Ett par rosarutiga byxor

En sak sörjer jag, och det är det att jag var som yngst och roligast i en tid precis mellan högtidliga analoga fotografier och dagens överflöd av digitala snapshots. När jag gick i högstadet var digitala kameror en lyx inte många hade råd med. Och även när jag sen fick en egen liten (till studentpresent) och jag tog bilder av mina vänner och mig själv, oftast när vi var fulla, så är det ganska få som överlevt till idag, eftersom fotograferandet inte alltid efterföljdes av långsamma tömningar av minneskort. Och gjorde det det har mapparna med bilder försvunnit i datakrascher och Facebook-rensningar under åren. Så bilderna av mig, kanske speciellt från högstadiet är få. Det finns några bildserier, ofta tagna på en och samma gång, när jag och Emmi arragenerat nån slags photoshoot. Dom bilderna får agera referensmaterial alltid och dom är på nåt sätt sanningen om hur jag såg ut.

Därför är det alltid lika hisnande att se en bild av sig själv man inte sett tidigare. Ett jaha, är det här också jag? Det är lika hisnande att för ett ögonblick toucha vid tanken på vilka bilder det kan finnas på en, i fotoalbum man inte längre har tillgång till, vänner och bekantas enstaka framkallade rullar som man fastnat i. Därför blev jag så glad när en bekant för ett par år sen skickade den här bilden till mig:

Ja, alltså minus solarna, dom satte jag dit eftersom ingen av dem bett om att få vara med på min blogg och jag orkar inte fråga alla. Den utan sol är jag, på sjuan. Jaha, är det här också jag?

Minns inte exakt vilket tillfälle bilden är tagen, men det jag minns exakt är känslan av de där byxorna. Jag hade köpt dem på H&M i Helsingfors för 50 mark, från en reastång. Det kan ha varit min första resa till Helsingfors, det var nån miljö-elev-grej jag och ett part andra skulle delta i. Minns så klart inget av det heller, men minns byxorna och ett par dingliga örhängen jag köpte. Sen var pengarna slut.

Byxorna var grova i tyget, nästan som en ullfilt, men givetvis mycket mer konstfiber. De noppade sig snabbt, speciellt mellan låren som skavde emot varandra och hade ett tunt foder av glansigt och tunt polyestertyg. De satt lite märkligt, men det gjorde väl alla kläder i tonåren. Jag har i alla fall mest bara minnen av kliga stickiga material som inte andades, skavsår under armarna av paljett-toppar, höfter och bröst som växte snabbare än vad man förstod och därmed underkläder som satt som korvar, byxor som ramlade ner och linningar som skar in.

Jag älskade i alla fall de där byxorna, jag använde dem tills fodret var i trasor och nopporna mellan låren hade skavt upp hål. De var breda och utställda och lagom galna. Strax innan jag blev panda och i en kort period punkare, ville jag bara vara färgglad och annorlunda. Jag hade en ljusgrön paisleymönstrad dräkt, jacka och knälång kjol som hade varit min mammas eller mommos. Den bar jag med röd- och gulrandiga strumpbyxo till, strumbyxorna var ett par gamla bomullsstrumpbyxor från lågstadiet. Jag hade ett par rosa byxor, i samma modell som dom rutiga som jag bar första dan på sjuan tillsammans med komönstrade platåsandaler och ett linne med en tiger på. Jag hade ett par för små, ljustvättade jeans med rosa paljetter längs med sömmarna som jag köpt på loppis och bara använde ett par gånger och bara efter att jag opererat bort tonsillerna och inte kunnat äta å två veckor. En vadlång krinklad kjol med bjällror som jag senast såg när jag rev sönder och bar som klänning på en sitz i Åbo med öde ö-tema. En rosa uppblåsbar handväska, också den ett loppisfynd. En ärtgrön jeansjacka med rosa stora prickar. Loppis så klart. Jag klämde på mig en mintgrön pyjamastopp jag hade haft som barn med Tom och Jerry-tryck på. Matchade med min plommonlila stickad hoodie från JC.

Allt var inte snyggt, verkligen inte, men jag önskar ändå det fanns foton på allt det här eftersom kläderna för längesen gått sönder, sålts bort eller bara försvunnit. Eller ännu hellre, foton på allt det jag inte minns jag haft på mig.

K-brunn

Det är bara du som tror K betyder kärlek. Vet du vad det betyder egentligen? Det betyder kräkas.

Och Elin, och:

Klimatrapport
Krig
Kabul
Katastof

Lite så känns det just nu.

Inte ansluten

Satte datorn i sin lilla ställning (för ergonomin) imorse. Skrev in mitt lösenord. Inget hände. Skrev igen. Inget hände. Insåg att tangentbordet och musen inte connectat till datorn som dom brukar göra. Det var ju inget fel, knappt ett farthinder, men jag satt och tittade på orden länge: inte ansluten. Så längesen är det alltså sen jag satt i kontoret sist. Skulle mitt lvi ha varit en tv-serie med tokroliga fantasisekvenser, skulle en tredje bluetooth-grej dykt upp i listan, Ellens hjärna - inte ansluten. Burkskratt.

Min telefonskärm har spruckit, ett spindelnät över hela. Det går på hemförsäkringen och tur är väl det, för det skulle kosta ungefär 500€ att fixa. Jag kan välja mellan att lämna in den här i stan och lägga ut för reparationen och få tillbaka pengarna sen. Eller skicka in den till försäkringsbolagets partner in crime eller vad jag ska kalla det. Svårt att säga om jag blev mer frestad eller skrämd av tanken på att skicka iväg min telefon några dagar, kanske t o m en vecka.

Jag har aldrig störts av min egen överdrivna användning av telefonen förr, alltid tyckt att det ger mer än vad det tar men på sistone har jag känt mig nästan… uttråkad. Uttråkad och på högvarv hela tiden, alltid en ny femton sekunders loop att se, ett samtala att lyssna på, en artikel att inte missa. Jaja, ni vet.

Jag hörde nånstans att de flesta burkskratt är inspelade på femtiotalet och de används än. Det betyder att de flesta skratt vi hör är människor som antagligen är döda by now. Jag tror det var på Tiktok, jag vet inte om det är sant. Men jag behöver inte den här lilla smulan av “kunskap”.

Är inte beredd att vara en av dem som är som mitt tangentbord, inte ansluten, fullt ut. Det kommer så mycket… accessoarer med det som jag inte gillar. Men nån slags balans är väl eftersträvansvärt i de flesta lägen. Så kanske. Kanske det kunde stå inte ansluten ibland i alla fall.

Vill inte gå in

-Ska du röka en till?
- Jag vill sitta här en liten stund till. När vi går och lägger oss så är sommaren slut.

Det var igår. Idag regnar det och är trevligt skymt, mitt i dan. Tacksamt, för vi drack också vin där på balkongen där vi satt igår. En sista spillra icke-vardag, vin på en måndagkväll.

Det som började som en rekordlåg sommar avancerade till en riktigt fin sensommar.

Det är som vackrast när skymmer

Det pågår ett krig mellan människor som vill säga att hösten är här nu och dom som håller fast vid att det fortfarande är sommar. Precis som alla andra pseudodebatter online är den det fånigaste jag läst. “Kan alla bara sluta säga det är höst, jag har fortfarande semester!!!”.

Okej.

Jag förstår inte varför man engagerar sig i en sån fråga, en fråga man inte kan påverka överhuvudtaget och som ingen annan kan heller. Det är inte mera höst för att jag säger det, det är inte mera sommar för att du säger det. Det är fortfarande femte augusti och det är bara det. Och det bästa med den här månaden är ju att det kan vara båda. Utan att nån behöver ta det personligt. Det är årets skymning och ni vet vad dom säger. Det är vackrast när det skymmer, all den kärlek himlen rymmer osv.

Eftersom det råder delade meningar så jobbar jag hemifrån idag, framför tvn. Kom mig inte för att gå till kontoret av nån anledning. Lite vardag, lite semester. Mitt i skymningen.

Rasande läsande, mediokra skrivande

Jag hade som plan att skriva mycket i sommar. Inte jobba annars, men skriva. Kanske sitta i torpet när regnet öser ner. Nu öste inte regnet ner speciellt mycket och jag har en gnagande känsla av att vi varit alldeles för lite på torpet, det är väl så när man har två hem, ett av dem är dömt att alltid förfalla.

Skrivandet har också förfallit, jag har inte tecknat mer än ett par rader på en Maggan-berättelse. Cyklarna, eller Vi ska ju bara cykla förbi som den officiellt heter nu för tiden har jag inte öppnat alls, trots att jag vet precis vad jag behöver redigera och jag vet precis att vi har manusmöte om ett par veckor. Jag har bara inte orkat. Varje dag jag inte skrivit har jag tröstat mig med att jag i alla fall har läst.

Jag har i alla fall läst, mycket! Det hela började på tåget hem från Peppe och Magnus middag i Helsingfors.. Jag hade tillåtit mig själv köpa allt jag ville ha på Akademen ett par timmar före vi satte oss på tåget. Där, svalkad av tågvagnens AC och med ingen som krävde något av mig öppnade jag första bästa pocketen jag köpte och började läsa. Läste ut den före vi var i Bennäs (det var Lyra Kolis I tiden).

Sen följde ett läsandets raseri, det var ljuvligt. I flera veckor efteråt låg jag timtal i sträck flera gånger i veckan, bockade av romaner som stått och väntat på att läsas i många månader redan. Pär sa till och med att jag hade inspirerat honom och satte sig med en bok på balkongen han med. Det var fint. Min skärmtid gick ner avsevärt.

Raseriet är över, men jag försöker hålla kvar i läsglädjen, inte låta mig själv glömma bort hur skönt det är att sjunka ner i en bok, verkligen sjunka. Just nu läser jag Hanna Hellqvists samlade kåserier från ett par år tillbaka. Pär har recenserat den nån gång och i marginalerna står snabba bläckanteckningar. “Fint om vansinne inom sig”, “bokcirkel”, “vem får vara med?”. Jag är på 2009 nu, Hanna skriver mycket om sin pappa. Samtidigt ser jag på hennes instagram ett minnesinlägg över pappan, hur hon saknar honom. Jag räknar framåt. Det är ett par år till i krönikor.

Det bästa jag läste i sommar var nog Quynhs bok Skugga och svalka, vi fick ett förhandsexemplar. Pär läste den direkt efter mig. Ja det här var ju som man hade kunnat räkna ut, muttrade han när han var klar. Jo, jag vet, suckade jag. Sen gick vi runt och muttrade och suckade över vårt egna mediokra skrivande i flera dagar, försökte vara enbart glada för vår förbannat talangfulla kompis skull. Oavsett hur avundsjuka jag och Pär är ska ni läsa boken när den kommer ut. Den var som sagt bäst i sommar.

Och nu; nu ska jag öppna mitt eget mediokra skrivande igen. Försöka hinna utan att behöva be om uppskov på deadlinen. (hej hej förläggarna)

Pooler och lövar

Jag önskar att jag hade något otroligt att berätta, fnissiga historier om sena julinätter och långa sommardagar, men för mig är sommaren ett vakuum, ett hål i kalendern där allt och inget händer samtidigt. En pool som det bara gäller att orka simma över. Nu har jag väl nåt nån slags grundare del av poolen, jag bottnar och även om sommaren kanske inte är slut riktigt än så började jag jobba idag igen. Vädret bjöd dessutom på 13 grader och regn <333 så en kontrast är det i alla fall.

Jag drar mig för att ta itu med saker jag vet borde tas itu med, men jag ser också fram emot rutiner, mörka kvällar, outfits som handlar om att värma och inte svalka, promenader och blöta löv, nya vanor och de där sista glänsande kvällarna på terassen på stugan. Ser också fram emot att jobba, jag älskar att jobba. Tror jag.

På tal om blöta löv, min brorson fyllde fem igår och han säger “lövar” om löv i plural. Det har inget med nånting att göra, men det är så gulligt. “Den där fågeln äter lövar i skogen”. Att ha barn i ens närhet är ett bra bevis på att tiden går. Fem år har gått sen brorsan skickade en första bild av ett skrynkligt litet knyte. Ibland kan jag tänka att inget händer på fem år, att allt bara står stilla, men om ett skrynkligt knyte kan bli en person som kan prata om fåglar som äter lövar så måste något ha ändrat. Trots stora pooler av sommar i kalendrarna.

Skam

Jag ser på Skam igen. Jag trodde jag har sett det flera gånger, men jag har nog inte sett om det den det var nytt, även om jag vet jag såg vissa avsnitt flera gånger då. Jag började med Nooras säsong, den säsong som lyfte det till fenomen 2016. Det känns som igår, 2016, men jag märker när jag tittar på det att det är en stund sen. Nooras läppstift och markerade ögonbryn och vita hår känns för kontrastrikt plötsligt, på sättet daterade saker alltid gör. Pantone-muggen på det gula nattduksbordet, en silvrig keps, Iphone-femmorna, handväskorna och skorna. Det överraskar mig, jag upplever det inte som att modet ändrat så mycket, men det har det. Ordet cheugy ringer i bakhuvudet, det mesta i Skam skulle nog klassas som cheugy.

Det är fortfarande bra, manuset är - åtminstone i säsong två - hyperrealistiskt. Det kniper fortfarande i hjärteroten när William springer tillbaka till Noora på trottaren. Men det är något annat än det daterade också.

Jag gömde mig på toan på caféet jag jobbade på och såg de korta klippen så fort de uppdaterade NRK-feeden. Vi såg de sammanlagda längre avsnitten tillsammans jag och Pär på fredagskvällarna i vår första lägenhet vi hyrde. Jag grät när Nils Bech sjöng A sudden sickness på Skavlan, för att jag hade grälat med en kompis, ett gräl som känns avlägset och svårt att förstå idag. Det är både trösterikt och lite skrämmande. Allt man tror man vet sak en gång bli annorlunda.

Det är så unga. De har inte blivit yngre, de går fortfarande första ring i Hartvig Nissen, men jag, jag har blivit äldre. Jag tycker de är unga, gnälliga och naiva, Noora och Wiliam och Sana och alla. Jag känner mig inte så inspirerad av dem som jag tror jag gjorde då. Eller imponerad i alla fall. Jag ömmar fortfarande för dem, sympatiserar med dem, men på ett sätt man gör med… ungdomar.

Jag skulle nog förlorat ungdomen i hvert fall, men jag blir betryckt över att inse att jag tappat hoppet. Jag kan inte låta bli att tänka att alla dessa unga ungdomar inte vet vad som väntar, inte vet att de nu sitter och delar glass och kramas och kliner med gutter och har fest och går i skola och snart, snart, bara några år bort ska världen sluta existera på det sätt de känner den. Snart ska det bli corona och 2020 och 2021 och snart ska de hitta sig själva längre fram i livet och tänka att fem år, det är väl inte så länge sen?

20 dagar liv

Det har nu gått nästan 20 dagar sen jag senast skrev här. Jag har under de 20 dagarna funderat mycket om jag borde ta en officiell sommarpaus, utlysa nåt eller bara lägga ner helt. Men varje gång jag närmar mig det beslutet så drabbas jag av en infernalisk lust att blogga. Riktigt old school-blogga, ta bilder från min dag, sprida ut saker jag köpt på sängen och berätta om dem, fylla i en senaste-lista. Kanske jag åter kommer till det formatet snart, det känns så, men just nu är det tydligen svårt nog att upprätthålla den här dagboksgrejen jag började med i år.

Lagom till midsommar kan jag ju summera första halvan av det här året med att det har varit ett halvår av ifrågasättande. Mest kring mitt eget beteende och sånt som jag trott varit min grej. Det är ett jävla äventyr att leva, varje gång man tror man besitter nån slags självkännedom slås man av en insikt som tvingar tillbaka en till ruta ett. Så ska det väl vara också antar jag.

I år har jag övat på att tacka ja till sånt jag vanligtvis tackar nej till, tacka nej till sånt som jag eller folk förväntar sig att jag ska tacka ja till. Speciellt att tacka nej är svårt, gud så jobbigt det är. Tacka ja kan också vara läskigt, men vanligtvis finns det ju en mer direkt belöning efter ett sånt beslut.

Jag har trott mig övervinna gamla beteendemönster för att sen, nästan omärkligt falla tillbaka. Jag har lärt känna vissa mekanismer i mig och vad som triggar igång dem, men vissa saker är fortfarande mysterier. Som varför försommaren är en sån pissig tid för mig. Jag känner mig jättestressad och helt apatisk at the same time.

Jag har också försökt höja mig över mina dåliga drag, förstora själen genom att be om ursäkt och tänka generöst om människor. Varierande resultat där, det skulle ju vara enklare om folk inte var såna jävla idioter hela jävla tiden. Ni märker, min själ är fortfarande liten och skruttig.

Äh, nu pratar jag i så abstrakta termer att det blir fånigt dramatiskt. Egentligen är det inte mycket som hänt, annat än att livet tuffar vidare. Jag försöker skriva, lyckas somliga dagar, misslyckas lika många. Umgås med vänner ibland, ett ibland som känns både för ofta och för sällan. Förra veckan fick jag både första sprutan vaccin och ett nätt litet stipendium från Taike, vilket säkerställer min privatekonomi ganska långt framåt. Sjukt tacksam att ha möjligheten att få både vaccin och arbetsstipendium, det ska ni veta. Och! Som ett tredje bevis på vilket trevlig hörn av världen vi bor i så köpte jag mig en Potturi förra veckan. Det är liksom en plastbur att tvätta nypotatis (eller andra rotsaker) i. Finsk uppfinning för oss lata som hatar rotborstar. Otrolig är den, tack för den.

Annars då? Läser en bra bok, ser en dålig tv-serie. Vattnar mina blommor, klipper min gräsmatta. Kliar min man på ryggen om kvällarna, vaknar av att jag kliar mina egna myggbett. Planerar dagsturer till andra städer, lämnar knappt soffan. Lagar knappt nån mat, dricker iskaffe framom kaffe. Det vanliga så här års med andra ord. Vad gör ni?

Gå ut min själ och gläd dig

Fick en fråga om allt är okej med mig i kommentarsfältet till förra inlägget, för att jag har en så sorgsen ton i mina inlägg. Blev lite ställd av frågan, det har tagit mig en stund att formulera ett svar. Inte för att jag inte uppskattar att nån frågar, men för att jag inte vet vad det rätta svaret är. Har jag en sorgsen ton? Vad beror det på i så fall?

Ibland tror jag att jag bara är en sån där hund med hängigt ansikte som ser ledsen ut jämt, oavsett sinnesstämning. Jag blir också väldigt vemodig den här tiden på året, alla spirande grönska och pånyttfött liv lägger locket på något för mig. Inte bara för att jag är allergisk, utan för att jag inte kan bestämma mig för om jag ska springa ut i det gröna och nya eller sörja det som nu dör. Jag hör ju nu när jag ställer upp alternativen vilket som låter mer lockande och sympatiskt, men det är kanske också det svårare.

Sen tror jag att jag kanske skriver mer här då jag har en dålig dag eller behov av att processera något. Tycker glädje gör sig dåligt i text, hehe. Det har varit en ganska tuff vår, tänkte skriva turbulent, men det är väl snarare motsatsen till turbulens, ett stiltje som gått till överdrift. En kväll deklarerade jag högt och tydligt till Pär att vi absolut måste flytta. Eller åtminstone resa bort en längre tid. En annan kväll låg jag och googlade utbildningar. Det är det där som jag skrev om i början av året. Jag är redo för en utmaning, ett nytt element i livet. Det känns som att min hjärna bara ligger och skvalpar inne i huvudet, helt oanvänd. Jag skulle vilja chocka den med något, stretcha den, töja den till bristningsgränsen. Balansera på nån slags kant.

Jag är knappast ensam om att känna så här efter ett och ett halvt år av vakuum, men det är nya känslor för mig. Så länge har jag känt mig så i grunden otrygg att jag jobbat skithårt på att skapa lugn och trygghet och stabilitet runt omkring mig. Och nu när jag börjar känna nån slags grund under fötterna, nämen då vill jag plötsligt känna av lite svindel. Så förutsägbart av mig.

Fast i och för sig, i natt har jag sannerligen balanserat på en kant. Viola hade nåt fel i magen (visade det sig senare) och gick och jamade olyckligt hela natten igenom. Det var med en terrorists pricksäkerhet hon ylade till ungefär var tjugonde minut natten igenom, precis när vi hunnit slumra till. Sen jamade hon på tills jag lyckades lugna ner henne lite och så började det om igen. Klockan halv sex steg jag upp, vimmelkantig av sömnbrist och grävde fram en värkmedicin hon fick senast hon var hård i magen. En halvtimme senare sket hon på hallmattan och gick och la sig, nöjd och belåten. Jag ville kasta ner henne från balkongen, det svinet.

Om du som småbarnsförälder känner dig triggered av allt den här historien och vill påpeka något om vad äkta sömnbrist betyder, feel free att hålla det för dig själv. Om det är något jag har i överflöd så är det påminnelser om att jag inte har barn. Som sagt: ett stiltje, ett vakuum. På många plan.

Nåja, jag tror man många gånger gör bäst i att inte känna efter så jävla mycket sist och slutligen. Så nu har jag kommit fram till jag kommer att svara på din omtänksamma och välkomna fråga så här:

Tackar som frågar, men det är ingen fara med mig. Det mårar åpå. Jämna plågor. Helt okej. Tack bra själv, och du?

Även om det inte alla dagar är det mest sanningsenliga svaret så blir faktiskt inget bättre av att svara nåt annat heller. Istället ska jag försöka välja alternativ nummer ett och springa ut i det gröna. Gå ut och gläda mig vid den stora gudens gåvor och så vidare.