Andra sidan semesterstrecket

Det blev aldrig "så där" igen, visserligen blev jag trött men alltså, jag kan ju nästan lol:a åt min dramatik i förra inlägget. Jag VAR jättetrött men dagarna efter att jag skrivit det där fick jag ett ACTUAL värmeslag. Inte bara som man säger, utan jag blev verkligen sjuk. Alltså värmeslag och värmeslag, det slår ju inte en sådär så att man svimmar med en hand klädsamt på pannan, det kommer krypande. Precis som det mesta annat. Säkert höll jag på att bli sjuk redan då och därför låter jag som en domedagsprofet i förra inlägget också, hehe. I alla fall så fick jag också feberfrossa, märkliga utslag som nässelfeber nästan på hela ryggen, förvirrad och kraftlös och eeew, well, toalettrelaterade problem. Men efter en vecka på stadig diet av vätskeersättning och extra mycket vila så är jag back on track. Och TACK GUD att vädret är humant igen, fuck 30 grader varmt alltså, ge mig pissregn, slask och sju plusgrader tack. 

Så här back on trackig var jag I morse. 

Eller back på ett annat track kanske vore mera rätt. Jag har fått semester och tjänstledigt nu. Jag jobbar inte på After Eight längre. I alla fall inte för ögonblicket. Det närmaste året kommer jag inte jobba där i alla fall. Jag skulle kunna skriva så mycket om AE och om hur det känns att inte jobba där längre, men om jag säger att jag grät och skrattade hysteriskt samtidigt hela vägen hem på cykeln när jag cyklade hem i fredags så kanske ni förstår vilka stora känslor det uppbringade. 

Jag sitter som bäst på café - inte musikcafé After Eight hehe - och det är lunchtid och utanför fönstret såg jag just stamkunder komma gåendes i riktning AE. Det tror jag var första gången jag förstod att jag faktiskt inte ska tillbaka dit efter semestern. Kändes hisnande. 

MEN VA SKA JAG GÖRA NU DÅ tänker ni kanske och okej så här är det: jag ska

1. försöka skriva en till bok, eller kanske två vem vet
2. delta i ett par bokmässor och nåt skolbesök och lite sånt
3. dra arbiskurs
4. planera litteraturvecka här i stan
5. jobba 50% som projektkoordinator för ett ordkonstprojekt dvs dra lite workshops, ordna fortbildning och typ ~*utveckla ordkonsten i Jakobstad*~ ; det är lite flummigt men på ett bra sätt! 

Det låter som ganska mycket nu när jag radar upp det, men det mesta är ganska flexibelt och dessutom hundra procent kul så jag är inte nervös alls. Bara så satans glad!!!! Så många barndomsdrömmar går i uppfyllelse nu alltså. Jag ska skriva böcker, jag ska försöka hjälpa andra att skriva och jag ska få prata, tänka, leva med text som min uppgift.

Och jag ska få sitta i ett eget kontor!!!! Vet ni hur besatt jag var av tanken på ett eget kontor som barn?! Jag har liksom alltid älskat papper och pennor och mappar och stansapparater och sånt och som barn kunde jag inte tänka mig nåt härligare än att få sitta i ett kontor och vända papper. Så märklig grej egentligen men jag är kanske inte mer rocknroll än så, heh. 

Idag var jag och hälsade på på mitt nya deltidsjobb och jag är så barnsligt hoppa-upp-och-ner-peppad att få komma igång med det att jag knappt ser fram emot vår Englandsresa vi åker på imorgon, jag vill bara börja jobba! Men med tanke på min tendens att springande huvudet före in i allt, även väggar, så är det kanske bra att åka bort i två veckor och tvingas andas lite först. Och nog ser jag fram emot resan också herregud, så blasé har jag inte blivit. Vi åker imorgon och som vanligt har jag har varken packat, städat eller överlämnat nycklar till kattvakterna YOLO. 

Viktigast är att jag kommer ihåg att packa ner baddräkt, bekväma skor och läsning. Ska åtminstone ta med månadens bokcirkelbok Lincoln in the Bardo och Sabine Forsbloms Betinkan. Sabine är en av de bästa människorna i hela Svenskfinland och jag har SÅ höga förväntningar på Betinkan. Här om dagen matchade den förresten min frukost fint. 

Tycker det är så skönt att vi ska vara borta så pass länge att vi kommer ha en hel del dötid, trots att vi har inplanerat flera olika dagsutflykter och program. 

Annat som har hänt recently är bl a : 

Världens bästa barn har fyllt två år och t ex lärt sig att spotta, tror det är det han gör på bilden. Av sin farfar och sina fastrar fick spott-proffset en gungställning med tillhörande rutschkana till trädgården. 

I lördags hade vi återträff med vår LittSkap-grupp och det var sommarens hittills bästa dag tror jag?! Vi gjorde skrivövningar, åt kladdkaka, hängde i olika soffor hemma hos Malin och åkte och badade. Det var också den första dagen på över en månad som jag gick ut genom dörren och INTE möttes av en helvetesvägg av hetta. Det här är förresten Malins tupp som poserade som ett proffs för min kamera. 

Jag har nått bana 1000 på Candy Crush. Nikko skrev att det var "sorgligt". 

Min bok har synts på Sandra Beijers blogg OCH Instagram, vilket utlöste en LAVIN av meddelanden likt det här av Linnea (fast Linnea gjorde det snyggast). Visar ju lite genomslagskraften Sandy B har. Kul men också stressigt för med den genomslagskraften så är jag dödens om Sandra sågar boken hehehe. Men kul hur som helst! Ett av mina delmål med Jaga Vatten var att synas även i den svenska bloggosfären och det har jag väl ändå gjort nu med både sightings på Sandras och Floras blogg. 

Bara Boy brow och solbränna on this face. 

På tal om hypade saker i bloggvärlden så har jag ett nytt favorismink; Glossiers Boy Brow. Trodde aldrig jag skulle frångå ABHs Dipbrow Pomade MEN Boy Brow är perfekt när man vill ha en mjukare, mindre sminkad look. Glossier fraktar bara till Sverige (och UK och USA), men de flesta av oss sitter väl på en svensk kontakt vi använder vi dylika ärenden, hehe. Hade mamma att beställa både boy bror och det flytande rouget Cloudpaint och jag är _inte_ besviken på nåndera. Men eftersom jag älskar ögonbryn mer än kinder smäller ändå Boy brow högre. Ett hett tips!

Och nu har jag inte mer att berätta och det är väl lika bra, för det här inlägget är två kilometer långt redan men så där blir det!!!! Tror jag ska gå och köpa mig en kalender nu. Skulle egentligen helst vilja ha en sån där Frida skolkalender man fick förr men dom finns väl knappast längre och är dessutom osäker på trovärdigheten i en sån kalender när man är vuxen och projektkoordinator (jag, en projektkoordinator!!!). Och dom som försöker tipsa om att "göra en egen" och "bujo" hit och dit - BUUUUUU jag har inte tid med sånt tjafs, den kalender jag inte ens har ännu är redan full. 

Nästa gång vi hörs så är det ganska på engelska because I get very påverkad of vad people around me are talking. Cheerio! 

Så där nu igen

De få timmar jag faktiskt sover per natt vrider och vänder jag på mig så mycket att till och med dra-på-lakanen med gummiband korvar ihop sig i mitten på madrassen. Jag vaknar svettig, somnar svettig. Vill inte tänka på allt som rinner av mig och ner i madrassen. Man ska väl byta madrass var femte år eller nåt, men vem gör det. 

Jag har inte lagat mat på flera veckor, vi livnär oss på hämtetofu och smörgåsar. Diskmaskinen är full av glas, men inga kastruller alls. Katterna ligger stilla nästan hela dagarna, som små ryamattor längs med golvet. Helst under fläktarna. Fläktarna, ja. Vad glad jag är att jag hann haffa dom innan allt sålde slut. 

På jobbet är det till och med varmare än hemma i lägenheten. Jag har en termometer vid mitt skrivbord, varje gång jag tittat på den har kvicksilvret varit över 30 grader. Det råde nån slags undantagstillstånd; takten är långsammare, kaffepauserna längre och kläderna ljusare. 

Även där hemma råder en parentes i tiden. Vi har haft konstant besök nu i över en månad. Jag har druckit öl in i veckan flera gånger. Familjen har varit här, men också vänner. Vissa har sovit i vårt gästrum, andra har sovit annanstans. Så roligt att folk vill hälsa på, men jag minns inte när senast jag och Pär varit ensamma tillsammans. Eller när jag skulle haft en dag utan en plan. Det är nio dagar kvar till semestern.

Jag jobbar, jag umgås, jag sover alldeles för lite varje natt.  

Jag har börjat glömma saker igen, jag har börjat ha svårt att multitaska. Har inget tålamod med något. Minsta lilla ansvar känns tungt som sten. Värmen, säger jag och förklarar på så sätt det tröga för mig själv och andra. I hemlighet är jag livrädd att det ska bli så där nu igen. Som förra sommaren. 

Idag pratade vi om förra sommaren och jag blev chockad över att jag inte mindes nåt alls nästan. Det är som att nån skulle ha kluddat med tusch i en gammal kalender. Jag minns brottstycken när nån påminner mig, men inget mer. Det är breda tuschränder över det.

Men då är inte nu. Kvällsdoppen varje kväll - för det är verkligen varje kväll - sköljer bort mycket. Jag har haft och har fortfarande större energireserver än förra året, jag har en vinter av välmående bakom mig. Jag har en höst av spänning framför mig. 

Men det börjar nog vara dags för semester snart. Nio dagar till. Tills dess får bloggen gå på sparlåga tror jag.

😎✌🏼

Idag är det nåt så fånigt som Världsemoji-dagen. Orkar inte med alla dessa påhittade hit-och-dit-dagarna. Men eftersom min inspiration och kreativitet är på samma nivå som grundvattnet i södra Sverige, tar jag ändå tillfället i akt och publicerar denna lilla lista jag hittade på Elsa Billgrens blogg för ganska länge sen.

Vilken emoji använder du mest?

😏

Jag vet inte, jag är väl på ett självgott humör ofta.

Vilken emoji tycker du är finast?

🐳

Älskar blåvalen!

Vilken emoji brukar du ha till frukostbilder?

Tror jag använt 🍊och 🥑 nån gång but thazz it.

Vilken av djuremojisarna är mest du?

🐊

Slö och långsam och nöjd med att lurka precis under vattenytan för det mesta - men också oberäknelig, opålitlig och blodtörstig mellan varven :-))))

Vilken emoji hatar du när andra använder?

🙈🙉🙊

De där tre jävla aporna gör mig galen. Dom är så låtsas-fejk-”oj va sa jag just” som inte funkar i skriven kontext. De här aporna är skenheliga, präktiga och wannabe-gulliga - mina tre HATegenskaper.

Vilken emoji har du dille på just nu?

🌞

pga 30 grader varmt.

Vilken emoji använde du senast och i vilket sammanhang?

✊🏻

I ett samförstånd angående att jobba i den här värmen.

Vilken emoji fattar du inte vad den föreställer?

😜

Det är ju inget riktigt ansiktsuttryck! Har du nånsin (förutsatt att du inte är Miley Cyrus) räckt ut tungan och blinkat med ena ögat samtidigt?! 

Vilken emoji tycker du är roligast?

😑

För att det är exakt mitt ansiktsuttryck när t ex Nikko säger nåt dumt.

Vilken kombination av emojisar gillar du bäst?

🌿🍊💶

har ingen favoritkombo, men gillar att färgkoordinera.

Vilken emoji är mest ”influencer”?

🔥🔥🔥

Som kommentar på en selfie tänker jag.

Vilken emoji får du av dina föräldrar?

😆 pappa

😮 mamma

Vilka emojisar använde du i ett extra minnesvärt instagraminlägg?

Använder faktiskt inte emojis så mycket på Instagram. Eller i alla fall inte i några av mina ”extra minnesvärda” inlägg.

Vilken emoji beskriver ditt humör just nu?

😑😓🤯

Är jättestressad och uppgiven och svettig. Dels vädret, dels annat.

Vilka tre emojisar beskriver dig bäst?

🤓😈😭

Nördig, elak och gråtmild.

En smoothie bowl och tankarna som föds ur den

Vaknade med en lätt slöja av huvudvärk igår pga AW i fredags. Det var ändå inte så mördarjobbigt att enda alternativet är att ligga kvar i sängen och få cokis & pizza intravenöst, utan mest bara som ett lite mysigt segt filter över tillvaron. 

Jag kommer aldrig säga att jag gillar att va bakis, men när det inte är sååå jobbigt eller när det mest jobbiga gått över så upplever jag ett slags lugn jag sällan har annars. Just det där sega, som att assocciationsbanorna får vila lite. T ex är det en av få gånger jag har tålamod att se film. Det här låter ju farligt nära alkoholist-logik så jag kanske ska påpeka att jag sist och slutligen dricker ganska sällan och ändå föredrar att vara icke-bakfull. 

Gårdagens seghet resulterade i att jag gjorde brakfrukost. Äggröra & smörstekt purjo, smoothie med jordgubbar och banan och stor mugg kaffe. Liksom designat för att möta alla mina bakosbehov. Åt allt tillsammans med nya numret av tidningen Sex. Vi beställde tidningen för en stund sen och fick den tidigare i veckan, men jag har inte haft ro/tid att sätta mig ner med den förr. Dessutom hade jag visualiserat den här stunden hela veckan för att stå ut - lördag förmiddag är det bästa jag vet. 

Känner mig alltid töntig när jag fotar mina frukostar eller min mat pga det är ju samtidens BÄSTA skämt: folk som fotar sitt liv istället för att leva sina liv. Alla gubbar ba: HÖHÖHÖHÖ. Som att man inte kan göra båda. Liksom fine, man behöver kanske inte fota varje macka man äter och det är väl hälsosamt att se upp från skärmen ibland. Men det här att man inte skulle kunna leva i nuet om man vill fota grejs man gör - pffffff bitch please. 

Instagram hjälper faktiskt mig att fokusera på nuet, om nuet nu är det ultimata att fokusera på - jag vet inte riktigt. Fokusera är inte min starka sida alls pga scatterbrain och att bokstavligen fokusera kameralinsen på nåt hjälper mig se det stora i det lilla osv. Jag har liksom svårt att komma ihåg att den här lördagsfrukosten har varit målbilden hela veckan om jag inte gör det till en actual bild. Det är nog lite därför jag bloggar också. Samtidsskadad? Säkert. Är jag ok med det? Ja va fan. Det är jag. 

Jag tycker det är skönt att få ett utanförperspektiv på skit ibland. Även om det är nåt så fånigt som en smoothiebowl. Det hjälper som sagt mig att fatta vad som händer. Klart det är en jakt på likes också, det är jag den första att erkänna. Och det är inte alltid så avslappnat, det håller jag med om.

Men det är liksom nåt annat också. Ett utryck, en dagbok, ett hjälpmedel. Sen får gubbarna höhöhö:a så mycket de orkar. 

Girl look how fucking orange you look girl - En kärleksförklaring

Jag fick en förfrågan om att skriva om RuPauls Dragrace och SJÄLVKLART kan jag skriva lite om ett av mina all time favoritprogram.

Jag kommer att peppra det här inlägget med GIFs & referenser som kanske makes no sense för dig om du inte är bekant med programmet, men som funkar som fyrljus mellan oss fans. Men du kanske känner igen nåt även om du är novis på området: så mycket citat och klassiska gifs härstammar från RuPauls Dragrace. 

Sen en liten disclaimer: jag är ganska nytt fan av RPDR och har sett allt vad jag sett (dvs allt från säsong 3 framåt, inklusive All Stars-säsongerna) det här senaste året. Jag kan tyvärr inte berätta nån historia om hur jag såg den suddiga första säsongen redan DÅ, eller hur jag såg på det före det slog på bred front. Jag hade blivit tipsad från höger och vänster om RPDR i flera omgångar och nånstans visste jag att jag skulle älska det. Men ni vet när det är nån serie som alla hypear och alla pratar om och du fattar att du borde se på den men du kommer inte bara dig för, för plötsligt växer det till ett enormt projekt.

Så det var först en bakfull söndag när Nikko med milt våld satte mig ner i soffan och sa ”nu börjar vi bara”. Tror det var säsong fyra. Jag. Föll. Handlöst.

Så klart.

Fram tills dess hade min bild av drag bestått Babsan och After Dark. Kanske nåt suddigt minne av Dame Edna. Jag hade knappt hört talas om RuPaul för att vara helt ärlig. Och jag visste inte alls historien bakom drag, jag fattade kanske inte riktigt varför man gjorde drag, jag såg inte drag som den konstform det faktiskt är.

RuPauls DragRace har gått i tio säsonger och tre All Stars-säsonger. Dessutom finns det extramaterial i form av avsnitt som går jämsides och kallas Untucked.

RPDR är en ganska klassisk talangjakt där drag queens från hela USA tävlar om titeln och kronan. De bedöms enligt det rent estetiska så klart; hår och smink och kläder. Men de tävlar också i humor - både stand up och kändisimitationer, dans, sång och over all show. Varje avsnitt sker en utslagning där de två som placerat sig i botten ska lipsync for their lives. Det vill säga mima och dansa till kända låtar. I finalen lipsyncar också finalisterna mot varandra. 

​Mina favoritmoment är Snatch Game, en återkommande utmaning i varje säsong där deltagarna ska imitera en kändis. Jag älskar också när de är på catwalken. Jag är kanske minst intresserad av musikalgrejerna de brukar göra. Även om det finns guldkorn där också: 

Deltagarna är ofta stora personligheter, både på och av scen. Precis som i alla (amerikanska) talangjakter och dokusåpor innehåller den en hel del drama mellan deltagarna.

Det som jag tycker skiljer RPDR från andra dokusåpor är att det finns en snäll ton under allt. En stor del av drag är ”reading”, dvs förolämpa varandra och varandras stilar på ett roligt sätt. Man ska va bitchy, men man ska också kunna ta bitchyness. Och man ska kunna göra det med hjärta! Dessutom poängteras det i nästintill varenda avsnitt vikten av att äga sig själv och använda sig av både sina styrkor och sina svagheter. Det läggs också stor tyngd på det faktum att alla är familj och man får vara sig själv.

Frågor som familj, religion, kön, kropp, rasism, aids, övergrepp, utanförskap, psykisk ohälsa och missbruk har diskuterats och tagits upp under åren. Jag har gråtit ganska ofta av rördhet. Det är liksom långt ifrån opolitiskt och speciellt frågor som berör HBTQ-delen av befolkningen tas upp. Jag gråter inte alldeles sällan.

Sen att man fått höra weird ass-shit om produktionen och hur deltagarna behandlas må så vara, tror inte förhållandena är värre än nån annan reality-serie.

Elsa Billgren har skrivit ett jävligt bra introduktionsinlägg till RuPauls som jag tycker du ska läsa här.

Vilka är mina favorit-queens genom säsongerna då? WELL det där är svårt, men...

Man måste ju älska Bianca Del Rio! Hon personifierar allt det bra med RPDR - hon är elak, rakt på sak och otroligt rolig, samtidigt som hennes goda hjärta lyser igenom jämt. 

Och hennes vänskap med Adore är ju bäst!

Jinx Monsoon är också en stor personlig favorit, ÄLSKAR hennes Little Edie.

Katya är världens charmigaste, älskar att hon är så ful i mun. Dessutom liknar hon out of drag min kompis Björn skiiiitmycket.

Pearl dreglar jag över både out of and in drag. Så snygg. Och så flazéda!

En annan pretty one är Milk. Tyvärr gjorde AS3-säsongen mig besviken på henne.

Av uppenbara orsaker gillar jag ofta the big girls lite extra. Jiggly Caliente! Ginger Minj! Latrice Royale! Eureka Ohara också för den delen!

Darrienne Lake undantaget. Such a shady bitch.

Fashionwise är det ju svårt att slå Violet Chachki.

Men Raja är inte långt efter.

Detox är inte dålig hon heller.

På tal om fashion: man måste väl nämna Aquaria.

Älskar Sasha Velours intellekt...

... och Bob the Dragqueens charm.

Kennedy Davenport är hilarious och snäll - bra kombo. Dör av hennes Little Richard. DÖR.

Alaska,

Kim Chi,

Trinity K Bonet, man kunde nämna många.

Sen finns det ju så klart dom man tycker mindre om *host host* Roxxy Andrews *host host*...

eller Thorgy Thor 😬😬😬

Och så finns det dom som man liksom älskar och hatar samtidigt.  Blir liksom inte klok på Alyssa Edwards.

​Och hon är inte nån deltagare, men jag måste ändå till sist nämna: 

Michelle Visage - jurymedlem och RuPauls högra hand. Älskar henne för att jag känner en slags gemenskap med henne. Högljudd, storbröstad, faghag. 

Säsong 8 och 9 finns på Netflix (förr fanns det fler, vad hände Netflix?!) men jag skulle förslå att du börjar med säsong 3 eller 4. Tidigare än så är budgeten mycket mindre och det märks (bl a väldigt konstigt ”glamour”-filter över hela bilden?). Senare än så och du hänger kanske inte med så bra, för det är mycket insideskämt, Du blir nog kanske tvungen att fulstreama de tidigare säsongerna, men så är det ibland. 

BONUS: 

Gillar du RuPauls Dragrace redan eller om du verkligen vill göra hemläxan innan du tar itu med serien har jag två bra tips.

1. Dokumentären Paris is burning (finns på Netflix). Där får du bekanta dig med ballroom-kulturen i NY på åttiotalet. Hela upplägget med kategorier och baler RPDR bygger på kommer från den lilla subkulturen. Hjärtskärande på både bra och dåliga sätt.
2. Ganska nya serien Pose (HBO). Det har kommit sex avsnitt hittills men det är SÅ BRA!!!! Om Paris is burning är dokumentären är Pose dramatiseringen av samma sak typ. Det här måste ni nästan se hörni. Också stort plus för att alla transroller spelas av transmänniskor och inte av typ Scarlett Johansson.

Det var väl allt för idag? Och nu -

30 år av snabba beslut - en studie i hår

Hej! Idag tänkte jag bjuda med er på en tidsresa, en walk down memory hair line - jag tänkte gå igenom frisyrer jag haft. I alla fall de frisyrer som fastnat på bild genom åren; jag har ju nämligen levt en stor del av mitt liv so far före selfies och kameror i varje telefon. När jag tog studenten fick jag en digital kamera. En liten, klumpig sak värd cirka noll euro idag. Bara som jämförelse liksom. Därav också varierande kvaliteten på bilderna här nedan. 

Men nu börjar vi! 

En gång var jag barn och rockade klassisk barnfrisyr. 

Tjock lugg osv. 

Det här är jag på ettans klassfoto. Av nån anledning tog vi foto på våren det året. Det sammanföll dessutom med en hemsk pollensäsong och det här är resultatet. Fin med rosett i det råttfärgade iaf.

Jag vet inte om det var ett aktivt beslut, men mitt hår fortsatte växa i takt med mig själv. 

Mitt långa och fina hår var liksom min grej, var ganska stolt över det. Jag och en annan på klassen tävlade om vem som hade längst pannlugg. Pannluggen stylade man genom att dra den bakåt med ett diadem och sen puffa fram den lite, så att man fick den åtrådvärda volymen.   

På fyran var det så här långt. Det gick mig ner till röven när det var som längst.

Sen på femman sa jag åt mamma att klippa mig som Jennifer Aniston. Du måste ju börja föna det varje dag om du ska se ut som hon, sa mamma. Jaja, sa jag. Så mamma klippte. Och jag fönade aldrig, mohahaha!

På sexan snaggade jag mig och klippte kort och färgade trendriktigt mörkt underhår, precis som det skulle va 2000. Hittade inga bilder från den tiden (online, orkade inte söka irl) men på sjuan hade det växt ut så här mycket till klassfotot. Snyggt ostylat med sömnrufs i luggen också. 

I samband med att mamm och papp skilde sig på sjuan bestämde jag mig för att bli annorlunda. En fördel med när ens päron ligger i skilsmässa är att ingen har riktigt energi eller tid att övervaka dig. Så börjar de Experimentella Åren. Här är en ganska modest rödaktig nyans.

 Åttan och imagen var allt. Man kunde ju givetvis inte vara blondin och lyssna på Broder Daniel. Luggen började kammas snedare och snedare tills min panna såg ut som en gubbe med hämtehårs flint. 

Här gör diademet comback! Nians kompisfoto och kajalen vässtes tills den brann! Luggen den... Nej, jag vet inte.

Peak panda.

Lagom till gymnasiet lättades looken upp med blonda slingor to the max. Plus tonade brillor MMMMM 2003 du var ett läckert år.

Jag höll nästan på att glömma min mest ikoniska frisyr?! Den millimeterkorta feministluggen anno 2005!!! Såg helt jävla galen ut och vet ni vad? DET ÄR SÅ HÄR JAG SER UT PÅ MITT KÖRKORT HAHAHAHA!!! Bildbevis: 

Luggen, ögonbrynen, glasögonen.... It’s a look. 

Annars var gymnasiet ganska lugna hår-år vill jag minnas, dels för att jag var för deprimerad för att tänka på hår HAHAHAHA. Minns att Jutta klippte mitt hår under ett träd i Skolparken en gång. Obrytt med utstuderat. Så här såg jag ut när jag tog studenten i alla fall. En ganska fin chokladig ton men är osäker om jag skulle försöka mig på den idag. 

Klipp till Åbo! Men där emellan hann jag faktiskt med en permanent också, det är sant :-D Oh Well. Här rökte jag inomhus, hade gärna djupt urringat och håraccessoarer. Det här teatrala flapperbandet med fjädrar och paljetter hade jag köpt på UFF. Gick kanske inte omkring med det till vardags, men ändå. Håret det var hemmafärgsrött.

Lite blondare rufs. Här inleds mina bohemiska år. Marknadssjalar, smycken som klirrade när jag rörde mig och aldrig, aldrig borstat håret.  

Här har jag stulit en blomsterkrans och dekorerat rufset med. Det syns inte här, men hade nån grön och rosa slinga i luggen eftersom jag hade färgat en kompis mohikan och tyckte det var onödigt att slänga färgen som blev över. YOLO.

Sen flyttade jag till Tyskland och bohemstilen blomstrade. Tyckte en bakfull söndag att hemmagjorda dreads var en bra idé så då gjorde vi såna. Dom såg FÖR JÄVLIGA ut.  

När jag kom hem tvingade mamma mig att reda ut skiten. Jag sov med balsam i håret en vecka och kammade hela tiden. Tack och lov var dom inte så noggrannt gjorda så det gick till slut. Blev lite tunnhårigare bara. 

Sen klippte jag lugg igen.  

Och hade jätterött hår och mycket solpuder. 

Hux flux klippte jag kort hår!  

Och färgade det... Well, grått. Här har jag börjat jobba på AE om ni undrar över bilderna.  Minns att håret nästan frasade sönder mellan fingrarna efter den här chockblekningen. 

Så jag blev brunett igen. Och lockade håret stort för AEs 25-årsfest. 

Håret växte (mitt hår växer som ogräs, tack och lov) och det blev först lila en kortkort period, ett par veckor kanske, pga jag och Hillbom tyckte det skulle va kul, sen blev det rött igen.

 Håret växte...

 ... och växte. Bra gardinlugg här ändå!

Blekte det igen. Var superblond!

Klippte lite lugg mellan varven.  

Men hade också längre hår än på länge! Scrunchien var min bästa vän ett par år. 

Så här såg jag ut ungefär när jag och Pärlan börja fri. Snygg ändå.

Och här har vi ganska precis flyttat ihop.

Sen gifte vi oss och då kapade jag håret! För det gör man väl som gift kvinna? Ellör? 

Det var kul i några veckor...

 ...sen såg jag mest ut så här i massa månader. ALL TIME LOW. Och då har jag haft dreads.

Men allt hår växer och i höstas kunde jag äntligen ha det i liten stram tofs. Gick också över till mittbena efter 30 år som sidbenist.

Och härom veckan tog Rosie den här selfien på oss två där ni ser min nuvarande hästsvans in all it’s glory. Mitt hår är långt igen och jag är rätt trött på det. Är sugen på lugg, är sugen på nån ny färg, är sugen på lite allt möjligt. Har ni en favorit av mina gångna frisyrer får ni gärna uttrycka en önskan om favorit i repris. Jag är - som ni säkert förstått vid det här laget - ganska medgörlig när det kommer till min kalufs.

Spridda vykort

Jag undrar om jag förstår att det är det här vi pratar om sen hela vintern. Varje år har jag en känsla av att ha missar sommaren; jag skulle vilja ha ett ordentligt startskott så jag vet när den börjar. 

Men den har väl börjat nu. Vi är väl mitt i den nu. Alla bilder jag tagit de senaste veckorna tyder på det. 

Jag försöker göra sånt som syns på bilderna så ofta som möjligt, men försöker också påminna mig själv om att stanna inne också är okej. Det är också okej att göra ingenting eller för den delen - göra vardag - även sommartid.  

Om 25 dagar får jag semester. Det är mycket sommar kvar före det. 

Kulturkonsumenten v 27

Tusen miljarders skvattiljoners tack för alla fina kommentarer och pepp ang mitt inlägg igår ❤️ Och så roligt med så många smarta inlägg, ÄLSKAR kedjereaktions-bloggande ❤️❤️❤️ Läs t ex Jennas, Alexandras, Marias, Karros eller Kugges inlägg om saken! 

Men nu - MOVING ON - tänkte drämma en gammal hederlig Kulturkonsument i huvudet på er. Ni kanske behöver se-, hör- och lästips nu till semestern också? Vem vet?

Den senaste tiden har jag i alla fall

LÄST

Jag lyssnade klart boken Comedy Queen av Jenny Jägerfeld här om dagen och jag tyckte så otroligt mycket om den att det är orsak nummer ett varför jag ens kom på att göra en kulturkonsument.

Boken handlar om Sasha som är 12 och vars mamma tagit livet av sig. Sasha bestämmer sig för att inte bara vara ett ”glatt och normalt barn” (som hon presenterar sig som på BUP), utan hon ska också bli stand up-komiker. Allt för att överleva. Jag tycker så himla mycket om Jenny Jägerfeld, jag skulle vilja att alla tweens och teens läste hennes böcker. Gillar också henne i varje tv-soffa hon suttit i, skulle liksom vilja va lite kompis med henne. Hon skriver så bra om depression och sorg och livet ba. Ska strax ta itu med Blixtra Spraka Blända! och är enormt pepp!

LYSSNAT PÅ

måsarnas skrik, vågornas brus, regnet mot fönstret och soundtracket till Dirty Dancing.

Fick äran att inviga Nora till the magical world of Baby and Johnny förra veckan och ett par dagar senare hittade jag soundtracket på vinyl på loppis! Ödet.

SETT

Jag, Julia och Nortti såg Ocean’s Eight på bio ikväll. Det var en helt okej film. Eller okej, den är okej för att Rihannas är med. Och Sandra Bullock, GUD vad jag crushar på henne. Och Cate Blanchett. Och Mindy Kaling. Ja, ni fattar. Storyn är nätt och jämt en story och det är bara de karismatiska skådespelarna och de många cameo-rollerna som håller upp den. Skulle gärna lärt känna rollerna lite mer, hade gärna sett en fördjupning av the obvious lesbian tension mellan Sandra och Cate och en lite mer twistas eller ens spännande plot hade varit önskvärd. Men ett helt okej tidsfördriv en regnig eftermiddag.

Det här med kroppar. Igen.

Igår kom Daniela och Karros nya poddavsnitt ut, Två blondiner och ingen tiger med tema komplex och utseende. Tycker ni ska lyssna t ex HÄR. Jag tycker mina två vänner är både kloka och roliga och i det mesta höll jag med dem om. Förutom en sak angående kroppsposivitet.

Mitt hatade älsklingsämne, så klart. Nu kommer jag inte ihåg ordagrannt vad blondinerna utan tigrar sa, men i princip handlade det om att kroppspositiviteten borde vara till för alla, även normsmala med komplex. 

Jag pratade med dem (vi har en Whattsapp-grupp där vi mestadels brainstormar kring bloggande) igår kväll och skrev då så här:

OBS! Det här inlägget är alltså inte kritik mot Karro och Daniela, utan bara en vidare fördjupning av det jag skrev åt dem. Det är liksom tankegångar jag stöter på ganska ofta. Och orsaken till att jag klippt bort deras svar är för att de höll med och förstod (förutom när Karro skrev ”är hög på Eminem, kan int prata” hehe), så det är inte så intressant.

Som de flesta andra folkrörelser och kamper vattnas det ur när kapitalismen får nos om det. Gradvis blir #bodypositivity lite smalare, lite vitare, lite mer normativ, lite mer lik precis vilken reklam som helst.

Och plötsligt är min kropp precis lika freakshow där som över allt annars.

Det som skulle va min trygga zon.

Och jag hatar att jag känner att jag måste IGEN påpeka att jag inte ignorerar eller nonchalerar normsmalas komplex eller kroppsångest men som jag också skrev igår när Daniela tyckte att jag verkade ha så skön och avslappnad inställning till mig själv:

​Jag skiter egentligen fullständigt i om folk uppfattar mig som snygg eller vacker. Utseende är ganska sekundärt i mitt liv, jag behöver det inte till så mycket om ni förstår vad jag menar. Jag har aldrig krävt att få va med på snyggast-listorna. Jag vill bara få finnas till.

Att känna sig ful eller hata nån del av sitt utseende är jobbigt och tärande oavsett storlek. Men att vara tjock är inte att känna sig ful, det är att känna sig ovärdig att finnas. Hela, hela tiden. Det går liksom inte riktigt att jämföra.

Även om du som smal eller normis har komplex har du betydligt mycket mer spelrum än jag har. Samhället är byggt för dig. Du får vara i de flesta rum. Saker som är självklara för dig är långt ifrån sanningar för mig. Och det handlar inte bara om utseende.

Men om det ändå skulle handla om utseende - om det då är ett fucking statement att visa upp en helt vanlig kropp - var hamnar jag då?

Därför skulle jag vilja behålla kroppspositiviteten tjock. För att den var det ENDA trygga rummet. Betoning på var, för idag är den nåt annat. Urvattnad och alienerande.

Det finns rum för alla, kampen räcker till (och blir över!) även om just du som normsmal inte är poster girl för kroppspositiviteten. Det är inte vi mot ni, men låt mig gå framför. Bara  den här gången. 

Ibland har jag fått frågan ”men vad kan jag göra som normsmal för att visa att jag stöttar kampen?”. Och svaret finns i frågan: stötta kampen, men du behöver kanske inte nödvändigtvis föra den. Fattar ni skillnaden där? Eller så här, om vi pratar kampen som en hashtag - för just i det här fallet är set ju nästan det: likea gärna, posta kanske inte. Det räcker med att du för din egen kamp, du behöver inte övertyga mig eller nån annan desto mer.

Nästa fråga blir nästan alltid: ”ja men hur tjock måste man VA då?”. Om vi säger som så här: om du fortfarande inte förstår eller känner för att ifrågasätta smalas privilegier över tjockas, så är du antagligen inte tjock nog :-)))

Men oavsett kropp och oavsett komplex hoppas jag du orkar, vågar och vill bada i sommar. Det är alldeles för härligt för att låta bli.

En elefant om dagen

Ni vet när man köpt en ny grej till hemmet och man börjar ifrågasätta allt annat man har? Det har hänt mig idag.

Så här såg jag ut idag när jag åt en stående frukost förresten. Jag fick en kommentar om jag kunde skriva om hur jag klär mig i sommar och om jag kunde visa det i bilder. Tja, det kunde jag väl göra, men jag tror att jag ska försöka inkorporera lite outfittebilder till vardags istället, känns så maffigt att dedikera ett helt inlägg till mina svarta bomullsshorts liksom. Så vi gör så här istället.

Vi körde modern till flygfältet i Vasa, hon åkte hem och Nora stannade kvar. Både jag och Nora somnade i bilen i omgångar. Vet inte när senast jag skulle sovit i en bil på det sättet. En skön och lite märklig känsla att vakna när man stannar. 

Efter att vi vinkat av mamma gick vi på lite loppis. Jag fyndade lite vinyler, en mugg, ett spel och så den här:

En grönoljig liten keramikelefant. 

Eller liten och liten, den väger ganska tungt. Grävde fram den bakom en massa överprissatt bråte, nästan målinriktat, nästan som att den ropade till mig. Fem euro fick jag ge för den och det kan den va värd.

 ”Den är ju bredare än vad den är lång” var Pärs kommentar angående den och jo, den delar kroppsform med Fem myror-elefanten.

Gullig rumpa. 

Skulle gärna vilja veta lite mer om den, känns som att den lika gärna kunde va danskt 60-tal och konsthantverk som nåt en fjärdeklassare gjort i skolan. Men oavsett tycker jag den är jättejättefin och nu känner jag en plötslig lust att kasta ut all färgglad plast och ljusa textilier och satsa på naturmaterial, tunga saker, konsthantverk och nåt smidat. Men, lagom är bäst och i slutändan gillar jag ändå vår blandning av ljust och mörkt, lätt och tungt, billigt och lite mindre billigt.

​Glad för min lilla elefant är jag i alla fall. 

För övrigt kan jag rapportera från livet att vårt lilla minihushåll på 2 katter + 2 mänsk har växt tillfälligt. Nora (a k a den vackraste 15-åring världen beskådat) ska ju bo här en månad fram över och dessutom är vi hundvakter åt en liten pudel. Så plötsligt är vi en ganska stor familj. Rätt så trevligt får jag ändå säga. 

Dessutom har det nästan omöjliga hänt; Yukiko Duke har tipsat om min bok på sin youtube-kanal. Hurra! Det var ett delmål det med; få Yukikos uppmärksamhet. Är så väldans stolt och glad över vart den lilla bokajäveln tagit mig.