Saker som håller mig vaken

Hjärtvärk pga svåra beslut (berättar mera sen),en döende lunginflammation, hosta, weltschmerz, snuva, stress, magknip,

ungefär i den ordningen.

Alltid när jag deppar går jag tillbaka till den musik jag lyssnade på i högstadiet, musiken från då har liksom blivit soundtracket till mitt depp, kanske för att jag var konstant deppig högstadiet igenom. Tonåren och ~*de stora känslorna*~. Skillnaden från deppet då och nu är kanske att jag förstår idag att det kommer bättre tider. Jag väntar med öppna armar på de tiderna nu och när de kommer lovar jag att försöka komma ihåg att vara tacksam.

Här är i alla fall min högstadieblues, finally sammanställd i en och samma lista. Ingen kvalitetsgaranti.

Feeling sick

Tack så hemskt mycket för alla fina kommentarer till mitt senaste inlägg. Jag blev inte blyg av den översvallande uppmärksamheten, men jag har varit sjuk och sängliggande i vad som känns som större delen av februari. Igår var jag till en läkare (igen...) och mitt infektionsvärde var skyhögt och mina lungor rosslar, så nu går jag på tio dagars monsterkur antibiotika. Jag är van med att vara sjuk, men som jag känt mig i helgen vill jag aldrig mer känna mig. Jag har frossat så att jag fått duscha flera gånger per dag i skållhett vatten (därför har min röda hårfärg också bleknat och jag är numera lite tomatspy-blond), hela kroppen har värkt, inge mat jag äter smakar nåt, jag blir yr om jag står upp för länge, jag har haft svårt att andas och när jag hade som högst feber låg jag och grät och yrade. Nu har jag inte lika hög feber längre, så det är jag tacksam för. Annars mår jag ganska bajs ännu. Tack till alla som hjälpt mig, handlat och städat och ringt. Utan er skulle jag ha hoppat ner från balkongen för länge sen.

https://www.youtube.com/watch?v=SCfdlUv22vU

Feeling sick

Tack så hemskt mycket för alla fina kommentarer till mitt senaste inlägg. Jag blev inte blyg av den översvallande uppmärksamheten, men jag har varit sjuk och sängliggande i vad som känns som större delen av februari. Igår var jag till en läkare (igen...) och mitt infektionsvärde var skyhögt och mina lungor rosslar, så nu går jag på tio dagars monsterkur antibiotika. Jag är van med att vara sjuk, men som jag känt mig i helgen vill jag aldrig mer känna mig. Jag har frossat så att jag fått duscha flera gånger per dag i skållhett vatten (därför har min röda hårfärg också bleknat och jag är numera lite tomatspy-blond), hela kroppen har värkt, inge mat jag äter smakar nåt, jag blir yr om jag står upp för länge, jag har haft svårt att andas och när jag hade som högst feber låg jag och grät och yrade. Nu har jag inte lika hög feber längre, så det är jag tacksam för. Annars mår jag ganska bajs ännu. Tack till alla som hjälpt mig, handlat och städat och ringt. Utan er skulle jag ha hoppat ner från balkongen för länge sen.

https://www.youtube.com/watch?v=SCfdlUv22vU

Komplexxx

Jag är numera ganska befriad från rent fysiska komplex, jag har förlikat mig med mina eventuella skavanker och tror faktiskt jag har fler känna mig snygg-dagar än de flesta. Inte för att jag skulle vara snyggare än de flesta, utan för att jag aktivt jobbat och jobbar väldigt hårt med att tycka om den fysiska Ellen. Och det är en pågående kamp, självförtroende är som en muskel för att använda ett utnött uttryck, man måste använda det, annars för förtvinar det. Men alltså. Jag lider av grava intellektuella komplex. Jag dras till och umgås med en hel kulturellt bevandrade människor och människor med distinkt "fin" eller "cool" smak (här kan man hävda att alla har cool smak på sitt sätt, JA, det är sant, men det finns ju ändå på nåt vis en tydlig uppdelning, vad som är fint och vad som är fult i kulturvärlden, hur fel det än är) och det finns knappt ett sammanhang där jag inte konstant känner mig i underläge. Jag har aldrig sett de rätta filmerna, jag skrattar åt fel saker, jag klär mig inte rätt, jag kan inte namedroppa rätt namn och mina referenser är alltid en smula för o-edgy. Det här är inte människorna jag umgås meds fel, de är (med några få undantag) snälla människor som jag inte tror medvetet skulle titta ner på nån smak eller preferenser. Felet ligger i mig.

Jag går en nätkurs just nu, Från flätor till flickmakt, en mycket intressant kurs om flickforskning. Love it. Men som akademiska kurser är och ska vara, så är den väldigt, tja, akademisk i språket. Jag är typ skitovan med det här, eftersom jag oftast använder uttryck som "typ skitovan". Så det är nyttigt för mig. Men ack, vilken skräll för mitt självförtroende. Jag känner mig konstant dum. Jag får kämpa och kämpa för att förstå vad jag läser och när jag läser andras kommentarer får jag ibland hålla i mig för att inte bara trycka på "avregistrera mig från kurs" och gå och dö. Jag tror ju ingen läser akademisk text som en pekbok och jag förstår att det helt enkelt handlar om vana, men alltså, hur lockande är det inte att bara skita i det och läsa just pekböcker istället. Men eftersom jag ändå eftersträvar nån slags utveckling, så...

Lite samma sak är det ibland på LittSkap, vilket är en kurs befolkad med de mest sympatiska individerna. Ändå sitter jag där och känner mig konstant för dum, för dålig, för icke-avancerad i mitt språkbruk. Jag känner mig som Camilla Läckberg i ett rum full med Nobelpristagare. Om ni fattar. Därför går mitt skrivande i snigelfart most of the time, för att jag sitter och rackar ner på mig själv hela tiden, det här är för ytligt, det här är för babbligt, jag har ingen röst och inget budskap... Tröttsamt.

Någonstans logiskt vet jag att jag inte är dum och jag förstår ju också att eftersom jag ändå blivit antagen till LittSkap och flickforskningen för den delen så betyder det att jag hör hemma där, Läckberg eller icke. dessutom är jag militant vägrare av fin- och fulkulturuppdelning och jag hatar att kultur eller intellekt ska vara en klassfråga eller statusmarkör. Fuck that. Alla kulturyttringar är lika värdefulla, hur mina egna preferenser än må vara och alla har rätt att känna sig smarta och coola, oavsett var gängse normer är.

Men logik har man sällan nån användning av i praktiken och militant eller inte så är jag ganska tam mot demonerna i mitt eget huvud. Det här är definitivt något jag måste jobba med. Men hur lär man sig sånt? Det här är alltså inte en retorisk fråga, utan jag efterlyser tips. Har ni, jag vet inte, tankeövningar eller yogaställningar eller whatever, som stärker det intellektuella självförtroendet? Eller förstår ni ens vad jag menar här? Jag fiskar inte efter uppmuntrande kommentar i stil med "men du är ju smart Ellen". Jag vet att jag är det, men jag känner det icke! (Den här sista meningen ska läsas som ett ångestvrål ur valfri Bergman-film).

Komplexxx

Jag är numera ganska befriad från rent fysiska komplex, jag har förlikat mig med mina eventuella skavanker och tror faktiskt jag har fler känna mig snygg-dagar än de flesta. Inte för att jag skulle vara snyggare än de flesta, utan för att jag aktivt jobbat och jobbar väldigt hårt med att tycka om den fysiska Ellen. Och det är en pågående kamp, självförtroende är som en muskel för att använda ett utnött uttryck, man måste använda det, annars för förtvinar det. Men alltså. Jag lider av grava intellektuella komplex. Jag dras till och umgås med en hel kulturellt bevandrade människor och människor med distinkt "fin" eller "cool" smak (här kan man hävda att alla har cool smak på sitt sätt, JA, det är sant, men det finns ju ändå på nåt vis en tydlig uppdelning, vad som är fint och vad som är fult i kulturvärlden, hur fel det än är) och det finns knappt ett sammanhang där jag inte konstant känner mig i underläge. Jag har aldrig sett de rätta filmerna, jag skrattar åt fel saker, jag klär mig inte rätt, jag kan inte namedroppa rätt namn och mina referenser är alltid en smula för o-edgy. Det här är inte människorna jag umgås meds fel, de är (med några få undantag) snälla människor som jag inte tror medvetet skulle titta ner på nån smak eller preferenser. Felet ligger i mig.

Jag går en nätkurs just nu, Från flätor till flickmakt, en mycket intressant kurs om flickforskning. Love it. Men som akademiska kurser är och ska vara, så är den väldigt, tja, akademisk i språket. Jag är typ skitovan med det här, eftersom jag oftast använder uttryck som "typ skitovan". Så det är nyttigt för mig. Men ack, vilken skräll för mitt självförtroende. Jag känner mig konstant dum. Jag får kämpa och kämpa för att förstå vad jag läser och när jag läser andras kommentarer får jag ibland hålla i mig för att inte bara trycka på "avregistrera mig från kurs" och gå och dö. Jag tror ju ingen läser akademisk text som en pekbok och jag förstår att det helt enkelt handlar om vana, men alltså, hur lockande är det inte att bara skita i det och läsa just pekböcker istället. Men eftersom jag ändå eftersträvar nån slags utveckling, så...

Lite samma sak är det ibland på LittSkap, vilket är en kurs befolkad med de mest sympatiska individerna. Ändå sitter jag där och känner mig konstant för dum, för dålig, för icke-avancerad i mitt språkbruk. Jag känner mig som Camilla Läckberg i ett rum full med Nobelpristagare. Om ni fattar. Därför går mitt skrivande i snigelfart most of the time, för att jag sitter och rackar ner på mig själv hela tiden, det här är för ytligt, det här är för babbligt, jag har ingen röst och inget budskap... Tröttsamt.

Någonstans logiskt vet jag att jag inte är dum och jag förstår ju också att eftersom jag ändå blivit antagen till LittSkap och flickforskningen för den delen så betyder det att jag hör hemma där, Läckberg eller icke. dessutom är jag militant vägrare av fin- och fulkulturuppdelning och jag hatar att kultur eller intellekt ska vara en klassfråga eller statusmarkör. Fuck that. Alla kulturyttringar är lika värdefulla, hur mina egna preferenser än må vara och alla har rätt att känna sig smarta och coola, oavsett var gängse normer är.

Men logik har man sällan nån användning av i praktiken och militant eller inte så är jag ganska tam mot demonerna i mitt eget huvud. Det här är definitivt något jag måste jobba med. Men hur lär man sig sånt? Det här är alltså inte en retorisk fråga, utan jag efterlyser tips. Har ni, jag vet inte, tankeövningar eller yogaställningar eller whatever, som stärker det intellektuella självförtroendet? Eller förstår ni ens vad jag menar här? Jag fiskar inte efter uppmuntrande kommentar i stil med "men du är ju smart Ellen". Jag vet att jag är det, men jag känner det icke! (Den här sista meningen ska läsas som ett ångestvrål ur valfri Bergman-film).

To all u lovers out there

Jag hatar er. Från att ha blivit väckt på ett mycket obehagligt sätt halv fyra i morse, via febern och en hund som smet ur hagen, till en ensam afton i ett tomt och mörkt hus med en fisande hund & min egen paranoia som enda sällskap, så har detta varit den värsta alla hjärtans dag jag kan minnas. Hoppas era var bättre, för under min fernissa av människoförakt tycker jag nog om valda delar av er.

Är verkligen supercranky idag, men Per Gessle hade rätt (haha, en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva); alla känslorna kommer ju för fan på en och samma gång. Har pms och feber och bara en fittigt dålig dag idag oh ingen som orkar höra på mig, vilket är förståeligt, JAG orkar inte höra på mig. Men ensamhet är så mycket ensammare på en dag när alla ba omger sig av sina nära och kära eller vad folk nu gör på alla hjärtans dag. Det enda som omger mig är hundfisar. Let me tell you, den hunden kan inte mycket, men fisa, det kan han. Är för förtydligandets skull alltså hus- och hundvakt i mitt barndomshem. Upplevde det aldrig som stort eller kusligt då, men det här är vad några år i en 42 kvadrats skokartong och en med åren växande mörkerrädsla gör åt dig.

Känner mig helt uttömd på energi, men köpte magnesium, b-vitamin och d-vitamin idag så nu jävlar ska jag bli superwoman med ett immunförsvar av stål och en allt igenom behaglig personlighet. Läste i veckan att magnesium ska hjälpa mot mensvärk och pms. Så om ni inte ser mina tummar den närmsta veckan så är det för att jag håller dom stenhårt för att det ska funka. För att avsluta på framtidstro-temat och lite kärlekstemat - I give you Mariah & Whitney.

https://www.youtube.com/watch?v=LKaXY4IdZ40

To all u lovers out there

Jag hatar er. Från att ha blivit väckt på ett mycket obehagligt sätt halv fyra i morse, via febern och en hund som smet ur hagen, till en ensam afton i ett tomt och mörkt hus med en fisande hund & min egen paranoia som enda sällskap, så har detta varit den värsta alla hjärtans dag jag kan minnas. Hoppas era var bättre, för under min fernissa av människoförakt tycker jag nog om valda delar av er.

Är verkligen supercranky idag, men Per Gessle hade rätt (haha, en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva); alla känslorna kommer ju för fan på en och samma gång. Har pms och feber och bara en fittigt dålig dag idag oh ingen som orkar höra på mig, vilket är förståeligt, JAG orkar inte höra på mig. Men ensamhet är så mycket ensammare på en dag när alla ba omger sig av sina nära och kära eller vad folk nu gör på alla hjärtans dag. Det enda som omger mig är hundfisar. Let me tell you, den hunden kan inte mycket, men fisa, det kan han. Är för förtydligandets skull alltså hus- och hundvakt i mitt barndomshem. Upplevde det aldrig som stort eller kusligt då, men det här är vad några år i en 42 kvadrats skokartong och en med åren växande mörkerrädsla gör åt dig.

Känner mig helt uttömd på energi, men köpte magnesium, b-vitamin och d-vitamin idag så nu jävlar ska jag bli superwoman med ett immunförsvar av stål och en allt igenom behaglig personlighet. Läste i veckan att magnesium ska hjälpa mot mensvärk och pms. Så om ni inte ser mina tummar den närmsta veckan så är det för att jag håller dom stenhårt för att det ska funka. För att avsluta på framtidstro-temat och lite kärlekstemat - I give you Mariah & Whitney.

https://www.youtube.com/watch?v=LKaXY4IdZ40

Ett axplock

Tiden går så fort och jag har inte ens speciellt roligt. Plötsligt har en, två veckor gått och jag har inte bloggat. Igen. Men jag har som löfte att inte ha dåligt samvete för skitsaker, som t. ex. att jag inte bloggat på en stund. Jag vet verklgien inte hur jag gjorde förr i världen, när jag bloggade ett par gånger om dagen. Jag hade ju inte på något sätt ett mer innehållsrikt liv då, snarare tvärtom. Men det är okej. Jag har inga ambitioner på att bli nån storbloggare längre. Och jag skriver så mycket annat än blogg these days. Men ska försöka blogga åtminstone en gång i veckan. Ja, men vad gör jag då? Tja, i lördags var jag på rave. Det var... intressant. Jag är ganska främmande inför kulturyttringen rave. Men det var skitkul att dansa och skitkul att få gå batshit crazy med smink. Så här såg jag ut.Syns kanske inte så bra, men hela jag var guldig och glittrig.

Så har jag varit i Åbo på Littskap-helg för en vecka sen. Det var också roligt, men väldigt intensivt. Det hjälpte inte heller att VR var 1 ½ h försenat på vägen dit. Trots att jag betalade 80 euro för en väg. Det tycker jag definierar dålig stil. Snö i januari på den här breddgraden ska inte få komma som en överraskning. Fyllde i en blankett, för om tåget är försenat mer än en timme får man 25% tillbaka. Men 20 euro känns ganska som kattlort. Men LittSkap var bra, hade mitt allra sista textsamtal på lördag och det kändes fint. Slutet på LittSkap för min del börjar närma sig och jag fylls lite av panik inför tanken, men det finns alltid något annat att kasta sig in i.

Igår var det Läsrons dag, vilket är en sjukt fin dag, men jag läste faktiskt inte ett ord, hehe. Men jag verkade för framtida läsro och det tycker jag borde räknas också. nu är allt tvättat och städat och skurat och jag har byggt en behaglig läsmiljö hemma. Och jag har ett AdLibris-paket på kommande, så. Man kan ju faktiskt fira läsron varje dag om man så vill.

Och efter att ha blivit tipsad om podcasten Serial från flera olika håll har jag nu gett vika. Och jag är helt fast! Det är mer spännande än vilken påhittad thriller som helst.

Och nu

Och ni missade väl inte Thåström på Skavlan i fredags? Alltså vita gubbar är ju inte min melodi när det kommer till musik, men Thåström kan jag inte motstå. Alltid bra, alltid aktuell. Tycker dessutom att han blivit bättre ju gubbigare han har blivit. Senaste tre skivorna har varit guld. Om ni missade honom, här är han. Och vill ni inte lyssna på vit gubbe, så lyssna på Sabina Ddmuba istället. Eller Min Stora Sorg. Älskar dom båda mer än Thåström. Men här är han i alla fall. Nån Stor Sorg är han inte, men likväl helt okej.

https://www.youtube.com/watch?v=0Vq5QwbQblc

Sen läste jag en fruktansvärt obehaglig kommentarstråd på Facebook (inte min vän, därför kunde jag inte kommentera tråden själv)den här veckan, med halvbekanta människor som skrev djupt rasistiska och kvinnofientliga saker. Blev helt bestört, jag vet ju att åsiktsklimatet flyttas till höger hela tiden och mer och mer rasistiska saker blir okej att säga, för allt blir så normaliserat när det sitter idioter med samma, eller värre åsikter i riksdagen. Men ändå lever jag i en ganska trygg, öppensinnad liten bubbla, så när folk säger saker som att muslimer är hundar som borde skjutas svartnar det för ögonen. Och det är som att alla de här åsikterna sitter och väntar på att någon ska ta första steget och säga nåt och sen när någon delar en "artikel" från Exponerat eller annan vinklad rasistsida så kommer allt fram.

Snälla människor, sluta hata. Jag vet inte vad annat jag kan säga. Det är så fruktansvärt sorgligt och skrämmande att det finns så mycket hat inom er. Var kommer det ifrån? Sluta upp med det, det är inte okej. Och lär er för guds skull källkritik. Ingen nyhetsförmedlare är helt objektiv, men lär er känna igen propaganda när ni ser den och sluta dela den på facebook. Tack. Och tack till de som sa emot i kommentarstråden, det var fint.

PS HÄR kan man skriva in sig i Ungdom mot Rasism Finland - det rekommenderar jag! Och i min vänsterspalt hittar in flertal feministbloggar som är bättre på att argumentera sakligt än vad jag är.

Ett axplock

Tiden går så fort och jag har inte ens speciellt roligt. Plötsligt har en, två veckor gått och jag har inte bloggat. Igen. Men jag har som löfte att inte ha dåligt samvete för skitsaker, som t. ex. att jag inte bloggat på en stund. Jag vet verklgien inte hur jag gjorde förr i världen, när jag bloggade ett par gånger om dagen. Jag hade ju inte på något sätt ett mer innehållsrikt liv då, snarare tvärtom. Men det är okej. Jag har inga ambitioner på att bli nån storbloggare längre. Och jag skriver så mycket annat än blogg these days. Men ska försöka blogga åtminstone en gång i veckan. Ja, men vad gör jag då? Tja, i lördags var jag på rave. Det var... intressant. Jag är ganska främmande inför kulturyttringen rave. Men det var skitkul att dansa och skitkul att få gå batshit crazy med smink. Så här såg jag ut.Syns kanske inte så bra, men hela jag var guldig och glittrig.

Så har jag varit i Åbo på Littskap-helg för en vecka sen. Det var också roligt, men väldigt intensivt. Det hjälpte inte heller att VR var 1 ½ h försenat på vägen dit. Trots att jag betalade 80 euro för en väg. Det tycker jag definierar dålig stil. Snö i januari på den här breddgraden ska inte få komma som en överraskning. Fyllde i en blankett, för om tåget är försenat mer än en timme får man 25% tillbaka. Men 20 euro känns ganska som kattlort. Men LittSkap var bra, hade mitt allra sista textsamtal på lördag och det kändes fint. Slutet på LittSkap för min del börjar närma sig och jag fylls lite av panik inför tanken, men det finns alltid något annat att kasta sig in i.

Igår var det Läsrons dag, vilket är en sjukt fin dag, men jag läste faktiskt inte ett ord, hehe. Men jag verkade för framtida läsro och det tycker jag borde räknas också. nu är allt tvättat och städat och skurat och jag har byggt en behaglig läsmiljö hemma. Och jag har ett AdLibris-paket på kommande, så. Man kan ju faktiskt fira läsron varje dag om man så vill.

Och efter att ha blivit tipsad om podcasten Serial från flera olika håll har jag nu gett vika. Och jag är helt fast! Det är mer spännande än vilken påhittad thriller som helst.

Och nu

Och ni missade väl inte Thåström på Skavlan i fredags? Alltså vita gubbar är ju inte min melodi när det kommer till musik, men Thåström kan jag inte motstå. Alltid bra, alltid aktuell. Tycker dessutom att han blivit bättre ju gubbigare han har blivit. Senaste tre skivorna har varit guld. Om ni missade honom, här är han. Och vill ni inte lyssna på vit gubbe, så lyssna på Sabina Ddmuba istället. Eller Min Stora Sorg. Älskar dom båda mer än Thåström. Men här är han i alla fall. Nån Stor Sorg är han inte, men likväl helt okej.

https://www.youtube.com/watch?v=0Vq5QwbQblc

Sen läste jag en fruktansvärt obehaglig kommentarstråd på Facebook (inte min vän, därför kunde jag inte kommentera tråden själv)den här veckan, med halvbekanta människor som skrev djupt rasistiska och kvinnofientliga saker. Blev helt bestört, jag vet ju att åsiktsklimatet flyttas till höger hela tiden och mer och mer rasistiska saker blir okej att säga, för allt blir så normaliserat när det sitter idioter med samma, eller värre åsikter i riksdagen. Men ändå lever jag i en ganska trygg, öppensinnad liten bubbla, så när folk säger saker som att muslimer är hundar som borde skjutas svartnar det för ögonen. Och det är som att alla de här åsikterna sitter och väntar på att någon ska ta första steget och säga nåt och sen när någon delar en "artikel" från Exponerat eller annan vinklad rasistsida så kommer allt fram.

Snälla människor, sluta hata. Jag vet inte vad annat jag kan säga. Det är så fruktansvärt sorgligt och skrämmande att det finns så mycket hat inom er. Var kommer det ifrån? Sluta upp med det, det är inte okej. Och lär er för guds skull källkritik. Ingen nyhetsförmedlare är helt objektiv, men lär er känna igen propaganda när ni ser den och sluta dela den på facebook. Tack. Och tack till de som sa emot i kommentarstråden, det var fint.

PS HÄR kan man skriva in sig i Ungdom mot Rasism Finland - det rekommenderar jag! Och i min vänsterspalt hittar in flertal feministbloggar som är bättre på att argumentera sakligt än vad jag är.

Huset Longbourn

Jag älskar två saker: 1. Jane Austen 2. Arbetarklassen (inte på ett borgerligt sätt som oj vad jag älskar att arbetarklassen finns så att jag kan utnyttja dem och äta kaviar av deras av arbetet krökta ryggar och sedan vaska champagnen den ensamstående mamma och servitören just hämtade fram åt mig, UTAN mer som oj, vad jag älskar när arbetarklassen kommer till tals och orättvisor uppmärksammas och det ges ett historiskt perspektiv så att vi kan glädjas över de framgångar som vi faktiskt rönt utan att för den skull glömma bort att klassklyftorna ökar, även här i Finland, hela tiden och det fina i den gemenskap som finns i arbetarklassen DJUPT ANDETAG)

Huset Longbourn har båda ingredienserna alltså älskade jag den också. Eller, okej, det hjälpte att den var väldigt välskriven och berättade en helt okej kärlekshistoria. Men okej, så här; Ni vet Stolthet och Fördom, well Elizabeth Bennet och hennes familj har ju, som var brukligt på den tiden, tjänstefolk. De här tjänstefolken syns inte mycket i Stolthet och fördom, de skymtar fram lite, mest mrs Hill, som är den äldre kokerskan och allt-i-allon. I Huset Longbourn är det den yngre jungfrun Sarah som står i centrum. Hon finns inte namngiven i S & F, men jag bär inga tvivel på att hon fanns där i bakgrunden efter att ha läst hennes historia.

Jo Baker flätar väldigt skickligt in sin alldeles egna historia med Jane Austens och jag drabbas aldrig av tanken att det här bara skrevs för att mjölka mer ur Jane Austen-vurmen. Det finns en genuin vilja att skildra andra sidan av myntet. Att lyfta fram de som tvättade fröknarna Bennets mensbindor och tömde mr Bennets nattpotta. Just de här detaljerna, att inse att det är samma kroppar med samma funktioner och samma slaggprodukter som ska ut under de skira empire-klänningarna tyckte jag om. Men också i, att hur godhjärtad Jane än är och hur skarpsint Elizabeth än är, så verkar ingen av dem någonsin ifrågasätta tjänstefolkets arbetsvillkor eller så. För de är ju barn av sin tid. Det finns alltid en smutsig och kärv baksida av det vackra och det skira, det finns alltid någon som sopar de renskinande golven.

Sen så bjuds vi på precis rätt mängd smaskiga detaljer, lite fan-service för oss Jane Austen-nördar. Jag ska inte avslöja vilka. Men in alles, så kan jag verkligen rekommendera Huset Longbourn. Såg förstås om BBC-serien av Stolthet och fördom efteråt och highfivade dataskärmen varje gång något tjänstehjon syntes till.

Hade tänkt skriva lite mer djuplodande om arbetarklassen i litteraturen, men minns inte riktigt vad jag ville ha sagt. Men jag kan ju tipsa om t ex Jenny Wrangborgs Kallskänken som är typ en av bästa poesiupplevelser jag haft, som handlar om just arbetarklassen. Jag känner mig väldigt sjuttiotal när jag pratat om klass så mycket, men de var on to something på sjuttiotalet. Klasskamp ftw. Och Jane Austen då.