Det försvunna läsandet

Jag har läst massor hela mitt liv, jag kom liksom aldrig riktigt ur slukaråldern. Visserligen har min lässtatistik gått ner ganska mycket sen jag blev med smartphone, men det har ändå legat högre än de flestas. De flesta år i alla fall. Det är inget jag har gjort medvetet, jag har sällan haft ett uttalat mål kring hur mycket jag ska läsa, men jag kommer inte ihåg senast jag inte kunnat svara på frågan “vilken bok läser du just nu?” för att jag alltid har åtminstone en bok på gång. Oftast flera, både ljudböcker och fysiska böcker och för säkerhetsskull en e-bok eller två.

Jag har visserligen flera böcker på g nu också, Mhairi McFarlanes If I never met you ligger på nattdukbordet, redo att bli färdigläst nån gång. På fönsterbrädena runtom i lägenheten hopar sig recensionsexen, de efterlängtade romanerna och spännande debutanterna. I min boks-app har jag följande på gång, ljudbok eller e-bok:

ADHD: från duktig flicka till utbränd kvinna - Lotta Borg Skoglund
Lycka är för losers - Wibke Brueggemann
Fula tjejer - Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck, Sara Ohlsson
Vävarnas barn - Per Andes Fogelström
I Kalifornien skälver jorden - Anna Hörnell
Året med 13 månader - Åsa Lindeborg
Godnatt jord - Ivar Lo-Johansson
Vålnadernas historia - Magnus Västerbro
Samlade verk - Lydia Sandgren
Gun. Love - Jennifeer Clement
Från krog till krog: Svenskt uteätande under 700 år - Håkan Jönsson & Richard Tellström
Irakisk kristus - Hassan Blasim
Slutet på sommaren - Anders de la Motte
Happy fat - Sofie Hagen
Jackie - Anne Swärd

Vissa av de här har hängt med i månader, nån kanske till och med i år. Hassan Blasim läste vi t ex till bokcirkeln i vintras nån gång. Jag läste aldrig klart, men tyckte så mycket om den att jag hade alla intentioner att läsa klart. Så är det faktiskt med de flesta av de här böckerna. Ingen av dem är dålig - inte så att jag kan utttala mig om det redan i alla fall, efter att ha läst 20 eller 30 eller t o m 70& av boken. Men jag har liksom helst fastnat.

Jag har fastnat förr, det är inte det, jag känner igen den här nästan beröringsskräcken inför varje gång jag tänker. Nu, NU gör jag det, och faktiskt läser. Ett hastigt jag orkar inte som susar förbi i huvudet. Och det handlar inte bara om böcker - det är tv-serier och filmer också. Jag och Pär har fortfarande två avsnitt av Normal people kvar som vi bara inte orkat se klart ännu. Jag var kanske lite underwhelmed av just den, men jag har inte heller sett klart I may destroy you, en serie jag verkligen gillar. Det finns massor av serier och filmer jag har tänkt se i flera månader, men som jag inte orkat titta på. Istället sitter jag och tittar på Gilmore Girls, igen. Öppnar ett konto på Disney+ och ser om sånt jag sett tusen gånger förr, filmerna som fanns på video hemma. Dom som är lika innötta som vägen hem från skolan.

Det här är ett jättestort stressmoment för mig, vem är jag när jag inte läser mycket och ser nya serier? Vem är jag när jag inte konsumerar kultur i en ganska rasande fart? Jag har redan släppt på det inre kravet att hålla nån koll på ny musik, jag har insett att musiken sprungit ifrån mig och att jag kanske till och med trivs bäst i det jag “alltid” lyssnat på. Men jag har satt en stolthet i att hålla mig uppdaterad när det kommer till böcker och tv. Och kanske det viktigaste - jag älskar att läsa och se på tv. Det är ju för fan det bästa jag vet.

Det är ju också en extra stressfaktor för att det är det här jag jobbar med. Läslust och allt det, hur ska man kunna inspirera till nåt sånt när man själv inte plockat upp en bok på evigheter?

Eftersom det inte bara handlar om böcker utan också om tv, så har jag har tänkt att det handlar om nån slags utmattning. Jag har funderat om det är Tiktoks fel, att det snabba tempot och långa scrollandet där är det som liksom mikrovågat sönder min hjärna, gjort den slut. Men det känns också så reaktionärt att skylla på en app, speciellt en app man inte ens använder dagligen. Men nåt är det ju som får mig instinktivt att skygga från nya kulturintryck. Kan det härledas till corona på nåt sätt? Som allt annat? Hjälp mig analysera det här!

Jag har som sagt fastnat förr, men det här är nog det längsta jag varit utan att avsluta en bok på flera år tror jag. Det har pågått stora delar av sommaren och allt vad som varit av hösten. Vad ska jag göra? Har ni tips? Hur gör ni, som identifierar er som läsande människor, när ni inte läser?

Tips!

Jag och Pär har börjat spela på Stryktipset. Eller ja, det har hänt två gånger. Det började med att Pär sa han skulle lämna in en rad och då kände jag plötsligt att det vill ju jag också göra, för det har jag aldrig gjort. Pär läser ju på, kan saker om olika lag och jämför statistik, men jag bestämde mig för att testa min magkänsla. Vi spelade för ett par euro styck. Första veckan fick vi sju rätt var, vilket var olidligt, eftersom den enda vinsten jag var intresserad av var att få fler rätt än Pär. Så vi spelade varsin rad igen följande vecka. Det ska sägas att Pär fick sju rätt då också, medan jag landade på fem rätt. Men ändå inte jättedåligt för nån som verkligen inte vet nåt om nåt. Eftersom jag inte har lyckats vinna över Pärson ännu blir det nog till att spela en rad till i veckan.

Jag är inte så intresserad av spel och dobbel annars, vi köper varsin skraplott då och då men det är ungefär det. Men det är kul att göra nåt tillsammans, även om det är en inbördes tävling. Och så är det ju att engagera sig, om än aldrig så lite, i Pärs fotbollsintresse.

Egentligen var det inte alls om stryktips jag skulle skriva idag, det var om ett annat slags tipsande. Nämligen det EVIGA TIPSANDET.

Det EVIGA TIPSANDET är det folk hänger sig åt på sociala medier. Det är inte en ny grej, men jag har rätt nyligen börjat störa mig på det. Jag gnäller ju en del på sociala medier - säkert nån annans pet peeve hehe - och oavsett vad jag gnällt om den senaste tiden så är det alltid nån som kommer med (så klart helt välmenande) tips.
“Har du testat…?”
“Gör så här istället!”
“Du kanske borde…”.

Det. Får. Mig. Att. Se. RÖTT. Om nån inte frågat rakt ut kan man riktigt bra hålla sin tips för sig själv, alternativt göra en egen post om det jättebraiga tipset man sitter på. Jag förstår att man bara vill hjälpa, men jag säger som jag nångång sa åt Pär: om jag gnäller om nåt vill jag ha sympatier, inte tips. Att nån oombedd hijackar mitt gnäll med en lösning får mig bara att känna:

1. Du har inget förtroende för mig och att jag inte är smart nog att själv hitta en lösning.

2. Du anser att du själv kommit lite längre i livet.

3. Du säljer en produkt och jobbar på provision.

Jag kanske är onödigt känslig, men jag tror inte jag har stora problem med att ta kritik, tips eller råd om det är ett sådant sammanhang där jag direkt eller indirekt bett om det, till exempel i samtal med min redaktörer och dylikt. Jag tycker folk generellt har lite för lätt att hijacka varandras trådar - vare sig det handlar om tips eller att regna på nån parad dvs “roligt att det här hände dig, mig händer det då aldrig sånt”. Eeeh… Förlåt? Eller vad ska man svara på sånt?

Det är inte heller det att jag inte tror att jag skulle ha nåt att lära av just dig, men låt mig söka upp dig i såna fall. Det här är förresten inte bara på sociala medier, det händer ju IRL titt som tätt också, men jag har lättare att ta det när det kommer från vänner. Du behöver inte lösa mina problem, du behöver bara lyssna tack. Det är en levnadsregel man kan plocka med sig om man vill. Se det som ETT TIPS!!!!

Har folk alltid saknat folkvett men det är svårare att skaka av sig klumpiga kommentarer när de är i skriven form? Eller flög folkvettet ut genom fönstret när sociala medier knackade på dörren? Vilka bettenden online stör er? Kommentarsfältet är ert!

Vildhavre

Dags för en liten ödmjuk bokrecension igen då? Absolut!

Schildts & Söderströms skickade mig ett recensionsexemplar av Otto Gabrielssons Vildhavre, kanske den mest omtalade boken i Svenskfinland i vår.

En stor drivkraft för mig är ju skvaller och snackisar, det ska inte förnekas, så jag var inte sen med att börja läsa. Jag ska också inledningsvis säga att jag till en början var lite skeptisk till boken, inte för att att jag är snabb med att försvara Jörn Donner, men för att jag ifrågasätter hur mycket man kan mangla på om en och samma människa, som dessutom numera är död.

Otto Gabrielsson är då - om nu nån under en sten nånstans missat det - Jörn Donners svenske pojk som helt enkelt blev bortvald av Jörn. Vildhavre har undertiteln Sista brevet till pappa och det är just vad det är. Dessa dagar är det väl få som har bilden av Jörn som Årets Pappa, så chockvärdet är ganska lågt i boken. Men Gabrielsson berättar om sin strävan och sin längtan efter sin pappa på ett hudlöst och ynkligt sätt som gör att boken stundtals ändå lyckas knipa till nånstans i hjärteroten.

Tonen påminner mig om mina egna tonårsdagböcker, ofta riktade till någon vars uppmärksamhet jag gärna ville ha. En berg- och dalbana genom spelad nonchalans, desperation, ilska, sorg och självömkan. Varje gång vagnen står och tippar på randen till nån slags försoning eller förlåtelse händer det något som påminner om allt det onda och allt är i rullning igen. Texten är också strösslad - precis som mina gamla dagböcker - med kulturella referenser, ett slags se-hur-smart-jag-är-och-hur-mycket-vi-har-gemensamt. Det är beundransvärt av Gabrielsson att han är så ärlig med sin oärlighet.

Offer är inte alltid lätta att umgås med och offer är långt ifrån alltid sympatiska. Det förtar inte offret i fråga behovet av upprättelse eller det faktum att man som offer förtjänar att få sin historia hörd. Jag tror det till och med kan vara viktigt att komma ihåg att det är så.

För mig är Vildhavre först och främst det; en påminnelse om och en övning i att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Jörn Donner var säkert både en hyvens typ och en skitstövel. Otto Gabrielsson är både en gnällspik och en mjuk och sårad människa. Det dom har gemensamt är väl att ingen av dem försöker hymla med nåndera faktum.

En oväntad grej med boken var att Gabrielsson skriver den i närheten av Tingsryd, grannort till Ronneby, alltså ett ställe jag hängt en del på. Det har inte så mycket med saken att göra, men jag tycker Gabrielsson är rätt rolig och pricksäker när han raljerar över trakten (eller för all del över den fulla, tysta, naturnära finnen) . Jag hoppas också att han ska hitta sin sinnesfrid i och med den här boken och kanske skriver nåt annat. Inte för att jag inte unnar honom att bli hörd, men för att jag tycker Jörn Donner-kvoten börjar vara fylld. Och för att Gabrielsson har ett språk och en blick jag gillar.

Överlag tyckte jag om Vildhavre, men hade nog föredragit om den varit lite kortare., jag tappade helt enkelt intresset i slutet. Jag har ingenting emot att bli rädd, arg eller till och med illamående av en känslomässig berg-och-dalbana, men jag slipper gärna känslan av upprepning.

Vecka 21

Veckans tanke: nu är gräsmattorna gröna. Regnet och solen har fått det att explodera. Det skulle ju inte bli en blogg med bara ett inlägg i veckan det här. Men trots att gräsmattorna hunnit gå från förtorkade och grå till gröna och mjuka, så hinns det inte riktigt med allt det man vill. Eller inte vill. Ibland är det svårt att veta om saker faller bort för att man vill för mycket eller för litet. Här är jag nu i alla fall. Jag sitter på balkongen och skriver. Längs med vår väg cyklar folk. Vid grannhuset är gräsmattan grön och fylld av maskrosor längs med tegelväggen.

Veckans jobb: först ska jag gjuta en grund till ett hus, sen är det ju rören i toan som behöver bytas ut och sist och slutligen ska jag vårda någon som behöver det.

Nej, jag ska sitta och skriva som vanligt. Inte för att jag inte anser litteratur samhällsnyttigt, men när man sitter som jag gör nu, med mjukisbyxor och kaffekopp och intellektuellt komplex så är det ju svårt att inte ifrågasätta nyttan av det jag gör. Skulle ni vilja veta mer om hur mina dagar ser ut? Det är ju inte som att jag sitter non-stop och skriver på en och samma text åtta timmar om dagen. Det är kanske det jag ska blogga om - en helt vanlig arbetsdag?

Veckans fritid: jag skulle vilja ta tag i projekt inreda sommarbalkongen ordentligt denna vecka, men vi inväntar ännu besked om en eventuell målning. Den uppmärksamme läsaren minns hur jag gnällde om balkongrenoveringen förra sommaren, som gjorde både folk och fä i detta hushåll nervsvaga. Dä = Viola blev förstoppad av stress och sket i vår säng. Good times. Nu är balkongen renoverad och klar, men det ryktas om att den ska målas ännu, något vi varken sett eller hört mer om. Det känns ju lite onödigt att fixa med blommor och fåtöljer och allt annat om vi ändå blir tvungna att - ÄN EN GÅNG - tömma hela ballen dagen efter. Och den ännu uppmärksamme läsaren noterar också att jag inte nämnde min dagbädd i balkongplanerna. Det är helt korrekt; efter typ två miljoner “men nog är det ju bättre… eller?”-samtal med Pär har jag kommit fram till att vi ska satsa på bord och flera stolar i sommar istället. Helt enkelt för att det känns som att vi får mer ut av balkongen på så sätt. Det har verkligen inte varit självklart, pga har älskat att ligga och eftermiddagslura på dagbädden. Men den har också tagit upp mer än halva balkongen.

Och när jag insåg vad ett bord med flera sittplatser öppnar upp för - frukostar, utomhusjobb, pastamiddagar med vin sena sommarkvällar (kommer antagligen aldrig hända men), så var valet ganska enkelt. Som sagt - jag sitter här ute och skriver AS WE BLOG!!!! Otroligt. Dagbädden kommer flytta till en terass vi känner, så på så sätt behöver inte den stå ensam på vinden och känna sig bortglömd heller.

Veckans läsning: håller på att avsluta omtalade Vildhavre av Otto Gabrielsson. Tänkte blogga mer om den senare i veckan. Den har skymtat förbi på min instagram ett par gånger och har nog aldrig fått så många frågor om en bok förr. “Vad tycker du?!”.

Veckans soundtrack:

I fredags släppte två av mina absoluta favoritartister ur kategorin “Manliga, svenska” nytt album; Håkan Hellström och Lorentz. Har bara hunnit lyssna igenom ett varv per skiva, men första intrycket gjorde mig inte besviken. Hurra!

Veckans soundtrack 2: min Barcelona-baserade bff och före detta granne Nikko har blivit dj! Kanske inte väldigt överraskande eftersom han sällskapar med en dragqueen och dj, men eftersom jag är van med att veta exakt allt vad han gör men han tydligen inte BERÄTTAR NÅT FÖR SIN GAMLA KOMPIS LÄNGRE så blev jag ändå överraskad (och givetvis djupt kränkt) av att han släppte en mix på soundcloud härom dagen. Det släppte när jag insåg att han givetvis måste ha gjort det för min skull eftersom han vet att jag jobbar så bra med house i öronen. ELLER HUR?! Nu får den snurra på i bakgrunden när jag skriver. Tack Nikko <3333

Veckans tv: Såg hela säsongen The Great på HBO i helgen. Kostymdrama (mycket) löst baserat på Katarina den storas tillkomst och tid som tsarinna i Ryssland. Den var mycket underhållande. Och fin! Gillade du The Favourite lär du gilla detta. Nicholas Hoult som spelar Tsar Peter gör det sktibra. Och inte bara för att jag har en liten crush på honom.

Veckans Viola:



Hör mig i Sällskapet!

God förmiddag! Jag vet att det är tunt med bloggeriet nu, men vad ska man egentligen skriva om? “Idag satt jag bara hemma”?

Men bara för att jag inte bloggar betyder inte det att jag ligger på latsidan, snarare tvärtom. Idag kom mitt första avsnitt av Sällskapet ut, Svenska Yles nya kulturpodd med Kia Svetichin som programledare. Vi spelade in det igår och vi pratar bland annat om CA i böcker och tonåringar på tv. Avsnittet (plus de två tidigare) hittar ni på Yle Arenan.

På Yles kultursidor hittar ni också en kolumn jag skrev för att ackompanjera avsnittet.

Hoppas ni vill lyssna och läsa!

Läromedel och kulturpodd

Ibland känns det som att jag gör ingenting om dagarna. Jag vet att flera bekanta som inte är så insatta eller känner mig så väl har nån slags föreställning om att jag “inte jobbar längre”, efter att jag sa upp mig från AE. Ibland känns det som att jag bara kan nicka och hålla med, gör gör jag verkligen något? Går jag inte mest och bara drar här hemma? Har jag ett sånt jobb där jag behöver duscha före eller efter? Behöver jag göra mig representabel eller blir jag svettig av mitt jobb? Varkendera, mest sitter jag ju hemma i så mjuka kläder jag kommer undan med som ändå är någorlunda människovärdiga. Och alla dessa möten, all dessa mejlkedjor- vart leder dom egentligen?

Man ska inte lyssna så mycket på den här slags tankar, men det är svårt att inte göra det. Speciellt om man är van med att ha jobb där man snabbt ser resultat. Hur som helst är det lätt att tappa modet ibland i de här långa träsk-sträckorna när det känns som att inget händer och inget nånsin blir färdigt. Dagarna när man faktiskt får se och/eller hålla i resultatet av en skrivprocess är ganska få, men söta som små fucking körsbär när de kommer. Därför är det bra att ha lite annats småpyssel vid sidan om, för då ökar antalet reslutat-falla-på-plats-dagar med ganska många procent. Idag är en sån där dag när plötsligt en massa fallit på plats.

Idag lanserades nämligen Sällskapet, en kulturpodd från Yle med Kia Svetichin i huvudrollen. Ni kan läsa mer om den och så klart lyssna på första avsnittet på Arenan! Som allt annat har den ju påverkats av C-läget, men här är den nu. Jag har visserligen inte själv jobbat ihjäl mig kring den här podden, men jag är ändå glad att den nu finns, för jag är en av Kias sällskapsdamer!

Om ett par veckor är det min tur att vara gäst och sen är tanken att vi turas om att prata, analysera och fåna oss kring olika kulturyttringar. Minns ni att jag i januari skrev att jag hade varit i Helsingfors över dagen och gjort en sak? Well, det var ett pilotavsnitt av podden jag spelade in. Och det är så roligt att äntligen kunna berätta det men också att det blev en podd till slut.

Visst tänkte ni först att det var jag i mitten av bilden? Hajade själv till lite i en mikrosekund. Jag och KIa är tydligen long lost twins.

Sen kom de här små karamellerna på posten idag också. Jag vet inte om jag överhuvudtaget nämnt det, men i höstas och vintras gjorde jag lite skrivövningar och ordkonstgrejer till ett nytt läromedel (som det så fint heter) för högstadiets modersmål (vad ämnet svenska heter i finlandssvenska skolor). Och nu finns dom också! En aktivitetsbok för varje enskild klass plus en gemensam textbok.

Otroligt kul att få vara med och jobba med skolböcker, det är liksom samma känsla som när man nån gång nu i vuxen ålder fått dricka kaffe i lärarrummen på sina gamla skolor. Som att man får glänta på dörren till en värld som var helt mytisk och ouppnåelig för en som barn. Tack S&S Läromedel för att jag fick vara med på ett hörn.

Nationen

Vi är ju många som följt med processen med Nationen rätt länge via Kugges blogg, så jag var mycket nyfiken när Förlagets recensionex damp ner i brevinkastet.

Jag kunde inte närvara på Kugges virtuella releasefest i fredags, men i lördags efter att jag städat hela lägenheten, duschat och smort in mig öppnad jag en flaska vin och satte mig med Nationen. Jag hade så att säga en egen privat liten fest här i soffan.

Det var med skräckblandad förtjusning jag började läsa. Jag har ju också levt studielivet ett par år i Åbo och har aldrig i mitt liv mått så piss eller levt så destruktivt som då. Och ja, även jag har varit på sitz och sillis och allt sånt. Det är klart jag har roliga och fina minnen från den tiden också men mest kommer jag ihåg alla ångest och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera på att slungas tillbaka till den tiden.

I Nationen får vi hänga med tre personer som alla hänger på Västra Nylands Nation. Den jag relaterade mest till var Saga, som är lite för gammal och börjar bli lite trött på studielivet. Hon går på Tinder-dejter, försöker hitta nån väg ut ur slentrianen och tröstäter framför Gilmore Girls.

Mikael är handbollslöftet som ser studierna som ett nödvändigt tidsfördriv före proffskarriären i Tyskland. Men allt går inte Mikael tänkt och bl a träffar han Ellen (snyggt namn!) som ställer frågor ingen tidigare gjort.

Till sist har vi Astrid, som är den klassiska Duktiga Flickan som studerat i rekordfart och har karriären utstakad för sig. Tills hon stöter på hinder och livet tar en annan än vad hon (och hennes föräldrar) hade tänkt.

Jag tycker Kugge är bra på att beskriva hur jävligt allt kan kännas när man är i en sån där period i livet när man inte vet vad man vill eller vem man är och hur länge man kan ignorera en magkänsla. Den känslan tror jag de flesta kan känna igen sig i, oavsett om man är eller har varit ung nån gång. En grej som jag kanske lite saknade angående studerandeångest och så var oro eller tankar kring pengar. Nu kanske åtminstone Astrid är från en annan bakgrund än vad jag är, men det jag kommer ihåg från studietiden är en ständig akut brist på cash - även om man ändå lyckades bli full varje vecka..?

Precis som med Kugges första bok Vad heter ångest på spanska? läste jag Nationen i ett huj. Jag gillar att läsa medryckande, lättsam underhållningslitteratur då och då och jag tycker Kugge är fenomenal på det och speciellt i Nationen tycker jag hon gör det snyggt. Precis som det ska va i en sån bok var det inte särskilt svårt att lista ut hur det skulle gå, men det är ju också det som är genrens styrka; tryggheten i att veta att allt kommer ordna sig - även om jag tyckte speciellt Astrids utveckling ändå kändes fräsch. Plus för jättesnyggt omslag och extra kul att läsa om så bekanta miljöer! Jag är glad att Nationen finns bland finlandssvenska böcker, jag kan tänka mig att den når en helt egen målgrupp.

All in all - well done Kugge!

Vecka 14

Veckans ord: trött. Jag är så trött på att inte läsa höra se nåt annat än Corona-news. Jag är trött på att oroa mig, på att inte kunna gå på café, på att inte riktigt våga planera nåt. Jag är också trött för att jag sovit alldeles för lite i natt, men det är ju inte ovanligt men desto enklare fixat. Fick också ikväll höra att restriktionerna fortsätter en månad till. Inte oväntat men gaaaah vad svältfödda vi är på goda nyheter.

Veckans andra ord: lugn. Den trötta hjärnan som har blivit expert på katastroftankar har slappnat av nu när katastrofen hänt. Jag gör sånt jag så ofta prioriterar bort i vanliga vardagen men mår bra av: promenader, skogskaffe, läsa böcker, vara kreativ för skojs skull, prata strunt med Pär, höra av mig till vänner. Livet fortsätter, men i ganska maklig fart. Och det är rätt trevligt, för mig just nu i alla fall. Mycket smärtsamt medveten om att det inte är så för alla.

Så här har senaste veckan sett ut för mig på ett ungefär:

Promenader, lite pyssel och skap, böcker, rotsaker och en flygande katt. Det se ju ut som ett ganska bra liv, det får man ju ändå säga. Jag hoppas den här veckan ska bli ungefär likadan.

Veckans slutsats: man tror ju att det här lugnet skulle ge mig nån slags bloggiver eller energi för att hålla upp bloggandet här men hahahaha. Ju mindre jag har att göra, desto mindre får jag gjort. Därav veckoinlägget så här sent också.

Veckans låt:

Håkans nya är jättebra! Vilken lättnad för oss som för snart 20 år sen svor att älska honom i nöd och lust forever and ever hehe. Annars har jag mest lyssnat på Deportees på sistone.

Veckans nyhet: imorgon kan jag berätta om en grej jag jobbat på senaste tiden! Ska bli KUL!!!!!

Veckans spänning: jag kan nästan bli moster när som helst nu!!!! Drömmer om bebisar och barn nästan varje natt.

Veckans Netflix: såg alla delar Tiger King igår. Vill se om det igen, det var en upplevelse. Gjorde verkligen den här minen

åtminstone en gång per avsnitt. Så galet, galet. Skrev till Peppe att det på sätt och vis fick mig att älska Amerika som fenomen mer. Känns som att det inte kunde hända nån annanstans än the home of the brave and land of the free.

Veckans läsning:

Den här riktigt nördiga grejen. Det är basically 100 år gammal fanfiction, den här Sybil skrev 1914 en inofficiell uppföljare till huvudsakligen Stolthet & fördom, men en massa karaktärer från andra Austen-bövker dyker upp också. It is what it is, det ska till ganska hög nivå av nörderi för att få ut nåt av det här, meeeen… Hej, hej här är jag! Köpte den på vår Englandsresa och det är kanske delvis därför jag ville läsa den nu, har börjat bli ganska pessimistisk inför vår stundande Islandsresa.

Veckans Viola:

Ahahahahaha god bless det lilla sura katthjärtat.

Senaste...

… sparade bild på Instagram:

Fin illustration av Nora Riggs.

… kontot jag började följa på instagram:

Atelier vime, p g a ett flöde som såg ut så här. Börjar nog snart tröttna på fransk landsbygd-estetiken, men uppblandat med annat mer skarpt och attitydigt tycker jag fortfarande om det. Kontraster är allt.

… sak jag åt:

Ostmackor till frukost.

.. blogg jag började följa:

Det händer ganska sällan att man hittar nya bloggar nu för tiden tycker jag, men Midis på Just Wanna Have Fun lade jag till i följarlistan nyligen. Uppskattar alltid ett färgglatt flöde.

… meddelande jag fick:

Det var på Whatsapp och det var Anniina som jag pratade jobb med.

… mejl jag skickade:

Det handlade också om jobb, jag skickade ut veckans distansuppgifter till ordkonstbarnen. Det är trots allt vardag nu också.

… selfie jag tagit:

… saken jag sa:

”Jag tror jag till och med är kompis med henne på Facebook.” Jag och Pär skvallrade om folk, hehe.

… sak jag drack:

kaffe. Lifehack: dra ut första koppen kaffe så långt det går varje dag, det är ändå den som är överlägsnast godast.

… memen jag skrattade åt:


…googlingen jag gjorde:

“Hur lång är Olof Lundh?” Jag och Pär kollade ett gammalt avsnitt av Alla mot alla här om kvällen och då var Olof Lundh med och jag började skryta om när jag och mamm och styvfarsan såg honom på Bokmässan och att “han var sjukt lång, säkert över två meter”. Det visade sig att han var 1,96. Men i alla fall.

… låten jag lyssnade på:

Just när jag skriver det här spelar den här. Otrolig titel om inget annat.

… boken jag läste:

Igen, jobb jobb jobb.

… filmen jag såg:

Såg Dumplin’ härom kvällen. Söt, men lite banal. Men fint med Dolly Parton och drag queens.

… podden jag började prenumera på:

Flashback forever! Emma Knyckare, Ina Lundström och Scroll-Mia (som har den ljuvligaste lilla dialekten) läser, skrattar åt och diskuterar olika trådar ur Flashbacks gyllene arkiv. Det är roligt, smart, absurt och precis som med att slänga en Riddikulus på en boggart i Harry Potter så känns det bra att skratta åt monstren. Finns där poddar finns och har hittills kommit i så pass få avsnitt att ni hinner bra lyssna i kapp er.

De tio viktigaste skivorna: högstadiet

Här är de nu! Äntligen! Som ni väntat! De tio skivor som jag lyssnade mest på i högstadiet och som antagligen alla har varit med och format mig till det lilla knippe dynamit förklädd till sockerbit som jag är idag.

Först lite bakgrundsfakta: Högstadiet gick jag 2000-2003 och under den tiden gick jag från ganska obrydd tweenie nöjd med vad Voxpop erbjöd till militant panda som satt och eldade upp mig i musik-forumonline under smeknamnet hallonkräm <3333 Bland annat minns jag en diskussion om vad man ska göra om ens klasskompisar kallar Håkan Hellström för bög. Rätt svar: det är inget fel med att vara bög så säg bara jaha.

Det här är nödvändigtvis inte alla skivor jag är stolt över idag och jag är fullt medveten om att min skivsamling inte klarar något som helst Bechdel-test, men svensk indie och pop var vita män då. Och är väl ännu i nån mån. Viktig är heller inte alltid synonym med bra och den här listan är helt särskild från gemene uppfattning om kvalitet.

Men jaja, här är de då; de tio viktigaste skivorna. Vi börjar med

10. Ebba Grön - Ebba Grön

Viktig för att: Ebba Grön har väl varit viktig för nån liten falang inom varje generation sen dom kom? Det är tonårsfrustration i sin bästa form. Också ett litet fönster in till svensk punk för mig, även om jag aldrig blev nån konnossör på det sättet. Köpte den second hand som första (och eventuellt sista tror jag?) Ebba Grön-skiva för mig. Ville egentligen ha den röd-gula samlingsskivan, men pengarna räckte sällan till allt man ville ha.
Har åldrats: Väl skulle jag väl ändå säga. Ebba Grön var en klassiker redan då och är väl det än. Lyssnar väl kanske mer på senare Thåström-grejer nu för tiden, men få saker ger en sån energi som Flyktsoda, som inleder skivan. Snyggt omslag också!
Viktigaste låt: Die Mauer, som jag lånade inledninngsfraserna från till en dörrskylt till mitt rum; Halt! Här får ingen passera, här slipper ingen förbi. <3333 GULLO!!!!

9. Lars Winnerbäck - Singel

Viktig för att: Det var återupptäckten av den här skivan som sparkade igång tanken på ett sånt här blogginlägg. Jag minns inte från vilket håll den här skivan kom, men jag hade en bränd variant, så klart. Jag lyssnade tills den började hoppa och hacka och gjorde ett omslag med hjälp av svart nackellack. Peak 2002 på nåt sätt. Min relation med Winnerbäck föddes och dog med den här skivan skulle jag vilja säga, även om jag även på senare år har lyssnat på honom, eftersom min kompis Heidi är/var stort fan. Men för mig har han aldrig varit bättre än på Singel. Fick mig också att längta till att ramla runt på Karl Johan och gå på efterfest med Kent.
Har åldrats: Sådär. Många låttexter känns ganska fåniga idag.
Viktigaste låt: Jag vill gå hem med dig. Eller som den hette i en larsmosk cover; Hemmidee. Också stora hiten från skivan. Jag minns att jag och Emmi tokdansade till den och kollapsade på golvet efteråt.

8. Magnus Carlson - Allt är bara du, du, du

Viktig för att: när man lyssnat sig trött på Håkan Hellström och har ett svagt men bra minne av Weeping Willows och Broken Promise Land från nån Absolute Music-skiva i barndomen så är Magnus Carlsons debut som soloartist ett ganska givet steg. Den här skivan kom ungefär samtidigt som Känn ingen sorg… och Håkan körar på flera av låtarna, men jag dristar mig att säga att den är ganska förbisedd? Otroligt fint vemod och hopp om vartannat. Magnus Carlson skyggar ju inte från de stora gesterna och därför älskar vi honom.
Har åldrats: Bra! Man kanske uppfattar Morrisey-blinkningarna bättre idag också?
Viktigaste låt: Det värsta av allt med textraden “vad fan ska man med kärlek till det blir ju aldrig som man vill, vad fan ska man med känslor till dom gör ju ändå som dom vill”. Ärligt och romantiserande om hjärtesorg - det bästa ämnet att skriva låtar om.

7. The Knife - Deep Cuts

Viktig för att: den är så jävla bra? Men också för att The Knife representerade något nytt för mig när jag börajde lyssna på dem. Köpte skivan efter att ha bara hört Heartbeats på Musikbyrån (RIP bästa musikprogrammet nånsin förutom Voxpop då kanske) och blev som förtrollad. Det var inte gitarr bas och trumma, det var inte en ledsen pojke och jag förstod inte riktigt vad det handlade om men jag var fast.
Har åldrats: även om den idag känns oskyldig och enkel i jämförelse med The Knifes senare skivor är den ju fortfarande ett mästerverk. Så poppigt och catchy, men med djup.
Viktigaste låt: Pass this on pga helt otroligt liveframträdande (och video) av den på Sen kväll med Luuk eller You take my breath away pga stark duett.

6. The Ark - We Are The Ark

Viktig för att: jag fortfarande kan minnas hur det är att cykla till skolan med denna skiva i freestylen, lyssna på texterna och känna sig kraftfull. I efterhand vill man ju knappt ge det epitet queert, men då var det det. Det var storslaget och bad inte om ursäkt och tog plats och sa att det fanns styrka i att vara annorlunda. Även om den mesta musiken jag lyssnade handlade om att vara vid sidan av något, var kanske det här det gladaste? Bra att ta till när man än en dag ska cykla till ett högstadium där de flesta tyckte man var ful (inte sant) och jobbig (ganska sant).
Har åldrats: Njäe, produktionen låter tunn och texterna är ju nästan lite pinsamma. Plus stylingen på omslaget, fniss fniss. Men The Ark var alltid bra på anthems och det finns såna här också.
Viktigaste låt: Let your body decide. Men jag kan varje låt fortfarande.

5. Thåström - Det är ni som är dom konstiga det är jag som är normal

Viktig för att: för att gångerna jag suttit i mitt rum och surat och lyssnat på den här för att “ingen förstår mig” - oändliga. Det finns så otroligt stor tröst i den här skivan, jag upplevde det som att Thåström sjöng direkt till mig. Och det kan jag nästan känna ännu när jag lyssnar på den här. Hur en redan då medelålders man från Stockholms förorter kan tala så till en knubbig 14-åring på finska landsbygden, ja det är inte lätt att veta, men det är väl så bra musik funkar?!
Har åldrats: bra. Även om jag tycker Thåström har blivit bättre i takt med att han åldrats och att det är ruffigaste industriella soundet låter ganska mycket millennieskifte så är det fortfarande bra.
Viktigaste låt: Ingen neråt sång. LÄTT. Vad jag hörde när jag lyssnade på den var typ “det suger att vara Ellen just nu och ingen förstår hur mycket men jag förstår”. Skulle nån gång vilja tacka Thåström för den låten och all den tröst den gav, men jag misstänker han skulle tycka det är skitjobbigt med en sån kärleksförklaring, han är väl känd för att va svår.

4. Marit Bergman - 3:00 AM Serenades

Viktig för att: för att Marit Bergman är den första kvinnan på den här listan, förutom Karin Dreijer i The Knife. Första gången jag kom i kontakt med Marit var i Fittstim-antologin där hon skrev en text. Sen hittade jag den här skivan via Musikbyrån (igen då en gång) och Marit blev liksom en gateway drug till hela riot grrl-rörelsen, även om det här på många sätt är mycket mjukare. Men väldigt bra! Jag tror inte jag har reflekterat över hur frigörande det var att hitta en brud som gjorde musik jag gillade förrän nu. Jag kände mig så mycket mer välkommen här än vad jag gjorde i många andra musik-sammanhang. Här fanns annat än sköra älvor, här var det okej och t o m viktigt att va välnärd för då orkar man kanske med allt det viktiga man ska göra.
Har åldrats: ja, men det är skrammelpopdängor som tillåtits vara just det och inte polerats för mycket vilket gör att de funkar ännu idag.
Viktigaste låt: It could have been good eller This is the year. Den första är nationalsången för ett krossat hjärta jag led av i tonåren och den andra min bästa pepp-låt.

3. Kent - Hagnesta Hill

Viktig för att: alla oändliga nätter jag lyssnat på Stoppa mig juni (lilla ego) och gråtit. För att Kent var en väldigt stor grej under några år. Jag velade mellan den här, Isola och Vapen och ammunition, men till sist och syvende går det inte att komma från att Hagnesta Hill är THE skiva för mig när det kommer till Kent. Och hon på pärmen, gud som jag ville se ut som henne!!!! Perfekta indie-utseendet. Men trots att jag försökte med jeansjacka och randig tröja och svart lugg och allt det där så var det alltid mer Tjorven än flyktigt väsen över mig.
Har åldrats: tveksamt. Det är här det blir svårt för mig. Jag älskade Kent hämningslöst i tonåren, men efter Vapen & ammo gled vi isär och sen dess har vi aldrig hittat tillbaka till varandra på riktigt. Länge tyckte jag Kent bara var pinsamma, de stod för allt det där jag inte ville kännas vid med mina tonår; det poserande, de pseudodjupa texterna och en konstant gnagande känsla av att aldrig höra hemma, inte ens hos dom som gjorde sak av att inte höra hemma. Kent har ju haft en ovanligt avståndstagande attityd gentemot sina fans alltid och jag tycker den svalheten tillsammans med de hjärteblodet i låtarna är en konstig mix. Nu när jag försöker summera det så vet jag inte vad jag tycker. Jag lyssnar fortfarande på Hagnesta Hill ibland, men är det en faktisk preferens eller som en sårskorpa jag inte kan låta bli att pilla på? Jag vet inte och kanske det inte spelar nån roll.
Viktigaste låt: Kevlarsjäl

2. Broder Daniel - Broder Daniel Forever

Viktig för att: med Broder Daniel är det så att ni som fattar fattar. Och ni andra kan gå hem.
Har åldrats: Broder Daniel som fenomen skulle nog inte kunna uppstå på nån anna plats eller i nån annan tid än just där och då, men för mig är det här evergreens. Precis som skivan heter så är det; Broder Daniel Forever.
Viktigaste låt: alla är anthems jag inte kan vara utan, men kanske ändå Happy people never fantasize pga genial låttitel som jag alltid gnolar på för mig själv när jag upplever nån som korkad och glad.

1. Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg

Viktig för att: för att jag aldrig älskat en artist på det sättet jag älskade Håkan Hellström i högstadiet. För alla som känner mig ens lite var nog den här placeringen väntad. Jag har berättat det här förr men jag såg Håkan på tv när han uppträdde på Grammisgalan 2000 och det var bara… Något som hände. Det var en slags energi jag aldrig sett förr. Från den stunden kunde jag inte tänka på nåt annat än Håkan Hellström. En tid senare satt jag i bilen vid Mysinge och väntade på att styvmorsan skulle tanka klart. Hon hade varit in och betalt och när hon kom tillbaka öppnade hon bildörren, sträckte fram en blå och rosa skiva och sa “är det inte den här du pratat så mycket om?”. Att få en skiva redan var stort, skivor var dyra och vi kids var inte direkt bortskämda med presenter bara så där. Efter det var det kört. Kom ihåg att det här var före Spotify, före Google, före det mesta. Att vara fan var ett heltidsjobb. Jag klippte ut varje liten notis om Håkan, jag bandade in allt som kom på TV om honom på VHS, jag gjorde illustrationer till hans låttexter, jag sökte matroskläder på loppis, jag tvingade mamma att med mig på konsert och började stortjuta när han kom in på scen, jag började hänga på olika Håkan-forum på nätet och jag blev sur när nån tyckte han var dålig med svartsjuk om nån sa att de gillade honom. Jag kan än i denna dag känna ett sting av “dom fattar ju ingenting” när små barn som inte var födda när Känn ingen sorg.. kom står och skriker längst fram på hans konserter. Dom har inte älskat som jag har älskat!!!!!!!Men mest är jag glad att den här skivan blev en inkörsport till hela min senare musiksmak. Via Håkan hittade jag alla andra skivor på denna lista, via Håkan hittade jag det mesta. Håkan, du är ett pulver och du hjälpte mig. Verkligen.
Har åldrats: ypperligt skulle jag säga. Det är som att åka berg- och dalbana med nån snäll. Man trycker på play, åker iväg och 38 minuter senare spottas man ut på andra sidan, lite tilltufsad med euforisk och trycker på repeat igen.
Viktigaste låt: det är olika varje gång jag lyssnar på den. Men kanske ändå Nu kan du få mig så lätt eller En vän med en bil.

Det var det!
Tack och hej,
Ellen 14 år