Man måste inte blogga

Man måste faktiskt inte det. hittills har ingen dött fast jag inte skrivit nåt här på ett par veckor.

Vi skulle åka till Blekinge och hälsa på för första gången på ett par år förra veckan. Det hela slutade med att endast Pär åkte, eftersom jag fick influensa. Grät som ett barn på söndan när jag insåg att jag varken skulle ha samvete eller ork att sätta mig på ett plan dagen därpå. Sov i feberyra i två dagar, fortsatte sova efter att febern lagt med sig. Sover än. Oroligt, lätt, fel tid på dygnet, men jag har en känsla av att jag ändå går genom dagarna med ett sömnfilter över ögonen. En märklig fick i tiden att befinna sig i, en egentlig semestervecka som blev en sjukvecka. Under andra omständigheter hade det kunnat var skönt, men det har mest känts deprimerat och deprimerande nu.

Jag har försökt hålla fast vid dom minsta rutinerna i alla fall. Äta något varmt varje dag, plocka i och ur diskmaskinen, sticka några varv på tröjan. Men även de minsta ansträngningarna gör mig trött.

Det är vad det är, men det är på väg till något annat. Katterna har hållit mig sällskap - på gott och ont. Igår kväll böt jag lakan och tvättade håret. Hade sovit riktigt gott om inte Sylvi bestämt sig klockan två för att göra arkeologiska urgrävningar i Pärs garderob. Vaknade av en smäll, ett dörrknarr och små tassande. Tog många minuter före jag godkände att det var en katt och inte en demon som lurade i skuggorna.

Pärs dag

Pär blev förkyld i fredags kväll. I går tog han test, så nu väntar vi på resultat. Varken han eller jag tror väl riktigt han skulle ha corona, och även om han skulle ha är vi ju båda dubbelvaccinerade, så det känns ändå lugnare. Lugnare, men inte lugnt. Det är längesen nån av oss varit ordentligt förkylda, man har glömt hur det är. Jag tycker också jag känner mig lite krasslig, men det kan lika gärna vara inbillning eller symptom av att ha suttit inomhus större delen av helgen. Eller det enkla faktum att jag känt mig “krasslig” i 34 år nu.

Pär fyller också år idag, men det får han ha ifred. Känner inget som tyder på att det också skulle vara min födelsedag. Förutom att två av tre möten idag blev inställda/framflyttade och det känns ju alltid som en födelsedagspresent.

Sticka, lyssna, repeat

Skulle just börja skriva nåt här när jag noterade att jag bara för ett par dagar sen skrivit om att jag skulle skriva morgonsidor. Det har jag inte gjort idag. Eller igår. Så jag antar att jag ska börja med att skriva dem då istället.

För övrigt sker det ändå inte mycket här. Jag stickar en tröja. Den är enfärgad och beige, sober nästan. Jag lyssnar på ljudbok medan jag stickar. Den senaste veckan har jag varit besatt av en serie böcker som heter Prästdöttrarna. Det är såpopera på 1600-talet om, you guessed it, några prästdöttrar. Vet inte ens om dom finns som vanliga böcker eller om det är specifikt ljudböcker. Vet nite om jag vill rekommendera, men jag kan i alla fall inte sluta lyssna.

Så jag lyssnar, om kvinnor på 1600-talet och så stickar jag. Däremellan försöker jag jobba så att jag ska få in lite pengar. För även om jag till synes bara stickar och lyssnar på ljudbok lyckas jag ändå göra av med en massa pengar. Bilservice, läkarbesök, kattmat och bröd.

Men okej. Morgonsidorna var det ja.

Are you shitting me

Igår såg jag ett videoklipp av en åttioåring som fick biljetter till Dua Lipa i födelsedagspresent. Han blev jätteglad, han var tydligen ett stort Dua Lipa-fan. Are you shitting me, are you shitting me, upprepade han glatt, med tårar i ögonen.

Jag tänkte först att jag hoppas jag kan vara sån när jag är 80, om jag får bli 80. Att jag dels hänger med så pass mycket så att jag vet vem Dua Lipa (eller motsvarande om 46 år) är, dels att jag lyckas uppbåda en sån energi att jag blir glad vid tanken på en stor konsert.

Det ser ju inte bra ut, eftersom min första fråga som relativt ung 34-åring, om jag fick biljetter till Dua Lipa idag, skulle vara: är det sittplatser?

Min andra fråga är vem som är vem av Dua Lipa och vem är Doja Cat, men det tänker jag jag kan lära mig.

Morgonsidorna

Jag läser som bäst Julia Camerons Lev kreativt, en slags (förvisso klassisk men ändå) självhjälpsbok i konsten att “utveckla ditt skapande jag”. Jag skulle inte ha kommit på att se till den här boken om jag inte fått tips om den av personer som jag litar på och som vanligtvis inte brukar omge sig med självhjälpsböcker. Den har stått i bokhyllan sen bokrean i vintras, men idag plockade jag upp den. I brist på annat kanske, men också för att jag IGEN EN GÅNG DÅ känner att jag kommit till nån slags blockering i mitt jävla skapande.

Jag har bara läst kanske hundra sidor hittills, men det är inte bråttom, tvärtom. Boken är upplagd som en tolv veckors kurs med uppgifter, vilket lugnar mig eftersom en konkret approach till själsliga bekymmer har den effekten på mig. Sen läser jag att första uppgiften är affirmationer och då försvinner lugnet.

Kanske är det för att jag en gång i livet redan överdoserat på linnebyxor, mönstrade tunikor, dreads och “örtiga” parfymer och rökelser som jag reser ragg vid allt som ens närmar sig nån slags flum. I alla fall, ajg har bestämt mig för att gå emot alla mina ryggradsinstinkter och försöka göra den här 12veckors-grejen. Mycket av det Cameron pratar om i inledningen är också sånt som jag redan gör eller gjort eller lär ut i mina kurser, utan att egentligen veta varför.

Till exempel har ju den här bloggen många gånger fått agera som en slags avstjälpningsplats för mina morgonsidor, ett verktyg Cameron kompromisslöst förodrar. Morgonsidorna är tre sidor handskriven, oredigerad, tankedriven text man ska stjälpa ur sig varje morgon. Det är samma slags mekanism bakom dom som det är när vi flödesskriver i början på varje skrivkurs och workshop jag håller eller hållit. Känslan av att man måste skriva sig igenom något för att komma fram till det man ska fram till. Jag skriver om det här också.

Att jag och Julie Cameron har oberoende av varandra presenterat samma slags upplägg, under olika namn och med lite andra praktiska utformningar får mig att känna två saker. Dels som att jag kan vara ganska trygg i att jag har en naturlig fallenhet för kreativitet. Dels att jag är fullkomligt, totalt, otroligt jävla o-unik.

Årets blogg

Jag träffade Daniela första gången på Bloggalan 2016. Innan dess hade vi pratat lite, men mestadels kommenterat varandras bloggar. Jag gick på galan för att jag var nominerad, inte för så mycket annat. Galor är inte my cup of tea egentligen och som vanligt, när jag får dåligt självförtroende eller är nervös inför något, så bestämde jag mig för att människorna på den här galan knappast skulle vara min cup of tea heller. Onödigt att dra alla över en kam så klart, men det finns ett korn av sanning i påståendet att jag kände att utöver bloggandet så hade jag inte så mycket gemensamt med de andra.

Jag har inte mycket gemensamt med Daniela heller. Vi brukar skämta om att vi alltid tycker diametralt olika om allt - musik, filmer, vilka kändisar som är snygga - jag tror vi aldrig enats om något sånt. Vi borde egentligen inte heller ha blivit vänner den där galan. Men Daniela gav mig inget val.

Jag minns att hon kom in i salen och fullkomligt flög över ett par stolsrader för att krama mig. Jag minns inte vad vi sa, men jag minns att mitt nervösa, iskalla lilla hjärta som hade bestämt sig för att inte ens försöka blev meddragen in i värmen av den kramen. Vem var det där, viskade min syster som var med. Danielas Dagbok, svarade jag, fortfarande lite omtumlad av Danielas sprudlande och spontana energi.

Den slags energi kan vara uttröttande om den är ensam ingrediens i en personlighet. Men ganska snabbt förstod jag, i Whatsapp-samtalet jag, Daniela och Karro har hållit igång egentligen ända sen den där galakvällen, att den sprudligheten i Danielas kombineras med en klokhet och ett djup som är ganska unikt. Daniela är också godhjärtad, utan henne är jag rädd att Whattsapp-samtalet snabbt skulle gå över alla möjliga gränser, eftersom jag och Karro igen delar en något mer cynisk syn på eh, allt möjligt.

Ingen av oss tror väl egentligen på positivt tänkande som mekanism för överlevnad, men Daniela har lärt mig att man kan smälta is med värme. Man kan kill them with kindness. Man kan träffa två nya människor en lördagkväll och tänka: det här blir säkert roligt. Istället för att ha en Plan B om att skylla på migrän och i timmar före träffen sucka och stöna över hur jobbigt det ska bli. Allt detta kan man göra och vara, utan att förlora varken djupet eller klokheten.

Så, även om jag och Daniela aldrig tycker lika om något på ett ytligt plan, så finns det få människor jag har ett sånt förtroende för när det gäller livet och hur man ska leva det. Även om jag träffade Niko för första gången på deras bröllop i lördags, så hyser jag inga tvivel om att det är precis rätt att just dom två gifte sig med varann. Säger Daniela att det är Niko hon ska gifta sig med så är det det. Dessutom gjorde han också ett väldigt bra första intryck, men det är en annan historia.

Under den där galakvällen för ganska precis fem år sen så vann jag Årets blogg. Daniela var nominerad i en annan kategori, men fick tyvärr inget pris. Det här är också något vi skämtat om under åren, att hon borde ha fått ett pris. Fem år senare är Daniela en av få som fortfarande uppdaterar med samma regelbundenhet som då. Så, under hennes bröllop, när andra höll vackra och roliga tal, fick jag en idé. Jag borde kanske också ha hållit tal där och då, men this way blir det ju mer beständigt och tematiskt. Jag har alltså bestämt mig för att stiga av tronen. Det finns ingen annan som förtjänar Årets blogg (och Årets bröllop!) mer än min vän Daniela.

Grattis! Du får pokalen nästa gång vi ses.

96-åringen

Jag hörde på radion i veckan att en 96-årig nazist-tant som jobbat som sekreterare i ett av koncentrationslägren skulle ställas inför rätta. Hon var åttalad för medhjälp till 11 000 mord. Och kanske nåt annat, jag minns inte rubrikerna.

När rättegången skulle dra igång dök tanten inte upp. Hon hade tagit en taxi till tågstationen från vårdhemmet hon bodde på, men efter det försvann hon och inställde sig inte i domstolen. Hon flydde, heter det. Dom grep henne, inte länge efter, men hon hade ändå försökt. I över 70 år hade hon fått gå fri, hon kan inte ha många år kvar, ändå. Ändå flydde hon. Jag skulle vilja veta varför. Hur hon tänkte, hur hon ser på sin inblandning. Hur medveten hon är.

Det är som en äkta Hundraåringen som klev ut genom fönstret-historia, men med en fadd eftersmak.

En födelsedagshelg

I fredags åkte vi och såg på teater. Pär recenserade Botnia Paradise och jag fick följa med. Det var ljuvligt att vara på teater. För att svara på frågan jag fått allra flest gånger sen dess: ja, den var bra. Gå och se den. Jag både skrattade massor och förundrades över hur man kan lyckas sätta ihop en sån stor pjäs och produktion, det är så otroligt skickligt av alla inblandade. Jag tror det är bäst att se den utan för mycket förhandsinfo, så vi kanske håller det där.

IMG_5909.JPG

I lördags höll jag kalas och jag lyckades göra det precis som jag ville. Bjöd bara familjen plus ett par till. Beställde prinsesstårta och kardemummabullar från bageriet, så det enda jag behövde göra var att fylla kaffetermosarna. Syrran gjorde en krans och en girlang, jag köpte några lyktor och orangea löpare, placerade ut alla utemöbler jag hittade. Och så hade vi kalas i trädgården. Det var precis på gränsen till för kallt, men efter tårta och frågesport (vi körde frågesport!) städslade jag papp att grilla korv och säg den människa som inte blir varm av en grillad korv en snål septemberlördag.

Vi hade bara engångstallrikar och bestick framme, allt serverades i dom påsar och lådor dom var köpta i och fast jag trodde jag hade köpt alldeles för mycket tårta och korv lämnade det knappt nåt alls. Sånt kan man ju inte kontrollera eller veta på förhand, men man kan bjuda människor i alla åldrar och få till ett sånt där gemytligt stim som uppstår då. Och fast man inte själv är barn längre, kan man hänga upp godis i ett träd i presentsnören och berätta om den sällsynta godis-syrenen, som bara blommar ibland åt den som vill höra.

Dagen efter fyllde jag år på riktigt och då tog jag det bara lugnt. Tog en promenad runt Gamla hamn, pratade med ett par vänner i telefon, vek in kläder och vattnade blommor. Kokade potatis och åt den sista kardemummabullen till frukost. På det stora hela, en riktigt trevlig födelsedag. Jag känner mig värdig mina 34 år, klok på ett sätt jag sällan känt mig tidigare. Jag pratade med Ronja igår och hon sa “good job with the self care” när jag berättade om kalaset och det tycker jag också.

Helgen blev ett slags avslut på sommaren. Igår låg det en ny slags kyla i luften och jag hade jacka på mig under lunchpromenaden.

34 dogmer från en 34-åring

  1. Argumentera inte i Facebook-trådar.

  2. Kom ihåg att fråga hur folk mår, även de som du tror mår bra.

  3. Våga skaffa nya hobbys och intressen hela livet.

  4. Man kan skämta om allt, men inte i alla sammanhang.

  5. Det finns en osäkerhet eller sorg i alla.

  6. Men låt det inte ursäkta vilka beteenden som helst.

  7. Förr eller senare är du tvungen att ta ansvar för ditt eget trauma. Det är okej om det är senare.

  8. Att be om ursäkt är inte att förlora en kamp, det är att vinna.

  9. Ha kvar dina ideal, även när du inte kan leva upp till dem.

  10. Kärlek är inte frånvaron av mörker.

  11. Folk vet redan hur du ser ut.

  12. Kreativitet behöver väggar att ta spjärn ifrån. Stäng om den och låt den spränga dörren.

  13. Sann styrka finns i breda led.

  14. Det är helt okej att jobba för synlighet ibland, om du känner för det.

  15. Ibland är ett nej precis vad du behöver.

  16. Ta ett skitjobb åtminstone en gång i livet.

  17. Frukost är den måltid som mår bäst av efterrätt.

  18. Prioritera inte bort sömn, frisk luft eller måltider.

  19. Det tar olika länge för folk att komma fram till samma sak.

  20. Utveckling är inte en rak linje, det är förmodligen inte ens en linje.

  21. Det mesta tar längre tid än du tror.

  22. Håll inte räkningen på vem som ringde senast.

  23. Man växer av att göra tråkiga saker ibland.

  24. Man krymper om man aldrig skolkar från en tråkig sak.

  25. Det du tror gör dig unik - på gott och ont - är antagligen det mest allmänmänskliga i dig.

  26. Att bli inspirerad är inte det samma som att göra likadant.

  27. Levande symmetri och balans ser ofta lite osymmetrisk ut.

  28. Den som sparkar på dig i underläge kommer försöka slicka röven på dig när du passerar.

  29. Du vinner mer på att vara snäll än på att vara cool.

  30. Du vinner mer på att omge dig med snälla människor än coola människor.

  31. Du är bara summan av det som är omkring dig, rikta blicken utåt för äkta självutveckling.

  32. Att nånting är ovanligt gör saken varken bättre eller sämre än nåt annat. Bara ovanligare.

  33. Du får kanske aldrig höra det du vill höra.

  34. Sapere aude!

Mycket kvar

Jag kunde inte bestämma vilka skor jag skulle ha på mig idag. Stod och stirrade på skohyllan utan att förstå vad det var jag skulle ta på mig.

- Den här dagen blir inte till nåt, sa jag till slut.
- Det är mycket kvar av den, sa Pär empatiskt.

Halfway in så vet jag inte om det är nån tröst.