365 dagar Pride

Imorgon är det precis ett år sedan folk började samlas på fotbollsplanen utanför Pursisalmi. Ju närmare startskottet kom, desto mer folk kom det. Inte ens de mer vidlyftiga gissningarna på förhand vi bara hade vågat säga sinsemellan kom upp till det riktiga antalet. Det var hett, det var högljutt och det var färgglatt. Det var nervöst. Det var äntligen Pride. Vi hade visserligen startat redan dagen innan med regnbågsgudstjänst, paneldebatter, samtal och workshops, men det var ju paraden som the shit liksom. Jag minns bara brottsstycken egentligen; den tryckande hettan, halvsmultna ansiktsfärger i regnbågsfärger, Catzos Miley Curys-tröja, min lillasyster som gick bredvid mig i paraden, gräsklipparmotorn, Marinas solhatt och någonstans i folkvimlet, balkanmusik. Och känslan när vi kom ut ur Strengbergsporten. Jag såg bara massa folk stå längs med gatorna och min första tanke var skräck. Nu får vi stryk. Men så hörde jag applåderna och hurraropen. Då började jag storgråta. Jag gick under marching for those who can't och det lilla klistret på tejpen jag inte svettats bort löstes upp av mina tårar av rördhet och fullkomlig lycka. Det var så fint. Så. jävla. fint.

Jag vill så gärna tro att det ändrade något. Att folk fick en gemensam referenspunkt, att nån kände sig stärkt, att det hjälpte någon. Att det gjorde nån skillnad. För mig personligen gjorde det det. Jag har aldrig känt så starkt att jag står på rätt sida av en debatt, att historien kommer att beskriva oss som vinnarna och att allt jag tror på är sant. Att med kärlek, rättvisa och solidaritet kommer man nästan vart som helst.

Jag hade inte mens en enda gång under förra sommaren. Jag sov dåligt, jag fick konstiga eksem och för första gången i mitt liv akne. På lördagkvällen efter paraden och festen spydde jag som en gris flera gånger. Av utmattning, solsting och kanske lättnad. En vecka efteråt hade jag min första panikattack på flera år. Alla förberedelser och all hätsk debatt stressade sönder mig. Och jag var inte ens en av de riktigt centrala frontfigurerna. Än idag svarar jag "aldrig i livet" om nån frågar om det blir Pride i år igen.

Det blir ingen repris i år av Jeppis Pride. Knappast nästa år heller. Men det betyder inte att kampen är över. Att det är bra nu. Det är det man gör mellan Pride-paraderna som verkligen räknas. Glöm inte det. Det är en skitsak att ordna eller gå med i en Prideparad egentligen, trots stress-syndrom och spyor.

Det är när man står upp för någon eller något en helt vanlig tisdag, det är då man gör nåt stort. När man ser till sig själv och rannsakar sina fördomar. Och gör man det, kan man fira Pride varje dag på året. Till och med i Jeppis.

(Och förresten, om jag riktigt tänker efter, trots allt, så skulle jag nog göra om det. Any day.)

365 dagar Pride

Imorgon är det precis ett år sedan folk började samlas på fotbollsplanen utanför Pursisalmi. Ju närmare startskottet kom, desto mer folk kom det. Inte ens de mer vidlyftiga gissningarna på förhand vi bara hade vågat säga sinsemellan kom upp till det riktiga antalet. Det var hett, det var högljutt och det var färgglatt. Det var nervöst. Det var äntligen Pride. Vi hade visserligen startat redan dagen innan med regnbågsgudstjänst, paneldebatter, samtal och workshops, men det var ju paraden som the shit liksom. Jag minns bara brottsstycken egentligen; den tryckande hettan, halvsmultna ansiktsfärger i regnbågsfärger, Catzos Miley Curys-tröja, min lillasyster som gick bredvid mig i paraden, gräsklipparmotorn, Marinas solhatt och någonstans i folkvimlet, balkanmusik. Och känslan när vi kom ut ur Strengbergsporten. Jag såg bara massa folk stå längs med gatorna och min första tanke var skräck. Nu får vi stryk. Men så hörde jag applåderna och hurraropen. Då började jag storgråta. Jag gick under marching for those who can't och det lilla klistret på tejpen jag inte svettats bort löstes upp av mina tårar av rördhet och fullkomlig lycka. Det var så fint. Så. jävla. fint.

Jag vill så gärna tro att det ändrade något. Att folk fick en gemensam referenspunkt, att nån kände sig stärkt, att det hjälpte någon. Att det gjorde nån skillnad. För mig personligen gjorde det det. Jag har aldrig känt så starkt att jag står på rätt sida av en debatt, att historien kommer att beskriva oss som vinnarna och att allt jag tror på är sant. Att med kärlek, rättvisa och solidaritet kommer man nästan vart som helst.

Jag hade inte mens en enda gång under förra sommaren. Jag sov dåligt, jag fick konstiga eksem och för första gången i mitt liv akne. På lördagkvällen efter paraden och festen spydde jag som en gris flera gånger. Av utmattning, solsting och kanske lättnad. En vecka efteråt hade jag min första panikattack på flera år. Alla förberedelser och all hätsk debatt stressade sönder mig. Och jag var inte ens en av de riktigt centrala frontfigurerna. Än idag svarar jag "aldrig i livet" om nån frågar om det blir Pride i år igen.

Det blir ingen repris i år av Jeppis Pride. Knappast nästa år heller. Men det betyder inte att kampen är över. Att det är bra nu. Det är det man gör mellan Pride-paraderna som verkligen räknas. Glöm inte det. Det är en skitsak att ordna eller gå med i en Prideparad egentligen, trots stress-syndrom och spyor.

Det är när man står upp för någon eller något en helt vanlig tisdag, det är då man gör nåt stort. När man ser till sig själv och rannsakar sina fördomar. Och gör man det, kan man fira Pride varje dag på året. Till och med i Jeppis.

(Och förresten, om jag riktigt tänker efter, trots allt, så skulle jag nog göra om det. Any day.)

Ett helgavslut

Inget är ett bättre avslut på en helg eller en dag än ett dopp i en lagom liten sjö i en lagom ljus skog. Igår kväll åkte jag, Nikko, brorsan och Laura och badade i just en sån sjö.

Det var löjligt skönt. Det här är Nikko, som jag numera hatar, av två skilda anledningar. Han citerade just min blogg för ett par dagar sen och sa att det lät "fjantigt" och något som en tonåring skulle skriva. Man tränar tydligen inte på selfies.

Och så kastade han en stor klump lera mig rakt i ansiktet igår. Jag kan eventuellt ha kastat först, men en mycket mindre klump, plus att jag inte har nån prickträffningsförmåga what so ever, så jag är ganska ofarlig. Har fortfarande sand i ögonen och öm näsa. Här har jag just fått lerklumpen i ansiktet. SKIT NER DEJ NIKKO.

Det här är före lerklumpen. Så här genuint glad ser ni mig inte ofta på bild. Ta vara på det här tillfället.

Ett helgavslut

Inget är ett bättre avslut på en helg eller en dag än ett dopp i en lagom liten sjö i en lagom ljus skog. Igår kväll åkte jag, Nikko, brorsan och Laura och badade i just en sån sjö.

Det var löjligt skönt. Det här är Nikko, som jag numera hatar, av två skilda anledningar. Han citerade just min blogg för ett par dagar sen och sa att det lät "fjantigt" och något som en tonåring skulle skriva. Man tränar tydligen inte på selfies.

Och så kastade han en stor klump lera mig rakt i ansiktet igår. Jag kan eventuellt ha kastat först, men en mycket mindre klump, plus att jag inte har nån prickträffningsförmåga what so ever, så jag är ganska ofarlig. Har fortfarande sand i ögonen och öm näsa. Här har jag just fått lerklumpen i ansiktet. SKIT NER DEJ NIKKO.

Det här är före lerklumpen. Så här genuint glad ser ni mig inte ofta på bild. Ta vara på det här tillfället.

Kära nästan 50 000,

kära ni som alla tagit ett par minuter ur ert liv för att skriva under det här. Jag hoppas ni orkar ge ännu ett par minuter ur ert liv och förklara lite saker för mig. Jag är inte arg, jag är bara orolig för er. Hur mår ni egentligen? Vilka trauman har ni tvingats igenom för att få en sån svag tro på äktenskapet, kanske till och med på ert eget? För det måste ju vara det, ni måste ju tvivla så på ert eget äktenskap att ni ser hela den här grejen att andra skulle få ingå det samma som ett hot. Jag förstår kanske inte rädslan helt och hållet, men jag tänker att ni bara missförstått något. Så jag ska försöka hjälpa er. Jag ska försöka förklara.

Tänk er att kärlek, och äktenskap är en dryck. En skitgod, kanske lite kolsyrad dryck som smakar bär. Ni kanske tänker att den drycken bara finns i en begränsad mängd, typ en hink. Och ni kanske tänker att om ni delar ut små skopor åt andra som är törstiga, så att andra får ta del av den här supergoda drycken, så kommer det ta slut. Hinken kommer gapa tom. Jag fattar att det är ett mardrömsscenario, klart man vill ha den drycken för sig själv då. Men vet ni, ni kan pusta ut.

Den där drycken, äktenskapet, kärleken är oändlig. Den är inte en hink, inte en tunna, inte ens en pool att simma längder i.  Den är som ett hav. Så även om ni skopar big ass skopor åt alla som vill ha, så kommer ni inte märka nån skillnad. Ni behöver inte vara rädda. Drycken tar inte slut. Ert äktenskap betyder inte mindre fast andra ingår ett. Det ändrar inte er kärlek. Det är lite samma sak med Finland. Finland tar inte heller slut fast man delar med sig åt andra, men okej det är en annan sak, men jag tänkte bara att en konstig åsikt brukar ibland gå hand i hand med en annan. Men okej, äktenskapet. Det är en aldrig sinande källa för kolsyrad bärdryck. Faktiskt, så skulle det inte förvåna mig om det är som alla andra saker man blir lycklig av, att det blir större ju fler man delar det med.

Och när vi har rett ut det, så kan jag inte se några andra orsaker att skriva under trams som det här. Kärleken och äktenskapet räcker och blir över åt alla och vem är ni att förvägra nån något som inte skadar någon, inte hotar något, inte ändrar något annat, än att två skitkära människor får säga ja åt varandra.

Och tycker ni fortfarande det är fel, så ursäkta om jag blir lite fräck då, men då är ni inget annat än snåla människor.

Kära nästan 50 000,

kära ni som alla tagit ett par minuter ur ert liv för att skriva under det här. Jag hoppas ni orkar ge ännu ett par minuter ur ert liv och förklara lite saker för mig. Jag är inte arg, jag är bara orolig för er. Hur mår ni egentligen? Vilka trauman har ni tvingats igenom för att få en sån svag tro på äktenskapet, kanske till och med på ert eget? För det måste ju vara det, ni måste ju tvivla så på ert eget äktenskap att ni ser hela den här grejen att andra skulle få ingå det samma som ett hot. Jag förstår kanske inte rädslan helt och hållet, men jag tänker att ni bara missförstått något. Så jag ska försöka hjälpa er. Jag ska försöka förklara.

Tänk er att kärlek, och äktenskap är en dryck. En skitgod, kanske lite kolsyrad dryck som smakar bär. Ni kanske tänker att den drycken bara finns i en begränsad mängd, typ en hink. Och ni kanske tänker att om ni delar ut små skopor åt andra som är törstiga, så att andra får ta del av den här supergoda drycken, så kommer det ta slut. Hinken kommer gapa tom. Jag fattar att det är ett mardrömsscenario, klart man vill ha den drycken för sig själv då. Men vet ni, ni kan pusta ut.

Den där drycken, äktenskapet, kärleken är oändlig. Den är inte en hink, inte en tunna, inte ens en pool att simma längder i.  Den är som ett hav. Så även om ni skopar big ass skopor åt alla som vill ha, så kommer ni inte märka nån skillnad. Ni behöver inte vara rädda. Drycken tar inte slut. Ert äktenskap betyder inte mindre fast andra ingår ett. Det ändrar inte er kärlek. Det är lite samma sak med Finland. Finland tar inte heller slut fast man delar med sig åt andra, men okej det är en annan sak, men jag tänkte bara att en konstig åsikt brukar ibland gå hand i hand med en annan. Men okej, äktenskapet. Det är en aldrig sinande källa för kolsyrad bärdryck. Faktiskt, så skulle det inte förvåna mig om det är som alla andra saker man blir lycklig av, att det blir större ju fler man delar det med.

Och när vi har rett ut det, så kan jag inte se några andra orsaker att skriva under trams som det här. Kärleken och äktenskapet räcker och blir över åt alla och vem är ni att förvägra nån något som inte skadar någon, inte hotar något, inte ändrar något annat, än att två skitkära människor får säga ja åt varandra.

Och tycker ni fortfarande det är fel, så ursäkta om jag blir lite fräck då, men då är ni inget annat än snåla människor.

Fredagsfluff

Efter att jag hade jobbat idag drack jag, syrran och brorsan kaffe hos mig. Jag och Julia tränade på selfies på balkongen, emedan vår bror vägrade. Han är inte selfie-typen.

Som vanligt dör mitt sminkintresse ut i mitten av juni för att inte återvända före september typ. Men det är så skönt utan smink på sommaren. Också bra för själen att vara osminkad tills det inte känns som en grej att vara osminkad lägre. Smink är ju skitkul, men det ska ju inte kännas som ett måste.

Hur som helst fick vi inte till några bättre selfies än det här, så vi tröttnade ganska snabbt.

Istället lagade jag mat. Jag har alltid tyckt om att läsa recept och kokböcker och se på matlagningsprogram och läsa matbloggar och äta mat förstås, men den senaste tiden har intresset blivit näst in till maniskt. Idag gjorde jag en sallad med jordgubbar, cantaloupe, feta och rödlök. Blev helt gott, men kanske inte så matigt. Borde ha stekt nån tofubit eller nåt med, men whatevz.

Och vad spelar det för roll, när det var efterrätten som var viktig idag. Gjorde Dumlefluff med jordgubbar. Dumlefluff är kanske den enklaste efterätten man kan tänka sig, men ganska tidsdryg. Det du gör är att smälta Dumlegodis i uppvärmd grädde och sen ska det svalna. Det måste vara riktigt kallt innan du kan vispa upp det, som är nästa och sista momentet, för annars skär det sig (som hände lite idag, heh). Så det tar ett par timmar. Men när du vispat upp det är det bara strö lite flingsalt på och servera med t ex jordgubbar. S.K.I.T.G.O.T.T.

Resten av fredagen ska jag inte göra så mycket. Klippa lite tovor ur Violas päls, läsa lite och kanske åka och bada. Om jag ork.

Fredagsfluff

Efter att jag hade jobbat idag drack jag, syrran och brorsan kaffe hos mig. Jag och Julia tränade på selfies på balkongen, emedan vår bror vägrade. Han är inte selfie-typen.

Som vanligt dör mitt sminkintresse ut i mitten av juni för att inte återvända före september typ. Men det är så skönt utan smink på sommaren. Också bra för själen att vara osminkad tills det inte känns som en grej att vara osminkad lägre. Smink är ju skitkul, men det ska ju inte kännas som ett måste.

Hur som helst fick vi inte till några bättre selfies än det här, så vi tröttnade ganska snabbt.

Istället lagade jag mat. Jag har alltid tyckt om att läsa recept och kokböcker och se på matlagningsprogram och läsa matbloggar och äta mat förstås, men den senaste tiden har intresset blivit näst in till maniskt. Idag gjorde jag en sallad med jordgubbar, cantaloupe, feta och rödlök. Blev helt gott, men kanske inte så matigt. Borde ha stekt nån tofubit eller nåt med, men whatevz.

Och vad spelar det för roll, när det var efterrätten som var viktig idag. Gjorde Dumlefluff med jordgubbar. Dumlefluff är kanske den enklaste efterätten man kan tänka sig, men ganska tidsdryg. Det du gör är att smälta Dumlegodis i uppvärmd grädde och sen ska det svalna. Det måste vara riktigt kallt innan du kan vispa upp det, som är nästa och sista momentet, för annars skär det sig (som hände lite idag, heh). Så det tar ett par timmar. Men när du vispat upp det är det bara strö lite flingsalt på och servera med t ex jordgubbar. S.K.I.T.G.O.T.T.

Resten av fredagen ska jag inte göra så mycket. Klippa lite tovor ur Violas päls, läsa lite och kanske åka och bada. Om jag ork.

Ett foto i timmen fail

Igår hade jag tänkt göra ett sånt där klassiskt ett foto i timmen-inlägg. Men akkun dog och jag glömde och i ärlighetens namn - det är inte som att mitt liv är värt att dokumenteras varje timme. Jag är ganska boring. Här är i alla fall några bilder från igår, mestadels från jobbet. Så här ser mina jobbdagar ut. Fina miljöer, knäckebröd och många koppar kaffe, kollegors söta hårprydnader och sommarprat i hörlurarna på mornarna. Terese Cristianssons som jag lyssnade igår var skitbra, men så förbannat sorgligt. Hon är utrikeskorrespondent i Mellanöstern och Afrika. Lyssna på det och var beredd på känslostormar.

Efter jobbet var jag på kort loppisrunda med Ronja och CV (fyndade inget), kaffe och glass och sen handlade jag grönsaker från Reko-ringen, mycket trevligt. Fick också min efterlängtade Julia Child på posten, så det passade ju utmärkt. Och sushi! Sushi från Reko på en vanlig torsdag, det är lyx det. Sen somnade jag så hastigt att jag inte hann sätta på något alarm, men tack och lov vaknade jag fem imorse vid full vigör, så det löste sig ändå. Och idag är det fredag!

Ett foto i timmen fail

Igår hade jag tänkt göra ett sånt där klassiskt ett foto i timmen-inlägg. Men akkun dog och jag glömde och i ärlighetens namn - det är inte som att mitt liv är värt att dokumenteras varje timme. Jag är ganska boring. Här är i alla fall några bilder från igår, mestadels från jobbet. Så här ser mina jobbdagar ut. Fina miljöer, knäckebröd och många koppar kaffe, kollegors söta hårprydnader och sommarprat i hörlurarna på mornarna. Terese Cristianssons som jag lyssnade igår var skitbra, men så förbannat sorgligt. Hon är utrikeskorrespondent i Mellanöstern och Afrika. Lyssna på det och var beredd på känslostormar.

Efter jobbet var jag på kort loppisrunda med Ronja och CV (fyndade inget), kaffe och glass och sen handlade jag grönsaker från Reko-ringen, mycket trevligt. Fick också min efterlängtade Julia Child på posten, så det passade ju utmärkt. Och sushi! Sushi från Reko på en vanlig torsdag, det är lyx det. Sen somnade jag så hastigt att jag inte hann sätta på något alarm, men tack och lov vaknade jag fem imorse vid full vigör, så det löste sig ändå. Och idag är det fredag!