Vildhavre

Dags för en liten ödmjuk bokrecension igen då? Absolut!

Schildts & Söderströms skickade mig ett recensionsexemplar av Otto Gabrielssons Vildhavre, kanske den mest omtalade boken i Svenskfinland i vår.

En stor drivkraft för mig är ju skvaller och snackisar, det ska inte förnekas, så jag var inte sen med att börja läsa. Jag ska också inledningsvis säga att jag till en början var lite skeptisk till boken, inte för att att jag är snabb med att försvara Jörn Donner, men för att jag ifrågasätter hur mycket man kan mangla på om en och samma människa, som dessutom numera är död.

Otto Gabrielsson är då - om nu nån under en sten nånstans missat det - Jörn Donners svenske pojk som helt enkelt blev bortvald av Jörn. Vildhavre har undertiteln Sista brevet till pappa och det är just vad det är. Dessa dagar är det väl få som har bilden av Jörn som Årets Pappa, så chockvärdet är ganska lågt i boken. Men Gabrielsson berättar om sin strävan och sin längtan efter sin pappa på ett hudlöst och ynkligt sätt som gör att boken stundtals ändå lyckas knipa till nånstans i hjärteroten.

Tonen påminner mig om mina egna tonårsdagböcker, ofta riktade till någon vars uppmärksamhet jag gärna ville ha. En berg- och dalbana genom spelad nonchalans, desperation, ilska, sorg och självömkan. Varje gång vagnen står och tippar på randen till nån slags försoning eller förlåtelse händer det något som påminner om allt det onda och allt är i rullning igen. Texten är också strösslad - precis som mina gamla dagböcker - med kulturella referenser, ett slags se-hur-smart-jag-är-och-hur-mycket-vi-har-gemensamt. Det är beundransvärt av Gabrielsson att han är så ärlig med sin oärlighet.

Offer är inte alltid lätta att umgås med och offer är långt ifrån alltid sympatiska. Det förtar inte offret i fråga behovet av upprättelse eller det faktum att man som offer förtjänar att få sin historia hörd. Jag tror det till och med kan vara viktigt att komma ihåg att det är så.

För mig är Vildhavre först och främst det; en påminnelse om och en övning i att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Jörn Donner var säkert både en hyvens typ och en skitstövel. Otto Gabrielsson är både en gnällspik och en mjuk och sårad människa. Det dom har gemensamt är väl att ingen av dem försöker hymla med nåndera faktum.

En oväntad grej med boken var att Gabrielsson skriver den i närheten av Tingsryd, grannort till Ronneby, alltså ett ställe jag hängt en del på. Det har inte så mycket med saken att göra, men jag tycker Gabrielsson är rätt rolig och pricksäker när han raljerar över trakten (eller för all del över den fulla, tysta, naturnära finnen) . Jag hoppas också att han ska hitta sin sinnesfrid i och med den här boken och kanske skriver nåt annat. Inte för att jag inte unnar honom att bli hörd, men för att jag tycker Jörn Donner-kvoten börjar vara fylld. Och för att Gabrielsson har ett språk och en blick jag gillar.

Överlag tyckte jag om Vildhavre, men hade nog föredragit om den varit lite kortare., jag tappade helt enkelt intresset i slutet. Jag har ingenting emot att bli rädd, arg eller till och med illamående av en känslomässig berg-och-dalbana, men jag slipper gärna känslan av upprepning.

Att jobba som författare

Först och främst ska jag säga det alla säger oavsett yrke: det finns no such thing som en vanlig dag som författare. Sen ska jag förklara precis hur en vanlig dag ser ut, för precis som i alla yrken så blir det rutin och vana av även detta.

Man jobbar för att få inkomster (och förhoppningsvis för att det skänker en någon slags tillfredställelse, glädje eller mening). Mina - och de flesta andra författare i Svenskfinlands (och kanske hela världen, idk) inkomster kan delas in i tre huvudsakliga grenar och det är väl bäst att först redogöra för dom tänker jag.

1. Stipendier

   Den mest avgörande grenen skulle jag tro. Som författare i Svenskfinland lever du troligtvis huvudsakligen på stipendier. Stipendierna du kan söka är många och ansökningarna är ofta ganska tidskrävande, men är absolut värda det. Det finns olika slags stipendier, jag har ett arbetsstipendium från Kulturfonden detta år vilket innebär att jag får vad som motsvarar en månadslön i ett års tid av dem. Tack igen för det förresten. De längsta stipendierna man kan söka är på fem år, men de är ganska få förunnat. Beroende på vad man är van vid så kan månadslönen ett arbetsstipendium tillåter uppfattas som ganska låg, men det där är ju relativt. Det finns också så klart kortare arbetsstipendium och så klart projektstipendium och vistelsestipendier osv osv. Tänkte du bli författare kan du bokmärka fyrk.fi redan nu.

2. Royaltys.

   Det du får i royaltys och av försäljning är ganska lite i sammanhanget, även om det oftast är en trevlig bonus när det kommer. Om du inte säljer massvis av böcker då, det är ju så klart helt möjligt, men även de jag känner som säljer skitmycket behöver annat för att dryga ut kassan. De två åren jag har fått royaltys har det handlat om ungefär en månadslön. Kom ihåg att du även får en slant för bibliotekslån bara du kommer ihåg att registrera dig och dina böcker på Sanasto.

3. Annat

   Skolbesök, författarsamtal, kurser, föreläsningar, kortare skrivuppdrag… Ni fattar. Jag har ju ordkonsten som sidoprojekt, men det är ärligt talat mer för rutinens (och hjärtefrågans) skull än för inkomsten. Jag deltar också med jämna mellanrum i olika författarbesök och så skriver jag en kolumn här och en essä här när uppdrag ges. Plus att jag sitter i ett par arbetsgrupper. Frilansar helt enkelt. Det är sällan jättebra betalt, men det är ändå en betydande inkomst. Plus att det skapar lite dynamik i ett annars ganska stillastående och ensamt yrke. Det som du måste komma ihåg då är balansen. Frilansuppdrag är både tidskrävande och energikrävande. Du kan inte förvänta dig att du får mycket skrivet en vecka där du har ett par skolbesök eller workshops. Jag vet att många skrivande människor delar in året i skrivperioder och offentliga perioder, men dit har jag inte kommit än.

Fram till senaste årskiftet var jag anställd på ordkonst-projektet på 75%, så den vardag jag beskriver nu är vad som hänt sen januari 2020. Jag vill också säga att jag förra året mer eller mindre jobbade 200% vissa månader och nästan hela hösten, vilket ledde till ett aldrig så litet breakdown i februari. Skulle det inte ha varit för en ‘rona som kom och knackade på dörren till världen, skulle jag med alla sannolikhet fortsatt i samma takt och brakat igenom helt och hållet hahahahahahaha.

Men corona i kombination med arbetsstipendiet gav mig en andningspaus och en tommare kalender än vad jag haft på flera år. Och även om vardagen just nu är ett gungfly och vissa dagar känns tunga och meningslösa så mår jag ändå så bättre nu än för fyra månader sen. Jag känner mig on top of things och jag har en kreativ energi som jag inte haft på länge. Jag börjar också så smått se fram emot sociala grejer igen, något jag heller inte gjort på hela förra året.

På grund av detta försöker jag också vara mer generös med mig själv. Jag har avsatt tid för att läsa och göra andra kreativa saker som inte egentligen hör till skrivandet. Att läsa ser jag som absolut nödvändigt för att skriva och jag försöker läsa åtminstone två böcker per vecka (det lyckas inte alla veckor men). Nu när det varit bra väder har jag varit mycket utomhus, tillåtit mig att dricka lunchkaffe i skogen och gått promenader. Det kan knappast räknas som jobb, men jag tror fullt och fast på att en promenad eller att sticka en socka eller rita en teckning är nyttigt för skrivandet. Så mycket av skrivandet händer i huvudet när jag inte skriver och såna saker hjälper mig organisera tankarna.

Just därför är det också svårt att säga hur många timmar jag jobbar per dag. Ska jag räkna timmarna jag sitter framför en dator? I såna fall kommer vi sällan, för att inte säga aldrig, upp till åtta timmar om dagen. Hälften kanske. Ska jag räkna timmarna cykelmanuset och allt det andra marineras i huvudet på mig? Då jobbar jag 12-14 timmar varje dag året om. Båda delarna känns lika missvisande.

Just nu sitter jag ju av uppenbara orsaker hemma och jobbar, men vanligtvis sitter jag gärna på café. Det ger mig lite diciplin när det finns människor omkring mig som ser mig. Plus att man kan flaunt en välplanerad outfit samtidigt, hehe. Jag sitter gärna med andra och jobbar, jobbdejter är den oftast förekommande formen av umgänge i mitt liv. Jag har eventuellt ett arbetsrum på lut och om det blir som tänkt så ser jag fram emot det, att ha ett specifikt ställe att gå till.

Jag har inte heller väldigt tydliga tidsbestämmelser för när jag ska jobba, men jag borde nog ha det. Istället har jag en färgkoordinerad to do-lista varje vecka. Den listan ska göras, men sen är det inte så stor skillnad på när jag gör det, förutsatt att allt görs inom deadlines. Går jag ut i skogen en förmiddag behöver jag alltså ta igen dom kontorstimmarna senare för att hinna med allt. Nu med corona tycker jag det har funkat hur bra som helst, men jag märker att jag får mer gjort bara jag gör det från morgon så jag får nog försöka skärpa mig med det. Rutinerade frilansare håller ju inte på som jag gör, det vet jag. Samtidigt är det en röst i mig som säger: bara du får gjort det du ska och du mår bra, vad spelar det för roll?

Om vi tittar ännu närmare på vad det är exakt jag gör när jag sitter vid datorn då? Då är det det här:

💻 mejlkorrespondens. Svara på förfrågningar, göra förfrågningar, utveckla och kommentera olika processer och hålla kontakt med kollegor, förlag, uppdragsgivare och läsare. Att svara på mejl är mer tidskrävande än vad man kunde tro. I den här kategorin faller också intervjuer, även om de händer irl.

💻 det jag kallar “admin” och som innefattar redovisningar, ansökningar, faktureringar och organisation. Det här är inte en daglig börda, men en av de viktigaste att få gjort ordentligt.

💻 sociala medier. Verkligen inte en av de viktigaste att få gjort, men bloggen och kanske framför allt instagram kräver sitt. Eller kräver, det är att ta i, men för mig är det ett enkelt sätt att kommunicera med läsare och göra reklam för sånt jag gör och synas och många uppdrag jag fått har jag fått tack vare min internet-närvaro. Plus att det är kul so SUE ME.

💻 planering. Upplägg för ordkonst, för workshops, för föreläsningar och besök plus research och förkovrande. Det här är också en grej som till stor del sker i huvudet just under de där promenaderna, men de behöver ändå skrivas ner eller göras till presentationer. Nu för tiden har jag en ganska stor bank av skrivövningar att ta till och ett par färdiga upplägg för författarbesök, men de kan alltid göras bättre.

💻 skrivandet. Till sist, det jag egentligen lever på. Jag brukar oftast bestämma ett visst antal ord jag ska skriva per dag när jag har ett längre manus på g, som till exempel nu med cykel-manuset. För mig är 3000 ord en riktigt bra dag, men jag är nöjd med 1000. Jag vet också dom som skriver 3000 ord på en förmiddag och dom som skriver 300 ord på en bra vecka. Jag vet också dom som räknar timmar och inte ord. Här är det verkligen whatever floats your boat. Jag skriver inte heller skönlitterärt varje dag, det går faktiskt inte. Dels för att allt det där andra kommer i vägen och dels för att jag tenderar att komma in i stim där jag skriver mycketmycket och sen stim där jag tänker mycketmycket. Jag skriver nästan aldrig om texter före en förläggare eller annat yttre öga ber mig göra det, utan när jag väl skriver är det redan ganska klart i huvudet. Det samma gäller kortare texter, essäer och kolumner. Jag skriver sällan på två olika texter per dag, utan är in i en text per gång. Bokmanus skriver jag i Scrivener för överblicken, kortare texter oftast på Google dokument.

Slutligen: även om det många gånger är segt och splittrat och psykiskt tungt så skulle jag inte vilja byta. Jag älskar att vara författare och jag är så sjukt in i helvete jävla röv-tacksam att jag får vara det.

Det var verkligen det! Gud vilket långt inlägg detta blev, tack om du orkat läsa. Vill ni veta nåt annat får ni fråga! Nu ska även den här författaren ta lite röd dag.

Vecka 21

Veckans tanke: nu är gräsmattorna gröna. Regnet och solen har fått det att explodera. Det skulle ju inte bli en blogg med bara ett inlägg i veckan det här. Men trots att gräsmattorna hunnit gå från förtorkade och grå till gröna och mjuka, så hinns det inte riktigt med allt det man vill. Eller inte vill. Ibland är det svårt att veta om saker faller bort för att man vill för mycket eller för litet. Här är jag nu i alla fall. Jag sitter på balkongen och skriver. Längs med vår väg cyklar folk. Vid grannhuset är gräsmattan grön och fylld av maskrosor längs med tegelväggen.

Veckans jobb: först ska jag gjuta en grund till ett hus, sen är det ju rören i toan som behöver bytas ut och sist och slutligen ska jag vårda någon som behöver det.

Nej, jag ska sitta och skriva som vanligt. Inte för att jag inte anser litteratur samhällsnyttigt, men när man sitter som jag gör nu, med mjukisbyxor och kaffekopp och intellektuellt komplex så är det ju svårt att inte ifrågasätta nyttan av det jag gör. Skulle ni vilja veta mer om hur mina dagar ser ut? Det är ju inte som att jag sitter non-stop och skriver på en och samma text åtta timmar om dagen. Det är kanske det jag ska blogga om - en helt vanlig arbetsdag?

Veckans fritid: jag skulle vilja ta tag i projekt inreda sommarbalkongen ordentligt denna vecka, men vi inväntar ännu besked om en eventuell målning. Den uppmärksamme läsaren minns hur jag gnällde om balkongrenoveringen förra sommaren, som gjorde både folk och fä i detta hushåll nervsvaga. Dä = Viola blev förstoppad av stress och sket i vår säng. Good times. Nu är balkongen renoverad och klar, men det ryktas om att den ska målas ännu, något vi varken sett eller hört mer om. Det känns ju lite onödigt att fixa med blommor och fåtöljer och allt annat om vi ändå blir tvungna att - ÄN EN GÅNG - tömma hela ballen dagen efter. Och den ännu uppmärksamme läsaren noterar också att jag inte nämnde min dagbädd i balkongplanerna. Det är helt korrekt; efter typ två miljoner “men nog är det ju bättre… eller?”-samtal med Pär har jag kommit fram till att vi ska satsa på bord och flera stolar i sommar istället. Helt enkelt för att det känns som att vi får mer ut av balkongen på så sätt. Det har verkligen inte varit självklart, pga har älskat att ligga och eftermiddagslura på dagbädden. Men den har också tagit upp mer än halva balkongen.

Och när jag insåg vad ett bord med flera sittplatser öppnar upp för - frukostar, utomhusjobb, pastamiddagar med vin sena sommarkvällar (kommer antagligen aldrig hända men), så var valet ganska enkelt. Som sagt - jag sitter här ute och skriver AS WE BLOG!!!! Otroligt. Dagbädden kommer flytta till en terass vi känner, så på så sätt behöver inte den stå ensam på vinden och känna sig bortglömd heller.

Veckans läsning: håller på att avsluta omtalade Vildhavre av Otto Gabrielsson. Tänkte blogga mer om den senare i veckan. Den har skymtat förbi på min instagram ett par gånger och har nog aldrig fått så många frågor om en bok förr. “Vad tycker du?!”.

Veckans soundtrack:

I fredags släppte två av mina absoluta favoritartister ur kategorin “Manliga, svenska” nytt album; Håkan Hellström och Lorentz. Har bara hunnit lyssna igenom ett varv per skiva, men första intrycket gjorde mig inte besviken. Hurra!

Veckans soundtrack 2: min Barcelona-baserade bff och före detta granne Nikko har blivit dj! Kanske inte väldigt överraskande eftersom han sällskapar med en dragqueen och dj, men eftersom jag är van med att veta exakt allt vad han gör men han tydligen inte BERÄTTAR NÅT FÖR SIN GAMLA KOMPIS LÄNGRE så blev jag ändå överraskad (och givetvis djupt kränkt) av att han släppte en mix på soundcloud härom dagen. Det släppte när jag insåg att han givetvis måste ha gjort det för min skull eftersom han vet att jag jobbar så bra med house i öronen. ELLER HUR?! Nu får den snurra på i bakgrunden när jag skriver. Tack Nikko <3333

Veckans tv: Såg hela säsongen The Great på HBO i helgen. Kostymdrama (mycket) löst baserat på Katarina den storas tillkomst och tid som tsarinna i Ryssland. Den var mycket underhållande. Och fin! Gillade du The Favourite lär du gilla detta. Nicholas Hoult som spelar Tsar Peter gör det sktibra. Och inte bara för att jag har en liten crush på honom.

Veckans Viola:



Vecka 20

Veckans tanke: Vecka 20, det är veckan vi ska få ny garagedörr. Det är det enda jag kan tänka på. Det finns inte mycket annat att tänka på eller ens berätta. Det här lilla livet nu för tiden; så lågmält, så ointressant, så lite att blogga om. Samtidigt vill jag inte att min blogglust ska styras av vad jag konsumerar. För det är ju det som fallit bort. Konsumtionen. Det här är ju inte en sån blogg, varför är det så svårt att blogga just nu? Jag känner mig så trött och så understimulerad samtidigt. Som att jag konstant gör för lite och för mycket, på en och samma gång. Jag märker att kvällarna blir längre och längre, men jag har glömt vad det betyder.

Veckans jobb: har skrivit 3000 ord idag. Jag skulle vilja hålla igång den takten hela veckan. Har inte mycket annat som står i vägen, då det borde vara görbart.

Veckans fritid: ska baka en pms-kaka. Så länge kakan är i ugnen ska jag dammsuga, torka ytor, öppna fönster. Kakan ska vara ugn ungefär 27 minuter. När den är klar jag äta en stor bit och lägenheten ska vara städad. Efter det vet jag inte.

Veckans läsning: har alldeles strax lyssnat klart på My Dark Vanessa av Kate Elizabeth Russell. Otrolig bok, så obehaglig och så vacker samtidigt. En hel del igenkänning, trots att jag inte varit i ens en liknande situation, men känslan av att inte värd offer-rollen. Att fortsätta leta upp det som gjort en illa. Har fortfarande inte öppnat en fysisk bok. Det är som att jag glömt hur man ska göra.

Veckans dikt:

Rest in power, Kristina Lugn.

Hör mig i Sällskapet!

God förmiddag! Jag vet att det är tunt med bloggeriet nu, men vad ska man egentligen skriva om? “Idag satt jag bara hemma”?

Men bara för att jag inte bloggar betyder inte det att jag ligger på latsidan, snarare tvärtom. Idag kom mitt första avsnitt av Sällskapet ut, Svenska Yles nya kulturpodd med Kia Svetichin som programledare. Vi spelade in det igår och vi pratar bland annat om CA i böcker och tonåringar på tv. Avsnittet (plus de två tidigare) hittar ni på Yle Arenan.

På Yles kultursidor hittar ni också en kolumn jag skrev för att ackompanjera avsnittet.

Hoppas ni vill lyssna och läsa!

Vecka 19

Veckans jobb: har ett par kortare texter jag borde göra klart, men jag känner mig helt låst. Ibland blir det så där, speciellt om jag känner att jag ska leverera nån slags punchline. Jag börjar övertänka och överanalysera och förvägrar mig själv den där ljuva känslan man kan få ibland när man ska skriva en kolumn och man tar en tes och bara… springer med den. Ser den manifestas framför ögonen på en. Det är ju så man måste göra. Men det kräver ett slags självförtroende jag vissa dagar saknar. Till exempel idag.

Idag börjar jag istället tänka att jag måste kunna stå bakom allt jag skriver till 100% och kunna debattera för min sak. Jag glömmer också bort att de som anställt mig vet vem jag är, är bekant med vad jag skriver, bekant med hur jag är och att jag inte behöver vara någon annan. Istället för att fatta att det just jag har att erbjuda, det som är totalt unikt och eget som jag kan bring to the table är just det jag redan är och gör. Inte vara en skarp analytiker, det är inte jag. Eller är jag? VEM FAN VET.

Så där, precis där ↑ sitter jag nu. Vill bara skriva texter och hur det ~*känns*~ och det funkar inte för de slags texter jag sitter med nu.

Det brukar släppa, jag vet det, jag måste bara komma in i rätta rytmen. Det är skönt att ha en blogg såna här gånger, för det ger mig känslan av att jag skriver något för någon annan, men här är det mycket mer tillåtet att flumma. Brodera ut, känna efter, ifrågasätta osv osv.

Förutom kortare texterna så är det cykelmanuset som är mitt huvudsakliga jobb atm. Det är så roligt, jag längtar verkligen efter att visa det åt någon, men jag ska försöka dra ut på det. Så länge det bara är jag och manuset så finns alla möjligheter kvar. Då är det fortfarande precis så bra som det känns.

Veckans fritid: min mesta energi går åt att hålla ihop. Som vi lever just nu, är ungefär som jag levde när jag varit som mest deprimerad. Träffar ingen, går knappt ut, sover länge, är uppe länge, skiter i hur jag ser ut. Istället för att måendet leder mig till vanor och vardagen, är det vanorna och vardagen som leder mig till måendet nu. Jag försöker sätta en bh på mig, använda deodorant, äta grönsaker och stiga upp på morgon fast det egentligen inte finns nån orsak till att göra nåt av det där. Sen så kastar jag mig maniskt in i olika slags projekt, här senast har jag gjort örhängen. Före det var det att sticka sockor. Före det sydde jag kläder. Allt håller i några dagar, sen glömmer jag bort det.

Veckans läsning: har inte öppnat en bok på tre veckor, lyssnar bara på ljudböcker medan jag sitter på småtimmarna puckelryggad och ruffisg i håret och galen-fnissar över mitt senaste pysselprojekt. Ska fan sätta mig på balkongen i solsket och läsa nåt denna vecka. Jag är trött på mig själv och mitt icke-läsande. Jag har så jävla många bra böcker på lut också. De ligger bokstavligen i högar runt omkring mig här hemma. Pär satte sig i vår bästa läshörna igår kväll och läste en bok, det såg så jävla lifegoal ut. Men jag orkade inte slita mig från tv-rummet och…

Veckans TV: #blackAF på Netflix. Smart, kul, snyggt (har jag sökt på Fendi på Vestiarie seanste dygnet? Ja, kanske) och distanserat. Såg alla åtta avsnitt igår. På årets soligaste dag, ja, jag vet. Deprimerade livsvanor, jag sa ju det.

Veckans nöjd: hittade en bh i garderoben jag hade glömt jag hade. Score!

Veckans besvikelse: fick just nu, i skirvande stund, avslag på en stipendieansökan. Ja, vad kan man. Ingen har ju några som helst skyldigheter gentemot mig, men ett ja är väl alltid roligare än ett nej.

Veckans Viola:

Välkommen på skrivsommar!

Min och Kugges helgkurs hann inte ta slut heller före vi började fila på ett liknande koncept. Vi kände båda att det var ett så pass lyckat koncept att vi ville göra det igen, men ändå lite annorlunda.

Därför kom vi fram till det totalt unika, helt otroliga, super-fantastiska konceptet…

Skrivsommar!

Inställda resor, inga festivaler, en midsommar i ensamhet … Sommaren 2020 kommer säkert att vara minnesvärd på grund av många orsaker – men vore det inte roligt om en av orsakerna var att du skrev klart den där romanen då? Nu har du chansen att verkligen ta tag i det där manuset du går och bär på!

Vi – jag och Kugge alltså –  vill ge dig ditt livs skrivsommar. Vi erbjuder en spark i baken, sammanhang och gemenskap och en möjlighet att dela med dig av dina texter samtidigt som du vässar din förmåga att läsa andras. 

Under tretton sommarveckor kommer vi att träffas online varannan vecka, göra kortare och längre skrivövningar och prata kring text och skrivande.

Mellan varje träff läser du andras texter samt skriver på dina egna. Vi har också en sluten Facebookgrupp där du kan diskutera skrivande i allmänhet och ditt projekt i synnerhet samt få pepp och stöd av de andra kursdeltagarna.

SKRIVSOMMAR! med Ellen och Kugge i ett nötskal:

• 7 onlineträffar á 3 timmar/gång

• både kortare och längre skrivuppgifter för att väcka din kreativitet

• diskussioner om skrivande (karaktärer, miljö, dialog mm)

• personlig respons på dina texter under gruppsamtal

• ett skrivande sammanhang 

• du lär dig att läsa och ge respons på andras texter

• en Facebookgrupp för pepp och stöd

• någon som håller dig ansvarig – skrivandet blir faktiskt av!

Kursen har 12 platser (med ett minimiantal på 10 deltagare för att ordnas). Ansök om en plats på kursen med ett kort, fritt formulerat brev (max 1 sida) där du beskriver vilket slags projekt du skulle vilja skriva eller redan skriver på samt ett textprov på 5–10 sidor (Obs! Ditt projekt ska handla om prosa, inte poesi). Textproven kommer att användas som grund för textsamtal senare i kursen. Brevet är det bara Ellen och Kugge som läser.

Du kan ansöka om en plats på kursen oavsett tidigare skriverfarenhet. Du behöver inte heller ha ett redan påbörjat projekt för att ansöka, bara en lust att skriva och en idé. Samt vilja att faktiskt ta dig tid för att skriva i sommar.

När? Onlineträffar på Zoom varannan torsdag klockan 18–21 med start 4.6. (4.6, 18.6, 2.7, 16.7, 30.7, 13.8, 27.8). Var? Där du är, så länge du har en nätuppkopplingHur mycket? Kursen kostar 300 euro (inklusive 24 % moms) och kan vid behov betalas i två rater.

Skicka din ansökan till skrivsommar@gmail.com senast fredagen den 22 maj klockan 16:00. 

Fråga på i kommentarsfältet om du undrar nåt! Jag tror det här kommer bli super, jag der fram emot att surfa hela sommaren på den slags energi och skrivinspo som bara uppstår på en skrivkurs.

Pärspektiv: Tonårsstil

Dags för ett pärspektiv, det lilla fyndigt namngivna segmentet av den här bloggen där Pär får komma till tals.

2002, 20 år

Det är så mycket jag kommer att tänka på när jag läser Linneas inlägg, säkert för att jag vuxit upp samtidigt under liknande omständigheter (långt från större stad) och med en besläktad lika obändig som trevande vilja att vara min egen. Det som då kunde vara frustrerande men (inte minst i efterhand) också jävligt fint var den här blandningen av influenser som småstaden trots allt bjöd på. Man samlades och tog intryck av varandra där intryck fanns att ta, hur små de gemensamma nämnarna än råkade vara. 
Jag tror att det är så mycket småstadsmusik har fått sin form, det är liksom omöjligt att hitta fyra personer som vill spela samma sak, och det gäller även det allmänna varandet. Det gick inte att nischa sig och bara fika med dem som gillade samma estetik som du. 
Så klart man bara kunde stängt dörren och varit ensam (många gjorde väl det också och ingen skam över dem!), men till slut tog den där andra sidan av myntet, viljan att höra till, över i alla fall för mig och så satt man där och festade med folk i alla fall, fast de kanske inte hade samma skivor men samma önskan om att livet måste vara större. 

Genom tonåren fanns till exempel dessa influensstråk, oftast personifierade av äldre:

Utifrån, liksom i början:
1. Oasis (1994-95, inte ett år senare) och allt de pratade om i intervjuer (det här kom ju från poptidningar, och öppnade dörrar till Smiths, Stone Roses etc som jag egentligen aldrig stängt.)

Lokalt:
1. Det liksom sofisterade punkgänget (mer och mindre beläst hardcore och fanzinetillverkning, och emo från en annan galax än de långt senare My Chemical Romance) på gymnasiet när jag gick i högstdaiet.
2. De där postgrungiga med stor skuld till Pearl Jam som principiellt inte kommenterade nya kläder och frisyrer för att inte bidra till hets.  
3. Gänget som spelade surfpunk, hyllade amerikansk estetik och hade en sångare som älskade Pamela Anderson-läppar och gärna lånade min Brainpool-tröja till konserter. 

Goterna var mer sällsynta i mina ögon. Linnea med flera hade varit fullständigt utanför min liga. Det fanns en got nån klass över mig i gymnasiet och hjärtat stannade varje gång han var inom synhåll, men jag gick aldrig den vägen längre än till The Cure, det var väl till slut en smaksak ändå. Fast jo, jag visste ju liksom i smyg att de fanns. 

Varje lov åkte jag tåg två och en halv timme till Lund och handlade kläder på Esposito (Ja, man kunde gjort en hyllningslåt till affären baserad på ni vet vilken låt). Då, precis vid sekelskiftet, var det liksom bara en övervåning och senare en källare ovanför och under en indie-skivbutik som sålde kläder man inte kunde hitta nån annanstans alls (senare fick affären sin kommersiella storhetstid i en lokal ut mot gatan när man var bland de första att sälja Cheap Monday-jeans och det blev hårdvaluta bland högstadiekidsen cirka 2004). Jag vet inte hur jag ska beskriva utbudet, men det var liksom ganska … amerikanskt. Tröjor och hoodies i klara färger med omöjliga tryck (”Medway track and field”, ”Forrest Lake District Community Soccer” etc), vct-jackor liksom som hämtade ur Vi på Saltkråkans fritids-60-tal och Levis-Manchesterbyxor och gamla Lee-jeans. Jag vet inte hur ägaren fick tag på allt det här, men så var det. 

2000, 17 år

En gång köpte jag en grön parkas där och minns ännu hur pulsen steg när jag provade den i affären och han som jobbade sa att den såg bra ut i ärmarna. Sen ska man inte glömma kajalen heller. Egentligen var det väl den där scenen i Quadrophenia (som en framsynt engelsklärare lätt oss se i åttan) där Phil Daniels sminkar sig på tåget och skrämmer livet ur en engelsk dam (som jag minns det) som etsade sig fast. Jag minns det hur som helst som en fantastisk styrka och kraft att liksom som en ritual sudda ut det svarta under ögonen (efter tips för indiekids i Sydöstrans ungdomsbilga Riffs stilguide) och därefter möta världen, liksom med en vilja att kuva ihop sig och samtidigt sträcka på ryggen som i ett demonstrationståg. Om man lät luggen växa tillräckligt kunde man sätta den åt sidan med ett svart eller silvrigt hårspänne, så hur androgynt var allt det här famlandet egentligen? En hel del, och framför allt ganska unisex, skulle jag säga. 

För övrigt är det där något av det viktigaste, menar jag, att liksom sudda ut gränserna och låta allt (eller betydligt mer) vara möjligt. Jag hade en diskussion med Ellen om ungefär det här för en tid sen. Det gällde ett önskemål att sminka mig i drag, som jag var emot. Jag menade, kanske något överanalyserat, vem vet, att såna koncept bara hjälper till att hugga normer i sten, liksom i onödan. Hur tänkte jag då? Jag vet inte, men jag tror det handlar om att hålla dörrar öppna. Att om man gör nåt bara minsta lilla plojbetonat så förminskar man nåt som är allvar för nån annan. Jag vill att om andan faller på ska vem som helst kunna uppträda i drag utan att det behöver göras till något alls. Å andra sidan är det lätt för mig att säga då jag allt som oftast låter bli och för någon med stor vilja att bryta igenom och slå sig fri från normbojorna kan det vara nog så viktigt att göra ett statement, jag vet. Men det jag tänkte på var också att jag tror att vi alla i nån mån gräver i samma syltburk när vi använder smink och spökar ut oss, oavsett hur långt vi sedan tar det.

Men det där var ett stickspår. Precis som Linnea vill jag säga att jag jag säkert såg skit ut ibland. Jag tänker bara på håret till exempel. Egentligen hittade jag aldrig riktigt fram förrän jag lät den lokale frisörhjälten Kalle på taket klippa mig på samma sätt som han klippte de rockabillyvurmande raggarna, bara det att mitt knep blev att jag kunde kamma ner lika gärna som att kamma bak och smeta i pomada, och vid det laget var jag säkert redan 22.

2005, 22 år

Men det var roligt nästan jämt. Trots allt, utan ”de andra” hade man inte varit lika angelägen att skapa. Jag minns fortfarande den kollektiva tillfredsställelsen i att någon lär ha sagt ”honom är jag så rädd för” om en vän till mig när vi var 17.     

Fotnot: För mig är det här med subkultur så väldigt tätt förknippat med musik, som ni märker. Är det så längre? Jag är inte så säker på att det behöver vara det.

Vecka 18

Veckans jobb: den här veckan hoppas jag att jag kan sätta punkt för ett sidoprojekt jag jobbat på en stund. Vi har möte om saken på onsdag och de här senaste mötena har det tillkommit grejer jag behöver lägga till eller skriva om - det handlar alltså om en text, surprise, surprise - och även om det är ett roligt projekt börjar jag tröttna på min egen text vid det här laget. Jag hoppas lite att jag ska få höra ”du kan inte göra så mycket mer just nu, vi hör av oss sen i ett senare skede”. Håll tummarna! Annars är det det vanliga: skriva, skriva, skriva. Fast imorgon ska jag fotas till en intervju faktiskt!

Veckans fritid: hemmet behöver storstädas igen, så kul *stelt leende som inte når ögonen* Annars är det vanliga: läsa rita titta på tv sticka laga mat vara ute ta tupplurar. Jag tog ledigt i förmiddags eftersom jag jobbade hela helgen (se Veckans energi-bomb) och sov länge,

åt långsam frukost (ny obsession: allt som krispar, ost och jalapenosås på knäckebröd)…

… och tog kaffet med ut till hafvs. Det blåste skitkallt, men vi hittade en lä plätt och där var det nästan somrigt med solsken och sand. Benvärmarna stickade jag hastigt och lustigt åt mig i helgen, mest som ett test för att syrran beställde såna. Ogillar långa benvärmare och ogillar sockor i skor så stickade liksom sockskaft utan sockor. Visade sig va perfekt. Inte direkt atomklyveri men ändå.

Veckans energi-bomb: min och Kugges skrivkurs i helgen får väl ändå klassas som en liten succé? Allt gick supersmidigt (förutom att Telias nät bestämde sig för att strula på lördagen) och vilka texter vi fick ta del av. Nu när den akuta skärm-tröttheten lagt sig efter två dagar på Zoom känner jag mig bara inspirerad.

Veckans läsning: Håller på att lyssna på Nästa sommar blir det nog bättre av Sisko Savonlahti. Har hört så mycket gott om den sen den kom, men är för lat för att läsa på finska - men nu slog det mig: finsk ljudbok kanske kunde funka? - och är så glad att den finns på svenska nu. MEN. Vore det omöjligt för svenska förlag att hitta uppläsare som har en relation till finska språket? Det kryllar väl för fan av utflyttade finlandssvenskar och sverigefinnar i hela Sverige? Det är inte en big deal och jag drar mig egentligen för att klaga på svenskars arrogans gentemot Finland (eller finlandssvenskar) för det finns sannerligen andra mellannationella relationer att störa sig på, men just när det borde vara så enkelt att ens konsultera nån kring uttal av namn och dylikt - varför gör man det inte? Slut på rant, boken är bra och Emma Molin som nu läser är förutom vissa uttal då bra som uppläsare.

Veckans tv: Har ni sett SVTs nya Älska mig? Skapad av Josephine Bornebusch, denna renässanskvinna. Går på fredagkvällar efter Bäst i test på SVT1 men finns på SVT play också. Annars, har ni svårt att hålla reda på på vilken kanal olika tv-program går? För mig har det alltid varit självklart, oavsett om jag sett programmet eller inte, vilken kanal olika program går på? Vissa föräldrar och dylika personer kan ibland förbluffa mig med frågor som ”Går det på ettan eller tvåan då?” SOM OM DE SKULLE HA SAMMA PROFIL?! För mig är det 100% självklart att t ex Bonde söker fru är ett TV4-program, På Spåret ett SVT1-program och visas det en opera på tv kan du vara ganska säker på att det är på tvåan. Förstår ni hade jag menar? Är det en åldersgrej, är det självklart för er också eller är jag tv-skadad? Lång, onödig parentes men Älska mig är veckan tv-tips i alla fall. Skadar ju också noll procent att Snygg-Sverrir är med.

Veckans Viola:

Inte glad över att ha fått konkurrens av Ruben över famnplatsen.

Kan också bero på att jag tidigare samma dag hade klätt ut henne till tomte med hjälp av en strumpa. Obs: hon mår bra på bilden och nu.

Veckans avslutande tips: målarbokssidor att printa ut med Wes Anderson-tema! Som jag hittade via eminenta bloggen Messy nessy chic, som får bli ett eget tips. Kommer jag att printa ut och färglägga samtidigt som jag lyssnar vidare på min ljudbok? Absolut. Det är nämligen min nya meditation.

Så här såg min fredagkväll ut, till exempel. 100% sinnesfrid.

Läromedel och kulturpodd

Ibland känns det som att jag gör ingenting om dagarna. Jag vet att flera bekanta som inte är så insatta eller känner mig så väl har nån slags föreställning om att jag “inte jobbar längre”, efter att jag sa upp mig från AE. Ibland känns det som att jag bara kan nicka och hålla med, gör gör jag verkligen något? Går jag inte mest och bara drar här hemma? Har jag ett sånt jobb där jag behöver duscha före eller efter? Behöver jag göra mig representabel eller blir jag svettig av mitt jobb? Varkendera, mest sitter jag ju hemma i så mjuka kläder jag kommer undan med som ändå är någorlunda människovärdiga. Och alla dessa möten, all dessa mejlkedjor- vart leder dom egentligen?

Man ska inte lyssna så mycket på den här slags tankar, men det är svårt att inte göra det. Speciellt om man är van med att ha jobb där man snabbt ser resultat. Hur som helst är det lätt att tappa modet ibland i de här långa träsk-sträckorna när det känns som att inget händer och inget nånsin blir färdigt. Dagarna när man faktiskt får se och/eller hålla i resultatet av en skrivprocess är ganska få, men söta som små fucking körsbär när de kommer. Därför är det bra att ha lite annats småpyssel vid sidan om, för då ökar antalet reslutat-falla-på-plats-dagar med ganska många procent. Idag är en sån där dag när plötsligt en massa fallit på plats.

Idag lanserades nämligen Sällskapet, en kulturpodd från Yle med Kia Svetichin i huvudrollen. Ni kan läsa mer om den och så klart lyssna på första avsnittet på Arenan! Som allt annat har den ju påverkats av C-läget, men här är den nu. Jag har visserligen inte själv jobbat ihjäl mig kring den här podden, men jag är ändå glad att den nu finns, för jag är en av Kias sällskapsdamer!

Om ett par veckor är det min tur att vara gäst och sen är tanken att vi turas om att prata, analysera och fåna oss kring olika kulturyttringar. Minns ni att jag i januari skrev att jag hade varit i Helsingfors över dagen och gjort en sak? Well, det var ett pilotavsnitt av podden jag spelade in. Och det är så roligt att äntligen kunna berätta det men också att det blev en podd till slut.

Visst tänkte ni först att det var jag i mitten av bilden? Hajade själv till lite i en mikrosekund. Jag och KIa är tydligen long lost twins.

Sen kom de här små karamellerna på posten idag också. Jag vet inte om jag överhuvudtaget nämnt det, men i höstas och vintras gjorde jag lite skrivövningar och ordkonstgrejer till ett nytt läromedel (som det så fint heter) för högstadiets modersmål (vad ämnet svenska heter i finlandssvenska skolor). Och nu finns dom också! En aktivitetsbok för varje enskild klass plus en gemensam textbok.

Otroligt kul att få vara med och jobba med skolböcker, det är liksom samma känsla som när man nån gång nu i vuxen ålder fått dricka kaffe i lärarrummen på sina gamla skolor. Som att man får glänta på dörren till en värld som var helt mytisk och ouppnåelig för en som barn. Tack S&S Läromedel för att jag fick vara med på ett hörn.