Sök världens bästa jobb!

Jag har nåt väldigt spännande att berätta idag! Det har varit mycket funderingar hit och dit och räknande om och om igen och otroligt mycket tvivel men också lite tro och till slut så blev det så här: Jag ska va tjänstledig nästa läsår!

Jag har först en månads semester i augusti och efter det ska jag va borta från After Eight från september till maj. Jag ska skriva, dra skrivkurser, jobba lite på ett par projekt och blogga så klart. Men mest skriva! I nio långa månader ska jag få leva äkta författarliv!!!! Det känna både 100% rätt och totalt galet. Det finns egentligen inte i min värld att avsäga sig ett ”riktigt” jobb för nåt luddigt och frilansaktigt, så gör man bara inte. Men jag har mer eller mindre jobbat 200% i ett år nu och det är varken rättvist mot mig eller mot After Eight. Så nu gör jag så i alla fall.

Jag har räknat så många gånger på det att jag vet att det kommer funka, men ändå är ju pengarna man funderar mest på. Men det känns lite som nu eller aldrig också. Vi har inga andra än två stackars kattliv att sörja för utöver oss själva och jag snålar gärna lite om jag måste. Jag vill försöka! Och till allmänheten: jag är tillgänglig för olika skrivuppdrag, skol- och biblioteksbesök och skrivworkshops :-)))) Är inte alls dyr, hehe. Ta kontakt på ellen.m.e.sberg@gmail.com !

Förutom det rent ekonomiska har jag varit mest rädd för om jag är disciplinerad nog att strukturera min egen tid och sånt. Det lär ju visa sig. Sen har jag tänkt en del på om jag och Pär (som också frilansar) kommer driva varandra till vansinne om vi ska gneta på varann hela dagarna. Men man måste ju pröva. Och jag tänker sitta på olika caféen och på bibblan och skriva ganska ofta, så vad ska vi inte klara av det med.

Sen är det ju det rent sociala. I snart åtta år har After Eight varit mitt andra hem. Och min familj! Jag började jobba här som ung och vilsen och jag har liksom växt upp här. Visst är jag så trött så att jag kunde spy på det vissa dagar, men så är det ju att ha ett jobb, vilket som helst. Och jag tror ändå att jag i genomsnitt har roligare än de flesta på jobbet. After Eight är otroligt speciellt ställe och alla mina kollegor är stora personligheter på olika sätt. Jag kommer känna mig som världens mest ensamma människa när jag inte får dricka morgonkaffe med mina kollegor och prata skit som vi gör. Och att få lagad lyxlunch varje dag! Och kaffet! Usch, så torftigt det kommer kännas utan det.

Därför är jag så otroligt tacksam för att jag fick det tjänstledigt och slipper säga hejdå på riktigt. Jag är inte redo att släppa taget helt och hållet ännu, frågan är om jag nånsin kommer bli det. Jag har svårt att se vilket annat ställe än After Eight som skulle tillåta och uppmuntra alla de sidor av mig som jag får använda i mitt nuvarande jobb.

Men vad gör jag i mitt nuvarande jobb då? Vad är After Eight ens? Jo, After Eight är konkret beskrivit: en lunchrestaurang, ett café, en scen för musik & kultur, en ungdomsverkstad, ett uppsökande ungdomsarbetarkontor, ett cykeluthyrningsställe, en konferenslokal och lite till, beroende på vad man vill göra det till typ. Det är en levande verksamhet med stor betoning på kultur, möten och ungdomar. Jag är anställd i café- och lunchdelen.

En helt vanlig vecka jobbar jag mestadels med helt vanliga cafésysslor; koka kaffe, torka bord, servera lunch, ja ni fattar. Men också att bestämma hur det ska se ut och ordna med atmosfären men spellistor och inredning. Ofta fixar jag i ordning nån konferens nån morgon i veckan. Nån kväll har vi konsert eller poetry slam eller whatever, så då jobbar jag på det. Sen är det lite produktutveckling, lite PR, en hel del evenemangsplanering och så lite handledning av olika praktikanter där emellan. Låter det flummigt? Jo, men det är det också!

Dessutom har jag under mina åtta år varit med och gjort flera tidningar (vi har gett ut en handfull AE Magazines genom åren), deltagit i ungdomsverkstadsnätverksträffar, gått på föreningsfestival, varit sminkös på ett flertal modeshower, sjungit karaoke, varit utklädd till tiger, räv, tant, 80-tals britt och 1910-talsdam. Jag har varit DJ, jag har fixat i ordning loger och backstageområden för massa olika artister (Linnea Henriksson är en av de absolut trevligaste!), jag har läst dikter, hållit i quiz, gjort affischer, haft min egen talkshow, dragit workshops i skrivande, guidat turister och planerat sprintlopp. Man behöver inte göra allt det här, men för det första har det varit roligt och för det andra vill jag visa på takhöjden på After Eight. Det händer så sjukt mycket olika saker här och nästan aldrig får man höra att nåt är omöjligt. Visst att det inte alltid finns nån stor budget eller nån budget alls, men det väger man upp med uppfinningsrikedom och talkoanda. 

För att inte tala om alla människor jag träffat och lärt känna under åren. Praktikanter, kollegor, stamgäster, artister. Förutom att vi har så mångfacetterad verksamhet och berör många människor utanför själva byggnaderna så ligger AE i farleden för en hel massa intressanta människor.

Visst låter det bra? Visst blir du lite sugen?

Därför tycker jag att så länge jag lever Det Skrifvande Lifvet ska just DU söka mitt jobb! Här är all info du kan behöva:

Sök nu!

What a difference a dagbädd makes

Min första och främsta tanke när jag möblerar, oavsett rum är: hur ska jag sitta/ligga och läsa här? Jag vill att hela vårt hem ska inbjuda till läsning, för det är ändå det vi båda helst gör. Jag är ganska driven i mina små inredningsprojekt och när jag behöver övertala Pär om införskaffandet av en möbel eller nån ommöblering så målar jag alltid upp nån bild i stil med ”tänk dig att du har sitter och läser morgontidningen..” eller ”tänk dig att du kommer hem från jobbet, alldeles döslut och vill lägga dig och läsa en riktigt bra bok du längtat efter hela dan” osv osv. Jag är väldigt bra på att måla upp bilder av perfekta lässtunder. 

Jag har hela vintern tänkt att jag ska inreda balkongen i sommar. Vi flyttade ju hit mitt i sommaren förra året och då ställdes bara ett par stolar ut dit och sen dess har jag knappt gjort nåt alls för att öka trivseln där. Vår balkong ligger liksom som ett litet L längs med husknuten och är inte den enklaste att möblera. Dessutom är utemöbler oftast så löjligt dyra att jag inte riktigt känt mig sugen på att investera i nåt. Märkligt hur man kan bli snål med vissa saker men spendera tresiffrigt på nåt annat utan att blinka. 

Till slut beslöt jag mig för att jag vill ha en dagbädd där ute. ”Dagbädd är ett ord jag hört ganska ofta här på sistone” sa Pär när jag målade upp bilden av hur man skulle kunna ta sin middagslur på den eller ligga och läsa då. Och jo, jag har drömt högt och stort om både kökssoffor och schäslonger, men vi har inte riktigt plats med en sån inomhus. Dessutom går det ju faktiskt att ligga lika bra på sin nattbädd och läsa om man ändå ska va inne. Men efter att jag tagit lite mått, googlat lite och än en gång konstaterat att även om vårt lilla balkong-L må ha en lite märklig form så är den benådad med sol precis hela eftermiddagen och kvällen insåg jag att det är precis en dagbädd vi behöver till balkongen! Ut med tankarna om bord man kan äta vid och stolar att sitta i (det finns ändå inga bekväma trädgårdsstolar) och in med en dekadent jävla dagbädd! 

Nu har vi ju värmebölja här i landet och jag hade egentligen tänkt vänta tills semesterpengen kom, men beslöt i samråd med mig själv att helt enkelt ta ett litet lån från mitt sparkonto och skrids till verket omedelbart. 

Hittade en perfekt - well, dom marknadsförde den som solstol men vi vet alla att det är en... ja, ni vet - på Jysk och köpte den. Släpade hem den, kånkade upp den, rev upp paketet, härjade ut den och fick till slut ner den på plats på balkongen. Bara en uppstoppad korp föll ner från golvet i processen, men den klarade fallet och är bara att hänga upp igen. Passade på att köpa lite blomster och en kudde och TADAAAA:

Tänk bort sunkiga askkoppen och fågelbajset på golvet, hehehehe. Har städat bort det mesta från våra vintergäster duvorna, men upptäckte det här när jag möblerade om och jag har inte orkat skura än. Sorry. 

Vill hänga här jämt! En av de orangea stolarna som varit våra trotjänare i några år (jag fick dom gratis på ett loppis en gång!) fick stå kvar, den andra fick flytta upp på vinden. Runda bordet är också en ganska vädersliten sak som tidigare har fungerat som toalettbord i våra förra lägenhet. Men med en blomma och en liten bricka ser det plötsligt helt ok ut.

Här ska jag ligga och läsa i sommar, många många timmar. Själva sto- jag menar DAGBÄDDEN är i i flätad plast så den står sig även i regnväder vilket är måste. Kuddarna får jag försöka komma ihåg att in om nätterna.  Ryggstödet går att fälla ner helt och hållet och hux flux har du en soffa! Eller säng, om man vill vara äventyrlig och sova utomhus nån natt. Dessutom kan man gömma saker under. Har inte riktigt kommit på vad jag skulle gömma där än, men trevligt att möjligheten finns!

Eftersom det tog större delen av eftermiddagen och kvällen att få fixat allt hann jag bara provligga lite nu strax innan solen gick ner, men jo - jag tror jag har en ny favoritplats! Det är dessutom perfekt höjd på dagbäddisen. Den är tillräckligt låg för att man kan ligga i söndriga solklänningar på den utan att nån ser, men ändå så hög att man kan kika ut över räcket och således spionera på fotgängare på gatan nedanför.

För tillfället har jag bara lite vårblommor på plats, men jag leker med tanken på nån slags spaljé med nåt grönt och kanske några krukor blandade örter nånstans ännu. Ljusslingan måste jag faktiskt lovorda, den är från Ikea och går på solceller. Tänds när det blir mörkt, bara den har fått sol på dan. Supermysig OCH den har hängt med i åtminstone fem år utomhus i alla väder och funkar finfint ännu. Finns kanske inte längre men tror den hette Solvind eller nåt sånt. Mitt bästa Ikea-köp nånsin. 

Nu ska jag lägga mig så att det blir imorgon snart och jag kan komma hem från jobbet och slänga mig på min dagbädd och läsa i eftermiddagssolen. 

Sommarlistan 🌽🍓☀️🌸

Det har ju faktiskt varit varmt i en vecka nu, så tyckte det började bli dags att fylla i Ratatas sommar-lista. 

Vilka tre saker börjar du tänka på när du hör ordet ”sommar”?

Svett, strand och slöhet.

Kommer du jobba i sommar eller ha semester?

Både och. Jobbar fram till augusti då min semester börjar. Men hela augusti är jag ledig! Halva tiden ska vi ju va i England och halva tiden är vi hemma. Bra uppdelat. Sen ska jag också på allvar börja skriva på mina projekt. Har petat lite i dem, men inte riktigt kommit i gång ännu. 

Vad gör du helst en ledig kväll?

Åker först och badar, kommer sen hem och äter kvällsmacka eller fil framför nåt mordmysterium på tv fortfarande i badrock. Läser lite i nån bra bok innan jag lugnt somnar in, utan mardrömmar. Eller så dricker jag en öl på nån uteservering! Det är inte fy skam det heller.

Vad är enligt dig, den ultimata sommarmaten?

Ja, det ÄR väl grillat, helt objektivt också. Tycker lagad mat blir lite ointressant på sommaren. Och nypäärona! Får jag bara nypotatis behöver jag inte så mycket mer.

Vad är ditt favoritställe att vara på under sommaren?

Jag har inget särskilt ställe vi alltid åker till och som lägenhetsmänniskor har vi inte heller nån trädgård, men nån trevlig strand är ju aldrig fel. Fäboda är ju svårslaget *lokalturism*.

Hade gärna haft en villa nånstans nära vatten, gärna med en lagom skraltig brygga att ligga och lyssna på vattenklucket på. Det ska dofta lera, lite bensin och solkräm och träet ska va stickigt och varmt. Kanske det ligger en roddbåt förtöjd där, som spiggar simmar runt. Helst ska det inte finnas rinnande vatten där och ingen el. Däremot ska det gärna finnas gökar i skogen runt om och nån sorgsen storspov som sjunger på kvällen. Allt ska va lagom solblekt och sönderälskat i udda mönster och sängkläderna ska alltid kännas litelite fuktiga nästan. Tuppen ska va full av myggor och radion ska stå på hela dagen. När vi blir rika ska vi köpa precis en sån villa.

Hur skulle den perfekta sommardagen se ut för dig?

Varm, ledig dag på stranden, hänger där från morgon till eftermiddag med väl utvalda vänner. Badar en gång i halvtimmen, solar däremellan. Läser nån lättsam pocket, äter lite sandiga jordgubbar. Åker hem och himlen mörknar till. Ett stort åskväder rullar in och vi spelar yatzy medan regnet slår mot fönsterrutorna.

Ett fint sommarminne?

När jag var 16-17 och låg bakmo en vedtrave på mammas gräsmatta och läste Harry Potter and the Order of The Phoenix just när den kommit ut . Långa, varma fantastiska dagar.

Finns det någon låt du förknippar med sommaren?

Finns ju massor. Mycket svenskt av nån anledning. Lorentz, Little Jinder, Håkan Hellström ofc, Monica Zetterlund osv osv

Vad är fem saker du vill hinna göra i sommar?

Bada i havet, bada i insjöar, gå på en fotbollsmatch, somna i solen och gå ut och dricka öl och härja i sommarnatten. Har inga höga krav alls, tycker ändå sommaren alltid blir ett litet antiklimax. Inte så att jag går runt och besviken på nåt sätt, men det är ju sant som Den Store Poeten har skaldat: sommaren är kort, det mesta regnar bort.

#jagavatten

Nu är det två månader sen min bok Jaga Vatten kom ut och man kunde lätt tro att jag tröttnat på att höra om ”jag har läst din bok”, men really I haven’t, hehe.

Jag tänkte att vi skulle ta en titt på lite av det ni lagt upp under #jagavatten på Insta under de här två månaderna. Jag har samvetslöst lånat bilderna från era konton och jag hoppas det är ok. Är det inte det får ni höra av er.

Varje bild ni lägger upp gör mig rörd, nervös och väldigt, väldigt glad. Det är en märklig känsla, att mina ord ligger på nåns nattduksbord (rim!) och den är kanske inte helt odelat positiv alla gånger. Jag går och väntar på att den där hårda sågningen ska komma. NU är det nog nån som inte gillar boken, NU är det nån som hatar den osv.

Och det har säkert hänt, men hittills har jag bara fått sån kritik som jag förstår och ibland kan hålla med om. Yes, den relationen kunde utvecklas mer, ja det det där skeendet gick lite snabbt och sånt. Sånt är mer än okej, sånt kan jag ta. Men väntar fortfarande på smällen.

Men jag kanske kan börja slappna av så småningom, det kanske inte kommer nån smäll. Inte för att jag tror att alla älskar Jaga Vatten, men för att ingen hatar den så mycket att de känner sig tvungna att offentligt basha sönder den.

Granted, många av er är mina vänner eller bekanta och kanske därför håller än lägre negativ profil men ärligt talat bryr jag mig inte om det, jag är glad att ni vill göra mig glad.

En stor orsak till att min bok har blivit flitigt fotat är ju så klart Ulla Donners - detta regelrätta genis!!! - omslag. Jag tycker faktiskt, helt objektivt sätt LOL, att min bok är bland dom snyggare i år. 

Skulle jag se den skulle jag nog tänka: hmm, den ser intressant ut, borde nog kanske läsa den.  

Så många böcker, och jag har skrivit dem alla! Och det finns många fler bilder, se det här som ett axplock.

OM ni läser den och OM ni känner för att visa det på Insta, använd #jagavatten så får jag se det. Blir så rysligt glad!

Det var allt från Jaga Vatten-centralen idag, på återseende! 

En modeblogg!

Jag har inte bara ett utan två par nya skor!  Så nu ska vi skriva modeblogg.

Jag ska just presentera skorna närmare men vi kan ju prata lite mode först, om det här nu ska vara modeblogg.

Faktum är att jag alltid varit intresserad av mode och kläder, förutom de senaste åren när jag helt tappade intresset för kläder och vad de kan kommunicera. För det är ju det det handlar om i slutändan - kommunikation. Jag har nästan alltid velat kommunicera ”jag är en tänkande, kreativ individ som i nån mån är annorlunda” och det är ju delvis för att jag ÄR en tänkande - kanske inte så annorlunda, men i alla fall kreativ individ, men också för att jag aldrig haft varken kroppen eller plånboken för att passa in i normen. Alla mina stilar har varit loppisfyndade, plus size-kompatibla men jag har sällan varit sorgsen över det - snarare har jag alltid tyckt det varit kul att experimentera. Jag har haft alla möjliga stilar. Tills för ett par år sen då.

Så här i efterhand är det tydligt att mitt förlorade intresse för kläder var ett första tecken på min senaste depression. Då la jag det på åldrande-kontot och intalade mig själv att bekväma kläder man använder mest för att gömma sig, dölja sig och i nån mån mjukt linda in sig själv mot världen var vad alla nästan 30-åringar valde. 

Nu är intresset i alla fall tillbaka och även om jag är lite bekvämare och kanske lite fegare så tycker jag det är roligt igen. Den spirande våren har säkert en del i det också, årstidsväxlingar har den effekten på mig. Nu är jag också gammal nog för att veta vad jag gillar; statement accessoarer, en viss praktikalitet, stora mönster och starka färger, för korta byxor och polokragar, lager på lager. Saker jag känner mig mäktig i. Jag har nån gång i denna blogga historia skrivit att jag vill känna att jag skulle vinna ett slagsmål i mina kläder och det är nog det bästa jag skrivit om kläder. Just så vill jag känna - även om jag är pacifist och rädd för saker som gör ont.

I alla fall, den här veckan har jag köpt två par skor! Det var liksom inte meningen, men så blev det. Tycker inte det är hållbart att shoppa på det sättet, så se det här som en one time-happening.

Det första paret var inte alls planerat att jag skulle köpa, men av en hängivelse gick jag in till den Lilla Skoaffären som hade slutförsäljning i min hemstad. Eftersom det känns som utbudet där till stor del varit det samma sen jag var liten - till viss del i alla fall - tänkte jag att jag kanske kunde hitta några roliga 90-tallskor. Vilket jag mycket riktigt gjorde också!

Ett par helt sinnessjuka mockaplatåer, med all säkerhet härstammande från Spice Girls storhetstid. I det dammigaste hörnet av lagerrummet hittade jag dem för blott en tia! 

Skulle nog kanske inte betalat så mycket mer för dem för de är väldigt svåra att gå med. Inte direkt obekväma, men det är ju som att gå med styltor. Men jag tänkte lära mig, tycker de alldeles för snygga för att inte använda. Tänk er dem i sommar med nåt stoet och fladdrigt på överkroppen! 

Ett betydligt mer planerat inköp är mina Reebok Instapump. Jag tillåter mig ett par dyra sneakers i året och det här är 2018s version. Som jag letat efter den perfekta sneakern den här gången! Dammsugit nätet, rådfrågat alla mina vänner och till slut, efter lång urvalsprocess bestämde jag mig för de här. Jag har länge haft Nike Air Max som go to-modell, men jag var sugen på nån lite mer skulptural och futuristisk modell.

Thus - Instapump. 

Fick dem dessutom på rea så - hurra! De är sjukt bekväma, känns knappt som skor. Ser också helt galna ut på fötterna, som rymdskepp. Älskar dem hejdlöst. 

Har på mig dem idag, just nu, när jag är på väg till Vasa på personaldag. Tyckte jag fick till en ovanligt lyckad mönster- och färgmix. 

Är inte så inne på modebloggandet ännu att jag lärt mig posera, men så här ser jag ut, hehe. Helt klart i stånd att vinna slagsmål. 

A. Mörne och bakfyllan

Idag announcades årets Arvid Mörne-pris och det är alltid lika roligt, eftersom än så länge är jag så pass ung att jag nästan jämt känner en eller flera av vinnarna. I år är jag god bekant med _the_ vinnare, Rosanna. Kul! Förutom att det årligen bekräftar min teori om att jag är ung och hipp och kreativ (LOLLERILOL) så är det också en påminnelse om att jag faktiskt en gång i tiden deltog i Arvid Mörne-tävlingen. Deltog - och fick andra pris! 

Det här var nådens år 2013 och jag hade just börjar formulera tanken om att jag nog kanske skulle vilja skriva. När jag tänker på det känns det som inte alls så länge sen, men sen kommer jag ihåg vad jag hade på mig på prisutdelningen och inser att jo, det var nog länge sen. Hittar ingen bild, men det var en mörkblå blus med pingvinärm och plisseringar, direkt från 80-talet till min garderoben, via nån loppis så klart. Dessutom var jag mitt inne i min "jag är nog meningen att vara rödhårig på riktigt"-period. Hua. 

Under prisutdelningen (som tbh var en ganska stel historia, fint och allt, men typisk miljö där jag vill stiga upp på bordet och ropa "KUUUUUUK") träffade jag min nuvarande Redaktör för första gången också. Hon hade en klänning med nåt slags rymdmönster vill jag minnas och gjorde stort intryck på mig. Knivskarp blick. Minns att hon sa "om du har nåt som du skrivit får du gärna skicka det till mig, jag läser gärna". Och så fick jag ett visitkort. Dog av nöjdhet och sparade visitkortet på kylskåpsdörren längre än vad jag nånsin kommer erkänna. Det kändes så stort! Att bli efterfrågad på det där viset. Tänkte redan då att jag nog gärna skulle jobba med Redaktörn, så när det faktiskt blev så gjorde jag en mental ✔️ på listan över life goalz. 

Jag hade faktiskt skickat in ett bidrag en gång tidigare. Var aaasnöjd med den novellen jag skickade in 2011. Inget hände, inte ens ett hedersomnämnande. Sen 2013, när jag skickade in nåt jag på min höjd tyckte var "meh" så fick jag andra pris?! Det var då jag lärde mig att inte lita på mitt eget omdöme när det gäller text jag skriver. 

Ganska snart efter Mörne började jag på LIttSkap också och så var bollen i rullning. Och här sitter vi nu *fäller en tår* *pöser* *vrider mustaschen självgott*. Man kan väl säga att Arvid Mörne-priset var ett startskott för något. Vad jag gjorde med prispengarna? INGEN ANING, tror jag bara levde upp dem. Enda jag minns att jag köpte var fyra Arabia-muggar och ett par pumps som jag använde kanske fem gånger :-DDDD

Som en special treat for you tänkte jag att jag skulle låta er läsa min novell som 2013 fick andra pris. Jag mindes den som bättre och längre än vad den är, så ha lite överseende. Det är ju ändå fem år sen. Visst låter det lite .- "fem år"! Men det är jättemycket! Det är fem årskullar nya vinnare, det är ett giftemål, två lägenheter, en brorson, en bokdebut, två skrivutbildningar, säkert tusen fyllor, smörgåsar, duschar och nya vänner. Det är ju ett LIV. 

Hur som helst, bear dom fem åren i mind när ni läser min PRISBELÖNTA novell; Bakfylla.
(så klart heter den bakfylla, jesus kristus, mitt liv back then)

Det är varmt och klibbigt. Genom persiennerna lyser solen obarmhärtigt, i strålarna dansar dammkorn, katthår och hudpartiklar från oss båda. Det är varmt, varmt, varmt och klibbigt. Min vänsterarm har fastnat i en allt för intim position under hans nacke. Jag vill inte flytta armen för då kanske jag väcker honom. Men om jag inte rör på mig kanske han aldrig vaknar och då får jag aldrig min säng tillbaka. Det är olidligt varmt här. Jag måste röra min arm nu, jag måste röra på mig. 

Klockan visar kvart över elva. Han bara sover vidare. Han snarkar, med vidöppen mun och stora näsborrar. Han luktar. Igår var han söt. Det är han förresten ännu, men i närbild, i min säng, dagen efter har sötman har en nyans av äckel i sig. Jag har aldrig märkt hans födelsemärken i tinningen förut, jag har aldrig märkt hans sneda framtand. Jag kniper ihop ögonen vid minnet av hans tänder mot mina egna framtänder, tänker jag på hans tunga nu spyr jag. 

Jag måste röra min arm nu. Jag har sett när folk drar en duk av ett bord utan att vinglasen faller, det är lite den effekten jag är ute efter nu. Men mina vinglas faller och han grymtar till, öppnar ena ögat, vänder sig på sida mot mig och mumlar. 

-Godmorgon.
- Godmorgon. Det var inte meningen att väcka dig, det var bara så obekvämt.
- Förlåt.
- Nej, alltså. Inte ditt fel. 

Jag är om möjligt ännu obekvämare med honom vänd mot mig. När jag var liten trodde jag att man blev begraven i den position som man hade dött, så jag försökte alltid somna så vackert som möjligt, utifall att jag skulle dö i sömnen. Jag tänkte på döden mycket som barn. Helst ville jag bli begraven med händerna i kors över bröstet, som Törnrosa. Jag tänker på hur jag skulle se ut i kistan om jag skulle dö nu. Inte som Törnrosa i alla fall. Jag vet inte ens var mina trosor är.

Det är ett problem, för vad vi än delade igår kväll och i natt så tycker jag inte om tanken att han ska se mig naken nu. Ännu ett kort minne av läppar och andetag mot nyckelben och halsgropar får mig att gräva naglarna djupt in i handflatorna. Han grymtar till igen.

- Shit, alltså, vad är klockan?
- Halv tolv tror jag. 

Han vrider på sig, lokaliserar var tickandet kommer ifrån och ser att min väckarklocka bekräftar det jag just sa i mintgröna bokstäver. Samma nyans som mitt illamående. Halv tolv. Vi har umgåtts i tolv timmar nu. Det är fullt förståeligt om han vill gå. Det vore till och med föredömligt om han begav sig av. 

- Shit, dit for den dagen. Är det okej att jag ligger kvar här en stund? Jag har sån jäkla huvudvärk, blev kanske lite väl mycket igår.
- Ja, verkligen. Det är som, när ska man lära sig? Behöver jag verkligen dricka sjuttiotusen drinkar varje gång?
- Mmm.
- Ibland hatar jag mig själv, liksom, eller inte hatar mig själv, men du vet, man är väl kanske inte skarpaste kniven i lådan, jag är 25 år, jag har supit i tio år, nej, mer, herregud, tolv år, så borde jag inte veta vid det här laget att de där sista tre drinkarna är helt onödiga...
- Mmm.
- Jag blir liksom full ändå, jag vet inte...
- Mmm. Alltså shit, min huvudvärk.
- Du säger shit ofta.
- Mmm.
- Och mmm. Förlåt, jag ska vara tyst.

Under min monolog har han vänt sig mot mig igen. Han lägger sin hand på min mage, ser på mig med halvslutna ögon, hans ögonlock är tunna och skiftar i rosa och blått. Jag kan inte hejda en impuls utan rör hans ena ögonbryn med pekfingret. Hans arm är tung av seniga muskler. 

- Det är lugnt. 

Jag vet inte om han tycker det är lugnt att jag rör honom eller lugnt att jag pratar mycket så för att inte ta några risker slutar jag med båda. Med handen kvar på min mage sluter han ögonen helt och flyter iväg. Kanske han sover, kanske han bara låtsas så han ska slippa lyssna på mig. Jag försöker blunda men mina ögonlock är inte lätta och tunna som hans, utan lika hårda som två knytnävar i ansiktet. 

Jag vill ju sova, men här ligger jag med hans jävla hand på min mage och mina trosor på golvet någonstans. Jag vill att han ska gå hem men hans hand väger järn på min mage och vi är fastklibbade i varandra, jag känner mig som en lädersoffa en sommardag. 

Jag kan inte ligga kvar här. Jag måste duscha, jag måste få luft. Jag sätter mig upp. Stiger jag upp nu vet jag att jag inte kan krypa tillbaka. Då kan jag inte låta honom klia mig på ryggen, hålla om mig och viska små roliga saker åt mig. Jag blir sittande en stund, tvekar. Ser på honom där han ligger, nu vårdslöst vänd på rygg. Sen stiger jag upp, rafsar ihop något jag hoppas är mina kläder och går med byltet mot toaletten.

Passivt står jag lutad mot den svala kakelväggen och låter det varma vattnet skålla mig. Jag känner mig som en främling i min egen lägenhet med honom där. Hans långa ben och armar som är överallt, hans hand på min mage. Den där handen. 

Jag borstar tänderna, skrubbar ansiktet, smörjer in benen snabbt. Nej men vadå, mina vader doftar alltid gott, ja, men jag vaknar med Pepsodent-andedräkt. Mitt hår är alltid fräscht nytvättat. Lavendel, lavendel, lavendel.

När jag kommer ut ur badrummet sitter han på soffan, utan tröja men han har hittat sina jeans. Han ser lite förvirrad ut, stryker min katt koncentrerat över ryggen.

- Han är söt. Eller hon. Jag visste inte att du hade katt.
- Hon. Hon heter Beatrice. Hon var nog här igår också.
- Förstås. Jag pratade säkert med henne igår, men jag kommer inte ihåg det.
- Ja, fast hon är rätt skygg. 

Jag står kvar bredvid soffan, snurrar håret spänt, spänt. Släpper det, börjar snurra igen. Tittar kisande ut genom fönstret. Ser att det har börjat snöa lite. Han följer min blick mot de lugnt dalande snöflingorna och säger;

- Vill du att jag ska gå? 

Jag tänker på hans många födelsemärken, de runt tinningarna. På hans sneda framtand, på att han luktar och på hans hand. Andetag mot nyckelben. Hur han klibbar fast i mig. Jag tänker på hur skönt det vore att vara ensam, strunta i den här lavendel-charaden och vädra i sovrummet. Jag tänker på att han pratar med katter. Han ser dem bara inte, han pratar med dem. Jag tänker på hans kalsonglinning som sticker upp över jeanskanten. Färgglad och ful. Hans hand igen. Jag tänker på att jag fortfarande inte har några trosor på mig och hur illa jag mår. Jag tänker på att han pratar med katter. 

Han pratar med katter. 

-----

GRATTIS ÅRETS VINNARE!!!! MVH/gammal goding

Vintern rasat

Jag jobbade nästan hela fredagen eftersom Fanny hade konsert på AE. Vem är Fanny säger ni? Only Jakobstads bästa artist just nu svarar jag och hänvisar er till Spotify to prove it. Har nynnat hennes Woman on a deadline i flera veckor nu. 

Så min helg började när jag kom hem en niotiden och kunde korka min vinflaska jag hade sett fram emot i flera veckor. När vi var som snorigast här dagdrömde jag högt åt Pär om hur det skulle bli sen när vi blir friska "vi kan t ex dricka vin framför tvn en fredagkväll och vakna tidigt på lördan och så äter vi frukost och så är vi bara friska". Precis så var ju den här helgen! Åt uppvärmd mac'n'cheese från dagen innan, drack mitt rödvin och såg på The Office, vår gemensamma favoritserie. Sen spårade det ut och vi såg både Yrrol och Pippi Långstrump (avsnittet när hon går i affärer obvi) innan vi gick och lade oss, väldigt sent. 

Därför vaknade vi inte heller så tidigt i lördags, men ändå. Drack kaffe i sängen och betraktade vårt hus-odjur Sylvi som klättrar i allt som går att klättra på. Hon är söt däremellan, men shit vad Viola känns som ett förnuftigt djur i jämförelse med det här. 

"Det här är ju en riktigt Insta-bild!" sa syrran förtjust när hon knäppte den här av mig och förvisso - bra bloggmaterial blev det ju.

Jag och syrran gick på stan en stund på eftermiddagen, tog en kaffe på uteservering - årets första! Mycket folk på stan pga marknad och vackert väder och Jaro-match (dit min make begett sig om ni undrar vad han gjorde). De här första varma vårdagarna är nästan magiska, man märker verkligen hur återuppväckta människor är.

Så här tycker jag annars det är alldeles som bäst, jag kräver inte speciellt mycket varmare. Bara sjöarna och havet blir simdugliga så skulle jag nöja mig med en sisådär 15-18 grader varmt hela sommaren. Det är ju fortfarande möjligt att klä sig åtminstone halv-värdigt, i sommarvärme raderas ju all god smak och folk låtsas prata om "bohem-stil" när det egentligen bara handlar om att inte förgås i värmen. 

Sen hälsade vi på hos brorsan med familj. Satt i solen tills jag fick huvudvärk, vilket jag alltid får av vårsolen. Grim däremot hade säkert kunna springa runt i flera timmar bara han hade fått. Helt överlycklig över att springa runt bara. Sätta sig en liten stund, stiga upp och springa lite igen. Kasta en pinne. Plocka upp ett löv. Sätta sig igen.  

Hjalli hängde med, men på behörigt avstånd. 

Efter att vi åkt hem gjorde jag inte så mycket. Rensade ut linneskåpet, böt lakan i sängen och såg två avsnitt av Howards End-miniserien (finns på CMore). Alltså modet/inredningen de två första decennierna på 1900-talet. Sucka mitt hjärta men brist ej så snyggt det är!!!! Men en väldigt lugn lördagkväll, men lika bra det. Sov oroligt och vaknade av mardrömmar. Märkligt hur ljud från gatan/trapphuset kan transporteras och förvandlas till nåt helt annat i huvudet på dig. Vaknade med panikkänslor och helt övertygad om att nån höll på att bryta sig in och mörda oss. När det bara var posten eller nån på väg hem från krogen. Det är de värsta minuterna som finns, när du just har vaknat och inte är säker på vad som är verkligt eller inte.  

Nåja, jag överlevde och det blev söndag. Startade segt med kaffe och rostmackor. Vi har nämligen ny brödrost eftersom vår gamla gick sönder, och har man en ny grej måste man ju använda den grejen. Sen var jag tvungen att gå till jobbet en sväng. Stod länge och funderade om jag skulle kunna gå ut utan jacka. Bestämde mig för att chansa vilket visade sig vara exakt rätt beslut för en gångs skull i mitt arma liv, för när jag kom ut var det ju hur varmt och skönt som helst!!! Skulle bara in fram och tillbaka, men satt en stund på terassen och njöt bara för att. 

Sen fick jag skynda mig hem, för Daniel skulle komma på besök. Vilket han gjorde, han var faktiskt där när jag kom hem redan. Vi satt fortsättningsvis utomhus, vi har ändå en ganska trevlig gräsplätt utanför vårt hus. Känns lite som att sitta på sin porch och spotta snus när man sitter där och stirrar ut alla som går förbi. Vi pratade om litteratur och politik och folk man känner, the usual.

Sen fick jag panik för att jag insåg att jag bjudit in Bokcirkeln en timme tidigare än vad jag trott, så jag fick simultanstäda + laga mat samtidigt som vi umgicks. Stekte upp allt jag hittade i kylskåpet och serverade med hummus och myntasås till middag. Mycket gott.

Klockan sex kom Bokcirkeln. Jag fick hemvärpta ägg som present! Älskar när ägg är i alla olika färger, känns så hemtrevligt. 

Vi hade läst Alice Munros novellsamling Kärlek Vänskap Hat till idag. Vi var ganska överens om att det var en bra bok. Jag tycket jättemycket om vissa noveller, tänker fortfarande på vissa, speciellt en som heter Flytande bro fastnade i mig. Det är alltid så trevligt att träffas och prata om boken vi läst, men också allt annat som det spirar ut i. Vi hinner älta alla möjliga ämnen under de timmarna vi sitter. Vi är också en så bra blandning människor - bra spridning i åldrar och livssituationer. Alla kommer med sin infallsvinkel på den bok vi läst och jag får alltid en massa aha-upplevelser när jag hör hur andra har tolkat nåt. Sen är det bara ett sånt gemytligt sätt att umgås, dricka lite te, äta en chokladbit och diskutera böcker. Vem behöver så mycket annat? Bokcirkeln är verkligen det bästa jag börjat med på väldigt länge. 

Nu är den här helgen slut också och jag hade nog tänkt se ett avsnitt Howards End till, men tror jag skiter i det. Det är ju faktiskt Eurovision-vecka den här veckan, viktigt att va utsövd! 

Storytelling that makes my heart go boom

Tjena alla monsterdiggare! Hoppas ni har en bättre dag än jag. Inte för att min varit jättehemskt, men lite tung dag på jobbet i kombination med ett lågtryck som ger och har gett mig huvudvärk, på gränsen till migrän hela dan. Är det det här som folk pratar om när dom pratar om ålderskrämpor? Det känns som att ALLT ger mig värk nånstans nu för tiden. 

Före det här spårar ur till nån 30 things that are soooo true if you're 30-lista så ska jag byta spår. Idag ville jag bara visa er en av de finaste presenterna jag nånsin fått och kanske ni kan sno den här idén och vinna kompispoäng hos nån?

Jag hittade det här lilla handgjorda häftet i min byrålådsorganisering häromsistens och DRABBADES av det ska ni veta. Kan tyvärr inte ta cred för den här idén själv, men jag kan ta cred för att ha en väldigt fin kompis. 

Här är baksidan. Det är alltså min best bud Jutta som nån gång under gymnasiet gjorde ett blandband åt mig med tillhörande bilderbok. Lite som kassettbanden vi hade som små, "när du hör den här signalen, då vet du att det är dags att byta blad". Det var till och med signaler på blandbandet! Nån violinslinga! Så jävla ambitiöst! Men sån är hon, min Jutta. Ni kanske undrar vad jag gav henne för födelsedagspresenter i gengäld? Det kommer jag inte ens ihåg, säkert nå rikti lame. 

Själva blandbandet har jag nog också kvar nånstans, men vi har tyvärr ingen kassettspelare för tillfället, så jag kan inte lyssna på det. Men eftersom alla låtar (och inlästa utdrag ur böcker! och dikter!) står skrivna på sina respektive sidor så sökte jag fram alla som fanns att hittas på Spotify och gjorde en lista, kompatibel med dagens digitala värld. Tyvärr fanns inte alla låtar på Spottan, så pass indie var vi nog ändå i den åldern. T ex den här godingen:

Som då illustreras så här i häftet (sidan till höger):

Fattar ni vad fint! Fattar ni hur mycket jobb som ligger bakom det? Sen så ska det ju också påpekas, än en gång, att utan Jutta hade nog inte min kulturella identitet sett ut som den gör idag, OJ vad de här blandbanden betydde mycket för en Larsmo-bo som saknade pålitligt internet där hemma. HÄR är Spotify-listan om ni är nyfiken på vilka slags låtar som fanns med. 

Så jäkla fint. Tänk att Jutta gjort det här. Åt mig! Ville bara berätta om det, blev så sentimental av det. Inte bara för att jag skulle vilja hänga med Jutta, men också för förmågan att vara sådär hudlös som man är som tonåring. När man bara låg och stirrade upp i taket och lyssnade på en låt och den låten verkligen BETYDDE nåt för en. Vet inte när senast jag upplevt det. Saknar också tiden när man hade tid/ork att prioritera vänskaperna på det här sättet. Älskar att vara vuxen, men det suger att vänskapsrelationer buffas ner på to do-listan, till förmån för jobb, hobbyer, familj och *livspusslet* ni vet. 

Shit, nu återkom jag ändå till 30 things that are soooo true when you're 30. Tydligen oundvikligt att vara ett Buzzfeed-skämt, blä. Jaja, jag tycker det är en helt fantastisk presentidé och jag föreslår att ni utöver den här typens presentgiveri snarast möjligast. Livslång vänskap utlovas.

Nu ska jag säga fuck u åt lågtrycket och muntra upp mig själv med att läsa klart Maria Maunsbachs Bara ha roligt. Den är fem av fem-bra, verkligen. Ha det så bra och vi bloggas igen, snart. Och Jutta - <3:ar dig 4-ever.

Alla mina liv i alla mina lådor

Ganska ofta får jag behov av att rensa och reda upp i alla mina lådor. Jag är inte pedant på nåt sätt, men det stör mig jättemycket om jag vet att en byrålåda eller en skåpdörr är stängd och det ser fint ut på ytan, men innehåller kaos. Det får mig att känna mig oärlig, som att jag kunde bli ertappad med nåt när som helst. Jag somnar med ett självgott leende på läpparna när jag vet att mina lådor och skåp är i ordning. Ingen ska få ta Ellen Strömberg på att hon inte har ordning i sina lådor!!!!

Vi har faktiskt jävligt många lådor. Både jag och Pär samlar på oss skit som inga andra, gränsen mellan våra lådor fulla med "charmig kuriosa" och medverkan i nästa säsong av Extreme Hoarders är bibelsidetunn. Kanske är det därför jag känner ett sånt nästan maniskt behov av att rensa och reda upp. Inbillad känsla av kontroll. 

Idag har vi haft som projekt att ta oss an byrålådorna. Det hela började i söndags när vi hamnade i ett litet vardagsgräl om ordningen i biblioteket. Vi är så pass förutsägbara att vi grälar om städning ibland, lol. Hur som helst så kom vi i grälets utebbande fas överens om att ordna upp i byrålådorna på den lediga dagen. Sagt och gjort, det gjorde vi. Det behövs nästan en hel dag för att göra sånt. Inte för att vi har riktigt så många lådor, men för att man fastnar. 

Och fastnade gjorde jag. 

Ni som följer mig på Instagram (god bless er goda smak) kanske redan har sett att min Instastory went crazy idag med tillbakablickar jag hittade i lådorna. Jag förlorade verkligen mig själv där i ett par timmar. Gamla foton, dagböcker och grejer jag tyckt varit värda att spara. Jag satt i skräddarställning på golvet med spillror av alla mina liv kring mig. För det är så jag tänker på det, som olika liv jag en gång levt. Människor man dejtat, människor man önskar man hade dejtat, människor man umgåtts med men mest människor man varit själv. 

Det är som med mina lådor, det här med mina olika liv. Jag har ett nästan tvångsmässigt behov av att vädra ur ibland. Ingen ska få ta mig på att jag inte säger hur det är, eller var då. Jag vill somna med ett självgott leende, vetandes att allt är out in the open. Eller allt och allt, men jag vill erkänna allt jag gjort, även när det varit dumt eller pinsamt. 

Jag tror man behöver en viss tid, ett visst avstånd för att kunna visa innehållet i alla lådor. Mycket av det jag suttit och bläddrat i idag är sånt som ni redan vet: hur hopplöst olycklig förälskad jag var (visserligen i olika personer men) hela tonåren. Fatta att jag suttit och transkriberat femtiotvå miljoner sidor dialoger MED UTMÄRKTA BETONINGAR i mina dagböcker från nån fest, där jag suttit och pratat med Honom med stort H. Ni vet om vännerna jag svikit och vännerna som svikit mig. Ni vet också att jag varit deprimerad i flera omgångar, ni vet ångesten och ni vet hur det tagit sig uttryck ibland; självskade- och ätstört beteende ibland annat. Jag tycker om att kunna dela med mig av sånt med er, jag tycker om att kunna prata om sånt som jag egentligen inte skulle vilja prata om. 

Men när jag satt och plockade i mina papper idag insåg jag att det finns så många liv kvar som jag aldrig vågat skriva nåt om alls. Saker jag gjort som är så otroligt svåra att erkänna, än idag. 

Ta den här bilden från kollaget där uppe t ex: 

Jag är visserligen jätteung, jättedum, jättekär där på bilden, men jag är ju inte jättefull. Jag är ju helt enkelt jättestenad. 

Jag är 20 eller 21 på den där bilden och mannen bakom smileyn kommer snart krossa mitt hjärta många gånger om men också framkalla många såna där fnittringar ännu. Vi har, strax innan bilden är tagen, rökt en joint. Igen. 

Det slog mig när jag skrev "jättefull" och inte "jättehög" på min instastory att det här är verkligen en del av mitt liv, ett annat liv jag levt, som jag inte alls kan stå för. Så nu försöker jag tvinga mig att göra det. Ingen ska kunna ta Ellen Strömberg för att hon inte står för alla sina liv!!!

Det är så jobbigt att skriva om det här att hjärtat bultar i bröstkorgen när jag gör det. Kanske för att det är en sån infekterad och polariserad diskussion. Jag är så rädd att bli stämplad med ett stort rött "KNARKARE" i pannan. Känner ett behov av att verkligen poängtera att det är ganska många år sen jag senast rökte gräs och jag har inga planer på att göra det igen. 

Inte bara för att det är förknippat med dåliga relationer from the past, men för att jag till sist bara blev nojig och jävligt angstig av att röka på. Har man couchsurfat hos nån jävla tysk i Kreuzberg, blivit bjuden, tagit ett par drag och sen legat i hens soffa på en nyårsafton, oförmögen att prata eller röra sig på tre timmar för att man är så stenad så är man inte så sugen längre, hehe. 

Det har varit en del debatt kring weed den senast veckan, gnistan som startade det hela är SU:s förslag att avkriminalisera personligt bruk och innehav. Nu är jag varken nåt stort fan av SU eller weed för den delen, men jag är ett stort fan av att prata om saker och försöka närma sig varandra och jag tycker det är ett modigt och vidsynt förslag från SU.

Här i lilla Jeppis har diskussionen om knark gått het de senaste åren och med all rätt, vi har stora problem med ungdomar och droger här i stan, det är knappast nåt att hymla med. Det är bra att det tas på allvar, men diskussionen tenderar att bli så otroligt ensidig och demoniserande. Röker du gräs en gång så kommer du att sluta som Trainspotting-scenen där han dyker efter tabletter i den dra smutsiga toan. Eller så dör du, knall fall bara. 

Jag rekommenderar verkligen ingen att göra nåt utanför laglighetens gränser, speciellt inte som ung. Inte för att du kommer att dö, men för att du inte är färdigväxt ännu och gud vet att du inte ska mixtra med en växande kropp och hjärna. MEN faktum kvarstår att gräs faktiskt inte är livsfarligt alla gånger. Visst kan det få ditt omdöme att skifta och plötsligt sitter du och tycker att dreads vore en bra idé och visst kan du bli paralyserad i Berlin en nyårsafton MEN oftast så röker du ett par drag, har jätteroligt och kommer ur det helt okej, helt oskadd. Det här är inget reklaminlägg för nåt, jag tycker att gräs är ganska osympatiskt och okonstruktivt, i alla fall i det långa loppet, men jag kan inte sitta och ljuga och berätta skräckhistorier heller. 

För inte så länge sen pratade jag med en kompis om drogproblemen i Jeppis. Vi har båda så att säga experimenterat en del back inna dem days men vi var överens om att det har eskalerat enormt sen vi var unga här i stan. Min kompis, let's keep them nameless, sa en jävligt bra sak. Hen sa att man verkligen inte borde klumpa ihop gräs med andra, farligare droger. Säger man åt en ungdom att det är livsfarligt med gräs och ungdomen i fråga sen testar och inser att nej, det där var inte så farligt så ökar risken att man inte tror på nåt annat man hör sen. Man tror att inget annat som klassas som farligt faktiskt är farligt sen. Och det finns så jävla mycket som faktiskt är så farligt. Jag har aldrig testat nåt annat än gräs, men jag har sett på nära och längre håll vad andra droger kan göra med dig. Det är inte roliga saker alltså. 

Jag vill faktiskt inte välja nån sida alls i det här, men vill vi få tag i problemen så tror jag på att börja nyansera diskussionen, för det är faktiskt inte svart eller vitt. Jag tror vi måste börja lyssna på varandra och vi måste göra det enklare för ungdomar att våga prata om det. Ett sätt kunde kanske vara att avkriminalisera personligt bruk och innehav. 

Grejen är ju att de flesta av oss gör märkliga och ibland dumma val som unga. Det finns värre saker än att röka gräs, ganska mycket värre saker. Saker du inte blir stämplad för, kanske inte ens socialt, men definitivt inte i straffregistret. Jag vet att jag, som festande och gräsrökande 21-åring, hade mått bra av att kunna tala med nån om vad som hände, utan att behöva vara rädd för att bli dömd eller straffad. Jag kände att jag med mitt val att röka gräs hade valt sida. Jag hade valt svart framför vitt. Om man en gång gjort ett sånt val, i en fråga som är så polariserad, är det en jävligt stark känsla av att inte längre vara välkommen på andra sidan. Så stark, att jag ännu idag, som 30-åring (vars vilda valborg bestod av en extra kaffekopp efter klockan sex), drar mig för att erkänna det. Nu när det börjar vara så länge sen att det knappt räknas längre. Jag har ju gjort så mycket annat sen det här, jag är så många andra nu för tiden. 

Men om jag hade blivit fast då och straffad för det. Vad hade hänt då? Hur många liv skulle jag ha behövt leva och hur många lådor måste jag fylla med annat före det inte skulle ha räknats längre? Hade jag förseglat mitt dåliga val once and for all och aldrig känt mig eller ens varit välkommen på andra sidan? Hade jag ens blivit nån annan eller hade jag ännu varit 21 och fast på ett svartvitt foto? 

Nåt roligt som hände

Jag skulle vilja att det händer nånting roligt imorgon, sa jag åt Pär igår kväll när vi lade oss. Jag blir alltid lite smådeppig av att vara sjuk, jag känner mig så värdelös och isolerad från omvärlden. Jag har knappt varit utomhus på två veckor, än mindre träffat nån. Den här veckan har jag bara - och då menar jag bara och endast - legat på soffan och scrollat, sett på Gilmore Girls och sovit hostmedicin-indränkta tupplurar. 

Vad skulle det vara för roligt då? frågade Pär och jag sa att jag vet inte, men det är ju ändå fredag, den dag som ska vara roligast, enligt folk som vet sånt. Kanske att ett nytt nummer av Vi Läser kommer på posten eller att jag får ett roligt mejl eller så. Inte så höga krav, men inte så höga förhoppningar heller.

Men när jag vaknade - första morgonen tillbaka i vårt sovrum efter sjukexilen i gästrummet! - hade jag fått ett mejl från KIDE (Kirjallisuuden edistämiskeskus), att dom betalat ut mina stipendiepengar! Ser ni, jag ansökte för nån månad sen om pengar för att köpa en ny dator. Och pengar till en ny dator fick jag också, nästan hela summan! 

Jag har haft en alldeles okej-fungerande pc i ett par år nu. Inget illa om den, men jag har tyckt den har varit onödigt tung att släpa på och på sistone också lite onödigt slö. Jag har dessutom med både avund och klasskomplex suktat efter mina kollegors och vänners MacBooks i många år.

Jag är den första att medge att det handlar till mångt och mycket om ren och skär design och symbolvärdet i det där lilla lysande äpplet. Men också för att en MacBook Air är en så otroligt behändig liten dator när man sitter på många olika ställen och skriver och de är så användarvänliga, speciellt när man har en iPhone. 

Så efter att ha kontrollerat att mina stipendiepengar verkligen låg där på kontot och pös, stack jag kontokortet i handen på Pär och sa "gå och köp mig en dator". Är nämligen fortfarande lite för hostig för att gå de långa 600 metrarna eller vad det är till affären. 

Och det gjorde han! Och nu har jag en alldeles egen MacBook Air, mitt livs första. Det känns som att klassresan är komplett på nåt sätt, hehe. 

Och inte nog med det! Ikväll har jag underhållit mig med att köpa hem och installera och lära känna Scrivener, skrivprogrammet som bl a Malin och Kugge svär vid. Tänkte att jag skulle försöka skriva min andra bok på det. Tänker överlag att det kommer vara väldigt mycket roligare att skriva andra boken nu, men ny, hjälpsam dator och nytt, hjälpsamt program. Jag känner mig 200% mera proffsig plötsligt. 

Men alltså OBS, jag skrev min första roman delvis på OpenOffices gratis skrivprogram på min hackiga PC och delvis på mobilens anteckningar och det gick ju bra det med. Jag skulle säkert få utkrystat en bok eller två till på det sättet. Det viktiga är att vad du skriver, inte vad du skriver på. MacBooks och Scrivener är bara fluff egentligen. Skulle jag inte fått stipendium skulle jag aldrig ha lagt så mycket pengar på en dator. Fick ångestpåslag nu att jag bidrar till det här märkeskåta, konsumtionshetsiga Lyxfällan-samhället vi alla lever i, men jag är bara så glad! Får man vara det? För en sån materiell sak? Jag är det i alla fall.

Jag är också otroligt glad och tacksam att jag får vara skrivande människa i ett samhälle och en tid som uppmuntrar till skrivande till den milda grad att man får pengar för att köpa datorer. Tro inte för ett ögonblick att jag glömmer vilken otrolig lyx det är eller att jag nånsin kommer ta sånt här för givet. 

Men med det sagt.... JAG HAR NY DATOR!!!!!!