Mina vänner: Emma F

Som bäst sitter jag i skrivlyan och ruvar. Lyan är ganska högt belägen och det blåser så det knakar i fönstren. Malin gick just härifrån och jag sitter och känner mig så där hemlig som man kan göra när man vistas på en ovanlig plats.Har ganska bra flow i alla fall, och för att inte störa det desto mer så tänkte jag slänga in en vän idag istället. Idag får ni träffa en tvättäkta släkting till mig - min kusin Emma!

Namn: Emma Forsman

Ålder: 28

Stjärntecken: Vattuman

Bor: Forsby, Pedersöre

Familj: Gift med Johan och har två barn, Thea 4 år och Walter 2 år. Till min familj hör även min mamma och pappa plus en syster och en bror.

På internet finns jag här: Instagram @emmathereseforsman

Det här gör jag när jag inte har fritid: Jobbar som eftisledare för Folkhälsan men är nu hemma med barnen fram till hösten 2017 .

Och på min fritid brukar jag: Sticka och sjunga i kör är något jag tycker om att göra.

Favoritfärg: Gammalrosa.

Favoritpopgrupp: Helt beroende på humör.

Den bästa låt jag vet:Enter Sandman - Metallica

Favoritbok: Läser inte mycket böcker alls men Gömda av Liza Marklund är faktiskt en bok som jag har mellan mina kokböcker i bokhyllan.

Favoritfilm:Hunger Games

Favoritdjur: Jag är en kattägare som egentligen tycker mer om hundar.

Favoritmat: Kalops. All day, every day.

Favoritdryck: Mjölk.

Jag tycker om: Att umgås, dansa eller dricka kaffe med människor jag tycker om. Att klippa gräs är också roligt.

Jag tycker inte om: Spindlar, inälvsmat och finska tv-program.

I framtiden vill jag: Men vilken svår fråga! Jag behöver inget guld och gröna skogar utan är nöjd med det jag redan har och nu har jag ju också nånting jag kan kalla en hobby så det är ett check! på min lista. Jag har börjat pressa mig själv och sätta mig i såna situationer var jag inte tidigare har varit bekväm ( t.ex. hålla tal) så det hoppas jag att jag fortsätter med.

Så här känner jag Ellen: Vi är kusiner och har växt upp mer eller mindre tillsammans men det var i 16 års ålder vi började umgås ”privat”.

När vi umgås brukar vi: Dricka kaffe, skvallra, dansa...

Det bästa med Ellen är: Hon är generös, rolig och har alltid varit omtänksam mot mina barn.

Det sämsta med henne är: Inte så stresstålig kanske...

Jag tror Ellen tycker om följande saker hos mig: Hon vet var hon har mig.

En hälsning till bloggläsarna: Tack och hej från mig, det här var jobbigare än vad jag trott! :P

Emma är den redigaste människa jag känner. Hon stickar, hon kokar kalops, hon uppfostrar barn, hon får saker gjort, hon ställer upp och hon tvekar aldrig. Hon har en sån otrolig ryggrad i sig och det finns nog inget falskt i henne alls. Men tro inte hon är tråkig - långt ifrån! Hon är dessutom skitkul och kan släppa loss som ingen annan, så även om vi brukar skämta om att jag ledde henne ner i fördärvet som tonåring när hon började hänga med mig, så tror jag nog hon hade hittat dit själv förr eller senare, hehe. Hur hon lyckas förena de två egenskaperna vet jag faktiskt inte, men jag är väldigt glad att ha henne som kompis. 

Mina vänner: Lisen

När jag nu en gång fått upp bloggångan igen efter jul och nyår ska jag försöka hålla upp den också. Dock är jag strängt upptagen av att äta Menthos (mycket underskattat godis!) och se på Harry Potter-filmerna just idag, så jag passar på att slänga in en vän här emellan. Idag får ni träffa Lisen!

Namn: Lisen.

Ålder: Överstiger siffrorna i mitt skonummer, så det behöver jag inte refogöra för. Men jag klår Ellens morsa med några månader.

Stjärntecken: Lejon

Bor: Hemma. I Jakobstad.

Familj: Päivi och katterna Tiramisu och Isidor, två föräldrar och en bror + familj passar väl att nämna här också.

På internet finns jag här: Som lisqvist på Instagram.

Favoritfärg: Röd

Favoritpopgrupp: Eh. Vi kör oldschool. The Carpenters.

Den bästa låt jag vet: En av dom är Aretha Franklins Say a Little Prayer.

Favoritbok: Janet Frames självbiografi En ängel vid mitt bord.

Favoritfilm:Blade runner. Jag tycker om glada filmer.

Favoritdjur: Katt.

Favoritmat: Etiopiskt, tack.

Favoritdryck: Kaffe.

Det här gör jag när jag inte har fritid: Jobbar på EU-projekt som handlar om kulturell mångfald.

Och på min fritid brukar jag: Alltid lite oklart för mig var gränsen för jobb/fritid går. Läser, skriver, spelar bas, ligger i sängen och kontemplerar världens gång.

Jag tycker om: Att tänka, tala med folk, sova, resa (gärna till Berlin), göra olika slag av musikaliskt oljud tillsammans med andra.

Jag tycker inte om: Folk med mentalt tunnelseende, homofobi, xenofobi och svagt kaffe.

I framtiden vill jag: Skriva mera och göra mera musik.

Så här känner jag Ellen: Jobbat tillsammans på After Eight.

När vi umgås brukar vi: Sucka över respektive skrivprojekt som stampar på stället.

Det bästa med Ellen är: Hon är onekligen både smart och rolig.

Det sämsta med henne är: Tendensen till gnällighet.

Jag tror Ellen tycker om följande saker hos mig: Att jag kan vara rätt uppmuntrande vid behov.

En hälsning till bloggläsarna: Var snälla med er själva. Var snälla med varandra. Utom med rasister. Dem får man smälla till (fast kanske helst verbalt, annars kan man hamna i fängelse).

Ibland brukar jag säga att Lisen och Päivi är lite som ett par extraföräldrar, men det är kanske inte helt rättvist eftersom det på nåt sätt antyder att de skulle vara mycket äldre än mig, vilket de inte är. Däremot har de hjälpt mig så oerhört mycket genom åren, med allt från uppmuntran till att skriva (Lisen fick mig med milt våld t ex att söka in till LittSkap), kontakter till folk (Lisen känner alla i hela Svenskfinland och släkt med ungefär 70% av dem) till att jag fått låna deras bil cirka 1000 gånger. Lisen är, förutom hjälpsam och snäll, klok på ett lågmält sätt som jag uppskattar. Lisen tror sig nog aldrig vara bättre än nån, men är faktiskt bättre än de flesta.

Greklands sak är vår

Även om jag tycker Finlands hållning mot Grekland är lite onödigt sträng, det är som att vi plötsligt glömt bort hur fattigt och eländigt vi hade det här i landet för inte så länge sen, fast vi annars är väldigt måna om att komma ihåg vår historia, så är det sist och slutligen ganska lite jag kan göra som privatperson för att ändra läget. Men man kan ju göra små saker, typ handla grekiskt. Även om det antagligen gör mer för mitt samvete än för grekerna, men. Här är ett grekiskt tips, Korres duschtvål. Ekologiskt, grekiskt och alldeles, alldeles underbar.

Jag har den som doftar jasmin och den är helt fantastisk. Doftar som en fucking sommaräng varje gång jag kommer ur duschen. Den finns bl a att köpas här.

Jag fattar ju att en jävla duschgel inte kommer rädda läget, men jag känner mig så hjälplös ibland att jag måste döva den känslan lite. Jag har så mycket och så många har så lite. Är också månadsgivare till Amnesty och Röda Korset av den anledningen. Något litet måste jag väl kunna göra.

Here comes the bride

Det här är jag i fredags. Var jätteglad och jättefull, för förutom att fira kompisars examen arrangerade jag TYDLIGEN en spontan möhippa i huvudet på mig själv. Eller jag vet inte vad jag sysslade med, men jag sprang runt med en drink i handen och en tiara på huvudet (tack den som gav den åt mig) och visade upp min ring åt alla som ville (och inte ville) se. 

Lördagen förflöt lugnt kan man säga. Dels för att jag inte orkade röra mig speciellt mycket, dels för att jag tidig lördag förmiddag tog beslutet att aldrig mer visa mig bland folk. Pär försökte visserligen säga att det inte var så farligt och han tog ju ändå emot mig hemmavid sen, men jag ställer mig nog lite tveksam till det påståendet. Bästa (enda bra?) som hände i lördags var att syrran Lina som jag hade hängt med i fredags, tydligen hade lovat att komma med pizza åt mig dagen efter. Och hon höll det löftet! Krapula-pide ❤️

I söndags var jag fast besluten att vinna tillbaka lite hausfrau-poäng. Bakade scones till frukost, tvättade lakan (som jag visserligen tvingade Pär att hänga upp), skurade golv och lappade ett par av Pärs söndriga jeans.  Men nu är det måndag och ny vecka och nya tag och på onsdag är det ny månad och då flyttar jag min blogg! Vart då frågar ni?  Tja, låt mig berätta en liten historia. Gud skapade världen på sex dagar och på den sjunde dagen vilade han och hann tänka "nu skulle det ha varit gött med en samlingsplats för österbottniska bloggar så jag kunde scrolla mig igenom söndagen" och Linn Jung hörde honom och så fick SEVENDAYS sitt namn.  Jag ska alltså flytta min blogg till Sevendays, det var det jag ville ha sagt. Kul va?

Hur man firar en bröllopsdag

Efter att vi blivit vigda på magistraten av häradshövdingen (iklädd mycket trevlig smaragdgrön mantel, den fick mig att tänka på Hogwarts och vem vill inte ha en förnimmelse av Harry Potter på sitt bröllop!?) så tog vi några bilder utanför. 

Det är alltså vigselbeviset i håller i, om nån funderar.  Sen bestämde vi att gå till Netti, där bjöd våra vittnen på en runda. Blev lite lagom salongs på terassen. Kanske låter lite alkoholistiskt att säga, men jag gillar verkligen den där småpirriga känslan av en cider mitt i veckan. Det det krävs ju att man gör det tillräckligt sällan för att man ska få bästa effekt.

Min telefon ligger inom räckhåll, eftersom det här hade börjar strömma in kommentarer och sms och likes. Vi hade ju kungjort vårt äktenskap (så fjantigt!) på sociala medier och responsen var som en fucking elefanthjord. Väldigt värmande och fint, men också lite förvirrande. Och så blev alla utom Johan hungriga och vi åkte till McDonalds och köpte allt vi var sugna på; burgare, pommes, mozzarellasticks och milkshakes.

Och åkte hem och åt. Här äter jag pommes med ringen väl synlig. Det här är ju för övrigt en tillfällig liten sak, men den ordinarie kommer nog se ut ganska precis likadant. Jag har gått och spretat med fingrarna ända sen jag lade på mig den. Tycker min hand har åldrats åtminstone tio år i o m den här lilla ringen. Sen låg vi och jäste vi på maten i varsin fåtölj, läste kommentarer vi fått av folk och bjöd in folk till vårt Facebook-evenemang, som vi skapade i samma veva som vi offentliggjorde att vi hade gift oss. Vi har alltså fest i början av oktober. En ganska avslappnad och fest-ig fest hoppas jag det blir, inte alls så bröllopsbetonat. Ingen vit klänning, ingen dresscode, ingen bordsplacering, ingen trerätters och ingen brudvals.

Sen skickade vi hem Nikko och Julia och sjönk ihop i soffan och tittade på några avsnitt Mia och Klara. Skrattade så vi grät. Delvis för att Mia och Klara är jättejätteroligt, men också delvis för att vi var så glada. Kantele var också glad som ni ser. Och sen lyssnade jag på poddar och Pär tittade på Opinion Sverige, för hans gamla lärare  har utmärkt sig och blivit riksnyhet.

Och det blev vår bröllopsdag. Jag tycker den var alldeles perfekt och precis dom vi ville och som vi är. Lågmäld och vardaglig och lite underfundig och innehållsrik.

Tjugosjätte maj tvåtusensexton

05:55 Väckarklockan ringer första gången. Halvtimme senare stiger jag upp. Pär sover vidare och i ett kort ögonblick hatar jag honom lite.

07:03 Glömde min plånbok med ID och allt där hemma. Fan också. Får säga åt Pär han får ta med den när han kommer.

08:10 Har svårt att koncentrera mig på att räkna kassan. Blir paranoid att jag ska ha råkat publicera början till det här inlägget redan på bloggen. Dubbelkollar.

09:25 Okej, nu sitter jag på kaffe med mina kollegor och dör av lust att skrika rakt ut: jag ska gifta mig idag!  Igår pratade vi frierier och hur man utför dem just under kaffepausen och först blev jag lite misstänksam, anar nån nåt...? Det är ändå en liten nära skara människor som redan vet och jag vet åtminstone ett par stycken i den skaran (som likt mig själv) inte kan hålla hemligheter alls. Men alltså skit samma. Frieripratet fortsatte och för-och nackdelarna med giftemål vägdes mot varann. Jag sa ingenting, skrattade lite för mig själv när jag tänkte på vårt torra konstaterande på Messenger att det nog vore mest praktiskt att gifta sig. Visserligen så ingår vi detta äktenskap av kärlek och planen är ju att leva om än aldrig lyckliga, så ganska nöjda, i alla våra dagar. Men det kan man ju göra utan ring på fingret. Så det ceremoniella är ganska oromantiskt för vår del. Vi bokade första bästa tid som passade med mitt jobbschema när vi fyllde i hindersprövningen. Hon som betjänade fick skriva upp tiden på en post-it för att vi skulle komma ihåg. Tors 26.5 15:30 står det med flygande handstil. Nu ska jag bara klara av dagen utan att ta tag i nån och ropa dem i ansiktet: dagens datum kommer forever vara min bröllopsdag!!!!

09:57 Ska öppna caféet nu. Mina jeans har spruckit lite i grenen märkte jag just. Inte ens när jag ska gifta mig lyckas jag vara hel och ren. 

10:17 Jag hoppas Nikko vaknar i tid. Han hade skickat Snapchats klockan tre imorse. Nikko är vår vigselfotograf och ett av våra två (kanske tre) vittnen. Och min best man. Så klart. 

10:21 Okej, vi blir tre vittnen. Syrran skickade just och bekräftade att hon kommer. Frågade också om hon skulle köpa en stand in-ring från Glitter, tills vi köpt den riktiga. Typiskt henne att tänka på sånt. Bra egenskap, bra syster att ha i såna här situationer. 

10:39  Tänk om nåt har gått fel med hindersprövningen och vi inte får gifta oss?! Jag dör av antiklimax i såna fall. Fast de skulle väl ha hört av sig tycker man.

10:51 Borde jag ta mer allvarligt på det här? Vi ska ju ändå ingå äktenskap liksom. Det betyder nåt. Det är ganska stort. Är jag säker på att jag vill det här? Vi har ju inte direkt tänkt igenom det hela speciellt mycket. Har känt varandra lite på ett år. Bott tillsammans två månader. Egentligen är det ju vansinnigt. Tänk om jag inte alls vill bara med honom resten av livet?! Måste känna efter ordentligt. 

11:24 Lugn lunch idag.  Jag irriterar mig ju magsårig på vissa saker med honom. Som igår när han sa att det är irriterande när jag biter honom i armen när han berättar nåt. Då blev jag lite sur. Sen sa jag ju inte att jag blev det när han frågade om jag var sur, för jag insåg ju själv hur löjlig jag var. Dessutom hade jag frågat några timmar innan om jag gör nåt som irriterar honom, eftersom jag vill vara en sån god hustru (looool) som möjligt. Inser nu också att jag är i grund och botten en irritabel människa. Och det finns ingen jag irriterar mig hellre på än honom.

11:42 Okej, glöm vad jag sa om lugn. Kommer vara svettig och lukta potatisssoppa när jag gifter mig. Det blir åtminstone verklighetstroget eller vad jag ska kalla det.

12:38 Nu kom Nikko in. Han är vaken! Han frågade om hans kläder är ok. Jeans och tröja. Samma som bruden kommer ha, sa jag.

13:00 Lunchpaus. En gammal bekant från gymnasietiden kom in och åt lunch. Fick mig att hänge mig åt nostalgi och tänker på hur tiden går och bla bla bla. Undrar vad de ska säga när de får höra jag gift mig. Löjligt. De kommer knappast säga nåt alls. Jag skulle inte heller reagera nämnvärt om jag fick höra hen gift sig. Ett glatt jaha typ. Hen kanske redan är gift? Vet inte. Men ändå. Ändå. Det ääär lite svindlande vilka vägar våra hjärtan kan ta om vi låter dem. För tio år sen gick jag i gymnasiet och drack billig sprit på Nickes hemmafester. För fem år sen hade jag just börjat jobba på AE och var ganska skör. För ett år sen hade jag just börjat prata med nån tomte från Blekinge på Tinder. Och nu, idag, ska vi gifta oss. Ganska trösterikt men också lite skrämmande att man aldrig kan ana hur livet ser ut om ett år.

13:20 Äter efterrätt och tänker konstant "det här är sista efterrätten som ogift, det här är sista efterrätten som ogift". Har tänkt så om allt idag. Allt från sista gången väckarklockan ringer som ogift till nu då och efterrätten. Löjligt det också. Inget kommer ju ändra annat än mitt juridiska civilstånd. Chokladmarquis smakar säkert likadant imorgon också.

13:55  Mamma ringer för vad jag antar är första men inte sista gången. Hon är flunssig och borde inte jobba men jobbar ändå. Avslutningtider. Hon ber oss skicka bilder mellan hostningarna.

14:07 Snör av mig jobbskorna och på mig mina andra skor i kontoret. Nu är jag jättenervös. Nina nynnar nånting vid sitt skrivbord. Jag säger hej då, ses imorgon. Tillägger tyst i huvudet: när jag är gift!

14:57 Har sminkar klart mig. Johan, som är vårt andra vittne, har bjudit oss till hans för att jag ska hinna sminka mig efter jobbet. Nikko är här och "dokumenterar" hela dagen. Han berättar om festen han varit på och Johan och Pär sitter och pratar om lokaltidningar ich lokalteve. Jag är så nervös att jag hade svårt att få eyelinern rak. Allt känns som vanligt men ändå så ovanligt. Pär säger det känns som skolavslutningen på ettan. Då fick han ett par målvaktshandskar.

15:05  Syrran ringer och frågar var magistraten är. 

15:15 Kommer på att jag kanske borde ha nån slags bukett. River av ett par häggkvistar först, men kommer sen på jag är lite allergisk. Plockat ett par maskrosor ur polishusets rabatt.

15:25 Alla, dvs vi och våra vittnen Nikko, Johan och Julia, är samlade. Vi går in.

Och nu är vi gifta! I oktober blir det fest. Jag är jätteglad.

Din BFF

Hej igen kära läsare och kära vänner och kära ni andra som älskar att hata mig!  Har min blomstrande bloggstatistik de senaste veckorna förändrat mig tänker ni förstås? Hur tacklar jag min nya roll som Svenskfinlands favoritfetto, Österbottens egen Adele, bloggosfärens högsta BMI (Besökare Med Intresse)? Ja hörni, inget rör mig i ryggen. I'm still Jenny from the block.

Se så avslappnad och folklig jag (nej, det är faktiskt inte Kim Kardashisan!) var i lördags i cape och pennkjol till exempel.

Nej, men seriöst. Jag har en tendens att dra mig tillbaka i debatter, även efter att jag frivilligt gett mig in i den. Jag blir så ångestfylld när jag inte får förklarat det jag vill. Sen blir jag trött av känslan av att stå och ropa i ett vattenfall. Och till sist har jag faktiskt svårt att hålla mig sansad när folk verkar missförstå med flit. Tänker inte på nån särskild utan bara hela debatten. Så då går jag bara. Inte så konstruktivt, I know. Men så är det. Är GRYMT tacksam för t ex Hanna P. och Linnea P. Och Maria W. och ni andra som orkar och kan debattera. Tack!

Ett sista instick bara: alla kroppar borde vara lika mycket värda. Men alla kroppar är inte det. De är inte det. När du jämställer din smala kropp med min, hur väl du än menar, så känns det som att du ignorerar mig totalt. För jag vet så väl att vi inte är jämställda.

Okej och nu till rubriken (alla ba, eeh inte så bff-ig början på detta inlägg din tjatiga lördagskorv)! Jag har -än en gång - bytt namn på Insta. Och nu är jag ÄNTLIGEN nöjd. För nu matchar min insta med min blogg. 

BFF står ju givetvis för Blejk, fejt & fab. Precis som i min bloggadress. Jag tänker mig att det ska kännas som att besöka en bästis när man kommer in på mina hörn av internätet. En bästis som visserligen driver dig till vansinne 50% av tiden, men det är ju så vänskap är. Jag tycker ni ska följa mig på Insta om ni inte gör det redan. Just nu på min Insta pågår en omröstning om denna: 

Köpte denna KATT på storloppis i Vasa (var inte där själv, min privata spanare Moa fixade den åt mig) i helgen. Men nu menar mamma att det är en hund?! Ja, jag vet, skrattretande eller hur! Elleeeer...? Är du team katt eller hund?

Utflykt

Alltså vilken första maj vi bjöds på! Så jävl skönt väder. Det enda jag egentligen saknar är nåt aldrig så litet demonstrationståg häromkring. Lite mer klasskamp och mindre studentmössor typ. Inte för att jag har så hemskt mycket emot studentmössor, men för principen liksom. Det är ju ändå arbetarnas dag. Oh well. Vi åkte en billast till Stundars idag för att gå på Nicolines vernissage.

Gillade verkligen utställningen, tycker ni ska gå och se den om ni bara kan. Så himla fina blyertsteckningar. Nicoline har också en väldigt fin film med i utställningen Vår plats? som visas på Elverket här i stan. Vernissagen till den var vi på i fredagskväll förresten. Det såg ut lite så här:

Mycket roligt och mycket fint i den utställningen också. Jaja, hur som helst. Det var dagens utflykt jag skulle berätta om egentligen.

Efter att vi sett utställningen gick vi runt och kikade in i alla hus och stugor vi såg. Solen sken så där lagom och jag hade inte jacka på mig på hela dagen och det doftade så där trevligt av tjära. Pär sa upprepade gånger att han kände sig som en kalv på grönbete och fan om det inte kändes lite så.

Sen kom vi på att vi skulle åka till Replot, när vi ändå var i trakterna. Så vi åkte över Replotbron och oooh:ade och aaah:ade passande.

Målet var utkikstornet Saltkaret, som finns längst ut på Replot, på Björkö.

Vi parkerade i hamnen, hittade en dörr som matchade Björn...

... stod på lite bryggor...

... och gick lite. Mycket snygg natur och en huggorm såg vi! Huggormen var ju bäst, men det här tillhör ju nåt naturvärldsarv, så det är rätt najs. Gillar ju skärgårdslandskap nästan bäst av alla landskap.

Och sen klättrade vi upp och såg på utsikten. Och vilken utsikt! Som utsiktstorn får Saltkaret fem av fem möjliga. Rejält och redigt byggt är det också.

Sen åt vi pommes och vegeburgare (som var så där alltså men jag var så hungrig att det gick bra ändå) strax bredvid bron och sen körde vi hemåt i när solnedgången var som vackrast.

Väldigt fin dag och väldigt skönt att känna att solen värmt ansiktet. Är dessutom jättejättetrött nu på det där sättet man bara blir av frisk havsluft.

Lite relationsteori

  Det här är vi i hushållet nu. Två människor och två katter, ganska lagom om du frågar mig.

Hur är det med tvåsamheten nu då? Sambolivet?

Det är ju bra, så klart. Och svårt, så klart. 

Jag är ju inte van med att göra rum för nån annan på det här sättet. Och jag har svårt att fatta att han bor här forever nu och inte bara är och hälsar på. Inte för att jag direkt vill att han ska åka, men det är en ny känsla att inse att man är två nu. I dåliga stunder kan jag känna lite panik, typ, när ska jag göra allt det där jag gör när jag är ensam? Men sen kan jag aldrig riktigt komma på vad det är, det där jag inte skulle kunna göra med honom här. Bajsa med dörren öppen kanske, men är tveksam till om jag vill det så jävla mycket heller. Men ja, det är ju en omställning som kräver lite jobb, att gå från en till två. Men hellre det än att han inte bor med mig. 

Och vi har pratat mycket om det. Omställningen. Jag tycker faktiskt kanske det är det bästa med oss. Eller liksom det som gör att jag faktiskt tror på oss som "käck dynamisk duo" som Pär skulle säga. Att vi pratar om allt och speciellt om allt det som känns svårt och vi pratar om det hela tiden. Gud vad vi pratar. 

Vi pratar om hur vi vill ha det och hur vi inte vill ha det och olika strategier för att klara av att förbli två olika individer med två olika liv men med en gemensam bas. Och hur man lär sig kompromissa med vissa saker men aldrig med sånt som är viktigt på riktigt. Tänkte just skriva "jag önskar det fanns en handbok för sånt här" men alltså vad finns det här i världen om inte handböcker om relationer?! Men jag har ju inte lust att läsa nån av dom. 

Jag tror kanske ändå inte att man kan komma fram till en formel som funkar för alla par. Klart det finns goda råd och dom ska man ju försöka ta till sig. Men varför skulle ett förhållande vara nåt statiskt, en Askunge-sko man får skära tår och hälar av sig för att få on foten i? Det är ju två unika individer, ~*snöflingor*~ om ni så vill, som ska samverka in en minst lika unik konstellation. Vi har varit väldigt tydliga med det från day one. Vi gör som vi vill och som känns bra i magen, inte som nån annan tycker det borde vara. 

En liten disclaimer bara: JAG VET ni mer erfarna och typ fyrtio år in i ett stabilt äktenskap sitter och himlar med ögonen och tänker vad vet dom två nykära fjantarna om nåt. Men let me tell u; vi vet nog. 

Men man får ju fan bara aldrig lov att uttala sig om kärlek när man är singel! Nu när jag har en pojkvän och sambo och nån faktiskt kanske lyssnar ska jag spy ut summan av allt jag läst, sett, tänkt på och erfarit i 28 år som singel angående relationships. För sekunden man blir med partner så poff! tror folk att man är fucking Yoda, att man har inträtt i nån slags högre varande. Vilket gör mig bara sååå himlig med ögonen. 

Bitch please, jag är precis lika dum och precis lika klok, precis lika neurotisk och precis lika lugn som jag var för ett år sen. Vill man dra det ännu längre så kan man säga att jag är precis lika lycklig och precis lika olycklig som för ett år sen. Jag är bara lycklig och olycklig på ett annat sätt. En partner är en bonus, men inte mer. Man lär sig av livet och man lever lika mycket (eller lite) oavsett civilstånd. 

Så, nu är jag klar. Tack och hej ??

Tog till slut beslutet att bli full med Nikko igår. Vi kollade FreakyFriday och googlade fram ett drinking game till den. Sen gick vi ut och dansade och tidningen hade redan kommit när jag kom hem. 

Idag stannar jag hemma, helst i sängen. Ligger som bäst och jäser efter min krapulamiddag bestående av pizza på rester (plus en ganska ogenerad mängd hot sauce) och ett stort glas Oboy.