En gång hade jag en bekant jag umgicks med lite pga jobb, det här var för många år sen. Vi brukade dricka morgonkaffe tillsammans om vi hade samma skift. Han var en tydlig alfahanne, vi andra hoppade runt honom som hundvalpar. Han och jag hade en jargong sinsemellan, jag kan vara rapp i käften när jag vill och han uppskattade det. Vi slängde käft helt enkelt och ofta på bekostnad av varandra. Sådär som man gör.
Jag var ung när detta hände och om jag är känslostyrd idag är det inget mot vad jag var då. Jag var säkert inte helt enkel att göras med alla gånger, lets make that clear. I alla fall, en ovanligt dålig dag, jag kanske hade mensvärk, var jag ganska kort i tonen under mrogonkaffet. Jag snäste säkert nåt, som jag brukar. Det var inte många grader mellan den snäsningen och vår vanliga tjafs, men nåt landade fel. Han blev skitsur på mig och gav mig the silent treatment en hel dag. Vi stod alltid och rökte tillsammans, han coh jag och ett par andra, så där som man gör. Den dagen frös han ut mig på varje rökpaus. de andra hundvalparna följde honom, inte lika tydligt, men gruppdynamiken skiftade. Han gjorde mig osäker, jag har aldrig tagit min plats i något gäng eller sammanhang för givet.
Det slutade med att jag bad om ursäkt dagen efteråt för att jag hade låtit min dåliga dag gå ut över honom. Minns att han sa “att alla har ju dåliga dagar, men man behöver ju inte låta det gå ut över andra”. Han hade en poäng, men hans spelat storsinta sätt att ta emot min ursäkt gjorde mig otrygg. “Det är lugnt, det är inte en stor sak, nu är det ur världen för nu har du bett om ursäkt”. Sagt med ett milt leende, som för att poängtera hur djupt jag sårat honom och hur högt han höjde sig över mig när han förlät mig. Inte en stor sak, men ändå tillräcklig för att frysa ut mig en hel dag. Nu visste vi båda vad han kunde göra om jag tillät nån annan dålig dag ta makten. Jag hade fått känna på konsekvenserna om jag steg över linjen igen, linjen han hade dragit upp där det passade honom.
Jag har inte sett honom på flera år. Ibland tänker jag på det, att jag ångrar att jag bad om ursäkt. Det är inte många ursäkter jag ångrar, betydligt färre än de gånger jag ångrar att jag inte bad om ursäkt. Men just den gången kompromissade jag för mycket med mig själv.
Jag lyssnar på Christina Herrströms Ödeläggaren för tillfället, på inrådan av Kia och Biffen. Det är så lätt att fråga sig hur man hamnar i en sån situation som Christina i boken gör. Men jag fattar precis. Jag har alltid varit ett lätt byte, alldeles för osäker och alldeles för självsäker på samma gång. En perfekt kombo. Min rökpolare från jobbet var ingen lång eller ens viktig relation. Men jag har en tendens att dra till mig drakar i tron om att jag kan tämja dem. Lugn i tron att jag kan se igenom deras tricks. Även om konsekvenserna aldrig blivit så grava som i Ödeläggaren, så är det samma mekanismer. Det är som när jag läste My Dark Vanessa eller Samtycket. Inte samma story, men samma mekanismer.
Också nu, än idag, lyckas jag hitta mig i situationer och relationer som bara suger. I ordets alla bemärkelser. Ska nog påpeka att Pär inte är en av drakarna. Han är dock bättre på att hantera energitjuvar, bra på att skaka av sig ovidkommande irritationsmoment. Jag kan höra hur han tröttnar på mig när jag ännu en gång går igenom nåt händelseförlopp jag inte kan släppa. “Det är ju faktiskt inte ditt problem”, kan han säga. “släpp det, svara inte, låt det va”.
Alla dessa drakar, omöjliga att tämja.
