Det Skrivande

Vecka 42

Veckans känsla: jag fick en recension igår. Eller egentligen läste jag den första gången redan natten till söndag, när e-tidningen släpptes och vi fortfarande var vakna. Det är första recensionen av Maggan nånstans, så jag blev glad. Det är inte givet att få recensioner alls när man skriver barnbok. Kanske var det den där initiala glädjen som gjorde slaget så hårt sen. För det var inte en positiv recension. Det var en regelrätt sågning.

Först och främst vill jag klargöra att jag varken förväntar mig hyllningar eller är gjord av glas. Jag har fått dåliga recensioner tidigare, herregud, Klåda fick ett ganska ljummet mottagande. Det är också en del av jobbet man måste lära sig ta. Du kan inte skriva om du inte kan ta kritik. Jag blev så klart jätteledsen för Klåda-recensionerna också, det är svårt att inte reagera, men det kändes inte direkt avgörande. Jag kunde se och till och med hålla med om kritiken i flera fall. Dessutom, det kanske allra viktigaste: jag tror inte alla ska tycka om det jag gör. Jag skriver inte för att alla ska tycka om det jag gör. Man får såga mig utan dåligt samvete.

För det andra, jag är inte ute efter recensenten i fråga. Hen har bara gjort sitt jobb och hen får tycka vad hen vill och det kan jag inte göra något åt. Det här handlar inte om upprättelse. Eller kanske lite, men inte på bekostnad av nån annan. Jag har inget intresse av att ändra någons åsikt. Inte i den här frågan i alla fall.

För det tredje, det är svårt att ens bemöta recensioner. Jag tycker oftast att man som upphovsperson gör bäst i att bemöta all slags kritik med tystnad, både den bra och den dåliga (även om man så klart ska försöka vältra sig i den bra när den bara kommer, hehe). Det är svårt att kommentera en recension av sitt eget verk utan att låta självupptagen, kränkt eller bortskämd. Jag har själv himlat med ögonen när folk har lyft fram sämre recensioner de fått och velat ha en förklaring eller nån slags upprättelse. Det är svårt att göra det snyggt.

Men med allt det sagt, veckans känsla är som följer: jag vill rulla ihop mig i ett kaninbo och ligga där över vintern. Samla ihop fågeldun, kvistar och mjuka saker och bädda runt mig. Skydda mig från andras ögon.

Jag ska försöka att inte överdramatisera det hela, men jag känner mig verkligen kraftlös. Som att jag varit med om en olycka eller ett jordskalv. Livet går vidare, så klart, för det måste det, men just nu känner jag mig en nyans fattigare. I ett försök att vända kraftlösheten för mig själv så måste jag ändå skriva hur det känns och hur tankarna går. Jag behöver inte sympatier eller försäkringar, men jag behöver få skriva ut det här till er.

Jag var beredd på kritik, Maggan är knappast felfri, men jag var faktiskt inte beredd på detta. Jag har varit så stolt över Maggan - jag är fortfarande det - och verkligen känt att jag och Elin (och vår redaktör Ida-Lina) gjort en bra bok. Vi har pratat ganska mycket om till exempel representation och hur man presenterar olikheter och allt det jag nu fått kritik för.

Jag tycker det är viktigt med representation men jag tycker det lätt blir klumpigt om man med våld försöker få in alla parameterar. Jag har inte nämnt hudfärg eller sexualitet på nån av de karaktärer (som inte syns på bild) av den orsak att jag helt enkelt inte haft en anledning att göra det, det har inte tillfört något till historien. Det är ovidkommande att förklara att till exempel Ebbas “farbröder” inte är två bröder som äger en hund tillsammans, utan ett par, för Ebba är dom bara hennes farbröder. Hur ska jag få fram det utan att det blir klumpigt eller pekpinnigt? Ebba tänker bara på dem som hennes farbröder, inte som hennes homosexuella bögfarbröder.

Jag vill också kunna utforska hela känslospektrat i mina barnböcker, jag vill inte platta till eller putsa till nåt bara för att det inte är rätt eller fint nog att tänka eller känna så. Jag tror inte barn idag, oavsett hur långt samhället har kommit i övrigt, är mer vidsynta eller blinda för normer. Jag tror att man går händelserna i förväg om man tror att normer kring t ex kläder inte existerar bland barn idag. Det betyder inte att barn nödvändigtvis sätter värderingar i allt det dom upplever som avvikande från normen, men dom noterar det och många gånger behövs det kanske diskuteras, men vi kan inte förvänta oss att barn, i böcker eller i verkligheten inte ska tänka på sånt. Att det luktade annorlunda hemma hos nån är nåt jag alltid tänkte på som barn, det var ju en del av spänningen att komma hem till en ny kompis. Att notera eller ens påpeka att något eller någon är annorlunda är inte fel i sig, det ligger ingen värdeladdning i ordet annorlunda.

Jag bestämde mig långt före Maggan kom till att om jag skulle skriva för barn, skulle jag inte anpassa mig. Jag skulle skriva som det är, inte som det borde vara. Jag skulle skriva för att jag vill skriva för barn, inte för att jag vill uppfostra barn. Min kompis och tillika kollega Emma Karinsdotter skrev en gång en så klok sak, som jag ofta tänker på, nästan som ett mantra: barnböcker ska vara bakelser och inte broccoli. Jag vill helst inte avkräva barnlitteraturen ett större ansvar än vad jag kräver av vuxenlitteraturen. Även om jag faktiskt har varit medveten om t ex representation på ett annat sätt nu, kanske pga att det är en bok med bilder. Jag har förresten heller aldrig i mina två vuxenromaner - som ärligt talat är betydligt vitare och straightare än Maggan - fått kritik för dålig representation och unkna stereotyper. Jag tänker att redan den aktivitet det är att läsa tränar (barna)hjärnan att se saker ur andras perspektiv och det räcker.

Eller rättare sagt - jag tror att det räcker. Jag har skrivit Maggan i tron om att det räcker.

En öm tå som trampades på var detta om att jag har en föråldrad syn på barn. Det är sant, jag vet ganska lite om dagens barn och vad de behöver, för jag har inga egna barn. Ett faktum som jag stundvis är smärtsamt medveten om. En tröst för mig har varit mina relationer till andras barn. Det är visserligen 20 år sen jag själv var ett barn, men det känns som att jag har barndomen starkt levande inom mig. Något jag har ansett mig ha nytta av både i mitt jobb och privat. Jag har tröstat mig med att om jag inte själv nån gång blir förälder, så kan jag i alla fall vara en rolig, förtrolig och trygg vuxen i andras barn liv.

Jag har kanske till och med tänkt att jag är ganska bra på att prata med barn (och att det naturligt skulle översättas till att vara bra att skriva för barn). Jag har en stor respekt för barn och kan lätt relatera till barn. Jag gillar att umgås med barn. Inte alla så klart, herregud de är ju bara människor de också, men jag tycker i regel om att lyssna på dem. Jag tror mig till och med ha osat lite självgodhet i det hänseendet, tyckt mig vara ganska bra på mitt jobb. Jag skäms över det.

Det är kanske därför det slog mig så hårt. Ett magplask som svider, för att citera recensionen (det var ju det här jag inte skulle göra, memorera fraser men HERE I AM!!!!). Det var inte riktat mot ett personligt plan, men det träffade där för att säga som det är. Den här recensionen ändrar inget om mig eller vem jag är eller vad jag kan, det vet jag. Jag vet också att jag kommer skaka av mig det här och det är det enda rätta. Det är en del av jobbet att bli sågad (kanske inte för alla, men för oss medelmåttor) och om det är priset att betala för att få ha ett annars så roligt yrke som jag ha- fine by me. Men vad man vet och känner är sällan samma sak. Jag har för längesen slutat försöka styra över mina känslor, det mår jag bara sämre av. Och nu känner jag så här.

Att jag vill krypa ihop i ett kaninbo och komma fram nån gång till våren. Jag känner inte till speciellt många kaninbon, men det är tack och lov höstlov i nejden och jag har ett torp som ligger lagom långt borta från de flesta. Så där kommer jag krypa ihop i veckan, packa katter och mjuka saker runt mig. Och det är väl ungefär veckans vecka.

PS Ni behöver inte alls tycka om Maggan, men jag hoppas ni ger henne en chans! Hon är ändå inte helt genomrutten.

Välkommen till mitt kontor

121198924_1275110892823153_5862159005347353613_n.jpg

- Knack knack!
- Vem där?
- Tor!
- Vilken Tor?
- Mitt kon-Tor!

121208658_1024746161301509_5613598870237910873_n.jpg

Välkommen hit! Jag tänkte ni skulle få en guidad rundtur på mina sju kontorskvadrat jag huserar i nu för tiden.

121153522_2737793289792548_2089229529789670095_n.jpg

Först ska jag kanske förklara lite. Jag hyr rum på Kulturkollektivet Insidan, ett ganska nytt kulturkollektiv som poppat upp i Jtown. Vi är allt som allt åtta pers som har kontor här och vi har inte så mycket med varandra att göra rent jobbmässigt, här sitter journalister och konstnärer och grafiker. Och så jag då. Men vi delar kök och toa och allrum och kaffepauser ibland. Det är i det stora hela ett mycket trevligt upplägg. Jag vill ju gärna ha nån att prata skit med över en kaffekopp, men jag jobbar ju helst på egen hand.

121240753_1717559685086340_6690618015580975474_n.jpg

Tillbaka till mitt rum! Så här ser det ut! det mesta är köpt på loppis, förutom den blåa stolen som jag faktiskt tog från torpet. Men den är ju helt klart begagnad ändå. Gardinerna däremot är köpt nya, jag hade först tänkt mig väggarna målade i grönt, men insåg ganska snart att det skulle bli för mörkt och välja inredning för mycket i ett sånt litet rum. Så då blev det gröna, tunga gardiner istället.

Försöker växla mellan sadelstolen och pinnstolen under dagen för ergonomins skull, för i ärlighetens namn sitter jag oftast på pinnstolen, men med sadelstolen som en slags fotpall för ena benet.

121262163_407656997298733_8337687782808258321_n.jpg

Bordet är ett gammalt allmogebord i furu jag köpte på Facebook-loppis - visst har jag berättat om det? Älskar att det är så stort och stadigt och känns så levande. Det är kanske fånigt, men ljuset i rummet och ytan på bordet gifter sig splendidly!

Och nämen, se där, där ligger lilla Maggan och skräpar!

121184770_4519481691455936_7746140625292196670_n.jpg

Bordet döljer också den absolut nödvändiga godislådan, hehe. Vissa dagar är en chokladbit till kaffet det som gör att man orkar. Vissa dagar glömmer jag bort att jag har lådan, tro det eller ej. Choklad är inte en sån där måste äta aaaaallt-grej för mig.

121162300_334905561051801_1356102799885541145_n.jpg

Stickade sockor, en glittrig snöglob från Jysk, en äppelformad porslinsask, en mugg för småsaker och i förgrunden mellanmål. Klassikern banan och så har jag gått på det här med kallbryggt te. Köpte det här när vi veckohandlade senast och det är faktiskt lite festligare än en vanlig vattenflaska. Inte nödvändigt, men festligt. Speciellt festligt när det ser ut som att man går runt med ett väldigt stort urinprov OH WELL.

121166123_816264455803113_7073080298547019217_n.jpg

Den mest odiskade av alla mina koppar och muggar - kontorsmuggen. Ärligt - diskar ni er kontorskopp mellan varje kaffe…? Eller är jag bara extremt äcklig?

121241012_368216434537197_3169962143503501273_n.jpg

Till vänster om mig och skrivbordet hänger Saras affisch. Tycker den passar bra i ett författarkontor.

121154316_338689337195578_7671997927875416400_n.jpg

Också till vänster: ett litet ihopplock. Hyllan hittade jag på vinden på torpet och tyckte den kan få stå här och hålla mina böcker och nudlar tills jag behöver en större. Blompallen är från Jysk (jaja allt är inte loppis so sue me) och blomman är en garderobsblomma. Tror den har störst chans att överleva här. Den bruna mappen innehåller originalet till Klåda-pärmen som min kompis Eleonora målat. Den står där och väntar på att nån ska ta den och ramas in. NÅN. Det blåa sjoket till vänster är min jeansjacka som hänger på min garderob här: en spik i väggen. Min bästa sak på denna bild är ju självklart Gustaf-klockan som jag älskar <333

121186006_649893835524566_6656122049440767294_n.jpg

Snett till höger och bakom mig är kontorets absolut fulaste hörn, men vad vore jag om jag inte visade upp de fula hörnen också? Printen är bara en printer och absolut nödvändig men i likhet med de flesta andra teknikprylar ful som stryk. Bordet den står på är inte så fult, tvärtom, det är också ett loppisfynd som eventuellt skulle behöva lite kärlek för att verkligen komma till sin rätt men är man lat så är man.

Fåtöljen är också absolut nödvändig, för kreativa pauser, kompisar på besök eller om man ska läsa. Snygg är den kanske inte dock. Däremot bekväm!!!! Och första bästa jag ihttade på loppis när jag behövde en fåtölj hit. Ville ha en redig sak att verkligen kunna sjunka in i, inte nån liten pinnstolsliknande femtiotalsvariant som vi visserligen har ett par på vinden, men som är omöjliga att slappa i. Så nu står den här här tills jag hittar den perfekta.

Kudden i den är en datakudde jag fick av en följare på Instagram när jag efterlyste en att köpa! Så snällt!

120997671_398975811103020_7640989756952731376_n.jpg

På golvet en impulsköpt loppismatta och mina kontorssandaler.

121176908_376697693471504_8772387238236940927_n.jpg

Den här affischen på insidan dörren fick jag med mig från Missionsstugan i måndags. Tycker hemskt mycket om motivet, även om jag inte orkat tyda de ryska bokstäverna till ett konstnärsnamn ännu.

Och med det var kvadraterna slut! Det kommer säkert (förhoppningsvis) ändra en del här ännu, men jag tycker jag håller på att få det riktigt mysigt här.

121162357_2776010632725303_3650599082879858863_n.jpg

Nu får ni gå, nu ska jag jobba. Peace!

Vykort från kontoret

Det här är ett försök att få igång skrivandet idag.

Jag brukar alltid prata om vikten av att flödesskriva, men ändå har jag suttit i snart två timmar på kontoret utan att fått igång det. Jag har visserligen lyckats beta av annat på to do-listan, men skrivandet, det står still. Jag har just läst Nettelblads blogginlägg om berättande blogg dessutom och kände: ja, men det är väl det jag vill tillbaka till, om jag nånsin varit där. Bara skriva och inte fundera så mycket på innehåll i den bemärkelsen.

Jaså tänker ni, det är den tiden på året igen när hon konstaterar att den här bloggen har börjat kännas som “ett måste” eller som nåt hon nte vill att den ska vara och att hon ska “sänka prestationskraven”. Lol, snart går det nog inte att sänka mer.

119648477_2790580157844681_436574347839812368_n.jpg

Jag har just svalt det sista av min mycket genomtänkta lunch (färdigsallad, min vän) och nu har jag inte ens kvar som ursäkt och tidsfördriv. Nu måste jag göra nåt. Speciellt eftersom jag tänkte gå hem en timme tidigare idag, så att vi kan äta lite tidigare, så att jag i förlängningen kan åka och hälsa på Grimbert Grimsson ikväll. Det är sjukt längesen jag träffat brorsan och hans familj. Dessutom fick jag vet igår att det skaffat… UNDULATER!!!! Så nu måste jag ju åka dit asap. Tror jag aldrig känt nån förr som har haft fåglar på riktigt. De heter Isak och Frank.

Jag ska göra rotfrukter i ugn idag förresten. What else, tänkte jag nästan skriva, för vad är mer höstigt än det? Men i och för sig tänkte jag det samma om gnocchin med grönkål vi åt igår. Hur som heslt ,rotfrukter i ung med kikärter och fetaost och pumpa. Jepp, köpte en pumpa igår när jag handlade. En butternut sådan, om det gör nån skillnad. Jag har bara lagat pumpa ett par gånger och då alltid som soppa, men det här sättet är knappast speciellt avancerat heller. Tror det blir gott. Dessutom köpte jag gulbetor istället för rödbetor, bara för att det fanns. Kanske man är ödesbestämd att vara matglad om man är född i september, den roligaste månaden på året att handla mat.

Det var strax efter sju jag handlade igår och ösregnet hade för en stund avtagit. Jag och kassörskan funderade lite om den alls skulle komma, den här stormen alla pratat om, men det visade ju sig vara det beryktade lugnet före vi var mitt i. Bara ett par timmar senare plockade vi in alla möbler från balkongen och stängde alla fönster (vi har öppet fönster i åtminstone sovrummet större delen av året). Barrikerade oss som två förskrämda mumintroll. Fast speciellt förskrämda var vi nog inte.

Stormen kom, det kan man inte bestrida, men blir det inte alltid ändå nåt slags märkligt antiklimax? Kanske är det för att man bor mitt i stan, det hade säkert känts betydligt annorlunda om vi varit på torpet. Torpet, ja. Undrar om det står kvar. Vi ska åka ut dit imorgon och kolla. Idag ska jag hälsa på Grim och fåglarna som sagt. Jag tänker att vi skulle höra nåt av grannarna om det hänt nåt värre där. Och har det stått stilla i stormen i natt lär det stå stilla tills imorgon med.

På lördag är det releasefest förresten. Imorgon ska Maggan-böckerna levereras till stan. Jag hoppas verkligen att det inte blir nåt strul och att böckerna kommer fram. Vad blir det för släppfest utan en bok att släppa?

119702555_1016729012105060_8045607497202541512_n.jpg

Det åker tåg precis utanför mitt kontorsfönster ett par gånger om dagen. Har inte riktigt pinpointat vilka tider ännu, det kanske till och med varierar, men jag är rätt säker på att det kommer ett vid tre, halv fyratiden. Jag har bestämt att jag ska gå hem när det kommer. Lite som Skalmans mat- och sovklocka.

Klockan är två nu, så om jag ska hinna skriva nåt alls är det väl bäst att jag bara gör det nu. Tack för pratstunden.

Fyra saker jag köpte på loppis igår

Va?! Har jag handlat på loppis? Jag?!

119653282_3294952043935025_2145537055294826085_n.jpg

Jo, det är sant och inte nog med det, jag börjar med att ljuga er rakt upp i ansiktet, för den här lilla ledsna taxen köpte jag redan i måndags. Köper nästan aldrig nåt på Facebook-loppisar, men den här kunde jag absolut inte motstå.

119550958_645619056332264_5931389303016338621_n.jpg

Som en liten tax-lucia. Älskar den djupt och innerligt!

119562485_1263218840684045_5256448541552853548_n.jpg

Nåja, den här köpte jag faktiskt igår. En tupp-kanna! Och man häller liksom ur näbben. Lite sliten, men helt otrolig och absolut nödvändig. Tänk den som vas för ett gäng solrosor till exempel. Eller att ha påskriset i!!!!

119531426_775742953275116_3636859601013902313_n.jpg

Har jag en grej för djurformade föremål? Helt klart. Jag tycker om att se det jag äger i ögonen.

119633987_345998476587798_6683554856723886605_n.jpg

En barnboksklassiker köpte jag också; Laga mej, sa Pulvret. Jag har läst den här säkert två miljoner gånger när jag var liten och tänkte att en viss brorson som visat ett visst intresse för att leka sjukhus på sistone kan uppskatta den med. Pulvret annars, vilket genialt namn på en karaktär. Önskar jag hade kommit på det själv. Pulver är ett snyggt ord överlag, borde börja använda det mer. Pulver hjälpte mig, verkligen osv osv.

119636257_965596353918710_1942064688625844026_n.jpg

Det här var mitt favorituppslag när jag var liten, när Pulvret designade nya kläder till all personal. Det här är ju en bok skriven av nån som fortfarande har tilltro till välfärden. Pulvret har alltså brutit benet och får tillgång till all den här personalen OCH att han ligger på sjukhus i 42 dagar!!!!! Jag har visserligen aldrig brutit ett ben, men när brorsan gjorde det tror jag inte ens han var över natten på sjukhuset… Eller? Hur som, bra bok är det i alla fall.

119571822_657702278487879_5173033030364849505_n.jpg

Till sist; mitt bästa köp eller åtminstone mest funktionella. Ett skrivbord till kontoret! Jag blev trött på vårt gamla Perstorpsbord som visserligen är fint men rangligt och litet och snävt och alldeles för lätt. Tittade först på olika nya alternativ på Jysk och det fanns både ett och annars jag kunnat tänka mig.

Men så dök det här upp på Facebook-loppis (nästan aldrig sa jag!) och ropade mitt namn. Eller nja, jag råkade i misstag skicka en av de här autosvaren loppissidorna på Facebook erbjuder när jag granskade bilderna hehe. Jag var visserligen intresserad, men hade tänkt avvakta lite. Men ödet ville annorlunda så jag hämtade det igår kväll. Det är stort och tungt och stadigt och har en helt fantastisk yta, det är ett bord att älska. Det är hellr inte så lågt som det av nån anledning ser ut på bilden vill jag bara påpeka!!!!

119565518_677611796445397_2030652957119569804_n.jpg

Det kostade fem euro mer än det billigaste bordet jag hade kollat på Jysk och i motsats till det vågar jag tro att det här bordet håller resten av livet. Det här bordet känns nästan som en levande person. Tänker att jag ska kunna författa många böcker vid det.

Skärmavbild 2020-09-16 kl. 13.41.16.png

Bonusbild av frakten. Körde alltså så här genom stan och det kändes både läskigt och lite… olagligt? Eller? Hur som helst gick det bra och jag är så jäkla glad över min lilla Nissan. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den, som det heter.

Show, don't tell

Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om gestaltning.

Gestaltning är en återkommande grej man pratar om på skrivkurser och i skrivande sammanhang. Men vad är egentligen gestaltning? Jag tycker det är svårt att förklara kort och koncist, men när man pratar om show, don’t tell på engelska, tycker jag man kommer närmast en enkelt förklaring.

När jag besökt skolor brukar jag göra en skrivövning, som helt klart handlar om gestaltning, även om jag aldrig presenterar det så. Varje elev får en känsla tilldelad till sig, oftast genom att dra en lapp ur känsloburken. De får sen i uppgift att skriva ett dagboksinlägg där en person känner den här känslan genom hela dagen, men de får inte nämna känslan vid namn. Sen får resten av klassen gissa vilken känsla det är. Om du fått känslan ARG på din lapp - hur får du fram det? Hur äter en arg människa frukost? Hur går en arg människa till sitt jobb eller skolan? Vad gör en arg människa på fritiden?

Det här funkar att göra med alla åldrar, men det är extra roligt att göra med barn eftersom de ofta kan sitta på helt nya och egna men ändå självklara sätt att beskriva något. Barn känner ofta känslor i kroppen på ett mer direkt sätt än vad man kanske som trög vuxen gör. Och som alltid är varje litet moment av tävling eller gisslek en hit när man kommer in som gäst i en klass.

Men gestaltning handlar inte bara om känslor. Gestaltning är kött på benen, men också märgen. Gestaltning är det som gör en text till litteratur. Gestaltning är det som gör det här:

screenshot från Wikipedia

screenshot från Wikipedia

till det här:

från BBCs Pride and Prejudice (1994)

från BBCs Pride and Prejudice (1994)

Gestaltning är också hur du snickrar fram en personlighet eller en stämning eller en miljö utan att skriva läsaren på näsan. Tänk på dig själv som en inverterad detektiv. Istället för att vara den som upptäcker detaljer eller ledtrådar som ger oss en bild av en gärningsman eller karaktär, så är det ditt jobb som författare att placera ut just de detaljerna och ledtrådarna för nån annan att upptäcka.

Tänk dig att du vill beskriva en viss klass-skillnad mellan två av dina karaktärer. Du vill inte skriva det rakt ut, att Person A har ett större kulturellt om inte ekonomiskt kapital än Person B, men du vill ändå belysa skillnaden. Hur beskriver du deras respektive morgonrutiner? Eller vardagsrum? Om du vill får du gärna svara på det i kommentarerna!

Ibland kan det vara detaljerna som berättar något du redan vet som författare, ibland är det tvärtom. Du skriver dig fram till en personlighet eller en stämning eller en klass-skillnad genom detaljerna. Oavsett tror jag att många duktiga skribenter gestaltar en hel del per automatik, men det är inte en dålig sak att ha bakom rävörat när man skriver.

Mmm, miljöbeskrivningar

Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om miljö och miljöbeskrivningar.

Jag har våndats över denna veckas tema i skrivsommar en tid, för miljö känns som ett så främmande ämne i mitt skrivande. Min första impuls var att säga att jag inte är så mycket för miljöbeskrivningar, jag föredrar att skriva och läsa om människor. Det är nämligen helt sant.

Men - vad är människor och karaktärer om inte produkter av miljön de lever och verkar i? Och vad är miljön runt omkring oss om inte spår och lämningar av just oss?

*paus för reflektion kring livets stora cirkel*

Jag tror att mitt problem är att jag har tänkt mijlö som ett ganska smalt begrepp, i första hand något som Greta Thunberg demonstrerar för och i andra hand en tvådimensionell kuliss som bara ska vara där och pliktskyldigast sägas något om. Men mijlö i litteraturen är så mycket bredare än så.

116632430_3177010339034363_7008822488753796719_n.jpg

Ett enkelt och välanvänt råd för att skriva miljöer är att använda alla fem sinnena. Ta den här vildvuxna och igengrodda trädgården med en liten fallfärdig lekstuga som exempel. Bilden är tagen i vårt nyinköpta torps trädgård. Ska jag försöka beskriva den här miljön och allt vad jag förnimmar just nu utgående från mina fem sinnen? Okej, kör:

HÖRSEL

Det surrar av flugor och bromsar och mygg. En duva fladdrar till inne i skogsdungen bakom, det låter som den stretar emot något, men kanske är det bara trångt mellan rönnarna och björkarna. Från vägen hörs suset av nån bil på väg till stranden. Ett stort V gäss flyger över gården, värdigt slår deras vingar genom luften. I huset står en radio på, men ljudet är för lågt att uppfattas hit. Dörren knarrar inte ens när jag öppnar, den faller bara av gångjärnet med en suck.

SYN

Ser man till bara taket ser lekstugan pampig ut, takpannorna har en vördnadsväckande patina. Men huset under taket är inte mycket kvar av. Gamla färgstråk syns på fasaden, men det börjar bli svårt att nyansbestämma. En hästsko ovanför dörren för god tur. Även när trådgården varit mera omhändertagen är lekstugan placerad så att man förstår att den nån gång varit ett kärt gömställe. Nu går det inte att gömma sig där mer, man ser den blåa himlen genom varje vägg. Det är ett under att taket hålls uppe än.

KÄNSEL

Slyet slår mot mina nakna ben när jag går genom det höga gräset. Jag får vifta bort en broms som satt sig i knävecket, det sticker till trots att jag är snabb. Det blåser en lätt och ljum vind och det är tur, för solen steker på rätt bra. Trädörren är stickig och sträv under min hand, väggarna avböjer varje försök till smekning.

LUKT

I vindbyarna kommer förnimmelser från grannarna; rävfarmarna och havet. Annars doftar det varm och dåsig grönska, speciellt från nässlorna. Lekstugan ger ingen doft ifrån sig, men ändå snappar mina näsborrar upp ett minne från min egen lekstuga som liten. Lerkakor, svamp och rönnbär, mjöd och struvor, groblad på sönderkliade myggbett.

SMAK

Det smakar vinbär och hallon, bortglömda och solmogna. Jag krossar mot gommen med tungan. En rysning av syrligheten. När det blåser som mest från havet och farmarna lägger sig lukten på tungan, blir nästan greppbar. Det är djupa, jordiska lukter båda två och är inte alls så otrevliga som jag först tänkt.

116843237_310556086927865_8290851037681622372_n.jpg

Det här är ett enkelt sätt att öva sig på mijlöbeskrivingar.

Ta en miljö du känner till och formulera fram vad det är känner när du är i den miljön. När jag sitter hemma i soffan och tänker på det här hörnet av trädgården känner jag ett stort lugn och nån slags tyst vördnad och en stor lycka över att fåbvara den som ska ta hand om den. Vill man spicea till det ännu mer kan man ju ta in sitt sjätte sinne och fundera lite - vad är det man käÄäÄnner på en plats? Ibland säger det ju nåt också.

Skulle du fråga mig när jag svettig och stressad står på exakt samma ställe och slår gräs skulle min beskriving säkert vara en annan. Kanske jag skulle lägga mer fokus på de där förbannade bromsarna och nässlorna. Skulle du fråga mig en sen och mörk kväll skulle jag som mörkrädd säkert berätta om tjuten från grannarnas jakthundar, prasslandet i gräset och det sorgsna i dörren som hänger på sned.

Om jag tidigare sagt att man måste vara rättvis mot sina karaktärer och kunna skriva dem som allt det de är, så är miljön en karaktär som inte kräver rättvisa, tvärtom. Miljön kan vara precis den bov du vill att den ska vara och miljön kan också vara precis den trygga famn du behöver i en scen. Hur vi - eller en karaktär - uppfattar en mijlö beror i hög grad på vilken känslostämning karaktären är i, eller vilka associationer just den mijlön väcker hos nån.

Människosamlaren

Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om handling och dramaturgi.

När jag gick i gymnasiet hade jag och min kompis Jutta en gemensam människosamling. Vi hade köpt ett litet svart häfte där vi skrev upp alla människor vi tyckte var intressanta nog att platsa i den. I det lilla häftet hade vi samlat förälskelser, byaoriginal, skolkamrater vi gillade men inte kände så bra. Alla fick varsin sida där vi skrev upp yttre kännetecken och varför de platsade i samlingen. Motiveringarna var skrivna med den slags arrogans enbart två osäkra gymnasieelever kan uppbåda, men i regel snälla. Det var ingen burn book alls, snarare tvärtom. Det var människor vi av en eller anledning var nyfikna på. I “förordet” till människosamlingen hade vi skrivit att dessa karaktärer skulle sparas till framtida romaner. Jag tror att vi, åtminstone jag, var ganska inspirerad av min stora idol Enid i Ghost world och hur hon förföljde och ritade av främlingar på café.

unnamed.jpg

Två romaner, en barnbok och snart en till roman senare kan jag säga att jag hittills inte använt mig av nån av de vi samlade ihop. När det inte kommer naturligt ska man inte pressa in nåt, det märks på slutresultatet i såna fall. Dessutom har jag väldigt sällan förebilder i verkliga personer när jag skriver. I mina två romaner finns det tre mindre roller som jag sett nån verklig framför mig när jag skrivit. Dom verkliga personerna har sist och slutligen väldigt lite gemensamt med sina litterära skuggor, det har mest handlat om att jag behövt ett utseende att föreställa mig när jag beskrivit nån.

Men med det sagt så skulle jag ändå vilja framhålla människosamlingen som viktig för mitt skrivande. Eller kanske människointresset som sparkade igång människosamlingen. Jag tror det är nyckeln om du vill skriva en trovärdig karaktär. Du måste vara intresserad av människor. Så är du en skvallrig och lite judgemental typ - grattis, du skulle säkert kunna skriva ganska intressanta karaktärer! Om jag är skvallrig och judgemental? Det låter jag vara osagt.

Jag brukar tänka att alla mina karaktärer jag skrivit är en spillra av mig själv. Ingen är någon jag helt och hållet identifierar mig med, men alla - protagonister som antagonister - har de något av mig själv i sig. Ett drag, en ovana, en neuros. För mig är skrivandet mycket det också, att utforska och fundera på sidor i mig själv och andra. Vad händer om jag tar den här inte så smickrande sidan av mig själv och runs with it? Vart kommer jag då?

Alla människor är unika på sina sätt, men alla är också sist och slutligen ganska lika. Det är också något bloggandet lärt mig genom åren - det man tror man är mest ensam om och det man kanske skäms för mest i sig själv: det är sist och slutligen det folk känner igen sig mest i.

Två bra övningar för att bygga karaktärer och brodera ut dem är två klassiker som jag gärna själv pysslar med. Det första är att betrakta folk. På café, i väntrum, på stranden, på flygfält och i tågvagnar. Spionera lite lätt (inför o-creepighetens ramar) på folk och tillåt dig fantisera kring dina medmänniskor. Det andra är också en klassiker: kolla vad folk har i sina köpkorgar när du handlar. Eller läs gamla kvitton, de ligger oftast och skräpar runt kassorna. Jag älskar att göra sånt (och där har ni väl svaret på hur skvallrig jag är).

we-all-judge-thats-our-hobby-some-people-do-arts-and-crafts-we-judge-quote-1.jpg

Men en sak som är viktigare än att kunna döma och skvallra och bilda fördomar lätt, det är att komma ihåg en gyllene regel.

Ingen människa är bara en sak.

Visst kan utgå från stereotyper och stjärntecken och myers briggs och vad du vill, men alla människor överraskar dig någon gång. Sätt inte in dina karaktärer i givna roller, låt inte nån bli skurken eller riddaren eller kärleken för tidigt. Håll dig på lagom avstånd från din karaktär. För att skriva en intressant och mångbottnad karaktär måste du kunna se både de bra och goda sidorna i den. Du måste vara beredd att vrida och vända på din karaktär, för alla är vi olika beroende på i vilket sällskap eller vilket sammanhang vi är i. Du måste kunna se nyktert och kritiskt på din karaktär, men du måste också vara beredd på att förlåta och förklara.

Och det är inte alltid det lättaste, varken IRL eller när man skriver.

Håll bastun varm! och andra tips på skrivrutiner

Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om att komma i gång och skapa en skrivrutin.

Den enskilt vanligaste frågan jag får av folk som vill skriva eller vill bli författare är hur man kommer igång eller hur man skapar en rutin. Hur man gör skrivandet till en del av sin vardag. De flesta som vill skriva har säkert en lika bra idé och lika mycket talang som vilken etablerad författare som helst - en skrämmande tanke - men skillnaden mellan nån som vill skriva och nån som skriver är just det. Den som skriver skriver.

inte alls stagead bild

inte alls stagead bild


Jag vet själv hur lätt det kan vara att förlora sig själv i prat om att skriva - eller vad som helst egentligen; träna, höra av sig åt vänner, äta mer fibrer, scrolla mindre; allt det man vill göra men inte förmår sig till alltid. Så där är det ju, klyftan mellan teori och praktik kan ibland verka oöverstiglig. Och ju mer man vill nånting, desto mer tenderar man att prata om det. För om man pratar om det känns det nästan som att man gör det. Jag känner mig alltid litelite mera vältränad efter att jag pratat en halvtimme om hur jag vill bygga muskler. Varje gång jag skriver på bloggen om att skriva på boken, känns det som att jag har skrivit på boken.

Men ju mer jag pratar om att skriva, desto mindre tenderar jag skriva. Prata och göra behöver inte vara motsatsord, men de blir lätt de. Ett slagord som min kompis Sawandi (som gör film) sa en gång och som jag tagit till mig är: man ska inte släppa in för mycket ljus i mörkerrummet.

Därför skulle mitt första råd vara: håll käften och skriv. Din bok blir inte mer skriven för att du pratar med mig eller nån annan om att du ska skriva din bok. Ba - skriv. Sätt dig ner och skriv. Det är inte så viktigt vad du skriver, men du måste skriva. Du behöver inte veta varåt det är på väg, du kan låta det bli vad det blir. Du behöver inte fancy skrivprogram eller ens en dator - skriv på mobilen, skriv för hand, skriv inte på en skrivmaskin för du vill inte va den människan, hallå. Gör vad du måste och du måste skriva för att skriva.

Du måste skriva och du måste…

Sluta mytologisera skrivandet.
Författare är inte ett ljusskyggt väsen som lever på cigaretter, sprit och sena nätter. Det handlar inte om gudomlig inspiration som flödar genom dig. Bokmässor är som de flesta andra mässor: torr luft, långa dagar och hårt golv. Oftast i alla fall, jag erkänner att det i korta, benådade ögonblick i det skrivande upplevt både sena nätter och hur det tycks ha flödat från ett ställe jag vanligtvis inte når. Men det handlar om en halvtimme på ett år.

Sluta sök efter de perfekta omständigheterna.
Är du inte ekonomiskt oberoende eller av andra orsaker inte behöver tänka på ditt uppehälle så kommer du aldrig uppleva att du har tillräckligt mycket tid för ditt skriv. Och om du mot förmodan får tiden, kommer du hitta annat som står i vägen. Ingenting i världen frågar efter det du skriver, ingen kommer att göra något för att göra det lättare för dig. Som Virginia Woolf skrev: "Dogs will bark; people will interrupt; money must be made; health will break down ….". Det där har jag stulit av min förläggare Anna.

Stänga av självkritiken.
Du måste lära dig sluta redigera. Du kan inte redigera och skriva samtidigt. Du kan inte redigera det du inte har skrivit. Så du måste skriva först. Det är så många som har sagt så mycket bra om skrivande och i Bodil Malmstens underbara bok Så gör jag: Konsten att skriva har hon ett kort litet kapitel eller stycke som heter Självkritiken ska vara på off. Det brukar jag läsa ibland på mina kurser som inledning, men titeln säger dig allt du behöver: självkritiken ska vara på off.

foto: Jennifer Granqvist

foto: Jennifer Granqvist

När du godkänt dom tre sakerna är du redo att börja skriva. Och då skulle det ju gälla att bygga en rutin. Det enda jag vet om det egentligen är att det är viktigt att skriva ofta. För mig räcker det med ett par dagars uppehåll för att halka ur texten och höja tröskeln för att komma tillbaka. Men måste hålla bastun varm! <- det där är ett eget citat.

När, var och hur du skriver måste vara upp till dig. Som jag tidigare skrivit brukar jag ha som mål att tänka ord och inte tid för mina skrivpass och 1000 ord är en helt okej dag för mig. 3000 är en bra dag. Jaga Vatten är ungefär 25 000 ord, Klåda 40 000, 50 000 brukar väl räknas som nåt slags medel för hur lång en roman är. Skulle jag va supereffektiv skulle jag alltså behöva kunna skriva en ny Jaga Vatten på under en månad. Men så funkar det ju inte heller. Dogs will bark osv.

När jag ännu jobbade på AE brukade jag ha med datorn om dagarna och sätta mig på ett annat café och skriva nån timme efter jobbet. Det tyckte jag funkade bra, mitt skrivande behöver tydligen ett permormativt inslag, hehe. Det hjälpte mig också att gå skrivkurser, för att få de där yttre ramarna och deadlines. Dessutom hade jag inte varit där jag är om jag inte hittat de där skriv-kompisarna som jag än idag sitter och skriver med då och då, shout out till Malin speciellt!

Det enda sättet du kan lära känna vad som funkar för dig är att skriva dig fram till svaren. Du kanske märker att du kan spotta ur dig 5000 ord på en dag? Du kanske skriver 5 och är nöjd? Oavsett är det okej. Jag kan inte berätta för dig vad som passar dig. Men tillåt dig själv att hitta det där stället eller den där tidpunkten när du skriver och gör det till en grej. Skriver du 10 minuter varje kväll (ett äkta exempel av en annan skrivkompis), skriver du varje morgon på tåget eller bussen, sätter du dig en timme på café eller på bibblan, skriver du fyra timmar varje söndag - whatever floats your skrivboat. Men gör det till ett event, till en grej, till något du ser fram emot.

Vecka 23

Veckans känsla:

Dom säger USA brinner
men hettan av bränderna är lika välkommen som sommaren
(som utan tvekan kom idag, det är första gången juni och över tjugo grader idag)
Dom säger I can’t breathe
I can’t breathe
och för första gången på länge handlar det inte om corona
(eller ens pollenallergi, som utan tvekan kom förra veckan)

Dom säger black lives matter
och jag säger inte emot
Jag håller med
Men senare hittar jag mig själv funderandes på
vad ett black life är
Som att black vore det viktiga
och inte life

Som att det inte vore samma life som i
dom sjunger om i gamla eurotechnolåten
i got life
(E-type var det vitaste jag kom på)

Det är protester på gatorna
och jag vill mest protestera mot mig själv
I stunder tror jag mig ha överlistat allt,
i stunder tror jag mig ha sett igenom det mesta
i stunder gratulerar jag mig själv för att jag
kommit längre än
dom

som i grupper utan regler
som i trådar utan empati
i inlägg utan eftertanke
eller omtanke
eller tanke punkt
skriver att dom inte gillar mångkultur

fan vad skönt att jag inte är dom i alla fall
jag har nämligen ingenting emot mångkultur
tvärtom välkomnar jag den
jag ser det inte ens som ett pris vi får betala för att rädda
ett flykting life
utan som en bonus
så bra är jag

Ändå krävs det eftertanke
omtanke
tanke punkt
för att komma ihåg linjen mellan George Floyd och E-type
men också skillnaden

I've got life, I've got my freedom
I've got life
Gissa vem av dem som sjöng det

Att jobba som författare

Först och främst ska jag säga det alla säger oavsett yrke: det finns no such thing som en vanlig dag som författare. Sen ska jag förklara precis hur en vanlig dag ser ut, för precis som i alla yrken så blir det rutin och vana av även detta.

Man jobbar för att få inkomster (och förhoppningsvis för att det skänker en någon slags tillfredställelse, glädje eller mening). Mina - och de flesta andra författare i Svenskfinlands (och kanske hela världen, idk) inkomster kan delas in i tre huvudsakliga grenar och det är väl bäst att först redogöra för dom tänker jag.

99123311_623234461615327_606506848857620480_n.jpg
  1. Stipendier

    Den mest avgörande grenen skulle jag tro. Som författare i Svenskfinland lever du troligtvis huvudsakligen på stipendier. Stipendierna du kan söka är många och ansökningarna är ofta ganska tidskrävande, men är absolut värda det. Det finns olika slags stipendier, jag har ett arbetsstipendium från Kulturfonden detta år vilket innebär att jag får vad som motsvarar en månadslön i ett års tid av dem. Tack igen för det förresten. De längsta stipendierna man kan söka är på fem år, men de är ganska få förunnat. Beroende på vad man är van vid så kan månadslönen ett arbetsstipendium tillåter uppfattas som ganska låg, men det där är ju relativt. Det finns också så klart kortare arbetsstipendium och så klart projektstipendium och vistelsestipendier osv osv. Tänkte du bli författare kan du bokmärka fyrk.fi redan nu.

  2. Royaltys.

    Det du får i royaltys och av försäljning är ganska lite i sammanhanget, även om det oftast är en trevlig bonus när det kommer. Om du inte säljer massvis av böcker då, det är ju så klart helt möjligt, men även de jag känner som säljer skitmycket behöver annat för att dryga ut kassan. De två åren jag har fått royaltys har det handlat om ungefär en månadslön. Kom ihåg att du även får en slant för bibliotekslån bara du kommer ihåg att registrera dig och dina böcker på Sanasto.

  3. Annat

    Skolbesök, författarsamtal, kurser, föreläsningar, kortare skrivuppdrag… Ni fattar. Jag har ju ordkonsten som sidoprojekt, men det är ärligt talat mer för rutinens (och hjärtefrågans) skull än för inkomsten. Jag deltar också med jämna mellanrum i olika författarbesök och så skriver jag en kolumn här och en essä här när uppdrag ges. Plus att jag sitter i ett par arbetsgrupper. Frilansar helt enkelt. Det är sällan jättebra betalt, men det är ändå en betydande inkomst. Plus att det skapar lite dynamik i ett annars ganska stillastående och ensamt yrke. Det som du måste komma ihåg då är balansen. Frilansuppdrag är både tidskrävande och energikrävande. Du kan inte förvänta dig att du får mycket skrivet en vecka där du har ett par skolbesök eller workshops. Jag vet att många skrivande människor delar in året i skrivperioder och offentliga perioder, men dit har jag inte kommit än.

Fram till senaste årskiftet var jag anställd på ordkonst-projektet på 75%, så den vardag jag beskriver nu är vad som hänt sen januari 2020. Jag vill också säga att jag förra året mer eller mindre jobbade 200% vissa månader och nästan hela hösten, vilket ledde till ett aldrig så litet breakdown i februari. Skulle det inte ha varit för en ‘rona som kom och knackade på dörren till världen, skulle jag med alla sannolikhet fortsatt i samma takt och brakat igenom helt och hållet hahahahahahaha.

Men corona i kombination med arbetsstipendiet gav mig en andningspaus och en tommare kalender än vad jag haft på flera år. Och även om vardagen just nu är ett gungfly och vissa dagar känns tunga och meningslösa så mår jag ändå så bättre nu än för fyra månader sen. Jag känner mig on top of things och jag har en kreativ energi som jag inte haft på länge. Jag börjar också så smått se fram emot sociala grejer igen, något jag heller inte gjort på hela förra året.

100093633_269985447714047_8991674721787445248_n.jpg

På grund av detta försöker jag också vara mer generös med mig själv. Jag har avsatt tid för att läsa och göra andra kreativa saker som inte egentligen hör till skrivandet. Att läsa ser jag som absolut nödvändigt för att skriva och jag försöker läsa åtminstone två böcker per vecka (det lyckas inte alla veckor men). Nu när det varit bra väder har jag varit mycket utomhus, tillåtit mig att dricka lunchkaffe i skogen och gått promenader. Det kan knappast räknas som jobb, men jag tror fullt och fast på att en promenad eller att sticka en socka eller rita en teckning är nyttigt för skrivandet. Så mycket av skrivandet händer i huvudet när jag inte skriver och såna saker hjälper mig organisera tankarna.

Just därför är det också svårt att säga hur många timmar jag jobbar per dag. Ska jag räkna timmarna jag sitter framför en dator? I såna fall kommer vi sällan, för att inte säga aldrig, upp till åtta timmar om dagen. Hälften kanske. Ska jag räkna timmarna cykelmanuset och allt det andra marineras i huvudet på mig? Då jobbar jag 12-14 timmar varje dag året om. Båda delarna känns lika missvisande.

Just nu sitter jag ju av uppenbara orsaker hemma och jobbar, men vanligtvis sitter jag gärna på café. Det ger mig lite diciplin när det finns människor omkring mig som ser mig. Plus att man kan flaunt en välplanerad outfit samtidigt, hehe. Jag sitter gärna med andra och jobbar, jobbdejter är den oftast förekommande formen av umgänge i mitt liv. Jag har eventuellt ett arbetsrum på lut och om det blir som tänkt så ser jag fram emot det, att ha ett specifikt ställe att gå till.

Jag har inte heller väldigt tydliga tidsbestämmelser för när jag ska jobba, men jag borde nog ha det. Istället har jag en färgkoordinerad to do-lista varje vecka. Den listan ska göras, men sen är det inte så stor skillnad på när jag gör det, förutsatt att allt görs inom deadlines. Går jag ut i skogen en förmiddag behöver jag alltså ta igen dom kontorstimmarna senare för att hinna med allt. Nu med corona tycker jag det har funkat hur bra som helst, men jag märker att jag får mer gjort bara jag gör det från morgon så jag får nog försöka skärpa mig med det. Rutinerade frilansare håller ju inte på som jag gör, det vet jag. Samtidigt är det en röst i mig som säger: bara du får gjort det du ska och du mår bra, vad spelar det för roll?

99292789_262794758461634_5063112958414946304_n.jpg

Om vi tittar ännu närmare på vad det är exakt jag gör när jag sitter vid datorn då? Då är det det här:

💻 mejlkorrespondens. Svara på förfrågningar, göra förfrågningar, utveckla och kommentera olika processer och hålla kontakt med kollegor, förlag, uppdragsgivare och läsare. Att svara på mejl är mer tidskrävande än vad man kunde tro. I den här kategorin faller också intervjuer, även om de händer irl.

💻 det jag kallar “admin” och som innefattar redovisningar, ansökningar, faktureringar och organisation. Det här är inte en daglig börda, men en av de viktigaste att få gjort ordentligt.

💻 sociala medier. Verkligen inte en av de viktigaste att få gjort, men bloggen och kanske framför allt instagram kräver sitt. Eller kräver, det är att ta i, men för mig är det ett enkelt sätt att kommunicera med läsare och göra reklam för sånt jag gör och synas och många uppdrag jag fått har jag fått tack vare min internet-närvaro. Plus att det är kul so SUE ME.

💻 planering. Upplägg för ordkonst, för workshops, för föreläsningar och besök plus research och förkovrande. Det här är också en grej som till stor del sker i huvudet just under de där promenaderna, men de behöver ändå skrivas ner eller göras till presentationer. Nu för tiden har jag en ganska stor bank av skrivövningar att ta till och ett par färdiga upplägg för författarbesök, men de kan alltid göras bättre.

💻 skrivandet. Till sist, det jag egentligen lever på. Jag brukar oftast bestämma ett visst antal ord jag ska skriva per dag när jag har ett längre manus på g, som till exempel nu med cykel-manuset. För mig är 3000 ord en riktigt bra dag, men jag är nöjd med 1000. Jag vet också dom som skriver 3000 ord på en förmiddag och dom som skriver 300 ord på en bra vecka. Jag vet också dom som räknar timmar och inte ord. Här är det verkligen whatever floats your boat. Jag skriver inte heller skönlitterärt varje dag, det går faktiskt inte. Dels för att allt det där andra kommer i vägen och dels för att jag tenderar att komma in i stim där jag skriver mycketmycket och sen stim där jag tänker mycketmycket. Jag skriver nästan aldrig om texter före en förläggare eller annat yttre öga ber mig göra det, utan när jag väl skriver är det redan ganska klart i huvudet. Det samma gäller kortare texter, essäer och kolumner. Jag skriver sällan på två olika texter per dag, utan är in i en text per gång. Bokmanus skriver jag i Scrivener för överblicken, kortare texter oftast på Google dokument.

Slutligen: även om det många gånger är segt och splittrat och psykiskt tungt så skulle jag inte vilja byta. Jag älskar att vara författare och jag är så sjukt in i helvete jävla röv-tacksam att jag får vara det.

Det var verkligen det! Gud vilket långt inlägg detta blev, tack om du orkat läsa. Vill ni veta nåt annat får ni fråga! Nu ska även den här författaren ta lite röd dag.