Allt kan hända

Det är svårt att hålla upp en dagboksrutin märker jag, det blir lätt att jag faller i nån slags content-fälla ändå. Hur ska jag göra det här till innehåll? Är det här värdigt ett blogginlägg? Och så vidare i all evinnerlighet, medan bloggen stor tom och ekar.

Det puttrar på ganska långsamt den här veckan och det passar mig bra. I måndags gjorde jag en loppisrunda i grannstan och det kändes både lite förbjudet och också härligt, härligt. Fyndade bra, en del kläder, vilket jag aldrig förväntar mig pga, well, min storlek. Igår var det en helt vanlig jobbdag, även om den i ärlighetens namn var ganska oproduktiv. Fick i alla fall ihopskruvat min nya kontorsstol.

Idag har jag uträttat ärenden, ätit långlunch och dessutom köpt ett par skor! Har absolut kläd-köpstopp ännu, men jag får ju köpa på loppis. Så när ett par rosa, leopardmönstrade converse dyker upp, oanvända och i min storlek på FB-loppis, ja, vad gör man då?

Har inte haft converse sen gymnasietiden. Sidenote: mina vita converse från högstadiet är legendariska inom vissa kretsar, så här såg dom ut när jag till sist slutade använda dem,

ser inte så farligt ut men på vänster fot var det inte bara en tå som hängde ut och på andra foten hängde hela hälen ut.

Trodde knappt min egen magkänsla när jag redan förra året kände ett visst sug efter Converse igen, efter tio stadiga år i mera klumpiga sneakers varianter. Visst känns det konstigt att gå med platt sula, skrev Nikko efter att jag berättat om kapet. Jo, det gör det. Hela skon rör sig annorlunda. Nu väntar jag bara på vår så jag kan använda conversen, min cowboyboots och så småningom mina Docksta -tofflor. Om Vi Läser skulle fråga mig vad mitt favoritord är här och nu skulle jag svara barmark.

Funderar på att ha Allt kan hända! som motto för i år, det känns som att det kunde va ett sånt år. Titta, mina små grisklövar i converse-skor igen, vem hade trott det.

Teorin

Jag vill lansera en teori här och nu. Det kom till mig efter att jag redigerat klart mitt manus (!!!) och beklagade mig för Peppe om allt känslomässigt en manusredigering rör upp. Okej så här är teorin:

Om du räknar ut medeltalet på

1. Hur dålig du tycker du är vissa dagar

2. Hur bra du tycker du är vissa dagar

Så får du en punkt som ligger ganska nära sanningen om hur du är. Och den sanningen är väl ganska konstant, oberoende på vilken dag det är och vad du just då upplever dig själv som. Världssämst eller världsbäst.

Dessutom behövs båda ytterligheterna, annars är det nåt som inte stämmer eller nåt som inte funkar som det ska. Det här gäller det skruvade men säkert det mesta.

Idag har jag alltså tröskat igenom senaste redigeringsrundan. Ska fira med att vara ledig imorgon.

Tämja drakar

En gång hade jag en bekant jag umgicks med lite pga jobb, det här var för många år sen. Vi brukade dricka morgonkaffe tillsammans om vi hade samma skift. Han var en tydlig alfahanne, vi andra hoppade runt honom som hundvalpar. Han och jag hade en jargong sinsemellan, jag kan vara rapp i käften när jag vill och han uppskattade det. Vi slängde käft helt enkelt och ofta på bekostnad av varandra. Sådär som man gör.

Jag var ung när detta hände och om jag är känslostyrd idag är det inget mot vad jag var då. Jag var säkert inte helt enkel att göras med alla gånger, lets make that clear. I alla fall, en ovanligt dålig dag, jag kanske hade mensvärk, var jag ganska kort i tonen under mrogonkaffet. Jag snäste säkert nåt, som jag brukar. Det var inte många grader mellan den snäsningen och vår vanliga tjafs, men nåt landade fel. Han blev skitsur på mig och gav mig the silent treatment en hel dag. Vi stod alltid och rökte tillsammans, han coh jag och ett par andra, så där som man gör. Den dagen frös han ut mig på varje rökpaus. de andra hundvalparna följde honom, inte lika tydligt, men gruppdynamiken skiftade. Han gjorde mig osäker, jag har aldrig tagit min plats i något gäng eller sammanhang för givet.

Det slutade med att jag bad om ursäkt dagen efteråt för att jag hade låtit min dåliga dag gå ut över honom. Minns att han sa “att alla har ju dåliga dagar, men man behöver ju inte låta det gå ut över andra”. Han hade en poäng, men hans spelat storsinta sätt att ta emot min ursäkt gjorde mig otrygg. “Det är lugnt, det är inte en stor sak, nu är det ur världen för nu har du bett om ursäkt”. Sagt med ett milt leende, som för att poängtera hur djupt jag sårat honom och hur högt han höjde sig över mig när han förlät mig. Inte en stor sak, men ändå tillräcklig för att frysa ut mig en hel dag. Nu visste vi båda vad han kunde göra om jag tillät nån annan dålig dag ta makten. Jag hade fått känna på konsekvenserna om jag steg över linjen igen, linjen han hade dragit upp där det passade honom.

Jag har inte sett honom på flera år. Ibland tänker jag på det, att jag ångrar att jag bad om ursäkt. Det är inte många ursäkter jag ångrar, betydligt färre än de gånger jag ångrar att jag inte bad om ursäkt. Men just den gången kompromissade jag för mycket med mig själv.

Jag lyssnar på Christina Herrströms Ödeläggaren för tillfället, på inrådan av Kia och Biffen. Det är så lätt att fråga sig hur man hamnar i en sån situation som Christina i boken gör. Men jag fattar precis. Jag har alltid varit ett lätt byte, alldeles för osäker och alldeles för självsäker på samma gång. En perfekt kombo. Min rökpolare från jobbet var ingen lång eller ens viktig relation. Men jag har en tendens att dra till mig drakar i tron om att jag kan tämja dem. Lugn i tron att jag kan se igenom deras tricks. Även om konsekvenserna aldrig blivit så grava som i Ödeläggaren, så är det samma mekanismer. Det är som när jag läste My Dark Vanessa eller Samtycket. Inte samma story, men samma mekanismer.

Också nu, än idag, lyckas jag hitta mig i situationer och relationer som bara suger. I ordets alla bemärkelser. Ska nog påpeka att Pär inte är en av drakarna. Han är dock bättre på att hantera energitjuvar, bra på att skaka av sig ovidkommande irritationsmoment. Jag kan höra hur han tröttnar på mig när jag ännu en gång går igenom nåt händelseförlopp jag inte kan släppa. “Det är ju faktiskt inte ditt problem”, kan han säga. “släpp det, svara inte, låt det va”.

Alla dessa drakar, omöjliga att tämja.

Ömsa skinn

Ska man ändra på bloggandet kan man lika gärna göra det ordentligt, med ny header och allt och ett komprimerat namn. Headern är gjord av Elin Löf, som också illustrerade Maggan.

Jag hade tänkt på att droppa Blejk, fejt & fab länge, även före hösten, när Maggan (och jag) nagelfors i lite olja sammanhang. Då uttryckte flera röster att de hade väntat sig nåt annat, nåt ”modigare” eller nåt fetare, på grund av min blogg. Det blev på nåt sätt droppen. Jag hade varit så mån om att inte måla in mig i ett hörn på grund av min kropp att jag inte hade sett att jag målat in mig i ett annat.

Jag är fortfarande blejk, fejt och fab. Det är inte det. Det är inte som att jag tänkte börja späka, gömma eller skämmas för min kropp och dess attribut.

Dels är det ett försök att strömlinjeforma nån slags brand om man ska använda det gudsförgätna ordet. Men mest är jag faktiskt trött på rollen som blejk, fejt och fab. Jag är trött på att folk förväntar sig saker av mig. Även om det är ett namn jag gett mig själv hatar jag att folk vill avkräva mig något, vad det än är, på grund av min kropp. Det anstår mig icke att göra mig mindre än vad jag är, och oavsett hur stor min kropp är, är den ändå ett för litet skal för allt det jag vill vara. Just nu vill jag mest bara vara,

din bff Ellen.

Lapskojs

Jag jobbade lördag, så igår hann jag vara vaken i ett par timmar tills jag tills jag insåg att det var söndag och inte lördag. Hade hunnit äta frukost och sätta mig ner med en kaffe i gröna fåtöljen och sticka några varv. Solen hade börjat lysa vid det laget och jag ba: mm, ska nog ta en liten solskenspromenad i vintervädret sen. Det bådade för en bra dag.

Så slog det mig.

Det var inte lördag. Jag hade inte oceaner av ledig tid framför mig. Istället var det söndag och min tid var sorgligt utmätt. I mitt huvud är det nämligen så här: lördag gör man roliga saker, fyller på ett konto, på söndag gör man så lite som möjligt, fyller på ett annat. Inte av religiösa skäl, men för att lördag och söndag har så olika färg i huvudet på mig. Blev så tillplattad av denna insikt att jag aldrig kom mig ut. Det finns ju ingen logik i ett sånt resonemang, men det behövs så lite. Istället flyttade jag mig bara från gröna fåtlöjen till soffan till sängen till gästsängen tillbaka till soffan.

Såg nästan en hel säsong Sveriges Mästerkock. “Ni har 60 minuter på er att göra en varmrätt som speglar er”, “det ska vara du på en tallrik”. Jag undrar vad jag skulle göra i en sån utmaning. Kanske en seg skopa lapskojs. En sån man försöker avvärja i skolmatskön med orden “bara lite”. Serveras med råkost, knäckebröd och ett glas mjölk.

Fikusen

Januari är så lång. Den har pågått så länge redan och det är inte ens halvvägs ännu.

Vår stora fikus har börjat tappa blad. Då och då lossnar ett fortfarande grönt, men helt torrt blad med ett lite prasslande ljud. Katterna har vant sig, så de rusar inte fram när det händer längre, men deras pupiller vidgas in absurdum ändå. De stirrar en stund men beslutar nästan alltid att det inte är värt att undersöka närmare.

Varje gång jag går förbi fikusen har den tappat ännu ett blad. Jag tycker den ser tröttare och tröttare ut men vill inte riktigt ge upp med den ännu. Jag undrar om den tänker detsamma om mig.

Bara gör't

Jag har jättemycket att göra idag. Jag har jättemycket att göra hela veckan. Därför låg jag upp till tre och läste ut en bok inatt. Därför sitter jag nu och leker. Doodlar lite på ett papper, ångrar mitt nagellack, scrollar instagram. Jag är oförbätterlig.

Så många gånger jag drömt om nån receptbelagd medicin eller drog som skulle ge mig fokus såna här gånger. Bara så jag skulle få det gjort. Kan amerikanska collegestudenter ta adderall kan väl jag. Men med min historik av att vara dålig på att hantera saker så tror jag inte det är läge att slänga in piller i mixen.

Nej, det bästa är väl tyvärr bara att göra som Dan Wieden sa.

Skapa något eget

Såg Tove idag. Underbart normalt att vara på bio. Filmen var - med risk för att bli hängd på finlandssvenska torget - så där. Inte dålig, men inte den upplevelse jag förberett mig på. Men, det väckte ändå något i mig, en slags rastlöshet. Jag ville frysa scenerna ur Toves lägenhet och ateljé och springa in i dem. Ljuset och tygerna, de små tunna glasen med sprit (vad är det för sprit, det ser så gott ut) , att hugga ved mitt i rummet.

Den fick mig också att sucka lite över mitt eget, så stadgade liv. Jag älskar mitt liv, det är precis som jag vill ha det, men jag kan inte låta bli att känna mig bedövande tråkig. Prudentlig nästan. Jag kan knappt komma ihåg när jag senast gjort ett dåligt beslut. Gått på efterfest, pratat för högt, gått i fel riktning, skippat tandborstningen. Skapa något eget, något nytt och få folk att reagera.

Häromdagen pekade ett barn på mig och sa till sin mamma “titta, den där tanten är jättetjock”. Det kändes som att hela caféet tystnade. Jag var kejsaren och ett barn hade avslöjat det alla tänkt men inte vågat säga: jag var var naken. Barnet upprepade sin upptäckt och pekade på mig igen, mer ihärdigt, när mamman låtsades inte höra. Jag försökte le och utstråla nån slags “det är okej, jag kan inte reagera på det, jag ska inte lära den här fyraåringen att det finns en värdeladdning i ordet tjock”. Mamman mötte inte min blick. Hon var smal, nästan mager.

Det är på sätt och vis skönt att aldrig ens haft en chans att tävla om samma priser, samma pojkar, samma roller. Det är en befrielse att ge upp redan före man börjat. Lägga energin på annat. Men jag kan inte ljuga; det hade varit en lika stor, större, befrielse om det som fick folk att reagera var något annat än min kropp. Att skapa något eget, något nytt.

Afternoon tea

Idag vill jag bara klaga.

Jag känner mig låst och dålig på flera olika områden i livet och spelar upp scenarion där människor som nån gång sagt att jag är dålig eller gör något dålig sitter och myser över hur rätt de fick, hur jag bevisat för alla att de hade rätt. Ett annat scenario är hur nån högdragen anonym tyckare i Helsingfors med ögonbrynen högt uppdragna säger att ”… Jaga vatten visserligen hade sina poänger, men att hon helt tappar greppet nu… ”. Jag ser bekantas instastories, de umgås med människor jag bara sett på tv och jag känner mig ohjälpligt ocool. Sen blir jag trött på mitt eviga behov av bekräftelse, att jag inte kan vila i vad jag är. Och så där håller det på. Med en hjärna som min, behöver man inga fiender.

Jag vet ju också att det är högst hormonellt, att om ett par veckor känner jag mig oövervinnerlig igen. Tänker att jag ska ta bättre hand om mig när jag mår så här, så jag beställde just koffeinfritt te istället för kaffe på caféet.

Lyssnar på matskribentens Nigel Slaters självbiografiska, öh, essäsamling (?) Toast: The story of a boy’s hunger och den är charmerande brittisk. Ljuvlig rent av. Nattsvarta minnen, familjärt gnag och skav men också helt vanlig vardag berättas med en skön distans till det hela, som små anekdoter lämpliga för afternoon tea. Jag trodde jag var för att prata mer om psykisk ohälsa, men gud så behagligt det är att umgås med någon som inte makes a fuzz about sina trauman. Så ska jag också bli.

Alltså, inget mer klag. Istället ska jag dricka min tekopp och hålla käft.

Tre till fyra minuter

Igår hittade vi en död mus på köksgolvet när vi kom till torpet för att gillra musfällor. Det var antagligen den mus som vi trodde slapp undan och hade legat och gömt sig bakom kylskåpet. Sen har den väl krypt fram - kanske i panik, kanske i ett sista glimrande hopp, kanske rymmer inte en muskropp varkendera men ändå - och dött. Jag inbillar mig att det hände mitt i en rörelse. En liten tass som sträckte sig mot himlen och den en sista suck och sen, stelhet. Jag är gravt Disney-skadad. Jag sopade upp det lilla liket. Benen och svansen var så tunna och torra att de påminde om blomstjälkar om hösten.

Idag slarvade jag bort en biljett. Jag hade parkerat i parkeringsgrotta och när jag skulle betala och få min stämpel var biljetten ingenstans. Rev ut allt ut väskan, det låg använda munskydd på hela passagerarsätet. Fick grav stresspanik. Ville börja gråta, funderade på att bara bosätta mig där i bilen och aldrig lämna grottan. Men det var kallt. Ringde dejournumret och en lugn röst sa att den kommer och släpper ut mig, inga problem. ”Jag är där om tre till fyra minuter.” Otroligt vilken tröst det ligger i ett sånt löfte. Tre till fyra minuter, så ofantligt mycket kortare tid än fem minuter. Det hade inte gått fyra minuter när jag blev utsläppt.

Det är två lite mer ovanliga saker som hänt. Ändå känns det mer talande att skriva om halsduken jag stickar som bäst. Började på den efter nyår när jag var klar med min mössa och bara hade lite restgarn med mig på torpet. Den är 25 maskor bred, sex millimeters stickor, en er en avig och så vidare. 15 varv och så ny färg. Den blir olika nyanser av grön och vit, Pär ska få den. Ångrar att jag började med den, det är ändlöst att sticka halsduk. Ändlöst, tråkigt, alldeles för lätt. Det är nästan så man längtar till flera döda möss eller bortslarvade biljetter.