Har suttit och ska sitta ett bra tag till strax utanför gate 16 och tänkte bjuda på ofiltrerat och oredigerat stream of consciousness.
Vi flyger till Köpenhamn idag och det är ju kul. Vad som är mindre kul är att min reseneuros tvingade oss ta ett tidigare tåg/senare flyg (minns inte vilken väg det va) än vad vi hunnit med MED MARGINAL. Jag är alltid så nojig att missa olika transportmedel när jag reser att jag rätt ofta sitter och väntar som en annan fjant. Och jag menar man vet ju aldrig med VR och sen kan det ju va kö till säkerhetskontrollen eller nån har hoppat på spåret framför tåget till flygplatsen och ja. VR va i tid, det var två minuter kö till säkerhetskontrollen och ingen hade hoppat framför nåt tåg what so ever. Så nu sitter vi här, en och en halv timme till boarding och jag betalade just 4,80 för en kaffe.
En annan sak som också suger är hur ofräsch jag känner mig minuten efter jag lämnat hemmet. Jag duschade imorse och jag har bara åkt en tre timmars tågresa ännu men känner redan hur smutsig och klibbig jag är. Hur är det möjligt? Är det mentalt eller blir man på nåt sätt extra smutsig av att färdas med kollektiva färdmedel såsom tåg och flyg? En ärligt ställd fråga alltså.
Jag kunde också skriva om min med åldern stegrande flygrädsla och hur den tar sig uttryck. Egentligen är den inte så bad, men jag drabbas av tvångstankar om att jag borde skriva "älskar dig"-meddelanden åt alla jag älskar inför varje start, eftersom jag är ganska bombsäker på jag kommer dö. Har hittills kunna stävja det men nu när jag ändå sitter här och skriver: jag älskar er hörni.
En annan sak jag alltid nervar över när jag flyger är typ att nån flygvärdinna ska rycka tag i mig och ba apapapap, du är för tjock, planet kan inte lyfta om du är med. Som om det skulle hända?! Men ändå, det är ju liksom inte bekvämt att flyga för nån och har man dessutom höfter som inte ljuger nån dag i veckan så blir man ofta lite svettig av små säten och lite benutrymme. Försöker göra sig så liten som möjligt, ignorerar krampen i armen man får av att låtsas sitta bekvämt bara så att man inte i misstag ska spilla it över nån annans säte. Det är väl bra med hänsyn men det känns så typiskt kvinnogöra att göra sig så liten som möjligt. Jag har aldrig suttit bredvid nån tjock gubbe som har på nåt sätt haft nåt ursäktande i sin aura. Aldrig. Istället är det med en viss stolthet dom bär upp bratwurstmagen; pöser sig ut och utstrålar pondus.
En gång fick jag och Pär bästa platserna, typ strax vid nån nödutgång med extra benutrymme. Mitt emot oss satt en flygvärdinna som hade ett så förbannat milt leende hela vägen och graciösa händer knäppta i knät och när hon såg att jag krampaktigt höll Pär i handen så log hon extra milt mot mig och det var den bästa flygresan jag kan minnas. En annan gång blev jag tvungen att be flygvärdinnan om en förlängningsdel till bältet, för det var kort för mig. Har aldrig känt mig så förnedrad. Men ju fler gånger jag flugit sen dess desto mer börjar jag tro att det var nåt fel med det, för jag har aldrig upplevt nåt problem med säkerhetsbältena nån annanstans och jag har ju inte gått ner i vikt. Det där sista skrev jag mest för att släta över. Again with the ursäktande!!!
I nån skrivkurs jag nån gång gått var det nån (tror det var Monika F <3 )som sa att man ska söka det där som skaver och bränner och där - där ska man skriva. Det är en bra regel tror jag, men jag följer den sällan här på bloggen. Det där med bältet sved men det är det första svedan på många inlägg. Mest för att jag är så förbannat trött på inlägg som börjar typ med "det här är kanske det svåraste inlägget jag nånsin skrivit" och jag försöker att inte lansera skit som skaver på det sättet längre. Men också för att let's face it, nåt ska jag väl spara till ROMANERNA.
Det är förresten också en grej jag tänkt så otroligt mycket på den senaste tiden, ungefär sen jag skrev på det där kontraktet. ROMANERNA. Jag är så orolig för att folk inte ska ta mitt skönlitterära skrivande på allvar. På en annan skrivkurs jag gick nån gång kom den evinnerliga diskussionen igång om att förlagen bara vill ha sånt som säljer och att mycket som ges ut görs det för att "det är unga människor som har bloggar och vloggar och kan branda sig själva". Underförstått att det görs på bekostnad på sånt som GIVETVIS håller högre litterär kvalitet men inte skulle sälja. Det här var just när jag just börjat prata med mitt förlag första gången och jag blev först asförbannad och ville stiga upp och säga att kanske om ditt pretentiösa bullshit till skrivande var lite bättre hade det också getts ut. Men sen blev jag ledsen, för det är klart det kanske ligger nåt i det. Och även om det inte ligger nåt i det så vet jag att jag av vissa (OBS inte alla) kommer ses som den där oseriösa linslusen och bloggaren som fick ge ut en bok pga linslus och bloggare. Säg inte emot, ni vet lika bra som jag att så är det. Men jag litar på min redaktör och jag har svårt att tro att min fis i rymden-blogg skulle va tillräcklig garanti för försäljning om inte mitt manus höll. Men det är svårt att inte tvivla på sig själv när man äntligen ställs framför drömmar man alltid haft.
Det gick just förbi en man, solbränd och sannolikt nyss hemkommen från en semester. På hans t-shirt stod det "same shit different day". Jag gillar inte t-shirts med text och verkligen inte om den texten ska ses som nåt humoristiskt. Men jag kan på nåt sätt ändå gilla uppgivenheten och galghumorn bara en ölstinn finne besitter sista dagen på semestern när han, redan på resan hem klär sig i ett sådant statement. Kanske tolkade jag det helt fel, kanske han va självmedveten på ett annat sätt och hans t-shirt var ett försök att verka nonchalant angående sina resvanor. Men hans sätt att bära bratwurstmagen som en förstagångsföderska gav mig en antydan om att en sådan osäkerhet inte är hans största trademark.
Nu är jag långt långt ifrån var jag började och jag tror ni har tappat tråden för länge sen. Dessutom sitter än sassy medelålders man mitt emot mig här och ger mig blickar som jag känner mig tvungen att besvara. Ingen vinner mig i silent judgement.
Och om jag nu skulle dö på planet: älskar er!
