Mitt liv är som det alltid är, men här kommer en hoper tips med saker jag tycker om just nu: https://www.youtube.com/watch?v=_vQk9dvmkoE
Sabina Dmumba. Har tipsat om henne tidigare, men hennes musik är så exakt up my alley att jag måste tipsa igen. Längtar till första skivan. Annars har jag lyssnat ganska mycket på Alabama Shakes nya låtar, Jonathan Johanssons nya, Jamie XX, Bobby Schmurda, thestand4rd och gamla klassiker som Mariah Careys Music box.
P1 dokumentären Bibliotekarien. Dokumentärer i podcast-format är min nya drog och älskar att jag har morgonskifte den här veckan för då kan jag städa och fixa inför att vi öppnar med podcast i hörlurarna. Är också så tacksamt med ett medium som bara tar upp ett sinne, så man kan göra annat samtidigt. MVH har aldrig tillräckligt många timmar på dygnet. Hur som helst, P1 har massor av dokumentärer tillgängliga och Bibliotekarien är min favorit so far. Som om Dan Brown hade regisserat verkligheten lite (vilket kanske inte är så säljande slogan men ni fattar). Lyssnar också gärna på Stil i P1, modenörderi när det är som bäst.
<- liten bild, men stor grej!
Min kompis Martina Moliis-Mellberg (älskar när man sådär casually kan skryta på det där sättet, "min kompis...") kommer ut med sin bok A nu i april. Köp den till exempel här, eller stöd en lokal bokhandel. När jag fick andra pris i Arvid Mörne för ett par år sen så vann Martina, för andra gången i rad. Sen dess kan man inte delta mer än en gång om man fått pengapris. Ni fattar, hon är så bra så man måste ändra regler pga henne.
Äh, jag vet inte. Kommer inte på nåt annat, fast jag kände att jag hade massor att tipsa om. Kollar inte på TV typ nånsin, har inte läst en skönlitterär bok på idk when - JA OKEJ Athena Farrokzhads Vitsvit, sjukt bra, läs den nu - och browsar sällan internätet nu för tiden, så ja.
Men idag gjorde jag en befriande sak - jag hoppade av genusvetenskapen. Det suger förstås också, för kursen var sjukt bra och lärorik och jag vill verkligen gå den, MEN jag har helt enkelt inte den tid och energi den kräver. Vill heller inte göra något halvhjärtat, speciellt inte något jag verkligen brinner för. Tänker jag ska gå den när jag har den tiden och energin igen. Det är inte heller hälsosamt att ha ångest varje kväll för att du (jag) ligger och tänker på hur jag ska hinna eller orka. Så det kan ju vara ett tips; ibland är det bra att hoppa av saker fast du gillar dem, det kommer nya tåg. När jag sen studerar genusvetenskap igen vill jag kunna koncentrera mig på det helhjärtat. Amen.
För övrigt har jag bara två katter igen. Trean fick flytta hem igen till sin biologiska familj, för det funkade inte med tre katter i en liten lägenhet (ni ba, told you so) och all tre katterna började må dåligt. Det var ett hemskt beslut och jag har gråtit över Trean en hel del, men jag vet att hon har ett bättre hem nu och Kantele och Viola mår mycket bättre igen. Så det är för det bästa.
Okej - positivt nu då - har en jättemegaawesomecool grej på gång men får berätta först nästa vecka! Men fy fan vad jag ska berätta då! Tills dess!
Mitt liv är som det alltid är, men här kommer en hoper tips med saker jag tycker om just nu: https://www.youtube.com/watch?v=_vQk9dvmkoE
Sabina Dmumba. Har tipsat om henne tidigare, men hennes musik är så exakt up my alley att jag måste tipsa igen. Längtar till första skivan. Annars har jag lyssnat ganska mycket på Alabama Shakes nya låtar, Jonathan Johanssons nya, Jamie XX, Bobby Schmurda, thestand4rd och gamla klassiker som Mariah Careys Music box.
P1 dokumentären Bibliotekarien. Dokumentärer i podcast-format är min nya drog och älskar att jag har morgonskifte den här veckan för då kan jag städa och fixa inför att vi öppnar med podcast i hörlurarna. Är också så tacksamt med ett medium som bara tar upp ett sinne, så man kan göra annat samtidigt. MVH har aldrig tillräckligt många timmar på dygnet. Hur som helst, P1 har massor av dokumentärer tillgängliga och Bibliotekarien är min favorit so far. Som om Dan Brown hade regisserat verkligheten lite (vilket kanske inte är så säljande slogan men ni fattar). Lyssnar också gärna på Stil i P1, modenörderi när det är som bäst.
<- liten bild, men stor grej!
Min kompis Martina Moliis-Mellberg (älskar när man sådär casually kan skryta på det där sättet, "min kompis...") kommer ut med sin bok A nu i april. Köp den till exempel här, eller stöd en lokal bokhandel. När jag fick andra pris i Arvid Mörne för ett par år sen så vann Martina, för andra gången i rad. Sen dess kan man inte delta mer än en gång om man fått pengapris. Ni fattar, hon är så bra så man måste ändra regler pga henne.
Äh, jag vet inte. Kommer inte på nåt annat, fast jag kände att jag hade massor att tipsa om. Kollar inte på TV typ nånsin, har inte läst en skönlitterär bok på idk when - JA OKEJ Athena Farrokzhads Vitsvit, sjukt bra, läs den nu - och browsar sällan internätet nu för tiden, så ja.
Men idag gjorde jag en befriande sak - jag hoppade av genusvetenskapen. Det suger förstås också, för kursen var sjukt bra och lärorik och jag vill verkligen gå den, MEN jag har helt enkelt inte den tid och energi den kräver. Vill heller inte göra något halvhjärtat, speciellt inte något jag verkligen brinner för. Tänker jag ska gå den när jag har den tiden och energin igen. Det är inte heller hälsosamt att ha ångest varje kväll för att du (jag) ligger och tänker på hur jag ska hinna eller orka. Så det kan ju vara ett tips; ibland är det bra att hoppa av saker fast du gillar dem, det kommer nya tåg. När jag sen studerar genusvetenskap igen vill jag kunna koncentrera mig på det helhjärtat. Amen.
För övrigt har jag bara två katter igen. Trean fick flytta hem igen till sin biologiska familj, för det funkade inte med tre katter i en liten lägenhet (ni ba, told you so) och all tre katterna började må dåligt. Det var ett hemskt beslut och jag har gråtit över Trean en hel del, men jag vet att hon har ett bättre hem nu och Kantele och Viola mår mycket bättre igen. Så det är för det bästa.
Okej - positivt nu då - har en jättemegaawesomecool grej på gång men får berätta först nästa vecka! Men fy fan vad jag ska berätta då! Tills dess!
Okej, så länge jag lyser med min frånvaro här kan ni hurra över att Blemma nystartats! Än så länge lite försiktigt, men jag har stor tilltro till mina medsystrar. Jag kommer inte figurera så mycket där till en början, eftersom jag försöker "få ihop livspusslet" <- jag hatar att jag är DEN människan just nu. Jag har, i min aldrig sinande tro på att framtids-Ellen klarar allt, anmält mig till två nätkurser, en i flickofrskning (som jag kanske nämnt tidigare) och en i genusvetenskap. Alltså skitbra, otroligt intressanta ämnen och jag lär mig hela tiden. Men de äter upp en stor del av min fritid, den fritid som är kvar efter heltidsjobb, skönlitterärt skrivande och diverse annat, typ ungdomsgrupper och möten. Sen är mina social relatinoer ganska viktiga för mig och dessutom har jag ett stort behöv av egentid (äta glass, catch up on my 90's sit-coms, lacka tånaglarna, ligga på soffan, lära mig Drake-texter, googla Acne-sneakers och sucka över priset, ni vet) och ett hushåll med tre katter som jag är ensam om att sköta, så... Det blri nite så mycket tid över för annat. Typ bloggen, som inte fyller nån livsviktig funktion för nån.
Men jag vill fortfarande blogga, så jag återkommer nog. Tills vidare... BLEMMA! (Och jag är mycket mer aktiv på Instagram under namnet larsmoellen. Ba ti föli!)
Okej, så länge jag lyser med min frånvaro här kan ni hurra över att Blemma nystartats! Än så länge lite försiktigt, men jag har stor tilltro till mina medsystrar. Jag kommer inte figurera så mycket där till en början, eftersom jag försöker "få ihop livspusslet" <- jag hatar att jag är DEN människan just nu. Jag har, i min aldrig sinande tro på att framtids-Ellen klarar allt, anmält mig till två nätkurser, en i flickofrskning (som jag kanske nämnt tidigare) och en i genusvetenskap. Alltså skitbra, otroligt intressanta ämnen och jag lär mig hela tiden. Men de äter upp en stor del av min fritid, den fritid som är kvar efter heltidsjobb, skönlitterärt skrivande och diverse annat, typ ungdomsgrupper och möten. Sen är mina social relatinoer ganska viktiga för mig och dessutom har jag ett stort behöv av egentid (äta glass, catch up on my 90's sit-coms, lacka tånaglarna, ligga på soffan, lära mig Drake-texter, googla Acne-sneakers och sucka över priset, ni vet) och ett hushåll med tre katter som jag är ensam om att sköta, så... Det blri nite så mycket tid över för annat. Typ bloggen, som inte fyller nån livsviktig funktion för nån.
Men jag vill fortfarande blogga, så jag återkommer nog. Tills vidare... BLEMMA! (Och jag är mycket mer aktiv på Instagram under namnet larsmoellen. Ba ti föli!)
Hjärtvärk pga svåra beslut (berättar mera sen),en döende lunginflammation, hosta, weltschmerz, snuva, stress, magknip,
ungefär i den ordningen.
Alltid när jag deppar går jag tillbaka till den musik jag lyssnade på i högstadiet, musiken från då har liksom blivit soundtracket till mitt depp, kanske för att jag var konstant deppig högstadiet igenom. Tonåren och ~*de stora känslorna*~. Skillnaden från deppet då och nu är kanske att jag förstår idag att det kommer bättre tider. Jag väntar med öppna armar på de tiderna nu och när de kommer lovar jag att försöka komma ihåg att vara tacksam.
Här är i alla fall min högstadieblues, finally sammanställd i en och samma lista. Ingen kvalitetsgaranti.