Söka stöd

Jag körde mot Vörå idag och igår, jag drar kurs här i helgen (och några helger till detta år). Riksåttan ligger vit mellan hem och detta och fast jag kört just sträckan mellan Vasa och Jakobstad tusen gånger, kändes vyerna nya. Som ett vykort från ett mycket nordligare Finland. Snötäckta stod barrträden och teg. Söder om Nykaabi hade ett träd gett vika kanske för snön, kanske för blåsten. En lång, smal björk lutade sig mot träden som omgav den. Det påminde om en sån där tillitsövning när man ska falla bakåt.

Jag har svårt att söka stöd. Jag känner ofta att jag har munkavel på mig i mina nära relationer, även fast alla vänner gör sitt bästa för att påminna mig om att jag får. Jag söker mig ofta till relationer där jag kan känna att jag har en mer omhändertagande roll, då känner jag mig trygg. Ingen ska åtminstone ha något besvär av mig. Jag ställer helst en motfråga när någon frågar hur jag mår, eller skämtar bort något jobbigt. Det är inte en helt destruktiv inställning det heller, galghumor är ett underskattat verktyg för att deala med skit.

Men det är också ganska ohållbart. Sen när det gäller, när stödet behövs, så står jag där och känner mig munkavlad och bakbunden. Jag vet inte hur man gör. vad säger man? Jag vill inte vara till besvär för någon, jag vill inte att nån ska behöva bära mig. Men jag orkar inte heller bära allt det jag lastar på mig. Det är ingen balans i det.

Min första instinkt är ofta att gå till internet. Jag tycker ofta det är enklare att fläka ut mig för alla människor samtidigt än en. Det är ansiktslöst och kräver inget av någon speciell, men jag får ändå ut det värsta. Bara att skriva om det en gång lättar på bördan. Däremot har det den uppenbara nackdelen att jag inte kan eller vill gå in på specika händelser eller personer det kretsar kring. Jag tvingas prata i otydliga termer, dra liknelser till träd som gör vika för snön.

Jag hade då lagt upp en bild på mina stories på instagram där jag grät. Eller just hade gråtit. Jag ångrade mig nästan direkt efteråt, det kändes så pinsamt uppenbart. Uppmärksamhetstörstande. Jag brukar tycka andra som postar sånt är fåniga, söker efter något fåfängts

Jag vet inte ens vad jag förväntade mig för gensvar, jag blir oftast trött av alla svar på stories. Jag blev ändå besviken. 1500 personer ser i snitt mina stories. Av dem var det två som frågade hur jag mådde. Det skulle inte vara ett test, men det blev det. Så orättvist, inte mot mig, mot dem som helt omedvetet gjorde mig besviken genom att inte svara. På något jag upplevde som ett vrål men som kanske är en viskning. Mina följare, folk jag inte ens känner, att kalla dem ”mina”, redan det är att kräva för mycket. Dom har ju inga skyldigheter gentemot mig. Man kanske inte alltid fattar att du ens behöver hjälp, sa Pär.

Jag önskar att jag likt en björk kände att jag kunde släppa taget och falla mot dom som står mig närmast. Jag vet ju att dom står där.

Släppa sargen

Linnea Wikblad hade frågestund i sina stories häromdagen. Nån hade frågat om man kan ha rödlök i köttfärssåsen istället för gul lök. Linnea svarade nåt i stil med “men snälla rara, klart du kan, du får väl testa”. Sen skrev hon att hennes följare generellt måste sluta ängsla sig så mycket och släppa sargen, om än bara lite.

Jag var också med i en facebook-grupp en gång, om mode och stil, jag tänkte att det kunde vara kul. Inspirerande till och med. Men gruppen bestod till 80% av folk som postade suddigt tagna bilder av tv-skärmar eller screenshots från offentliga personers internet-närvaro med tillhörande fråga om “vet nån varifrån den här och den här är?”

Det är en grej jag ser överallt, offentliga personer som blir trötta på att svara varifrån specifika saker är. Jag tycker det är att missförstå inspiration, inspiration för mig handlar inte om att ha exakt samma saker eller kläder. Det handlar väl om att se en form, en färg, ett uttryck och tänka hmm, det där var fint, vad har jag som liknar det? Eller arkivera i det i en del av hjärnan som aktiveras när man t ex shoppar eller går på loppis.

Det är ju inte så platt heller som folk gör det. Inspiration till ett klädval kan komma från en låt, inspiration till en maträtt kan komma från en målning, inspiration till en playlist kan komma från en doft. Det är ju det som är det fina i kråksången, bäst hittar man ju inspiration i det som inte är hashtaggat inspiration.

Jag menar inte att jag är så mycket bättre än alla de som vill veta exakt köpställen för exakt den kjolen (eller gör jag?) , men om det är nåt som en lifetime av fetma gett mig så är det väl inställningen att jag ändå aldrig kan kopiera en look eller plagg rakt av, så man får försöka göra nåt som lite liknar bara och nöja sig med det. Och i enstaka, få fall kanske till och med känna att det blev bättre än inspirationen.

Det var inte jag som frågade om rödlöken, men det kunde ha varit jag. Vad är det värsta som kan hända? Blir det äckligt blir det ju middagstid imorgon igen, en ny chans. Blir outfiten ful så kan du alltid byta om. Det kan ju bara bli fel.

Skoskav och andra skav

Jag har ett par ganska dyra vinterskor som jag haft i två år nu. Den här vintern har jag knappt anvnät dem. De är mjuka, varma, sköna, bekväma, men de är av en slags moonboots-modell som gör dom djävulska att trä på foten. Eller i alla fall min fot, som är mer gjord för att trampa jordkokor i potatisland än scengolv i dansföreställningar. Efter en säsong av våldsamt av-och-påande har jag förstås lyckats trampa ner hälen så att det uppstått en liten kant. En liten, obetydlig kant som igår lyckades skava sig igenom ett eller två hudlager, precis på hälsenan. Klassiskt skoskav.

Jag hade klätt på mig dem igår för att vara utomhus, vilket jag också var. Efter att jag varit det, skulle Pär och jag åka och handla, vilket vi också gjorde. Jag fick be Pär ta med ett par andra skor när mötte upp mig. Nu ligger de dyra vinterskorna i en påse i bilen, väntades på nån slags dom.

Igår var det också vändagen här, eller alla hjärtans. Jag har så många fina vänner runtomkring mig, personer som både utmanar och uppmuntrar mig, människor som jag känner mig både trygg och spirituell kring. Jag borde kanske bli bättre på att säga sånt, och jag jobbar på det (ibland), men det är svårt för mig med ömhetsbetygelser. Pär sa häromdagen att jag “nästan alltid” skämtar bort en komplimang eller en ömhetsbetygelse. Jag sa halvhjärtat emot den här anklagelsen, men jag vet ju att han har rätt. Det här mellanmänskliga alltså, man skulle ju vilja va proffs på det.

Ibland när jag tänker på nån vän eller nån vänskap så är det nåt som dyker upp, det kan vara en kommentar, nåt som nån glömt göra, något som trampats ner av en våldsam, jordkokefot och blivit till en kant. Precis som skoskav är såna skav svåra att bortse från, de har en tendens att bli överdimensionerade om man låter dem. Att inte låta dem bli det, det är också något jag skulle vilja bli proffs på. Att veta vilka skav som behöver plåstras om och vilka som bara läker av sig själv, bara man byter skor, det är det svåra.

Pausa och skjuta upp

Idag beslöt jag mig för att inte fortsätta lyssna på Ödeläggaren, jag orkar inte. Den börjar gnaga på mig och la sig som ett lock på min läsglädje. Vet inte om det är för att den är så välskriven eller motsatsen, men jag kan inte skaka av mig ödeläggaren i Ödeläggaren, jag blir matt bara jag tänker på det. Det är kanske meningen.

Jag ger mycket sällan, för att inte säga aldrig upp med en bok. I alla fall inte uttalat, visst lämnas böcker vind för våg men alltid med ett outalat löfte om att jag nog ska plocka upp dem igen när tiden är inne. Tiden har hittills aldrig blivit inne, men hoppet lever vidare. Olga Tokarczuks Jakobsböckerna ligger som en permanent installation på mitt nattduksbord sen över ett år tillbaka. Jag har inte slutat läsa den, jag bara pausar. Jag har inte avslutat Ödeläggaren ännu officiellt heller, men lättnaden i att ens ta beslutet att pausa var enorm.

På tal om böcker och tid, Cyklarna kommer ut våren 2022 istället för hösten 2021. Det låter kanske som dåliga nyheter, men det handlar om goda nyheter, så jag sörjer inte. Även om den mentala omställningen for some reason framkallar lite stress. Jag vet inte ens varför, det är ganska vanligt att böcker skjuts på och skjuts fram, men det är bara den här krypande stelheten jag bär på. Jag får ont i nacken av att sova med en annan kudde en vanligt, jag får ont i stressen av att behöva skriva ett nytt datum i kalendern. Men jag klagar inte. Tvärtom, jag jobbar ju på att lära mig leva lite mindre stelt.

Därför tog jag också en lunchpromenad idag. Solen värmde för första gången. Det föll snö ur ett träd som sträckte sina grenar över gångbanan. Rakt på mig. Jag skrattade lite, som en kvinna i en reklam.

Sen gick jag in till kontoret igen och skrev nya datum i kalendern. Masserade nacken lite.

I rörelse

What goes up, must come down. Efter regn kommer so- nej, vänta, det blir ju fel väg. Det jag menade var att så klart måste det komma två dåliga dagar efter en riktigt bra vecka. Helt utan att omständigheterna har ändrats.

Ute är det så kallat luther-väder (vem lärde mig den termen?), solen lyser på alla snöklädda grenar och att sitta inne känns verkligen som en dödssynd. Orkar inte kolla igenom mina flöden, säkert är det nån som är på en jätteljuvlig promenad precis just nu i det här vädret. Själv sitter jag i en oergonomisk ställning i noppiga mjukisbyxor och en t-shirt med, vad jag såg nu, en fläck på. Är det kaffe? Kanske, hoppas det. Jag känner mig som en nidbildsgamer, nån som sitter med neddragna persienner och dricker energidricka.

Tiktok är ett heleveteshål, fyllt med all möjlig gegga, men det har också lärt mig ganska mycket. Det har lärt mig att björnar inte alls sover i sex månader när de går i ide, de bara saktar ner allt och typ chillar i sex månader. De kan liksom vara vakna under idetiden också. Jag trodde seriöst att de sov sex månader i sträck, liksom aldrig öppnade ögonen. Men de kan vara vakna och rumstera runt lite.

Det har också lärt mig att medeltiden inte alls var så depriverad som man kanske kunde tro, att samhällen och olika grenar av vetenskapen blomstrade (vid sidan av pesten och sånt då, heh) men att kyrkan lade locket på eftersom de inte ansåg alla utvecklingar vara i linje med deras linje. Den bild av the dark ages vi har idag härstammar mycket från viktoriansk historieskrivning, som gärna ville skrämma människor från att vara så lössläppta och, ja, “depriverade” som på medeltiden.

Please don’t make me källhänvisa, som sagt, det här är saker jag lär mig från Tiktok och det är inte ens min poäng.

En sak som jag faktiskt tagit i bruk är en grej som en psykolog på Tiktok (alltså, samtiden, suck) lärt mig. Att skaka av ångest. Det är ju inte nåt revolutionerade och knappast nåt inte cirka alla sagt cirka alltid; att fysisk aktivitet hjälper mot ångest, men det var helt enkelt nåt i hur hon sa det, eller att jag var öppen att ta emot det, som gjorde att det fastnade.

Helt enkelt, ställ dig och dansa eller skaka lite på kroppen när du får ångestpåslag. Du behöver inte gÅ uT pÅ eN pRoMeNaD, du kan bara ställa dig och skaka lite. Förvånansvärt effektivt. Ångest bor ju i vår kropp och vår kropp kan inte skilja ångest från annan rädsla och äh, ja. Jag vet inte. Som sagt, don’t make me källhänvisa.

På tal om sker jag sett på internet, idag såg jag en film på Miley Curys som springer på ett löpband och sjunger Rebel girl. Högt, rent, kraftfullt. Det var både det mest inspirerande och deprimerande jag sett på länge. Inspirerande för att det såg coolt ut och hon hade sin snygga sönderblonda hockeyfrilla och jag är ett gammalt Bikini Kill-fan. Och Miley-fan. Men deprimerande för att… this is what it has come to. Rocknroll och kvinnokamp är numera att pressa sig så mycket det går på ett löpband, i sponrad sportbh från Adidas. Rebel girl, you are the queen of my world.

Ja, har ingen egentlig poäng med det här, jag tänker mest bara högt. Det är svårt att navigera mot ett välmående när medicinen och sjukdomen är snarlika, nästan identiska. Att sträva efter att sluta sträva är också en strävan.

Hatet

Jag bestämde igår att använda mig av alla mina frustrationer och se om jag kan göra det till nån slags bok. Jag har svårt att tänka på annat just nu, så jag kan lika gärna försöka göra något konstruktivt av det. Ignorerade mina andra halvfärdiga projekt, öppnade ett nytt dokument i Scrivener, döpte det till Hatet och började skriva. Det gick bra, skrev 1500 ord utan att ens tänka. Bara lät det komma, allt det där som sjuder i mig som jag vanligtvis inte vill ge utlopp för. Förlade händelseförloppet och känsloströmmen i gymnasiemiljö för att vara på den säkra sidan. Som en förklaring till alla eventuella barnsligheter. Hittade på en antagonist till min huvudperson, en fiktiv galjongsfigur för allt som är piss i livet ibland. Det var jättekul, men jag kommer nog aldrig kunna använda det till något. Huvudpersonen, jaget, framstår allt för osympatisk.

Så oväntat.

En perfekt månad

Ny månad, samma väder. Snön fortsätter komma ner. Idag är det långsamt virvlande snöflingor utanför fönstret, stora som fjädrar. En stor exotisk fågel har byggt på vårt tak och sitter nu där och ruggar. En slags stork kanske, oproportionerligt stor till huset.

Det måste ha figurerat ett storkbo i nåt slags barnprogram när jag var liten, jag har en så tydlig bild av hur det ser ut nu när jag skrev om det. Jag får också en slags känsla av diffust obehag inför det och jag vet inte alls varför. Är det nån som kan confirm this?

Den här februarimånaden börjar på en måndag och slutar på en söndag. 28 dagar. Vissa på internet kallar det för den perfekta månaden, jag vill vänta och se hur det utvecklar sig ännu. Det har snart gått ett år av extraordinära pandemi-tider. Jag förväntar mig inget längre, inte ens av månad som bara till sin uppbyggnad lovar allt.

En bra dag

Idag var en bra dag. Det är så sällan jag kommer ihåg att skriva ner det, så nu ville jag göra det. Idag var en bra dag.

Jag sov inte för länge, åt frukost, gick en promenad med ett syfte (köpa glasnudlar), läste Fjärilsvägen av Patrik Lundgren, gjorde sommarrullar i lagom takt. Med glasnudlarna. Hade hackat upp grönsakerna redan tidigare på dan så det var egentligen bara att montera kvar när klockan blev middag. Efter maten hade jag inget att göra. Verkligen inget, inte ens något som jag borde eller kunde ha gjort jobbmässigt, utan bara… Inget. Jag hann bli lite rastlös, få tråkigt nästan. Tänka tanken “vad ska jag hitta på?” nu.

Det slog mig hur längesen jag känt så. Hur längesen det är jag har känt att jag inte bara haft en lucka i kalendern utan också i huvudet. Så skönt. Jag duschade länge, smorde in mig, borstade håret. Tog hand om mig.

Idag var en bra dag.

Lyxlirarn

Fick mina ögonbryn färgade och formade idag. Efter det gick jag och åt lunch på stan, mycket sallad. En smoothie. Kändes som att jag för några timmar levde det liv jag misstänker folk tror att jag gör alltid. Sanningen är den att det här är första gången på åtta år jag besöker en skönhetssalong, i nåt syfte alls, och smoothies glömmer jag bort att existerar mellan varven. De tillhör ett lyx-lager av livet jag sällan besöker. Ni vet. Skönhetssalonger, smoothies, vita grovstickade filtar, välmående gröna växter, diskreta men effektiva filter på Instagram.

Det har verkligen varit en lyxlirarvecka för mig den här veckan (inte helt utan jobb så klart, en sån vecka existerar inte) men det tänker jag inte be om ursäkt för (eller var det just det jag gjorde i en parentes?). Resten av januari försvann i ett stressigt jobbmoln och luften gick ur mig lite efter att jag hade lämnat in manuset igen i söndags. Men nu känner jag mig lite återhämtad och laddad. Började kanske skriva på nåt nytt igår, jag vet inte. Jinxar inget!!!!!

Quynh skrev igår att jag var en maskin, angående min utgivningstakt. Jag svarade att om man nöjer sig med att vara en medelmåtta så är det inte svårt att ge ut en bok i året. Det var ett onödigt ödmjukt svar, jag nöjer mig inte alls (alltid), men det känns ibland som att jag inte utnyttjar hela min potential. Jag tycker helt ärligt inte att jag har en snabb takt på, jag tycker oftast att jag bara fördriver tiden. Jag vet att det inte är sant, jag har jobbat jättemycket de senaste åren, det vet jag ju. Men ändå. Gör jag faktiskt mitt bästa? Hur vet man vad som är ens bästa? Tänk om det här är mitt bästa? I couldn’t help but wonder osv.

Nu ska jag flytta ner mig från lyxlirarlagret i livet och sänka ner mig till mitt vanliga, ganska dammiga liv och dra lite ordkonst för ett gäng tonåringar före jag tar helg.

Alla rollerna

Gjorde mitt första virtuella skolbesök idag för en etta och två och pratade lite om Maggan. Det var roligt, men jag kände mig ofokuserad. Har en så tydlig roll jag stiger in i när jag pratar om mina böcker inför folk och när de yttre omständigheterna inte finns där och jag bara sitter i mitt vanliga kontor och ser min vanliga utsikt är det svårt att behålla den för mig ganska nödvändiga rollen.

På lunchen tog jag en kort promenad runt kvarteret, bara för att få lite dagsljus. Solen orkade nästan igenom molnen. Mina skor orkade nästan hålla greppet om udnerlaget. Det är också en roll som är svår att hålla fast; rollen som författaren som förstår sitt eget bästa och agerar efter det.