Vecka 36

Veckans ord: karantän. Eller mega-tops. Var just och tog corona-test (drive-in, tog bokstavligen inte en minut, mycket smidigt) och fick den där infamösa tipsen uppstucken i näsan. Visste inte att mina näsborrar var så djupa.

Vi var på torpet i helgen och fredag, lördag mådde jag hur bra som helst. Gjorde en massa trädgårdsarbete, svettades rätt mycket, frös en del eftersom det var ganska rått i huset före vi kom på att dra upp elementen. Hann tänka: det är nog inte så bra att ligga här i svettig t-shirt och huttra.

Kände mig lite sträv i halsen lördag kväll, har tydligen haft ”en massa ljud” för mig under natten och vaknade halv sju på söndag och visste: jepp, jag är sjuk. Och inte som för två veckor sen när jag kände mig lite krasslig men mest var paranoid, utan sjuk-sjuk.

Mår fortfarande piss och hostar rätt mycket. Det piper i luftvägarna när jag andas, men det gör alltid när jag blir sjuk det så det känns inte så farligt. Har feber, men inte speciellt hög. Är trött och orkeslös men det är jag fan jämt, sjuk eller inte.

På sätt och vis känns det ganska skönt att bli ordentligt sjuk, det känns som att det hängt i luften sen jag var krasslig. Antagligen har jag haft nåt piss i systemet som fått blomma ut fullt i helgen. Kanske det är min höstinfluensa. Efter det här hålls jag frisk.

Mindre skönt är till exempel att jag skulle spela in podd i veckan men fick hoppa över det. Så surt. Ordkonsten kommer få dras på distans i veckan. Jag kan inte gå till kontoret.

Dessutom är jag inte klar med mitt cykelmanus som jag hade hoppats. Det kan jag inte skylla influensan för men så är det. Det gick bara inte.

Men jag är nästan klart och det får duga. Även om det suger.

Recept: Hasselnötsbiffar

Onsdag, lillördag, wohoo! Ska du göra hamburgare dagen till ära? Vilken tur att jag sitter på ett rätt så lyckat recept på hasselnötsbiffar jag gjorde förra veckan. De funkar också jättebra att inte ta som hamburgare, vi åt dem tillsammans med ugnsrostad spetskål och jag ångrar inte direkt den måltiden heller.

Jag mäter ju sällan något alls när jag gör mat, så det är lite på en höft, men för ungefär 7-8 biffar behöver du

En påse hasselnötskross
En gul lök
Typ 1-2 dl ströbröd
Typ 2 dl riven ost
4 ägg
1 buljongtärning upplöst i en liten mugg kokande vatten
Kanske 1/2 dl havrekärnor
Ungefär 1 dl solrosfrön (har du inte havrekärnor kan du bara använda mer solrosfrön istället, dom fyller samma funktion)
Salt, kryddpeppar

Det är egentligen bara att blanda allt precis som det är, först det torra och sen på med det våta. Förutom löken som du ska riva ner. Ja, du ska riva, det blir mycket saftigare än att hacka. Vattnet du blandar buljongen behöver väl inte vara absolut kokande, det är nigen extremsport du hänger dig åt, men har du en tekokare gör du det enklast genom att göra en kopp te men minus te-påse och plus buljongtärning istället. Du kan med fördel hälla i buljongkoppen när den fortfarande är lite varm, så smälter osten lite och gör det enklare att forma biffar.

Eftersom de innehåller både ägg och ost redan behöver du inte tänka veganskt, så stek biffarna i smör. De blir rätt kompakta och väldigt mättande, men när har det varit en nackdel? Du kan improvisera kring mängden ströbröd om du vill uppnå olika grader av kompakt-itet. Du kan också byta ut och fundera fram andra gruner och fröer som kanske passar bättre eller lika bra, beroende på vad du har i skafferiet. Huvudsaken är att du har lite olika storlekar på det, så det blir lite konsistens.

Ät dom med nånting såsigt och nånting krispigt och nånting mjukt. I din onsdagshamburgare till exempel!

Vecka 35

Veckans jobb: nu gäller det! Slutspurten på Cykelmanuset! Vet inte hur jag ska få ihop det och egentligen brinner det väl ingenstans, det är mest jag själv som sagt för mig själv att sista augusti är deadline, men jag vill hinna bli klart. Jag vill bevisa att jag kan lämna in när jag säger att jag ska göra det och jag vill visa upp vad jag har gjort. Jag känner mig som en kattunge med en halvdöd sparv i munnen, som lämpar av den vid min människas fötter och förväntar mig beröm. Ibland känns ju det man har att komma med ungefär kvalitetsmässigt på samma nivå som en halvdöd sparv också.

Veckans fritid: idag börjar Alla mot alla och det kan tyckas vara en liten sak men fy fan vilken perfekt kvällsvana det är. I våras såg vi varje program tror jag, det är så lagom underhållande för att runda av dagen med. Jag ser hemskt mycket fram emot såna små indikationer på att vardagen är igång. Dessutom ska jag en gång för alla rensa och städa ur våra hallskåp. Just nu har vi allt där: väskor, gammalt smink, företagspärmar med viktiga papper, tomma Ikea-kassar till tvätten, bortglömda skor, eventuellt julpynt. Allt. Det stör mig enormt och nu ska de ordnas upp och gås igenom.

På lördag är det veneziansk och vi ska vara på torpet, surprise surprise. Ska köpa facklor, fy röven vad mysigt!

Veckans outfit:

Så här ser jag ut idag. Stickad kofta och sandaler: det är i sanning en underbar tid när man kan mixa lite så här.

Vi skulle egentligen till Vasa idag för att hämta ut Pärs nya svenska pass på konsulatet. Jag skulle köra honom för ja, kollektivtrafik I DESSA TIDER som det heter känns ju inte så kul. Halvvägs insåg han att han hade glömt sitt gamla pass hemma. Ja, man kunde lätt bli lite uppgiven och förbannad och vid en annan tid i månaden hade jag antagligen blivit det också, men idag skrattar jag faktiskt mest åt det. Grejen är också att vi inte hade kunnat åka hem och hämta det och börja om, man måste boka tid även för såna ärenden nu med Stora C i knutarna.

Vi bokade ny tid om ett par dagar, svängde om och bestämde oss för att dricka en kaffe på torpet istället. Vi skulle ändå här via på hemvägen hade vi tänkt för att hämta en liten hylla. Och så råkade jag ha med mig min dator så jag bestämde mig för att jobba lite härifrån. Det är liksom ändå inte så ofta vi har möjlighet att vara här mitt på dan en vardag liksom så man måste ju passa på. Pär hamnade på straffarbete för sitt pass-slarv och rensar ogräs kring trappan.

Nå nej, han skulle ha gjort det i helgen, men regn och sånt kom emellan så egentligen var det ju riktigt bra vi fick komma hit idag. Jag är ju sån jag; ser alltid silverkanten på alla regnmoln. HAHAHAHAHA NOT.

Veckans läsning:

Började läsa If I never met you av Mhairi McFarlane i helgen. Min kompis Sulve skickade den till mig för en tid sen, eftersom hon vet jag gillar Marian Keyes. Tack för det <3 Jag har inte läst nåt av McFarlane förr men halvvägs in i boken kan jag bara säga att: JA, gillar du Keyes kommer du gilla McFarlane.

Veckans glad gubbe: det händer bra saker för flera av mina vänner just nu; nya jobb, nya projekt, nya förälskelser och det gör mig väldigt glad. Det är också en bra påminnelse att nya saker och bra saker fortsätter hända genom livet och inget som tasmas bort efter 30. Så ingen stress ungdomar.

Veckans sur gubbe: vet ni hur trött jag är på nässlor? Vi har gården full på torpet och det tar liksom aldrig slut. Jag fantiserar ibland om att utrota dem alla med en välriktad molotov cocktail eller nån slags eldkastare. Men det är väl bäst att bara att dra på utan inblandning av eld, vi har ju inte bråttom.

Veckans tips:

För in din cykel på service! Nu hade jag personligen inget annat val än att serva cykeln, för den var mer eller mindre ocykelbar annars, men jag är så glad ändå! Det känns som att jag har ny cykel, och då är det ändå min gamla vanliga tantcykel som jag haft halva livet. Ingen överdrift - det är halva livet! Fick den när min tidigare cykel blev stulen när jag var 16. Sjukt egentligen att det inte är samma självklarhet att serva sin cykel som det är att serva sin bil. Eller det kanske det är för er andra, men inte för mig. Jag har pumpat luft i ringarna nån gång, kanske oljat kedjan, men inte så mycket mer. Det är en varm känsla att ta hand om något man har, det är faktiskt det. Dessutom finns det få så härliga grejer i livet som att en septembereftermiddag cykla hem från jobbet genom stan. Kanske stanna och handla nåt, lägga väskan i korgen och fortsätta. Det här är inte sponsrat på nåt sätt, men om du vill serva din cykel i Jeppis, så vill jag slå ett slag för min gamla kollega Patriks cykelverkstad.

Veckans musik:

Jag har inte lyssnat så mycket på Father John Misty, men han har väl figurerat i ögonvrån så där. Hans nya singel To S./To R. med omslaget ovan kom hur som helst upp som tips för mig på Spotifys framsida nu när jag skulle sätta mig och blogga och jag lyssande och gillade. Men mest gillar jag omslaget, hehe. Och ibland vill man ha en lågmäld amerikansk gubbe i högtalarna, sorry not sorry.

Veckans Viola:

Titta! Både Viola och Sylvi! På samma bild! de har ju faktiskt funnit varandra på ett nytt sätt sen vi utsatte dom för det stora traumat: vara på torpet. Har hittat dem tvättandes varandra flera gånger senaste veckorna. Underskatta aldrig vänskapskatalysatorn En Gemensam Fiende. I det här fallet är det väl… jag och Pär som är fienden då kanske? Heh.

Show, don't tell

Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om gestaltning.

Gestaltning är en återkommande grej man pratar om på skrivkurser och i skrivande sammanhang. Men vad är egentligen gestaltning? Jag tycker det är svårt att förklara kort och koncist, men när man pratar om show, don’t tell på engelska, tycker jag man kommer närmast en enkelt förklaring.

När jag besökt skolor brukar jag göra en skrivövning, som helt klart handlar om gestaltning, även om jag aldrig presenterar det så. Varje elev får en känsla tilldelad till sig, oftast genom att dra en lapp ur känsloburken. De får sen i uppgift att skriva ett dagboksinlägg där en person känner den här känslan genom hela dagen, men de får inte nämna känslan vid namn. Sen får resten av klassen gissa vilken känsla det är. Om du fått känslan ARG på din lapp - hur får du fram det? Hur äter en arg människa frukost? Hur går en arg människa till sitt jobb eller skolan? Vad gör en arg människa på fritiden?

Det här funkar att göra med alla åldrar, men det är extra roligt att göra med barn eftersom de ofta kan sitta på helt nya och egna men ändå självklara sätt att beskriva något. Barn känner ofta känslor i kroppen på ett mer direkt sätt än vad man kanske som trög vuxen gör. Och som alltid är varje litet moment av tävling eller gisslek en hit när man kommer in som gäst i en klass.

Men gestaltning handlar inte bara om känslor. Gestaltning är kött på benen, men också märgen. Gestaltning är det som gör en text till litteratur. Gestaltning är det som gör det här:

screenshot från Wikipedia

till det här:

från BBCs Pride and Prejudice (1994)

Gestaltning är också hur du snickrar fram en personlighet eller en stämning eller en miljö utan att skriva läsaren på näsan. Tänk på dig själv som en inverterad detektiv. Istället för att vara den som upptäcker detaljer eller ledtrådar som ger oss en bild av en gärningsman eller karaktär, så är det ditt jobb som författare att placera ut just de detaljerna och ledtrådarna för nån annan att upptäcka.

Tänk dig att du vill beskriva en viss klass-skillnad mellan två av dina karaktärer. Du vill inte skriva det rakt ut, att Person A har ett större kulturellt om inte ekonomiskt kapital än Person B, men du vill ändå belysa skillnaden. Hur beskriver du deras respektive morgonrutiner? Eller vardagsrum? Om du vill får du gärna svara på det i kommentarerna!

Ibland kan det vara detaljerna som berättar något du redan vet som författare, ibland är det tvärtom. Du skriver dig fram till en personlighet eller en stämning eller en klass-skillnad genom detaljerna. Oavsett tror jag att många duktiga skribenter gestaltar en hel del per automatik, men det är inte en dålig sak att ha bakom rävörat när man skriver.

Vecka 34

Veckans känsla: egentligen börjar ordkonsten idag med en inskription och där skulle jag så kalrt vara med. Men jag vet inte om jag inbillar mig, men jag har känt mig hängig, snorig och lite öronvärkig sen i morse. Det är inte ens så mycket att jag i vanliga fall ens skulle tänka på det, men nu känns det som… Jag vet inte. Borde jag vara hemma? Var går gränsen för symptom? Är det bara jag som sitter och känner av extra mycket för att det är som det? Jag vet att det här är långt ifrån unika tankar just nu, men det är ett knivigt läge. Trsökeln ska ju vara monumentalt lägre för att stanna hemma, men det känns som att den här hösten inte kommer bli till nåt om jag ska vara hemma varje gång jag är förkyld. VET NI HUR OFTA DET ÄR?!

Edit: Är hemma från inskriptionen, det är väl det enda rätta. Bra början på terminen…

Veckans jobb: ordkonsten då, på distans eller icke. Sen fick jag ett otroligt ryck i fredags och skrev över 5000 ord (!!!!!!) på cykel-manuset, så nu börjar det verkligen närma sig nån slags slutspurt. Problemet är bara att ju mer jag skriver, desto längre från slutet känns det som att jag är.

Veckans fritid: vill sova på torpet nån natt och kanske måla en pall där. Sen började jag sticka på ett nytt par sockor igår som jag har stora planer för. Sen vill jag som vanligt läsa och gå nån promenad och tja, boa in mig i hösten tänkte jag. Tur att alla ens intressen är såna där ensamvarg-intressen som gör sig bra utifall att jag pga snorighet behöver hålla mig borta från folk.

Veckans selfie:

Hej hej, här är jag i fredags. Jag strugglar lite med att känna mig fin just nu av olika anledningar och då postar jag alltid mer selfies än vanligt. Inte så mycket för bekräftelsen likes ger, utan för att på nåt sätt trycka mig igenom den där betongväggen av motstånd att posta eller ens titta på bilder av mig själv. Jag vet ju logiskt att jag inte är fulare än vanligt, men det är svårt att tysta ner alla hjärnspöken. Obs, fiskar inte efter komplimanger här, vill bara säga hur jag har det.

Hatten har jag förresten sytt själv av ett loppistyg, är faktiskt ganska nöjs med den, även om sömmarna kanske inte håller för närmare inspektion. Jag hoppas jag faktiskt ska anvnäda den också, känner mig alltid utklädd med något på huvudet. Använder ju knappt mössa på vintern. Alltid fascinerats av dom som typ alltid har mössa, lite som andra har en frisyr.

Veckans låt:

Robyns nya låt Impact med SG Lewis och Channel Trees. Jag gillar Robyn, jag gillar SG Lewis, jag har ingen aning om vem Channel Trees är, men I am here for it. Tack Nikko för tipset.

Veckans läsning:

Hej hej här är jag just nu. Igår läste jag en bok för första gången på länge! Så nu tror jag att det börjar komma krypande tillbaka - förmågan, lusten och viljan. Tänkte fortsätta med en liten bok som känns överkomlig - Hannele Mikaela Taivassalos nyaste I slutet borde jag dö. Den matchar mina ringar under ögonen så fint dessutom.

Veckans borde: lämna tillbaka biblioteksböcker.

Veckans Viola:

Bästa tiden

Det känns i luften nu. Vid torpet har rönnbären blivit röda och när vi körde hem därifrån sent igår kväll låg det tjock, trollsk dimma över ängarna.

I stan är det en annan stämning än vad det var bara för nån vecka sen. Det cyklar pojkar i kepsar och hoodies vars skoldag just slutat, i stora ystra klungor längs med gatorna. Glada att vara tillbaka igen, även om de säkert aldrig skulle erkänna dem. En av dem rapar högt och de andra skrattar, sen rapar flera och försöker överträffa varann. Knappt nån håller i styret, odödliga som de är. En flicka i tioårsåldern i jeansjacka och kort pastelltopp går och pratar med sin kompis så intensivt att de inte märker mig när de passerar mig. Under pastelltoppen syns hennes knubbiga barnmage och jag blir glad. Jag var 25 första gången jag vågade ha kort tröja.

In på caféet där jag sitter och skriver kommer det in nya ungdomar, vara hela uppenbarelse ropar konstskola eller musikskola. Det syns också på dem att de är nya i stan, att de fortfarande prövar sina nya stigar. ”Jag bjuder”, gör jag nån säga när de betalar sin kompis kaffe, än känns studiestödet tillräckligt.

Jag har klätt mig i sneakers, långbyxor och jeansjacka. Fortfarande somrigt, men med strumpor i skorna för första gången på länge. Himlen hänger tung och snart ska det regna. Jag går hem via affären, nöjd med det jag lyckats skriva idag. Plockar i avocados, paprika, salt och vinägerchips i korgen. Ikväll ska vi äta tacos.

Men först ska jag dammsuga. Sen ska vi laga mat och äta. Efter maten ska jag kanske sy, kanske dricka en cider, kanske läsa lite. Kanske se på tv med Pär. Jag har inte sett på tv på flera veckor.

Nästa vecka borde jag få min cykel från verkstan. Då ska jag också börja sitta på mitt riktiga kontor.

Det ser jag fram emot.

Syrenlila och fuchsia

Jag har länge velat inkorporera ljust syrenlila som färg i min garderob. Ni vet vilken slags syrenlila jag menar, right? Den slags syrenlila som synts lite överallt senaste åren. Äh ni vet ju vilken färg syren är om inget annat. Hur som helst, Tyvärr är det inte en nyans som klär mig speciellt bra. Pasteller överlag känns inte alls smickrande för mig, så jag har ändå inte velat slå till med en liten syrenlila cardigan ni vet. Dessutom är jag mest sugen på det som en liten accent, jag vet att det inte kommer bli nån långkörare i min garderob.

Såna här gånger är ju loppis bra. Min första regel för att loppisfynda är att kolla alla avdelningar och alla hyllor. Sträck på dig, böj dig ner, gräv, ta en sväng via alla hyllor. Idag stod jag och slökollade smyckeshyllan på SPR i Vasa, trots att smycken sällan är något jag är ute efter. Ja, jag har köpstopp men loppis räknas inte.

Det här är verkligen inget sånt megafynd som jag kommer minnas om många år men:

Köpte ett plastarmband för 70 cent i precis rätt färg! Hurra! Det kanske låter fånigt, det är ju ingen värdefull diamant jag krafsat fram direkt, MEN nu har jag ett enkelt och inte allt för blekgörande sätt att få in syrenlila i vilken outfit som helst.

Köpte även ett par skor på loppis idag. Dom här ⬇️

Har inte helt bestämt mig om jag älskar dem eller hatar dem ännu, men det lutar väl mot det första. Eller så här: den här djupa fuchsian trivs jag. Starka och klara färger är my homeground så att säga. Sen gillar jag att det är slingback.

Skor är nåt jag inte köpt second hand på flera år, helt enkelt för att jag bara och endast använt sneakers i flera år. Och visst är jag bekväm av mig framför mycket annat MEN jag är trött på att bara vara bekväm. Dessutom var de här precis min storlek, mer eller mindre oanvända och 3€ så jag hade typ inget val.

Jag insåg under tiden jag skrev det här att det enda jag baserar vad jag klär och inte klär i är två tillfällen i livet, båda två inträffade för 10+ år sen.

Tillfälle ett: min kompis mormor lånar ut en röd stickad tröja åt mig när vi är på deras villa så att jag inte ska frysa. Mormodern säger flera gånger att jag klär väldigt bra i rött.

Tillfälle två: en manlig bekant till mig säger att en pastellgrön t-shirt får mig att se ”lite död ut”. När jag nämner det för en kompis säger hon tankfullt att han kanske har rätt.

Jag säger inte att nån av dem hade fel, men det är ju lite konstigt att jag inte bara undvikit pastellgrönt utan pasteller ÖVERHUVUDTAGET pga det. Och aldrig tackat nej till en röd tröja. Jag kanske borde… mix it up lite? Eller gå på sån där klassisk 80-tals färganalys. Jag är ganska säker på att jag är en höst, men det kanske bara är för att jag fyller i september. Jag vet inte. Hur tänker ni kring färg i er garderob? Har ni färger ni undviker - och varför?

PS Köpte även en TEHUVA på loppis idag, så ni kanske inte ska ta alla mina loppisråd. Vi har inte ens en tekanna.

Vecka 33

Veckans känsla: nu jävlar! Rivstartade denna vecka med ett möte klockan 9 och sen var allt igång. Imorgon ska jag till Vasa på ett lunchmöte och plötsligt är mejlens inkorg som ekat tom de senaste veckorna fullpepprad av mejl igen. Det är rätt kul, jag är ju en vardagsjunkie, meeeen jag sov också pissdåligt inatt, så jag känner lite att jag inte hänger med.

Även om jag lyckats slappna av och tänka på annat i sommar, lite i alla fall, märker jag hur små marginaler jag har. Strax före coronan kom och räddade mig från att gå i väggen var jag så trött och tankspridd att jag tror mina reservtankar var helt slut. Nu är reservtankarna fyllda, men jag ligger inte långt över nollstrecket ändå. Ska försöka vara snäll mot mig själv i höst.

Veckans fejs: har ett otroligt glow just nu och det är helt artificiellt. Receptet lyder: dagkräm från L300 (den med anti-age) + Glossier Futuredew oljeserum + solpuder från Lily Lolo och krämrouget Cloud paint från Glossier. Jag är ganska ointresserad av beauty som fenomen och orkar ej med “rutiner” som håller på i alla evighet. Futuredew är ett nyförvarv men annars är det gamla godingar som jag vet funkar för mig. Plus att de alla är rimligt prissatta.

Veckans skriv: ja, det är ju cykelmanuset då. just nu känns det som att det går för långsamt framåt, men jag tror att det ska gå. Det är ett sånt roligt projekt att skriva på - och speciellt roligt nu när jag vet att det blir bok av det också. Men ändå ändå är det det här livet som kommer i vägen.

Veckans fundering: vi har blivit med stor bokhylla i torpet och nu ska lägenhetsläsningen separeras från torp-läsningen. HUR GÖR MAN DET?! Ska jag ta med mina Lotta-böcker t ex som egentligen gör sig perfekt i torpmiljö? Men som jag samtidigt känner att jag behöver ha till hands rätt ofta? Ska man förflytta poesihyllan till torpet och tänka sig att man sitter och njuter av ett litet poem mellan gräsklippningen och uppskruvandet? Eller ska vi bara förflytta vår To Be Read-hylla till torpet och hoppas på tid och ork att ta sig an alla dom högarna? Hur skulle ni göra?

Veckans mani: jag har köpstopp fram till nyår när det gäller kläder, men med undantaget: en beige kofta. Nu har jag dammsugit nätet på beiga koftor men hittar inte en enda tillfredställande. Den ska vara rätt nyans beige - inte för vit och inte för gul - , lagom lång och helst åtminstone merparten ull eller bomull. Hittat ett par fina men de flesta är nästan bara akryl och polyester. Det känns inte så kul. Det finns ju alltid alternativet att sticka en själv, men när jag fick höra vad garnet till en sån skulle kosta bleknade min stick-iver. Plus att jag vill ju gärna ha min kofta den här säsongen. Men jag har alla planer på att sticka nåt slags plagg större än sockor och vantar under vintern, men tror det kanske får bli Pär som får en tröja. Eller nåt syskonbarn.

Veckans insikt: jag hade faktiskt i alla fall hoppats om aldrig trott att vi skulle kunna åka och hälsa på till Blekinge nu i sensommar/höst men jag får nog bara inse att detta blir ett år utan Blekinge-besök för min del. Pär hann vara där strax innan allt bröt ut, men det börjar vara längesen det redan nu.

Veckans to do: lämna in cykeln på reparation. Jag saknar att cykla, men den behöver ses över före den är färd-duglig igen.

Veckans lättnad: att min Helt. Sjuka. Mens från förra veckan är slut. Större delen av förra veckan minns jag knappt, det var så horribelt.

Veckans grillfest: på lördag! Bra med vänner som fyller i augusti, det blir lagom sommaravslutningsfester på det sättet. Har fått i uppgift att göra guacemole. Will do!

Veckans läsning: eeeh, det går inte så bra med mitt läsande för tillfället. Men lyssnar halvhjärtat på Fogelströms Stad-serie. Försöker att inte stressa kring det, jag vet att det kommer tillbaka. Men! Kan varmt rekommendera Edith Hammars seriealbum Homo Line. Seriealbum och grafiska romaner är perfekt i lässvackor och Homo Line är rolig och sorglig och fin.

Veckans Viola:

Viola har inte fastnat på kameran en enda gång under veckan, så här är en bild från katternas första torp-besök. Att vakna till det här fluffet vid fötterna och Pär bredvid mig - vad mer kan man begära?

Mmm, miljöbeskrivningar

Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om miljö och miljöbeskrivningar.

Jag har våndats över denna veckas tema i skrivsommar en tid, för miljö känns som ett så främmande ämne i mitt skrivande. Min första impuls var att säga att jag inte är så mycket för miljöbeskrivningar, jag föredrar att skriva och läsa om människor. Det är nämligen helt sant.

Men - vad är människor och karaktärer om inte produkter av miljön de lever och verkar i? Och vad är miljön runt omkring oss om inte spår och lämningar av just oss?

*paus för reflektion kring livets stora cirkel*

Jag tror att mitt problem är att jag har tänkt mijlö som ett ganska smalt begrepp, i första hand något som Greta Thunberg demonstrerar för och i andra hand en tvådimensionell kuliss som bara ska vara där och pliktskyldigast sägas något om. Men mijlö i litteraturen är så mycket bredare än så.

Ett enkelt och välanvänt råd för att skriva miljöer är att använda alla fem sinnena. Ta den här vildvuxna och igengrodda trädgården med en liten fallfärdig lekstuga som exempel. Bilden är tagen i vårt nyinköpta torps trädgård. Ska jag försöka beskriva den här miljön och allt vad jag förnimmar just nu utgående från mina fem sinnen? Okej, kör:

HÖRSEL

Det surrar av flugor och bromsar och mygg. En duva fladdrar till inne i skogsdungen bakom, det låter som den stretar emot något, men kanske är det bara trångt mellan rönnarna och björkarna. Från vägen hörs suset av nån bil på väg till stranden. Ett stort V gäss flyger över gården, värdigt slår deras vingar genom luften. I huset står en radio på, men ljudet är för lågt att uppfattas hit. Dörren knarrar inte ens när jag öppnar, den faller bara av gångjärnet med en suck.

SYN

Ser man till bara taket ser lekstugan pampig ut, takpannorna har en vördnadsväckande patina. Men huset under taket är inte mycket kvar av. Gamla färgstråk syns på fasaden, men det börjar bli svårt att nyansbestämma. En hästsko ovanför dörren för god tur. Även när trådgården varit mera omhändertagen är lekstugan placerad så att man förstår att den nån gång varit ett kärt gömställe. Nu går det inte att gömma sig där mer, man ser den blåa himlen genom varje vägg. Det är ett under att taket hålls uppe än.

KÄNSEL

Slyet slår mot mina nakna ben när jag går genom det höga gräset. Jag får vifta bort en broms som satt sig i knävecket, det sticker till trots att jag är snabb. Det blåser en lätt och ljum vind och det är tur, för solen steker på rätt bra. Trädörren är stickig och sträv under min hand, väggarna avböjer varje försök till smekning.

LUKT

I vindbyarna kommer förnimmelser från grannarna; rävfarmarna och havet. Annars doftar det varm och dåsig grönska, speciellt från nässlorna. Lekstugan ger ingen doft ifrån sig, men ändå snappar mina näsborrar upp ett minne från min egen lekstuga som liten. Lerkakor, svamp och rönnbär, mjöd och struvor, groblad på sönderkliade myggbett.

SMAK

Det smakar vinbär och hallon, bortglömda och solmogna. Jag krossar mot gommen med tungan. En rysning av syrligheten. När det blåser som mest från havet och farmarna lägger sig lukten på tungan, blir nästan greppbar. Det är djupa, jordiska lukter båda två och är inte alls så otrevliga som jag först tänkt.

Det här är ett enkelt sätt att öva sig på mijlöbeskrivingar.

Ta en miljö du känner till och formulera fram vad det är känner när du är i den miljön. När jag sitter hemma i soffan och tänker på det här hörnet av trädgården känner jag ett stort lugn och nån slags tyst vördnad och en stor lycka över att fåbvara den som ska ta hand om den. Vill man spicea till det ännu mer kan man ju ta in sitt sjätte sinne och fundera lite - vad är det man käÄäÄnner på en plats? Ibland säger det ju nåt också.

Skulle du fråga mig när jag svettig och stressad står på exakt samma ställe och slår gräs skulle min beskriving säkert vara en annan. Kanske jag skulle lägga mer fokus på de där förbannade bromsarna och nässlorna. Skulle du fråga mig en sen och mörk kväll skulle jag som mörkrädd säkert berätta om tjuten från grannarnas jakthundar, prasslandet i gräset och det sorgsna i dörren som hänger på sned.

Om jag tidigare sagt att man måste vara rättvis mot sina karaktärer och kunna skriva dem som allt det de är, så är miljön en karaktär som inte kräver rättvisa, tvärtom. Miljön kan vara precis den bov du vill att den ska vara och miljön kan också vara precis den trygga famn du behöver i en scen. Hur vi - eller en karaktär - uppfattar en mijlö beror i hög grad på vilken känslostämning karaktären är i, eller vilka associationer just den mijlön väcker hos nån.

Tips!

Jag och Pär har börjat spela på Stryktipset. Eller ja, det har hänt två gånger. Det började med att Pär sa han skulle lämna in en rad och då kände jag plötsligt att det vill ju jag också göra, för det har jag aldrig gjort. Pär läser ju på, kan saker om olika lag och jämför statistik, men jag bestämde mig för att testa min magkänsla. Vi spelade för ett par euro styck. Första veckan fick vi sju rätt var, vilket var olidligt, eftersom den enda vinsten jag var intresserad av var att få fler rätt än Pär. Så vi spelade varsin rad igen följande vecka. Det ska sägas att Pär fick sju rätt då också, medan jag landade på fem rätt. Men ändå inte jättedåligt för nån som verkligen inte vet nåt om nåt. Eftersom jag inte har lyckats vinna över Pärson ännu blir det nog till att spela en rad till i veckan.

Jag är inte så intresserad av spel och dobbel annars, vi köper varsin skraplott då och då men det är ungefär det. Men det är kul att göra nåt tillsammans, även om det är en inbördes tävling. Och så är det ju att engagera sig, om än aldrig så lite, i Pärs fotbollsintresse.

Egentligen var det inte alls om stryktips jag skulle skriva idag, det var om ett annat slags tipsande. Nämligen det EVIGA TIPSANDET.

Det EVIGA TIPSANDET är det folk hänger sig åt på sociala medier. Det är inte en ny grej, men jag har rätt nyligen börjat störa mig på det. Jag gnäller ju en del på sociala medier - säkert nån annans pet peeve hehe - och oavsett vad jag gnällt om den senaste tiden så är det alltid nån som kommer med (så klart helt välmenande) tips.
“Har du testat…?”
“Gör så här istället!”
“Du kanske borde…”.

Det. Får. Mig. Att. Se. RÖTT. Om nån inte frågat rakt ut kan man riktigt bra hålla sin tips för sig själv, alternativt göra en egen post om det jättebraiga tipset man sitter på. Jag förstår att man bara vill hjälpa, men jag säger som jag nångång sa åt Pär: om jag gnäller om nåt vill jag ha sympatier, inte tips. Att nån oombedd hijackar mitt gnäll med en lösning får mig bara att känna:

1. Du har inget förtroende för mig och att jag inte är smart nog att själv hitta en lösning.

2. Du anser att du själv kommit lite längre i livet.

3. Du säljer en produkt och jobbar på provision.

Jag kanske är onödigt känslig, men jag tror inte jag har stora problem med att ta kritik, tips eller råd om det är ett sådant sammanhang där jag direkt eller indirekt bett om det, till exempel i samtal med min redaktörer och dylikt. Jag tycker folk generellt har lite för lätt att hijacka varandras trådar - vare sig det handlar om tips eller att regna på nån parad dvs “roligt att det här hände dig, mig händer det då aldrig sånt”. Eeeh… Förlåt? Eller vad ska man svara på sånt?

Det är inte heller det att jag inte tror att jag skulle ha nåt att lära av just dig, men låt mig söka upp dig i såna fall. Det här är förresten inte bara på sociala medier, det händer ju IRL titt som tätt också, men jag har lättare att ta det när det kommer från vänner. Du behöver inte lösa mina problem, du behöver bara lyssna tack. Det är en levnadsregel man kan plocka med sig om man vill. Se det som ETT TIPS!!!!

Har folk alltid saknat folkvett men det är svårare att skaka av sig klumpiga kommentarer när de är i skriven form? Eller flög folkvettet ut genom fönstret när sociala medier knackade på dörren? Vilka bettenden online stör er? Kommentarsfältet är ert!