Nåt roligt som hände

Jag skulle vilja att det händer nånting roligt imorgon, sa jag åt Pär igår kväll när vi lade oss. Jag blir alltid lite smådeppig av att vara sjuk, jag känner mig så värdelös och isolerad från omvärlden. Jag har knappt varit utomhus på två veckor, än mindre träffat nån. Den här veckan har jag bara - och då menar jag bara och endast - legat på soffan och scrollat, sett på Gilmore Girls och sovit hostmedicin-indränkta tupplurar. 

Vad skulle det vara för roligt då? frågade Pär och jag sa att jag vet inte, men det är ju ändå fredag, den dag som ska vara roligast, enligt folk som vet sånt. Kanske att ett nytt nummer av Vi Läser kommer på posten eller att jag får ett roligt mejl eller så. Inte så höga krav, men inte så höga förhoppningar heller.

Men när jag vaknade - första morgonen tillbaka i vårt sovrum efter sjukexilen i gästrummet! - hade jag fått ett mejl från KIDE (Kirjallisuuden edistämiskeskus), att dom betalat ut mina stipendiepengar! Ser ni, jag ansökte för nån månad sen om pengar för att köpa en ny dator. Och pengar till en ny dator fick jag också, nästan hela summan! 

Jag har haft en alldeles okej-fungerande pc i ett par år nu. Inget illa om den, men jag har tyckt den har varit onödigt tung att släpa på och på sistone också lite onödigt slö. Jag har dessutom med både avund och klasskomplex suktat efter mina kollegors och vänners MacBooks i många år.

Jag är den första att medge att det handlar till mångt och mycket om ren och skär design och symbolvärdet i det där lilla lysande äpplet. Men också för att en MacBook Air är en så otroligt behändig liten dator när man sitter på många olika ställen och skriver och de är så användarvänliga, speciellt när man har en iPhone. 

Så efter att ha kontrollerat att mina stipendiepengar verkligen låg där på kontot och pös, stack jag kontokortet i handen på Pär och sa "gå och köp mig en dator". Är nämligen fortfarande lite för hostig för att gå de långa 600 metrarna eller vad det är till affären. 

IMG_4842.jpg

Och det gjorde han! Och nu har jag en alldeles egen MacBook Air, mitt livs första. Det känns som att klassresan är komplett på nåt sätt, hehe. 

Och inte nog med det! Ikväll har jag underhållit mig med att köpa hem och installera och lära känna Scrivener, skrivprogrammet som bl a Malin och Kugge svär vid. Tänkte att jag skulle försöka skriva min andra bok på det. Tänker överlag att det kommer vara väldigt mycket roligare att skriva andra boken nu, men ny, hjälpsam dator och nytt, hjälpsamt program. Jag känner mig 200% mera proffsig plötsligt. 

31453722_10155707232039107_4314912157754982400_n.jpg

Men alltså OBS, jag skrev min första roman delvis på OpenOffices gratis skrivprogram på min hackiga PC och delvis på mobilens anteckningar och det gick ju bra det med. Jag skulle säkert få utkrystat en bok eller två till på det sättet. Det viktiga är att vad du skriver, inte vad du skriver på. MacBooks och Scrivener är bara fluff egentligen. Skulle jag inte fått stipendium skulle jag aldrig ha lagt så mycket pengar på en dator. Fick ångestpåslag nu att jag bidrar till det här märkeskåta, konsumtionshetsiga Lyxfällan-samhället vi alla lever i, men jag är bara så glad! Får man vara det? För en sån materiell sak? Jag är det i alla fall.

Jag är också otroligt glad och tacksam att jag får vara skrivande människa i ett samhälle och en tid som uppmuntrar till skrivande till den milda grad att man får pengar för att köpa datorer. Tro inte för ett ögonblick att jag glömmer vilken otrolig lyx det är eller att jag nånsin kommer ta sånt här för givet. 

Men med det sagt.... JAG HAR NY DATOR!!!!!!

Kulturkonsumenten v 17

Den senaste tiden har jag

LÄST

IMG_4790.JPG

Jag har läst ganska lite den senaste veckan men den hyllade biografin om Ester Blenda Nordström, Ett jävla solsken har jag lyssnat på. Fatima Bremmer som skrivit den förtjänar hyllningarna, den är oerhört slukarvänligt skriven och känns knappt som facklitteratur. Ett spännande kvinnoöde för att använda en kräkframkallande klyscha.

TITTAT PÅ 

IMG_4788.JPG

Nu kommer två riktigt pangtips! Dude är en film producerad av och för Netflix som nyligen släppts. Det är en ganska klassisk historia om fyra vänner som just ska gå ut high school och rädslorna och förhoppningarna som det väcker. Mycket fest, lite sex och den passerar Bechdel-testet med guldstjärna. Det är som en feministisk, modern, snygg version av American Pie. Jag gillade den. Se den om du gillar high school-filmer (vem gör int?)!!!

IMG_4789.JPG

Blank är NRKs nya satsning, uppbyggt i sannaste Skam-stil med screenshots, bilder och klipp i realtid på NRKs flöde. Inget plåster är stort nog för Isak & Even-hålet i våra hjärtan, men det här tror jag kan vara så nära vi kommer. Handlar om Ella som har mellanår efter gymnasiet. Det började nara för nån vecka sen så du hinner med lätthet komma ikapp. Kolla HÄR. Tacka mig senare, mmmkay.

LYSSNAT PÅ 

Den här tidiga demoversionen av Nothing compares 2 U (a k a världens bästa låt) som nån hittat i Princes gömmor. Men också en hel del annat, jag försökte samla det bästa HÄR

Saker jag inte skriver om

Jag är sjukskriven för andra veckan i rad. Är betydligt piggare än vad jag var förra veckan, har bara haft lite stegring som mest sen i helgen, men hostar på det där riktigt äckliga sättet med hela kroppen vid minsta lilla ansträngning och är så täppt i alla bihålor att jag tappat delar av hörseln och hela smaksinnet och luktsinnet. Äter ibuprofen och ligger i riskzonen för att bli beroende av nässpray för att överhuvudtaget kunna fungera. Igår fick jag också nåt slemhinnelösande eller vad det nu är av läkaren plus hostmedicin som gör mig trött och lite sinnesslö. Men det är tydligen bara en långlivad sort den här influensan, "du får nog räkna med att hosta en månad" sa läkaren igår. Men nu får jag i alla fall sova om nätterna och det är märkligt hur mycket ljusare tillvaron ter sig när man sover bra. 

Jag har inte gjort annat än klaga om hur dåligt jag mår på instagram den senaste veckan och det får man väl göra, men till och med jag har nån slags övre gnällgräns. Så nu försöker jag faktiskt att inte skriva om hur jävligt det är att det har varit supervackert vårväder nästan hela tiden jag varit sjuk och jag missat åtskilliga timmar av uteservering, läsa bok i park och ta den långa vägen hem på cykeln.

Skriver alltså inte om sånt. 

Sen vet jag inte hur smakfullt det är att sitta och tycka synd om sig själv när ämnet på tapeten är människor som mår så mycket sämre än en själv i allmänhet och då Avicii i synnerhet. Det är tragedi som inte lämnar mig oberörd heller, det är jättehemskt. Kanske ingen ens tror att jag är så egocentrerad att jag inte tycker det, men jag blir lite rädd att skriva nåt annat än om hur hemskt det är med unga människor som dör och kanske drivs till det, för tänk om nån inte förstår att jag fortfarande tycker det, bara att jag inte har något annat att tillägga till allt som redan skrivits. Vet heller inte riktigt vad jag kan skriva och behålla en bra magkänsla, det är så jävla knivigt det där. Jag tampas inombords med tankar i stil med "inte mitt ställe att sörja" och "inte rätt att använda vad som i slutändan först och främst är en persons död och en familjs tragedi för att debattera ett samhällsfenomen" men sen vet jag inte alls om jag tycker det eller om jag tycker att om det är något vi kan göra så är det att lära oss något av den här personens död och den här familjens tragedi. Det är jättesvårt. Så då skriver jag inte om det heller. 

Skriver alltså inte om sånt heller. 

Så vad skriver jag sist och slutligen om? Inte så mycket. Jag kan skriva kort om att jag gjort två saker jag borde gjort för länge sen med den här bloggen. Jag har gjort en länklista till mina bästa (finlandssvenska, kände att jag måste begränsa det) bloggar som finns i höger-spalten som inte syns om du läser det här på mobilen, men desto bättre på dator-versionen. Har säkert glömt nån, men ska försöka uppdatera den vart efter jag kommer ihåg.

Sen har jag avregistrerat mig från bloggtoppen.fi , eller försökt i alla fall. Det är säkert en fin tanke bakom den sidan, men för mig blir den så snabbt en popularitetstävling. Kanske det här är surt sa räven-reaktion av nån som brukade va topp tio och numera nätt och jämnt når upp till topp tjugo, men i så fall får det vara det. Jag brukar säga att jag inte bryr mig om hur många läsare jag har, men det är mer hur jag skulle vilja att det skulle va och inte hur det faktiskt är. Det är klart jag bryr mig. Men jag vill bry mig mindre och jag orkar inte tävla mot andra och det började jag göra där. Så bye bye bloggtoppen. 

Det är kanske inte så intressant, men det är sånt jag skriver om i alla fall. 

Om-listan

Jag ligger och förtvinar här i gästrummet ännu. Kan det här vara värsta flunssan på många år? Tror tack och lov jag hade min värsta febertopp igår hur som helst, så nu kan det bara bli bättre. Mellan att jag sover bor jag på internet och tror att jag läst de flesta bloggar och buzzfeedartiklar som finns nu. Idag hittade jag den här listan på Elsas blogg, snodde den för det får man göra när man är sjuk. Tog mig en hel dag att fylla i den, men här är den:

Om jag hade fem miljoner skulle jag:

Köpa lägenheten, köpa en sommarstuga nånstans i Larsmo, ge åt familjen + nån flyktinghjälp och ta tjänstledigt en tid och bara skriva. Fast i verkligheten skulle jag säkert plåttra upp det på typ loppisporslin eller nåt annat onödigt. Kan _inte_ hålla i pengar.

Om jag fick byta ansikte med en kändis skulle jag:

FullSizeRender.jpg

Välja Barbra!

Om jag kunde spela ett instrument jättebra skulle jag:

vilja spela piano tror jag. Det är så trevligt. Men det hade ju också varit coolt att kunna spela nåt mera mobilt, så att man kunde dra av en trudelutt på fest. Men gitarr känns så lame. Men nåjo, gitarr kanske.

Om jag inte hette Ellen skulle jag:

mina föräldrar hade aldrig nåt alternativ till Ellen och jag kan faktiskt inte se mig som nåt annat än en Ellen heller. Tycker många namn är fina, men jag är nog mitt namn fullt ut.

Om jag bara fick lyssna på ett band resten av livet skulle jag:

jag lyssnar mest på soloartister insåg jag när jag försökte komma på nåt här. Men jag tror att Nirvana hade legat bra till, dom har jag gillat sen jag var sex-sju och gör fortfarande.

 Om jag kunde skapa mitt eget drömplagg skulle jag:

Den perfekta, skräddarsydda kostymen med tillhörande byxa. Jag vet att det är fusk för det är två plagg, men det vill jag ännu nån dag äga. Tycker det är SÅÅÅÅÅÅÅ snyggt.

Om jag kunde få uppleva en dag en gång till skulle jag:

Hur mycket misstag jag än har gjort så har de ju ändå på nåt sätt lett till att jag är där jag är idag. 🎶🎵God bless this broken road that led me home to youuuuu 🎶🎵 osv osv osv. LOL jag tror inte på ödet, även om det ska erkännas att det är jävligt mkt enklare att tro på ödet när man mår bra och har det bra. Men jag borde ha sagt ifrån vid några tillfällen som verkligen grämer mig att jag inte gjorde. Men en specifik dag, hmmm? Jag skulle nog ta nån dag i barndomen då, bara för att refresha minnet då.

Om jag fick ändra tre saker med mitt utseende skulle jag:

Det är ett svårt tankemönster att komma från det här med ”om jag bara vore smalare så skulle allt annat va bra”. Jag VET att det inte är så, men det är då lätt att fastna i. Jag tänker att folk skulle ta mig på ett annat sorts allvar om jag inte var tjock, jag skulle inte först och främst vara hon där tjocka. Jag är så otroligt trött på att prata om kropp ska ni veta, jag vet att jag satt mg i den ekan och by god, jag ska ro den i land också, men så jävla skönt det vore att inte få en fråga om kroppar i nån jävla intervju nån gång!!! Hur många böcker jag än skriver kommer jag antagligen alltid att få prata kropp.

Som tjock har du två val: du kan andas ut och sträcka på nacken eller låta bröstkorgen sjunka ihop och försöka försvinna, på olika sätt. Jag har valt att inte försvinna, för jag mår mycket bättre av det. Enda jag gjort är att andas ut. Jag kräver faktiskt inte så mkt annat.

För det är det, jag drömmer inte om att bli beundrad för min kropp, jag drömmer inte om att få komplimanger. Jag drömmer om att inte behöva förhålla mig till min kropp. Jag drömmer om att va på stranden utan att det är en fucking politisk handling.

Nej, vet ni vad? VET NI VAD JAG DRÖMMER OM? Bekanta på Facebook som inte delar fettföraktande memes, bekanta som inte ”uppmuntrande” frågar hur det går med badmintonen om jag skippat en vecka, bekanta som inte skrattar åt fet-filter på snap, bekanta som inte gör ett stort nummer av dom inte borde äta den där bakelsen, läkare som inte säger ”gå ner i vikt” när allt man vill ha är ett sjukintyg för förkylningen, läkare som inte säger ”gå ner i vikt” när skär deprimerad och vill dö, klädkedjor som inte gör ”inkluderande kollektioner” upp till strlk 42, klädkedjor som inte ska göra ”allt tillgängligt för alla” och i praktiken raderar plus sizekläderna, kläddesigners som inte HITTAR PÅ mindre storlekar som size zero men inte kan göra nåt större än en 38:a. Jag drömmer om att kunna gå hem från krogen, halv tre på natten, SNYGGARE ÄN NÅNSIN OCH NYUTGIVEN SUCCÉDEBUTANT och inte möta ett gäng av fullväxta män som ropar och skrattar efter en.

Men det är ju saker som ska ändras i samhället. Så om jag skulle ändra tre saker i mitt utseende? Hmm, då får det nog bli: Större näsa, fetare röv och ett längre långfinger.

Om jag skulle byta jobb imorgon skulle jag:

Skriva på heltid. Skulle också tycka det skulle va superintressant att sitta i kassa i nån mataffär. ÄLSKAR att spionera vad folk handlar.

Om jag hade en superkraft skulle det vara:

Att bli osynlig! Åååh, vad jag skulle uppskatta det. Tänk vilket skvaller man skulle få tillgång till!!! Och kunna smyga in gratis överallt! Peta på Mona Lisa eller vad man nu gör.

Om jag var tvungen att bo i en annan stad för resten av mitt liv skulle jag:

kanske flytta till Malmö? Har så många vänner där. Fast helst skulle jag bo mindre än så. Karlshamn är fint!

Om jag bara fick äta en rätt varje dag resten av veckan skulle jag:

Den här veckan har jag enbart ätit nudlar och glass och det är typ allt jag är det minsta sugen på också, sååå... nudlar och glass.

Om jag var tvungen att vara otrogen med någon skulle jag:

FullSizeRender.jpg

Efter den här bilden på ASAP så får jag nog säga ASAP.

Om livet tog slut på söndag skulle jag:

inte bli förvånad. Satan vilken influensa alltså.

Pip väs vissel

Ni alla som tyckt att det har varit lite väl mycket positiv shit här på bloggen lately, livet fullkomligt leker och jag bara gliiider fram och bokar resor till vänster och får praise för min bok till höger - varsågoda det här är er lyckodag!!! 

FullSizeRender.jpg

Det här är vår tvättkorg och min utsikt atm. Obs det här är inte en pik till Pär, som är den som sköter tvätten i hushållet, utan bara en illustration över att nej, mitt liv är inte speciellt mycket mer glamorösare så här efter boken som före.  

Jag ligger i gästrummet och tittar på den överfulla tvättkorgen, den definitiva symbolen för vardag. Samtidigt stryker katterna runt mig och ser fundersamma ut. Vad är det som låter? Som väser och piper och visslar? Ingen fara kära barn, det är bara er moder som ligger och andas. Det som jag så länge ville tro var allergier har inte mildrats med medicin och dessutom har jag fått feber och riktig torr och härlig hosta. Ligger ömsom och svettas och ömsom och fryser och äh det här är inte intressant för nån, alla vet hur feber känns.

Från vardagsrummet hörs fotboll på tv och enda som når mig är det gröna ljuset i hallen. Vi har som oskriven regel att man sover i gästrummet när man är sjuk så nu ligger jag här och jag känner mig ensammast i världen. Kanske det var en omedveten pik mot Pär ändå, inte nog med att han nonchalerar tvätten, han nonchalerar sin lungsjuka fru också. 

OBS SKÄMT. Han har försett mig med cokis och kommer och kliar mig på ryggen med jämna mellanrum. Men det går inte att inte känna sig väldigt uschlig när det är så här. Det enda som hållit uppe livsgnistan idag är Beyonces framträdande på Coachella som jag nu sett i sin helhet. Grät lite, men vet inte om det var för att det var så bra eller för att DET ÄR SÅ SYND OM MIG.

Grattis alla haters, mitt liv leker INTE, på sin höjd sitter mitt liv och deklarerar och pillar på nån liktorn. 

 

Lösa tankar en fredag

 🐳 Jag är ju givetvis team knytblus, har svårt att se hur maninte kan vara det. Men är imponerad, nästan chockad över mängden människor som faktist ÄGER knytblusar. Trodde det var mest Marlene Dietrich och eventuellt kanske stilikonen Linnea P. som äger såna på riktigt. Men jag knyter en extra fin rosett i dragskon på mina mjukisbyxor idag och stämmer in i stödet.

🐳 Vilket underbart vårväder vi haft idag! Nikko menade att det är skrattretande hur vi  så fort det blir plus sju grader och vindstilla börjar prata om sommarvärme men jag vill ändå vidhålla att det nästan kändes som sommar idag ute på balkongen. 

FullSizeRender.jpg

🐳 Vilket leder mig till frågan: har nån tips på hur man pyntar en balkong utan tak? Alltså sånt som kan stå ute i ur och skur för gudarna ska veta att jag inte är den som orkar bära textilier och känsliga växter ut och in vid väderväxlingar.

​🐳 Idag släpptes nyheten att JOY ska spela på AE i sommar! På mitt jobb! Har hållit inne med det hela veckan nu men äntligen får man säga det i det här jävla landet. Så kul! 26:e juli, var där eller var rektangulär! 

🐳 Dom tipsade om Jaga Vatten i dagens avsnitt av A Lady Never Tells-podden! Skulle ha blivit glad bara av en sågning, men roligare så här så klart!  Tycker ni ska lyssna på podden, oavsett om dom nämner mig eller inte!

IMG_4375.JPG

 

🐳 På tal om det, fick en helt ljuvlig recension i Kyrkpressen, denna sanna INSTUTION i Svenskfinland, igår. Hurra! Är så klart glad över mina recensioner annorstädes också, men Kyrkpressen alltså! Kanske denna lilla hedning kommer till himlen i alla fall nu? Bifogar iaf recensionen till min ansökan till Sankte Per. Hade inte tänkt dela några recensioner alls här för jag hade bestämt mig för att inte bry mig om den men LOLOLOLOL nu vann självgodheten här.

🐳 Idag satt jag ett par timmar och skrev på Robbans. Drack en grön smoothie där, som jag såg innehöll min allergifiende äpple, meeen som jag ändå brukar kunna tåla ganska bra uppblandat så där. Men pollensäsongen måste vara närstående för det har kliat i halsen och känt mig tung i huvudet ända sen dess. Blir alltid extra känslig i pollentider. Så se det som en varning, fellow allergiker. Nu börjar det. 

🐳 Idag hände det här:  

FullSizeRender.jpg

Det här alltså Per Sinding-Larsen som skriver och tackar för att jag skrev på min story att jag tyckte om hans veckolista på ny, bra musik på Spotify. PSL är alltså en svensk musikjournalist vars smak jag litar på till 100%z Och att han ”följer” mig på min ”sida”?! Har ju vetat att han följer mig på Insta en tid (det också - varför? trodde tbh att det var ett misstag) men vad betyder det här? Att han läser min blogg? VADÅ SIDA? SKIT SAMMA men Per, if u read this, jag saknar Studio Pop och du och Susanne Ljung och vem ni nu var i det programmet gav så mkt livsviktig kulturinfo till en tjock liten fjortis på finlandsvenska landsbygden! Jag vet att det coola här vore att inte låtsas som nåt alls för det är ju inte coolt att va starstruck men orka va cool.

🐳 Det här blev ett väldigt skrytigt inlägg. Jag ber om ursäkt.  

 

Shoppinglistor, blogginlägg och små små dikter

Vi fortsätter rundturen i min telefon och tittar lite på sånt jag sparat i mina anteckningar. Det är en av mina absolut mest använda appar och jag skriver allt möjligt där. Här är ett urval:

IMG_4332.PNG

Jag började en gång skriva haikus på mobilen. Tanken var att jag skulle skriva en per dag. Jag kom ihåg det i fyra dagar.

 Det här lite kul, min planering inför vårt bröllop. Gillar att min målbild var ”stel amerikansk prom” och ”punkare som tagit över skoldiscot”. Tycker vi lyckades ganska bra med det.

IMG_4335.PNG

Jaha...? 

IMG_4338.PNG

När Pär fyllde 34 skrev jag en lista på 34 orsaker varför jag älskar honom åt honom. Här är 5-14.  

IMG_4343.PNG

Men Pär är inte helt utan konkurrens som ni märker. 

IMG_4346.PNG

Mitt bästa Sylvia Plath-citat. Det fortsätter och slutar så här: ...unable to decide, the figs began to wrinkle and go black, and, one by one, they plopped to the ground at my feet.

IMG_4344.PNG

Tror jag brainstormade titlar på boken här. ”UNDER LIVET”?! Va satan tänkte jag med tack alla gudar för att det inte blev det.

IMG_4345.PNG

Olika blogginlägg jag tänkte jag skulle skriva nån gång. Har väl knappt gjort nåt? 

IMG_4349.PNG

Här upptäckte jag att man kunde rita i anteckningar också. 

IMG_4352.PNG

Copypasteat från min blogg 2009. 

IMG_4353.PNG

Jag skulle skriva gratis tips på saker man kan göra med sin kompis på alla hjärtans dag, men det glömdes bort och blev aldrig mer än så här. Ändå bra tips. 

IMG_4348.PNG

Saker jag skrev upp som jag skulle prata om i min och Linneas podd (vi spelade faktiskt in ett avsnitt idag!!!). De här ämnena känns ju ganska daterade idag, speciellt efter #dammenbrister hände, hehe. Och silvervattendebatten har ju ebbat (höhö) ut.

IMG_4354.PNG

Saker jag skulle vilja ha till vårt hem. Men nu har jag faktiskt en espressopanna så hurra! 

IMG_4355.PNG

Och till sist så finns det kanske tvåtusen såna här små listor.  

So no-one told you life was gonna be this way *handklapp*

Ska man ändå prata friends så ⤴️

När Pär flyttade hit så insåg jag hur svårt det är att hitta vänner som vuxen, om du (som Pär som frilansar) saknar fast arbetsplats eller studieplats. Var hittar man vänner då? Nu ska jag inte måla upp Pär som världens ensammaste människa, han har lyckats bygga upp en helt bekantskapskrets och nästla sig in i min på ett väldigt naturligt och smärtfritt sätt. Men det är svårt alltså, det tar tid.

Jag tycker ofta också att det är svårare att våga fråga om en kompisdejt än en ”vanlig” dejt, även om det kanske inte borde vara så. Vänskapsförhållanden har man ofta längre än romantiska förhållanden, eller det kräver kanske ett större engagemang på många sätt och vis. Det är också helt okej att säga efter en misslyckad romantisk dejt att det inte klickade, men det är svårare att erkänna att man inte klickade som kompisar. Om nån inte ens vill ha dig som kompis - vad är du då? Av samma anledning är det också svårare att tacka nej till en kompisdejt tycker jag. Det känns som ett sånt enormt NEJ TACK. Men det är klart man ska göra det om det känns så. Man har aldrig nån skyldighet att göra nånting alls med nån annan i dejtsammanhang, kompis eller ej. Hur som helst tycker jag vi är alldeles för dåliga på att kompisdejta i det här landet.

Men hur gör man om man vill kompisdejta nån då?

Jag tror att man bara ska fråga. Idag är det ju enkelt att börja följa nån på Insta, skicka friend request på Facebook eller adda på Snap eller vad ungdomarna nu gör idag. Där igenom kan man ju börja likea nåt, kanske kommentera nånting och om man sen vågar, fråga om personen vill gå på en kaffe eller så. Eller om man har nåt gemensamt intresse, planera dejten kring det ”vill du träffas och skriva tillsammans nån dag?” ”Ska vi spela Magic nån gång?” ”Såg du att dom hade den och den filmen på bio nu, har ingen att gå med - vill du gå?”. Det är alltid bra att komma med ett konkret förslag, att bara säga ”ska vi träffas nån gång?” är onödigt vagt. Alternativt kan du börja prata med människan online om nåt relevant och utveckla en slags nätvänskap först för att sen föreslå IRL-häng.

Sen så får man ju vara medveten om att personen kanske inte vill/hinner/orkar lära känna nån ny. Det ska man inte ta personligt - hur kan det vara personligt när dom inte känner dig? Du känner ju inte heller den andra personen väldigt bra; kanske hen har anledningar att inte hänga hen inte vill delge dig? Så där är det. Man kan heller inte tvinga nån eller försöka guilt trippa nån into vänskap. Kanske du har byggt upp en onödigt bra bild av personen du uppvaktar i huvudet? Ni kanske inte alls skulle klicka? Man kan ju alltid trösta sig med det om det inte funkar.

OBS! Kom ihåg att inte börja utnyttja dig själv när du kompisdejtar. Det är lätt att säga ”DU KAN FÅ MIN!” om en kompis-crush pratar om hur gärna hen skulle vilja ha en egen Harry Potter-trollstav. Gör inte det (om du inte ändå tänkt slänga den typ)! Det är orättvist både mot dig som blir utan trollstav och mot kompis-crushen blir ”skyldig” dig nåt då.

IMG_4306.JPG

Det finns så många föreställningar om hur en bra vänskap ska vara. Vi har kommit ganska långt när det gäller att dekonstruera - eller i alla fall plocka ner från piedestalen - det romantiska förhållandet. Ingen tycker du är konstig om du dejtar runt eller har krav på din livspartner. Kanske ingen egentligen tycker du är konstig om du byter vänner lite då och då, men jag har känt skam kring det där. Det är liksom fulare att göra slut med en vän än med en partner.

Jag har nära vänner jag haft i över 25 år. Jag har nära vänner jag haft i mindre än 5 år. Jag har vänner jag pratar dagligen med och vänner jag pratar med en gång i året. Jag har många vänner, från flera olika tider i livet. Vissa tider har jag inga vänner kvar alls från. Jag har dumpat vänner och jag har varit den som blivit dumpad.

Jag fick en fråga av en journalist förra veckan om vänskap. Om vad den svåraste utmaningen för en vänskap är. Jag svarade tid, men jag vet inte om jag håller med om det längre, eller jag vet kanske inte riktigt vad jag menade med det tbh. Men jag lämnade att fundera på vänskaper efter det. I Jaga Vatten är Rakel och Hanna vänner som borde ha gjort slut men ändå hänger ihop. Av gammal vana och av invanda, bekväma hierkier. Jag tänker att dom båda två är snälla, bra människor egentligen, men att de inte låter varandra vara något annat än det dom ”alltid” varit.

Jag har skämts ganska mycket för att jag bytit vänner så många gånger. Att jag har haft svårt att hålla i dem jag umgicks med nångång eller som mycket yngre. Jag jar skämts för att det varit så fula slut på vissa vänskaper. Jag har tänkt många gånger att det måste va nåt fel på mig, att jag måste vara den elakaste, värsta vännen nånsin. Och det kanske jag är, det kan inte jag vara the judge over.

Men jag vill inte skämmas längre, för jag tror faktiskt jag är en helt okej vän.

Jag är ju helt okej med att jag prövat mig fram i mina romantiska förhållanden. Jag har de där oskyldiga ihop-varanden från lågstadiet, högstadiets första hångel, one night standsen, de helt fel destruktiva försöken, det korta dejtandet som aldrig riktigt lyfte och de där som man alltid haft ett gott flirtöga till men aldrig mer än så. Och så till slut då; det som jag inbillar mig är helt rätt, livet ut. Många av dem tänker jag tillbaka på med nån slags värme, många blir jag glada av att se idag. Men vissa blir jag bara arg eller kallsvettig av att påminnas om.

Det är en ganska brokig historia men det är seriöst helt fine by me. Jag skulle aldrig komma på att förebrå mig själv för att ha gjort slut, sagt upp kontakten eller blivit dumpad. Det ger ju mina memoarer lite innehåll, jag ångrar egentligen ingenting av det. Fan va härligt avslappnad jag är till mig själv, hinner jag tänka före jag inser att jag inte ALLS tänker så när det gäller vänner.

Kanske är det där jag skrev i början, att det är skämmigare att inte vara önskad ens som vän, men egentligen - vadå ENS som vän? Varför uppmuntras vi inte till att vara precis lika picky när det gäller våra vänner som våra partners? EGENTLIGEN.

Jag säger inte att man ska kasta bort vänner bara för att eller att det finns ett egenvärde i att ömsa vänkrets då och då. Men lika lite finns det nödvändigtvis ett egenvärde i att hålla fast vid en barndomsvän, bara för att. Man är ju inte en konstant genom livet, eller man kan ju hoppas att man inte är det. Och i samma veva som vi konstaterar att vi är dåliga på att kompisdejta kan vi också passa på att konstatera att vi är för dåliga på att göra kompis-slut i det här landet.

IMG_4307.JPG

Men hur gör man om man vill göra slut med en kompis då?

Först kanske du måste analysera varför du vill göra slut. De flesta anledningar är helt okej (förutom kanske rena mobbar-orsaker såsom att du tycker att din vän är för ocool eller nåt), men behöver ni nödvändigtvis göra slut? Eller behöver ni bara reda upp nåt som ligger mellan er? Kanske ni bara behöver hitta ett annat sätt att umgås på?

Jag tror inte heller på relationer av något slag som inte går igenom rough patches eller där personerna i relationen inte grälar ibland sinsemellan. Det är inte nödvändigtvis tecken på att nåt är fel. Folk som lever nära varandra kommer irritera varandra ibland och det är normalt att tycka sin kompis suger mellan varven. Så länge dagarna när du tycker hen är bäst är flera.

Många gånger behöver man inte göra slut med vänner. Det gäller kanske främst förhållanden som du kanske inte mår jättebra av men som du nödvändigtvis inte mår dåligt av heller. De relationer som inte är meant to be rinner ganska ofta ut i sanden av sig själv och det är ganska skönt och trösterikt, för det kan va ganska jobbigt att göra slut. Speciellt om man har många gemensamma vänner och är insyltade i varandras liv, som man ofta är. Man kan bra låta nån relation som tär på en låta fade out, man behöver inte alls vara superdramatisk och kall; man bara lägger mindre och mindre energi på det. Det här är kanske enklare i vuxen ålder när - LETS FACE IT - man aldrig hinner upprätthålla några vänskaper alls HEHEHEHEHE.

Om det är en situation där du behöver ha Samtalet så ska du, om det bara är möjligt, försöka sköta det snyggt. Du kan inte göra det och känna dig snäll där och då, men är det en dålig relation så är det det snälla i längden, för er båda. Du måste nog va hård och säga som det är och du får räkna med att du kommer såra vännen i fråga, speciellt om hen inte känner för att göra slut. Du kanske måste räkna med att bli sårad också. Jag säger försök håll det snyggt, men det är ganska svårt. Du får nog förbereda dig på att det inte blir kul och att du kommer va ledsen och arg, för det är man ju ofta i olika omgångar. Men det är fan så mycket bättre än att gå runt i en relation du mår asdåligt av.

För vet du vad som händer om du går runt i en relation du mår asdåligt av? Jo, du mår inte bara asdåligt, du blir ett svin mot den andra också.

Jag ångrar t ex inga kompisrelationer som tagit slut, jag tror det har varit bäst för alla inblandade, men jag ångrar hur vissa har tagit slut. Jag borde ha gjort det snyggare, varit ärligare och sagt hur det kändes istället för att snacka skit bakom ryggen och sen bli den som blev dumpad. Det ångrar jag verkligen. Det är inte schysst MEN det är också jävligt störigt, för då lämnar man med en känsla av att vara den som gjorde fel. Det är kanske inte viktigt att få sista ordet, men det är störigt när man aldrig fick säga sin version. Och det är inte alltid säkert att din kompis fattar att hen varit/är svinig mot dig.

Är det en riktigt skitvän så är det faktiskt okej att säga precis som det är och inte ta den mogna vägen ut. Du får skrika och du får vara arg. Det är också okej.

Oavsett hur uppbrottet blir så ska du komma ihåg att det är viktigt att sörja också. Antagligen har du haft roligt nån gång med den här vännen också. Man kan sörja de stunderna utan att vilja ha tillbaka vännen. Nutidsmänniskan kan nämligen ha två tankar i huvudet samtidigt och det ger dig inte mindre rätt att vara arg eller sårad för att de minns de där fina stunderna. Och de fina stunderna kommer alltid va fina, även om det blev skit sen.

IMG_4305.PNG

Min poäng med det här jättelånga inlägget har jag glömt för längesen, men jag tror det var att det är okej att byta vänner ibland. Att aktivt jobba på att hitta nya. Och dumpa gamla när det behövs. Det här är kanske först och främst riktat mot mig själv. Vi borde tillåtas kompisdejta och kompisdumpa oftare. Det blir nästan alltid bättre när man vågar göra endera.

Det är så klart superfint om man hittar sin bästis redan i dagis och sen är bästa vänner livet ut. Lika fint som när pensionärer firar guldbröllop. Det är få förunnat och värt åtminstone en Allers-artikel tycker jag. Jag har som sagt också ett par  vänner jag haft i 25+ år. Det är fint, jag hoppas vi kan fira guldbröllop när vi är typ... 57? Men man ska nog inte förebrå sig själv för att inte alla vänner blir livslånga. Det finns ett sånt starkt strävsamt ideal häromkring och visst är det fint att va strävsamt. Men så jävla fint är det ändå inte. Det finns andra finare saker man kan va. Typ en bra vän. Och det är svårt att va en bra vän när man mår dåligt.

Man - JAG - behöver inte skämmas för att jag inte mått så bra i vissa relationer och på ett eller annat sätt avslutat dem. Jag skulle skämmas mer om jag höll fast vid nånting jag inte mådde bra av, bara för att. Vänskap ska man ju må bra av, det är ju sist och slutligen därför det finns.

Join me for a Bath?

Höll på att skriva ett aslångt inlägg om vänskap och att göra slut med vänner, men så började vi (jag och Pär) göra en annan sak istället och så kom jag av mig. Vill ni veta vad vi gjorde?

Vi bokade en resa!

Vi har aldrig rest nånstans tillsammans som inte har varit ett besök hos nån förälder eller så i södra Sverige. Det är ju så klart också trevligt, men jag har blivit mer och mer sugen på att göra nåt helt annat en semester. Åka nån annanstans. Jag har ju heller aldrig riktigt rest så mycket.

Så vi bestämde att i år skulle vi göra det på min semester i augusti. Åka nån helt annanstans. 

När vi började prata om olika ställen som vi är intresserade av, blev det ganska snabbt tydligt att England utanför London var nåt vi båda var sugna på. ch det blev det!

IMG_4301.JPG

10 dagar i sydvästra England; vi ska bo i Bristol och göra dagsutflykter till åtminstone Bath och Devon, vi har inte planerat detaljerna ännu.​ MEN JAG ÄR SÅ PEPP!!!! Naturen, kulturen, historien - jag ska gå i Jane Austens fotspår!!!!! *nördgråter*

Nu måste jag försöka sova trots att jag vill typ hoppa upp och ner. Och vänskapsinlägget får ni imorgon!​ 

Introduktion till vecka 15

Veckans planer: Min vecka ser väldigt ”normal” ut, efter flera veckor av semestrar, påskledigheter och bokrelaterade event. Och det är jätteskönt! Jag ska läsa, städa och laga mat har jag tänkt. Inte göra något utöver det vanliga. Eventuellt fira papp som fyller år i veckan. 

30531241_10155668143239107_7277162857131671552_n.jpg

 Veckans störiga: Två mornar i rad nu har jag kommit upp och upptäckt sönderslitna monstera-blad på golvet. Sylvi har alltså hittat min monstera och fortsätter det här beteendet under veckan kommer jag tvingas ta till hårdhandskarna. Vet inte vad hårdhandskarna riktigt är i det här fallet, men jag gissar det är nåt i stil med flytta på växten och hoppas Sylvi inte hittar den? OCH så har jag beställt en affisch av min instacrush Taika Mannila och den har inte kommit fram ännu!!!! Jag har pratat med henne och den borde ha dykt upp för flera dagar sen. VAD HÅLLER NI PÅ MED, POSTEN?!

Veckans borde: vårstäda balkongen tror jag. Men det känns så osäkert ännu, man förväntar ju sig ett bakslag och en snöstorm varje morgon. 

30415078_10155668143224107_3387734834305564672_o.jpg

Veckans jobb: Jobbar vanliga dagar, tidigare skiftet måndag - torsdag denna vecka på AE. Och sen lördag kväll när Vasa Flora & Fauna spelar. 

Veckans pepp: Ja, det är väl Vasa Flora & Fauna det! Och det fantastiska att det är ljust när man kommer hem från jobbet och trottoarerna är snö- och isfria på sina ställen och vinden är av en varmare, behagligare sort. Är det vår nu? Och så fick jag veta två superroliga saker idag men jag får inte berätta vad det är ännu men det kommer hända roliga saker i år! Visst är det irriterande när man skriver så där? Hehehe.

30441532_10155668143864107_7565654985770270720_n.jpg

Veckans gos: Den tidigare nämnda Sylvi har tagit för vana att krypa ner och gömma sig under täcket när man dammsuger. Otroligt sött, speciellt när man ligger i sängen själv och hon kommer och trycker sig mot en. Man vill nästan dammsuga lite extra bara för att. 

30442893_10155668143794107_3617479086009483264_n.jpg

Veckans goda: jag ärvde en espressopanna av Johan S. här om dagen och nu dricker jag espresso när jag vill! Det är kanske inte jättebra utveckling för någon som är ganska koffeinkänslig men man måste ju leva lite också. 

Veckans skrivande: Det här kunde nästan gå under veckans borde, för jag borde verkligen skriva, skriva, skriva på mitt nya manus. Jag är ju egentligen i det där jätteroliga stadiet när det gäller att bara spy ur sig text, men det är ju det där att _faktiskt göra_ det också. 

30442637_10155668143279107_982384175942205440_n.jpg

Veckans tv-serie: Broadchurch säsong två! Och ikväll är det min public service-favorit Vem bor här?. Älskar den serien och är tämligen bra på att gissa rätt skulle jag ändå säga. 

Veckans läsning: ska ta itu med Alice Munro-boken inför bokcirkeln. Och så lyssanr jag på Stephen Frys inläsning av Harry Potter-böckerna. Igen. Men det är ljudböckernas ljudbok, så underbart trevligt att ha i öronen. 

Veckans utmaning: att inte boka in en massa bara för att jag har en öppen vecka. Det är verkligen en återkommande utmaning. Så fort jag har en ledig kväll kommer jag på ett projekt eller ringer över nån. Sen blir jag jättetrött och sur för att jag aldrig får vara ensam och tyst. 

30442958_10155668143189107_2196114437411176448_n.jpg

Veckans funderingar: just nu är jag så hungrig att jag inte kan fundera nåt alls. Måste äta först.