I'm good at love, I'm good at hate - it's in between I freeze

[embed width=459 height=344 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/F3GFC_DgtuY/hqdefault.jpg?r=92052]http://www.youtube.com/watch?v=F3GFC_DgtuY[/embed]

När jag var sexton och köpte skivor i lösvikt, kom jag en dag hem med en Best of-skiva med Leonard Cohen. Jag lät den väl snurra ganska många varv i spealrn utan att fastna. Men en natt, lite senare lyssnade jag på den ännu en gång och plötsligt var det som att den öppnades för mig. Jag minns att jag bestämde mig för att börja ett nytt liv till tonerna av So long, Marianne. Jag minns inte om livet blev nytt, men jag minns att det forever innehöll Leonard Cohen efter det.

Jag tror jag har samma slags relation till Cohen som många verkar ha till Dylan. Jag har aldrig satt mig in i Dylans värld och där jag tycker hans röst är irriterande och sårig älskar jag Cohens mörka och mättade stämma. Jag kan, i likhet med många Dylan-fans, inte alls se objektivt på nåt Cohen gjort, jag sväljer allt med hull och hår. Jag ska inte dra fler paralleller mellan Bob och Leo, men jag skulle inte muttrat så mycket om gnälliga gamla gubbar om Nobelpriset gått till en annan av dem om vi säger så.

Som jag lyssnat på dig och läst dig och vad jag har dig att tacka för mycket tröst och sällskap. So long, Leonard.

En förbannad feminist till er tjänst

Igår var jag på Feministisk förbannelsesalong på mitt jobb. Det var min nya bloggkollega Catzo (läs hennes otroligt modiga och braiga blogg HÄR) som höll i trådarna och det var en helt fantastisk upplevelse. En feministisk förbannelsesalong är alltså ett open mic-tillfälle, där man får ställa sig upp och helt enkelt spy galla över alla patriarkala skitgrejer varje icke-man nån gång, cirka varje dag, råkar ut för. Allt detta i en trygg och stödjande miljö.

Var det nån som fnös och sa "inte konstruktrivt"? Passa dig noga säger jag, för den energi och den gemenskap jag kände igår med lokalens alla fantastiska feminister var otrolig. Vi är många, vi blir fler. Vi är starka och vi är arga. Och vi har sett igenom din söndra och härska-teknik. Så passa dig.

Jag ställde mig också upp och berättade lite vad som gör mig förbannad. Det var skönt. Tänkte fortsätta på förbannad-linjen, mest för att tja, jag är lite förbannad just nu. Och det är kul. Och Gu nåådi den som säger jag ska fokusera på det positiva nu för DET VILL JAG INT.

Gammal bild från typ 2011, fatta vad rött hår jag hade?!

♦ Pär kommer hem ikväll, äntligen! Mmm, jätteäntligen. 19:30 skulle hans flyg vara i Kronoby men HAH. Det är inställt, så nu kommer han till Vasa 21:40 och sen får han ta buss hit. Så han är hemma närmare midnatt. Fyra timmar senare än tänkt.

♦ Jag vet ju inte varför flyget är inställt men eftersom jag är på förbannelse-humör antar jag för att vi som väljer att bo norröver Tammerfors ständigt, ständigt bortprioriteras. Inga tåg och inga sjukhus och nu satan kan man inte få komma hem med ett jävla flyg heller (För det är ju det värsta, att Pär är försenad fyra timmar...)?! Sluta straffa oss already, WE GET IT, ni gillar inte glesbygdn.

♦ Jag är sjukskriven resten av veckan och äter Voltaren. Jag har ett inflammerat muskelfäste under vänsterfoten. Det gör ont så fort jag går längre än mellan sängen-köket-toan och jag får magknip av Voltaren:et. Det känns i och för sig bättre nu och jag fick träffa en jättebra läkare tisdags som jag nästan hade velat krama när jag gick, men nu är jag upp i varv så skit samma!!!!

♦ HBO Nordic suger riktigt balle. Cirka 80% av gångerna jag försöker sparka igång ett avsnitt av vilken serie som helst så stärvar det. GÖR NÅT ÅT DET! Jag vill se era serier, har sett allt på Netflix redan.

♦ Idag sa syrran att mitt hår påminner om Donald Trumps. Jag är inte förbannad på henne för att hon sa det, jag är förbannad för att det är sant. Damn you-på utväxt-frisyr, damn you all to hell.

Vad gör dig förbannad idag?

#imwiththepeople

Egentligen borde man inte vara förvånad. Det har blåst populistiska högervindar en lång, lång tid nu. inte bara i USA, utan även här. Man borde inte bli förvånad, för nu är det år 2016 och det mesta går åt helvete rent politiskt. Vi får hela tiden bevis på hur rasism och sexism gror i mörkret i de klyftor som klassamhället skapar.

Man borde inte bli förvånad, för är man förvånad måste man ha trott att folk finner sig i allt. Att fattigare fattiga och värre krig och flera döda och större skillnader och inga jobb och inga chanser att komma uppåt eller framåt samtidigt som det är ens eget ansvar om man inte carpar varje jävla diem inte ska ge nån slags reaktion. Att man kan ignorera folks vardag och folks problem utan att det till sist smäller. Nej, nu small det.

Ändå är jag lite förvånad. Jag tror Donald Trump var den sista populistiska högervinden som blåste omkull mig.

För det är ju för jävligt. Det small, men det small alldeles fel. Vi har en riktigt jävla gris på en de mäktigaste positionerna i världen. En gris som skrattar åt klimatförändringarna, som tycker man ska grabba kvinnor på fittan, som vill förbjuda muslimer att resa in till landet, som vill bygga en motherfucking mur mellan USA och Mexiko.

Det är för jävligt.

Det som också är för jävligt, är de här kommentarerna som florerar överallt i mitt flöde idag. "Vilka jävla idioter" osv. Som helt onyanserat förkastar en stor del av USAs befolkning som idioter. Som pratar om att demokrati inte borde vara systemet, för SÅ HÄR GÅR DET.

Det är inte folkets fel. Det är inte de som röstar som är fienden. Det här valresultatet är ett symptom av den politiska elitens totala ignorans av folks verkliga problem. Det här är ett symptom av att vänstern allt för länge har misslyckats med att uppfylla löften till arbetarklassen. Eller ens ge löften att tro på. Om de som egentligen borde vara dina allierade inte längre pratar ditt språk är det lätt hänt att ögonen dras till den (som ÄR fienden) som erbjuder lätta och enkla lösningar på dina problem. Tydliga syndabockar. Även om det är lösningar och syndabockar som har ganska lite med verkligheten att göra.

Det räcker inte med att bara ha en motkandidat som "i alla fall inte är Trump". Det räcker inte med att hen är en kvinna (även om man kan fråga sig exakt hur dålig en man egentligen ska va, före en kvinna ses som ett bättre alternativ?) Hen måste stå för nåt annat. Nåt annat folk kan relatera till.

Vi kan inte låta grishögern med Trump i spetsen vinna på vänsterns alienation från folket och arbetarklassen. Vi måste börja komma med trovärdiga alternativ. Vi måste börja försöka förstå och sluta fråga oss vem som är "så dum" så de röstar på Trump. Eller för Brexit. Eller Sannfinländarna.

Jag tror på ett stort, starkt tillsammans. Inte ett vi och dom. Det här är kanske det mest 70-taliga jag skrivit i den bloggen, men så tror jag. Jag kände mig aldrig riktigt bekväm bakom hashtaggen som Clinton-anhängare använde, #imwithher . För jag kände aldrig riktigt att hon var med mig. Nu skulle jag vilja ha en rörelse med hashtaggen #imwiththepeople . För det är jag. Vi ska ifrågasätta och kritisera Trump, men vi måste försöka förstå varför han står där han står idag. Annars får vi aldrig ner honom.

För en mer välformulerad version av vad jag försöker säga så kan ni läsa Åsa Lindeborgs kolumn HÄR. Eller för den delen Linn Jungs inlägg.

So this happend

Jag är faktiskt ingen galen julvurmare och jag brukar faktiskt inte julpynta före december. Om alls. Faktiskt! Men november är en sån mörk månad och jag har varit så trött på senast och behövde lite extra ljus och mys. Och Pär är fortfarande i Sverige så jag har ingen hemma som kan stoppa mina infall.

Jag tycker det är det bästa med vintern - alla varma lampor och ljus i fönstren. Det är något trösterikt att se till exempel stjärnor i fönstren när man går hemåt eller bortåt. Det skänker en lite hopp i bästa fall och påminner om att man sällan är ensam. Vilket i och för sig är något slags komprimerat julbudskap, vad man än tror eller inte tror på.

För övrigt innehåller mitt liv just nu: ganska många deadlines, ganska många katter som drar nytta av golvvärmen och ligger som små pälsmattor på toalettgolvet, ganska många smörgås-istället-för-mat-middagar och ganska många lyssningar av Frida Hyvönens nya skiva Kvinnor och barn. Den är SÅ bra. Så så så bra. Kanske hennes bästa skiva nånsin. Och kanske årets bästa. Lyssna på Spotty, t ex.

Ja, och så haltar jag lite lätt för tillfället. Har drabbats av den värre sortens hälsporre och everything hurts and I want to die. Imorgon ska jag till läkaren och vid det här laget hoppas jag på direkt amputering. Föreställer mig att jag skulle kunna ha ett hjul istället, som hembiträdesroboten från Jetsons.

Insomnia

Klockan är 03:42 när jag påbörjar det här inlägget. Jag kan inte sova. Jag har försökt ligga stilla, ligga tyst, ligga på sida och ligga på rygg. Jag somnar inte. Jag tänker på julen och på att så många människor kommer sitta ensamma och hungriga. Och att jag inte kan, kanske inte ens riktigt orkar, göra nåt åt det. Att jag ändå borde. Jag ligger och räknar i huvudet vad som ingår i en rimlig julkorg man kunde ge bort. Clementiner, äpplen, kaffe. Kanske julmust? Eller är det oansvarigt? 

Jag försöker med ett tyst rum. Jag försöker se på film tills jag somnar. Jag försöker se på avsnitt av Bamse, nåt tryggt att överrösta ångesten med. Scrollar genom alternativen och råkar få syn på en skräckfilm och fast jag inte ser den så ser jag dockan med pojkansiktet framför mig när jag blundar. Blir mer mörkrädd än jag var innan.

När jag var yngre var det ett äventyr att vara uppe hela natten. Jag tänkte kanske vaka i natt, har jag skrivit i nåt brev nån gång och sen satt jag uppe och läste eller skrev dagbok, lyssnade på cd-skivor på jättelåg volym och smet ut till köket för att dricka mjölk, direkt ur paketet. Jag kanske romantiserar mina tonår nu, men jag vill minnas som att det inte var nån big deal om man inte sov. Det gick att klara sig på några timmar på morgonkvisten - och några på eftermiddan. Jag minns också att jag tyckte det var roligt och häftigt och spännande att vara vaken. Som att världen var lite mer min mellan 00 och 05. Och det här var innan vi hade bredband.

Så känner jag inte längre. Trots nonstop internet. Det har säkert sina självklara fysiologiska orsaker, typ att min kropp har trettio årsringar, snarare än femton. Men nu för tiden när jag ligger vaken, oavsett om det är det att jag vaknar tidigt och inte kan somna om, eller som nu, att jag inte får tag i sömnen från första början, så är det den där ångesten som sätter in. Ensamma människor på julafton, dockor med pojkansikten som kommer till liv, allt jag inte gör och borde, clementiner, äpplen, kaffe. Minuterna som tickar ner tills väckarklockan kommer ringa igen och igen och igen.

Klockan är 04:18 nu. Det här inlägget har inget innehåll och jag känner mig trött men inte sömnig. 04:19.

Mina vänner: Hillbom

Min bästa bloggidé ever får hoppa in när jag är för trött för att fungera. November alltså. Innehåller den månaden nåt annat kulturfondsansökningar och färgen grått? Idag får ni träffa Hillbom, Smålands finest!

Bild av mig ↑

Namn: Fredrik Åke Hillbom! (Ja… Åke..)

Ålder: 26... jordsnurr? Vintrar? Yeah, u get it.

Stjärntecken: Fisk! (Pisces)

Bor: Jag lämnade just Sthlm för Småland, bytte Östermalm mot Älmhult. Societet mot älgskit - tack gode gud!

Familj: jag och min snubbe samt ca ett tiotal personer till! Men hushållsmannamässigt jag och min snubbe… Snubben = Mats a k a Mattan a k a Mattson a k a Bey.

På internet finns jag här: #Darknet… (syns ibland också på Tumblr och Insta)

Favoritfärg: #c0c0c0 samt #0000ff

Favoritpopgrupp: TLC! Jag måste säga TLC trots att det finns sååå många!

Den bästa låt jag vet: sjukt svårt! Konsumerar extremt mycket musik, men om jag utgår ifrån den låt jag har lyssnat mest på samt är en låt jag återkommer till hela tiden så är det nog Arvo Pärt - Fratres for violin, strings and precussion (Ha! Låter som en helt ny nivå av pretto, men det skiter jag i).

Favoritbok:The heart is a lonely hunter. Baserat på: den bok jag läst om flest gånger.

Favoritdjur: HUND!!! Så jävla tråkigt svar, men jag orkar inte ljuga...

Favoritmat: LASAGNE! (katten Gustav-skämt beivras)

Favoritdryck: Trocadero eller öl när alkohol är med i bilden (samma färgskala också av någon konstig anledning...)

Det här gör jag när jag inte har fritid: jag stressröker och dricker svart kaffe. Nej, men jag är fotograf och kreatör, jobbar med reklam först och främst.

Och på min fritid brukar jag: Stressröka och dricka svart kaffe. Nej seriöst, har slutat röka. Eller håller uppe som jag kallar det. Och sorgligt nog gör jag hyfsat ocoola saker på fritiden. Typ vuxensaker, viker tvätt och städar... Blä.

Jag tycker om: jag konsumerar ohälsosamt mycket RnB och hiphop. Jag samlar på sneakers. Tycker också det här "internet" som är så på tapeten är ganska roligt.

Jag tycker inte om: påklistrad heteronormativitet är en sådan jävla snoozefest! Ärligt talat skittråkigt. Patriarkala samhällsstrukturer samt allt som kommer med det, typ vardagsrasism och trans/homofobi känns sååå 1800-tal. Blöööö, tröttsamt! Well whatever, somnar typ bara av att tänka på det. Hatar blodpudding också! Hamnar lätt i samma fack, EW!

I framtiden vill jag: Det här året satsar jag på att jobba mer på mig själv, så jag antar att jag i framtiden vill vara mer zen! Mer intune with myself, haha.. Kanske ha tid för mer konstrelaterade projekt. Skittråkigt svar men bryr mig inte.

Så här känner jag Ellen: Okej! Ellen och jag skulle kunna gå waaaay back (typ 7år) men det gör vi inte. Första gången Ellen såg mig var hon för feg för att gå fram o prata med mig, för jag tydligen quote "för cool och såg dryg ut". Bra tillfälle att tipsa folk, som nån gång kanske tror samma sak. Kom fram och säg hej! Jag är inte cool! Och inte så dryg! Har kanske bara kroniskt bitchface.. Idk. Hur som helst, det var först tre år senare som hon tog mod till sig och approaced me, vilket resulterade i instant love! Och på den banan äre!

När vi umgås brukar vi: prata om musik, vältra oss i popkulturella fenomen, samt uppdatera varandra om viktiga livshändelser.

Bästa med Ellen: Well honeys I’ll tell ya: hon är ärlig och rak! Och hon får mig att skratta så jag gråter!

Sämsta med Ellen: Hmm.. svårt! Kommer inte på någon dålig egenskap mer typ ett ”tråkigt” val typ som att bo kvar i Jeppis när hon kunde bott i Småland med moi! (Jaja… och Pär och Mats...)

Jag tror Ellen tycker följande saker om mig: HA! Okej, jag tror Ellen tycker att jag är lite väl cynisk men jag tror också att hon tycker jag är lite rolig (2gay2function). Samt att jag iallafall ibland har något vettigt att säga.

Haha, det är sant, jag vågade inte prata med Hillis första gången jag såg honom på en hemmafest i Nykarleby vilket SUGER att tänka på nu, för när jag äntligen började prata med honom, flera år senare, så visade det sig att han visserligen är ascool, men inte alls dryg. Inte ett dugg. Jag kunde ha fått flera år med honom innan han gick ut konstskolan och flyttade tillbaka till Sverige. Jag känner ingen som lyckas vara så on fleek men samtidigt så helt igenom godhjärtad som Fredrik. Dessutom värmer hans skratt mitt hjärta.

Smink och godis

Den här veckan är Pär i Sverige. Det tar emot att erkänna hur tomt det är här hemma utan honom, jag har ju mer eller mindre bott ensam i tio år innan vi flyttade ihop, så man tycker jag borde vara van. Men jag har vant mig med att nån ska ligga bredvid mig i sängen och scrolla på sin telefon när jag scrollar och också att nån är hemma när jag kommer hem. Jag brukar alltid få en kram i hallen när jag kommer hem från jobbet, men nu är det på sin höjd katterna som slött tittar upp och sen fortsätter sova.

MEN! Det är också nyttigt att vara ensam hemma, för jag har plötsligt insett hur mycket hushållsarbete Pär utför här, även om jag gnäller på honom om städning nästan varje vecka. Under mina tre dygn ensam hemma har lägenheten fått en hinna av sunk.

Tack och lov har jag Nikko att hålla mig sällskap, annars skulle jag nog bli way too rastlös. Idag shoppade vi lite. Jag köpte två braiga saker.

Smink och godis!

Jag och Nikko testar mer än gärna nya godissorter, så idag köpte vi en låda choko-Omar. Ni vet Omar, nationalgodiset för alla 80-åringar. Choklad + Omar = ganska sant no. Ger det tre av fem, det hade fått fyra, men jag mår lite dåligt just nu efter min och Nikkos skvaller- och godis-session i soffan.

Och en ögonskugga från Jeppis nyöppnade frälsning H&M. Jag är annars lite lätt snobbish med smink, köper gärna dyrare märken och så, men just ögonskuggor är en sån grej som jag tycker man kan köpa billigare varianter av. Den här nyansen heter Triple raspberry och ger en ganska perfekt rödrosig sotning som jag (plus ganska många andra) tycker är jetesnyggt just nu.

It goes right in my lite lätt äckliga plus överfulla sminkväska. Den är min mammas gamla från typ sent åttiotal (?) och trots ett antal tvättar och försök till uppfräschning så har även den en hinna av sunk. Men jag älskar den och alla dragkedjor funkar trots 30 års användning, så ¯\_(ツ)_/¯. 

Nu ska jag... ja, jag vet inte vad jag ska. Inte blogga i alla fall. Kanske städa? Nja. Vi får se.

Vigseldagen

Ett skepp kommer lastat med bilder från dagen vi gifte oss! Det var alltså 26:e maj klockan 15:00, en småregnig torsdag. Alla bilder är tagna av min sidebitch Nikko (som är superduktig fotograf men det lär ni ju märka på bilderna). Okej, vi kör!

Här sitter vi hos Johans, i hans före detta lägenhet. Eller det var ju hans lägenhet då ännu, men ja. Ni fattar. Jag slutade jobbet klockan två och vi hade ju inte berättat att vi skulle gifta oss, så ville inte sminka mig på jobbet in case det skulle verka misstänksamt.

Sminkeli-smink. Nikko tyckte det kunde vara en kul idé att ta klassiska brudbilder i o m att jag inte var så klassisk annars. Jag vet inte om det var så kul, men nåja.

Sen gick vi mot magistraten. Jag var ganska uppspelt.

Den mest frikyrkliga bilden som existerar på mig.

Jag kom på att jag ville ha brudbukett och försökte riva ner nån hägg. Förlåt naturen om detta inte innefattas av allemansrätten.

Försökte jättehårt.

Jätteglada soon to be-gifta. Tycker också det här andas lite nyandlighet, speciellt Pärs pose, men nåja. Min tandrand förresten.... Den kunde man ju lätt ha komplex för.

Sen kom jag på att jag hellre ville ha maskrosor pga mer indie, så jag dumpade häggen och plockade lite i rabatten intill magistraten. Jag hoppas inte det var olagligt, eftersom polisen huserar i samma hus. Sorry.

Väl vid magistraten mötte Julia, min syster upp oss. Den här bilden beskriver henne riktigt bra. Här kommer ordning och reda liksom. Nu ska det här styras upp. Medan jag står och röker. Igen. Jag röker jättemycket när jag är nervös. Dålig vana, ska sluta.

Julia hade med sig min ring som hon hade köpt. Ja, det är sant. Min vigselring är köpt av syrran. Grejen är den att vi inte riktigt hade tänkt på ringar och planen var att inte ha några tror jag, men Julia tyckte att jag nog ändå skulle ha nån och vem är jag att tacka nej till GULDI?! Pär har ingen, han har nog aldrig haft ett smycke på sig i hela sitt liv.

Pär fotade kul/fin/intressant affisch.

Och så satte vi oss och vänta. Här var jag riktigt nervös. Inte varje dag man gifter sig.

Jag vill att ni fokuserar på två saker på den här bilden. 1. Häradshövdingens awesome Harry Potter-mantel. Snyggaste färgen dessutom. 2. Min skolflicka som får skäll-min.

Hux flux så var vi gifta! Peace out bitches. ÄLSKAR denna bild, skulle vi engagera oss nog för att skicka ut tack-kort skulle detta vara IT liksom.

Så åkte vi till Neti-terassen, bjöd våra vittnen på en runda och skålade för vårt äktenskap.

Julia.

Johan.

Och Nikko, som inte finns på bild eftersom han tagit bilderna. Fyra ch en halv månad senare hade vi festen. Och den ska jag berätta mera om sen, men måste ta det i etapper.

So long kalsong!

Vote or die!

Det här är kanske det konstigaste jag upplevt i min bloggkarriär. Jag är nominerad till Årets blogg!!! Det känns otroligt twilight zone:igt eftersom jag liksom... inte räknat med mig själv alls som en kandidat. Lite för att jag är så pass otrevlig för det mesta att jag har svårt att se att det finns tillräckligt många som vill rösta på mig. För det andra för att jag inte alls är lika engagerad eller liksom, full blown bloggare som Carro och Daniela, mina mednominerade, som är typ Bloggare med stort B. Det känns som att jag mest sitter och lallar framför tangentbordet, typ som en full apa som gillar ljudet.

Men okej, har ni nominerat mig får ni fan rösta nu också. Ni ska rösta för att:

1. jag är rolig (↑ "full apa", typiskt roligt!)

2. jag har skrivit en handfull inlägg som blivit ganska mycket lästa och ganska mycket gillade

3. jag har bloggat sen jag hade dagbok på Lunar, vi snackar 10+ år!!!, och aldrig fått nån fucking cred före detta året (tack Sevendays).

4. Dessutom har jag figurerat på radio TRE gånger i år (plus en födelsedagshälsning åt mig på Radio Vega), blivit intervjuad i ÖT en gång och dessutom fick Pär en gång höra att han är gift med "kändis-Ellen".

Nu kommer jag inte på fler orsaker. Ja, det skulle vara att Nikko har hotat göra en Kanye om jag inte vinner, men det hotet är bara 50% på riktigt. HÄR röstar ni!

Hur blir man så chill?

Jag fick en kommentar på förra inlägget av en Ida, den löd så här:

Älskar din avslappnade attityd till dubbelhakan. Min dubbelhaka tenderar ta all min uppmärksamhet och gör att jag sällan är superdupernöjd med hur jag ser ut. En inte så omtyckt dubbelmage har jag också. Hur gör man för att vara så chill, Ellen?

Först och främst, tack Ida för att du tar dig tid att läsa och kommentera. Och så till dubbelhakorna då. Kära vän, jag önskar jag hade en mirakelmedicin att erbjuda. Ett enkelt recept, några matskedar av det här och några kryddmått av det där och komplexen är borta. Jag önskar jag kunde ge dig ett konkret tips, eller att jag kunde ge mig själv ett konkret tips för den delen. För jag är ju långt ifrån så chill som jag kanske ger sken av på bloggen.

Här skulle jag nästan vilja brista ut i låten Så länge vi har varann och med händerna på dina axlar Ida, böla fram raden "men också jag har daaaaar när aa-haa-allt blir fel". Men det fattar du säkert. Men det är en bra låt, vi tar en paus i tankesmedjan för att lyssna:

[embed width=459 height=344 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/aUdN3Hlr10c/hqdefault.jpg?r=87298]http://www.youtube.com/watch?v=aUdN3Hlr10c[/embed]

Alltså mmm, Mauro. Så jävla het alltså. Och jag är inte det minsta ironisk, tyvärr. I alla fall, styrkta av denna sköna melodi går vi vidare.

När jag postar "osmickrande" (gud så äckligt ord btw) bilder av mig själv, till exempel bilden med megahakan i förra inlägget så tänker jag så här

1. Alla kommer se dubbelhakan (eller det som stör mig i nån annan bild) och tänka på den ändå, så jag kan lika gärna själv kommentera den först och göra den till ett skämt. <- inte det mest self loving resonemanget men self love är svårt ibland. Kommenterar jag den också först själv så gör alla andra kommentarer, även om jag inte hör dem utan bara inbillar mig dem, mycket mindre ont. Liksom grattis, ni hittade min dubbelhaka. Vill ni ha en medalj?!

2. Är den här bildens komiska värde högre än ångesten över att folk ser min dubbelhaka? Är svaret ja postar jag den. Är svaret nej postar jag den ibland i alla fall bara för att pusha mig själv lite. Första tiden får jag scrolla jättesnabbt förbi för att inte min blick ska fastna i den bilden, men nästan alltid kan jag gå tillbaka några månader efteråt och tycka att det var väl inte så farligt. Det kanske beror på att jag blir fulare för varje dag och inte att jag blir chillare för varje dag, men nåja.

3. Folk vet hur jag ser hur i verkligheten. De har sett mig söndagssunkig på stan i lusekofta och gummistövlar, de har sett mig trött på jobbet, de har kanske till och med om de har tur, sett mig full på krogen. En dubbelhakig bild av mig ändrar inte på hur jag ser ut eller hur folk kategoriserar mitt utseende. Jag blir inte heller snyggare om jag bara postar snygga bilder på mig själv.

Det är mitt tänk kring bilder på mig själv. Jag märker att om jag är chill med till exempel dubbelhakiga bilder av mig själv så är jag ofta lite chillare med live-versionen också. Jag tror att det är bra att se sig själv ur alla vinklar, även de fula. Och även om jag inte är så chill, så hjälper det att låtsas. Det gör faktiskt det!!! Fake it til you make it var det nån som sa en gång och denne nån var ett fucking geni.

Men som sagt, jag står också framför spegeln och nyper mig i fettet ibland. Hatar det jag ser. Den som är icke-glömsk minns säkert att jag bara för några månader sen postade ett inlägg om att jag har tyckt jag är så ful på sistone. Då åt jag hormoner. Det gör jag inte längre. Jag är heller inte sååå groteskt ful längre. Coincidence? Knappast. Men även utan extra allt i hormonväg har jag skitdagar titt som tätt. Så är väl livet bara.

Jag har slutat hoppas på att mitt fejs ska vara det man tar med en bild av till plastikkirurgen och säger "ge mig ett sånt!". Men jag äger min kropp, mitt ansikte och min dubbelhaka. Jag tror det är det konkretaste tips jag kan ge dig, Ida.

Släpa ut allt du skäms för i solljuset och se hur det sakta men säkert förvandlas till gullklimpar. Du kommer kanske alltid ha dubbelhaka. Du kommer kanske aldrig älska den. Men du kan säkert lära dig äga den. Och när du gör det, då kan du göra vad du vill med den. Skratta åt den. Kanske till och med slå mynt på den, starta blogg som heter Dubelheko och fab? Eller helt enkelt glömma den.

Puss på reve!