En hare krishna-chant för vardagen

Alla dessa
Alla dessa
Dessa alla

Alla dessa möten
Alla dessa mejl, alla dessa mejl, alla dessa mejl
Alla dessa presentationer
Allt surr från alla dessa maskiner

Alla dessa upprepningar
Alla dessa repriser
Alla kaffekoppar, smörgåsar, småkakor, vindruvor, chokladgodisar
Alla dessa bananer delade i tre delar med skalet på, redan bruna i ändan

Alla dessa
Alla dessa
Dessa alla

Alla dessa listor med saker att göra
Alla dessa namn som kanske kan veta något om något
Alla dessa punkter jag inte hunnit med än

Alla dessa handslag, alla dessa ryggdunk
Alla dessa skratt och kvävda gäspningar
All jargong, allt detta småprat
Alla dessa människor i alla dessa byggnader
All den här inomhusluften

Alla dessa
Alla dessa
Dessa alla

Höstlistan

Vi fortsätter med listorna, denna gång den eminenta höstlistan som Flora gjort. Kände mig ofantligt tråkig när jag fyllde i den, jag vill ju mest lunka på som vanligt i mitt lilla liv, bara liksom en lite bättre och skarpare version av mitt eget liv.

Vill fokusera på: min hälsa och mitt skrivande, utan inbördes ordning. Tror de hänger ihop mer än vad jag förstått och det ena är avhängigt det andra. De senaste åren har varit otroligt roliga och lärorrika och givande, men också ganska spretiga. Nu vill jag kanske smala av mitt område lite och bli lite nördig igen. Det första jag gjort är att anmäla mig till Flora och Yrsas helgkurs i skrivande nästa vecka, den ser jag jättemycket fram emot! Har längtat efter att gå en skrivkurs och inte hålla i den. Man ska nog inte bli för bekväm i lärarrollen utan låta sig själv vara elev då och då. Angående min hälsa så vill jag bara fortsätta gå dagliga promenader, träna och simma ibland och inte slarva med maten när jag är stressad. Det vore bra om jag inte utvecklade hundraprocentig gamnacke ännu i höst, så ska försöka se upp från skärmen då och då.

Vill ha mer av: samtal med vänner, både per telefon och IRL. Linjär tv att titta på tillsammans med Pär. Ouppstyrt häng, bara sitta en stund i nåns köksoffa utan egentlig anledning. Helger utan planer. Utmaningar och utveckling. Biobesök, teaterbesök, att faktiskt gå på utställningar man kryssar för intresserad av på Facebook. Ordning i köksskåpen.

Vill ha mindre av: retail therapy, hehe. Ogenomtänkta köp är jag tyvärr alldeles för bra på. Slötittande och slölyssnande som ångestdämpning. Skulle vilja våga vara o-underhållen oftare. Älgflugor, så jag vågar mig ut i skogen lite mer.

Vill titta på: kostymdraman och välgjorda krimserier, som alltid om hösten. Familjeunderhållning på SVT typ. Väldigt sugen på linjär tv som sagt. Är trött på att ständigt välja, vill bara sätta mig och se på det som kommer. Fick veta häromdagen att det kommer en ny Utvandrarna-film lagom till jul och den är jag ju så klart jävligt pepp på!

Vill lyssna på: ny musik!.Följer en hel del listor på Spotify med tema nysläpp, så hoppas på att hitta nya favoriter. Drömmen vore ju om Rihanna gav ut en ny skiva men hahahahaha, får väl lyssna på Anti ett varv till istället. Skulle också vilja hitta nån ny poddfavorit, gärna nåt man lär sig nåt av.

Vill läsa: allt! Vill fortsätta läsa så mycket och så slukande som jag gjort i sommar. Har börjat gå runt med en bok i väskan alltid igen, det har jag inte gjort på många år.

Vill ha på mig:

Här knycker jag vad killmaterskan skrev i sin frågestund för några veckor sen. Blev tvungen att screenshotta för det var något i det som talade till mig så. Varma silversmycken och hårspray. Känn på den.

Å ena sidan är jag sugen på julfeststil från tidigt 90 tal: tunna svarta strumpbyxor, slinkiga skjortor, rävsaxar i håret, sammet och lackskor men också, å andra sidan: långärmad t-shirt och cargopants. Som vanligt har jag inget enhetligt tänk vad det gäller stil, men det kanske man inte behöver ha?

Vill lära mig: mera språk! Vill bli en sån där cool typ som glider runt i hela Norden och förstår och pratar utan hinder. Förutom kanske på Island, det förstår till och med jag att är överkurs. Sen har jag tänkt lära mig lite spanska tills det är dags att hälsa på Nikko i Barcelona.

Vill hänga på: torpet. Skulle gärna gå på restaurang lite oftare också, men restaurangutbudet i Jeppis är kanske inte så lockande (förlåt). Skulle gärna hänga på restaurang i Vasa oftare (eller alls). Men som vanligt gillar jag att sitta på café nån gång i veckan och jobba.

Vill dricka: det vanliga; bubbelvatten, kaffe, roiboos och rödvin. Känner mig plötsligt tråkig.

Vill äta: mackor i skogen. Nej, jag vet inte, orkar inte räkna upp det där om mustiga grytor och långkok i år igen. Ni vet ju.

Utflykter och resmål: är så sugen på SVERIGE att jag inte vet vad jag ska göra. Vill gå i svensk matbutik och på svenskt loppis NU!!! Annars hoppas jag vi fortsätter göra kortare och längre utflykter, vi brukar vara ganska duktiga på det. Det vi är sämre på är att faktiskt resa, men det kanske inte blir så mycket längre resor ändå i höst ännu.

Musigt och mysigt

Jag hade en mus i skon i fredags. Vi åkte ut till torpet för att fira veneziansk och efter att ha släppt ut katterna från sina reseburar insåg vi snabbt att de var ovanligt intresserade av ett hörn, precis mellan köket och hallen. Vi har sett den typen av intresse förr, vi vet vad det betyder.

Precis i det hörnet ligger också mina gräsklipparskor. ibland får jag till det och i fredags fick jag till det när jag kom på tanken att skaka skorna lite lätt före jag stiger i dem, just in case.

Ut sprang en liten gråbrun mus, så snabb och liten att den hann slinka in i väggen före katterna förstod vad som hände. Senare samma kväll vann ändå katterna. Vi hade suttit ute och druckit vin och pratat med våra vänner, dragit mushistorien för dem. Jag sa att jag hoppas katterna skulle fånga den innan natten i alla fall så man slipper vakna av det dramat. Efter ett toalettbesök kom M ut och sa “well, there’s good news”. Musen låg med tassarna uppåt på golvet och Viola strök runt den, stolt som en tupp. På behörigt avstånd satt Sylvi och såg på. Jag sopade upp den och jublade.

Vi gick och lade oss fyra-tiden. Klockan nio vaknade jag av en smäll och ett pip. Jag hann se en gråbrun liten varelse smita in bakom spisen med två katter med mord i blicken sprang efter.

Lärdom: jubla aldrig över en död mus, det finns alltid fler.

För övrigt en exemplarisk helg. Fredag var vin och vänner, men också ett oväntat norrsken på himlen, precis när Neil Youngs Harvest Moon gick i gång på den lilla bluetooth-högtalaren. Lördag var lugn och ro, linssoppa och toast, läsning och två avsnitt Matador. Och två ljuvliga göromål: gräva efter potatis och gå ner till hamnen och se på raketer och månen över vattnet.

Det skulle vara olidligt att det är måndag om det inte vore för att jag just fick se skisser på min omslaget till Vi ska ju bara cykla förbi. Alltid en milstolpe.

One of them days

Här har det två gånger nu stått ett långt inlägg om att ha mensvärk idag versus när jag var tonåring och båda gångerna har jag lyckats radera texten av nån satans jävla märklig orsak och eftersom en av poängerna med hela skiten var att jag idag blivit bättre på att tassa på tå runt mig själv såna här dagar, så tänker jag fan inte skriva det en tredje gång.

Det var i alla fall inget nytt, men det ledde fram till det här lilla provet ur det jag sitter och redigerar nu, Vi ska ju bara cykla förbi. FAN TA DETTA.

Hemma kryper jag ner i sängen. Min mensvärk kryper ner i benen och i ryggen och jag mår illa. Mamma kommer med värktabletter och värmedyna och efter vad som känns som en evighet somnar jag. 
När jag vaknar har jag fjorton nya meddelanden av Malin. Det är inget ovanligt, hon brukar skriva tills jag svarar. 
”Jag har kommit på vad vi ska göra på morgonsamlingen!” står det i det första. De andra är bara olika former av ”hallååå?”, ”hoho” och ”skit i det då!!!!”. 
”Jag sov”, skriver jag. Mensvärken är borta, men jag känner mig överkörd. Värktabletterna ger mig magknip. 
”Skärp dig, det är ju lördag kväll” får jag till svar, trots att ingen av oss har några planer alls. 
”Vad ska vi göra på morgonsamlingen?” 
”Om du kommer till lekparken berättar jag.” 
”Jag orkar inte.” Det är inte en överdrift, jag vill bara ligga kvar i sängen. 
”Du suger” svarar Malin och jag skickar ett fuck you-finger tillbaka. 

Sen lägger jag mig igen. 

Har ingen lust att skriva nån JA JAG HAR MENS HURSÅ?!-bok för det känns lite gjort, men för mig var mensvärken en sån ständig följeslagare i tonåren. Det är så att jag kan känna skoltoaletternas kalla kakel och lukten av städgrejer och billig tvål när jag har mensvärk, än idag. Ändå läste jag aldrig om det, enda gångerna mens nämndes var när någon längtade efter den och kände sig viktig och kvinnlig när de äntligen fick den. Klen tröst när man ligger och vill dö på en skoltoa.

Mina vänner-listan

Förr skrev jag alltid intervjuer med mig själv i mina dagböcker, svarade på frågor och valde det ena framför det andra. Kanske lite för att närma mig någon slags kärna, någon slags sanning om vem jag var och är. Varför sluta med det? Speciellt när Linnea serverar en lagom ansträngande lista.

Mitt namn och smeknamn: Ellen. Har aldrig haft ett smeknamn som faktiskt fastnat, antagligen för att jag har ett enkelt tvåstavigt namn. Folk har kallat mig olika saker (säkert fler än vad jag vet om), men inget som känns som mitt längre. När jag var tonåring och som mest mån om min indie-image började syrran kalla mig för J-Lo för att jävlas, det höll i sig i flera år, det är väl det närmsta ett stadigt smeknamn jag haft.

Till min familj hör: Pär, Viola och Sylvi. Plus ett antal nära vänner, svär-, styv och helt vanliga föräldrar, syskon och syskonbarn. Och en liten fammo.

Jag bor i: Jakobstad med omnejd får man väl säga efter att vi köpt torp i grannkommunen. De absolut allraf lesta nätterna på ett år sover jag i Jakobstad dock. Rör mig i vanliga fall också en del i Blekinge och Skåne, men bor det gör jag väl här. Vet inte varför det plötsligt känns svårt att erkänna.

Min favoritfärg är: varierande, men finns oftast på skalan mellan röd och gul.

I min godispåse finns: lite choklad, ganska mycket salmiak och en smula riktigt gelatinstinnt och kemikaliefärgat Haribo-godis.

Jag lyssnar helst på: samma musik som jag lyssnat på i tjugo år. Det kan då vara det mesta från Broder Daniel till Whitney Houston.

Om jag var ett djur så skulle jag vara en/ett: det här vet jag bestämt svaret på. Ko! Lugn, stadig, nyfiken och hänger gärna i flock, men lite för sig själv ändå. Eller ja, jag skulle gärna vilja vara en ko i alla fall, tycker så om dem. Men jag skulle säkert ändå vara en liten övergödd och nervös pudel som står och skäller i trapphuset.

Detta tycker jag om att göra: läsa böcker, se på tv, sticka, rita, klippa och klistra, laga mat ibland för all del, gå promenader, vara på utflykt, sitta på café, skvallra, simma, gå på loppis. Få intryck, hinna tänka, bli stimulerad, känna mig som en del av något.

Detta stör jag mig på: på det mesta och de flesta i nån mån kanske, men det handlar väl ganska ofta om mig och mitt i slutändan. Men i stora drag: andra människor… Why? WHY?!

Jag är bra på: Rent praktiskt vet jag inte om jag är så bra på nåt egentligen, men jag har väl ett ganska välutvecklat estetiskt (kanske till och med kreativt) sinne. Och så är jag jävla rolig. Jag tror också jag kan vara ganska bra på att se människor, när jag inte låter gnället i mig ta överhanden.

Jag vill lära mig: allt.

Detta önskar jag mig: en tryggare värld och ett annat samhällstyre med andra prioriteringar. Meeeen eftersom det också är min födelsedag snart så önskar jag mig en ny dammsugare.

En nyckel

Läsandets raseri fortsätter och jag älskar det. Jag har tjatat hela året om att jag vill stretcha hjärnan, utmana mig själv, se hur långt potentialen kan ta mig. Och nu har jag gjort det - inte bara det att det faktiskt är en utmaning i att plocka upp en bok och inte telefonen - utan också läst på finska för första gången i vuxen ålder.

Jag läste senast en finsk bok i gymnasiet, när jag valde Harry Potter ja viisasten kivi som roman att läsa när vi blev tvungna. Sen dess har ingen tvingat mig och jag har liksom tänkt att det ändå är mer eller mindre omöjligt för mig att komma igenom en finsk bok. Jag är den klassiska finlandssvenska österbottningen; drillad i finska glosor i tolv år, men attityder och det enkla faktum att det går alldeles för bra att leva på enbart svenska i min vardag, har gjort mig alldeles för rädd för att faktiskt använda och prata finska.

Jag fick en aha-upplevelse för två somrar sen när vi bilade genom Dalarna och gav en motorcykelburen tysk med soppatorsk skjuts till närmaste bensinstation (ungefär 40 kilometer). Jag pratade oavbrutet med honom på min sönderrostade, knaggliga tyska, utan att bry mig speciellt mycket om det blev fel eller inte. Efter det slog det mig hur villig jag är att låta som en idiot på ett språk jag inte pratat på tio år, men finskan, som jag lever sida vid sida med dagligen, ger jag ingen chans att ens fästa i mig.

Så då började jag lite smått prata finska ibland. Skriva mejl på finska. Låta som en idiot på finska. Och nu, nu har jag läst på finska!

Och det var inte ens speciellt svårt! Så fort jag kommit förbi den första skräcken så flöt det på hur bra som helst. Visst fick jag slå upp ett par ord och läsa om ett par stycken och ba skita i att förstå nån grej, men så är det ju när jag läser på svenska också. Jag nöjer ju mig med att läsa snabbt oh slarvigt på svenska, varför skulle jag inte kunna göra det på finska också? Jag tror också att Saara Turunen har ett ganska enkelt språk, men ändå. Tänker inte fördunkla min egen prestation med såna små fakta, hehe.

Det låter ju världens mest fåniga grej, men det känns som att jag hittat en nyckel till ett låst rum. Stretchat hjärnan, utmanat mig själv. Nästa steg är kanske att faktiskt läsa ut den där tegelstenen av Olga Tokarczuk som legat på mitt nattduksbord i två år. Fast just nu läser jag Kaj Korkea-ahos nya och det är, ärligt talat, befriande enkelt.

Att vara SÅ bra

Igår tog jag med min brorson Grim, fem år för att testa dans. I samråd med hans föräldrar har jag tänkt att dans kunde passa honom. Och jobbar man nu en gång på kulturskola så gör man ju. Men mest har jag tänkt att det vore en fin rutin att ha tillsammans, han och jag. Inte för att jag ska dansa med gruppen, men för att jag skulle föra och hämtar och kanske ibland bjuda på café efteråt.

Jag fick veta att han varit lite nervös och inte velat gå på morgonen före, för att han är “så dålig på att dansa”. Han bestämde sig för att han ändå ville gå när han förstod att han mest skulle få springa runt. Det sa han i bilen på väg dit också: “man ska springa runt, det är min favorit”. Vet inte om det var för att påminna sig själv eller mig.

När vi stod med de andra barnen och de andra vuxna utanför var det rätt spännande. Men när det blev dags att smyga in in i salen med de andra barnen gjorde han det utan att vända sig om och se på mig som fick vänta utanför. Jag satte mig och läste, på helspänn utifall att det skulle bli kris därinne i danssalen. Men efter 45 minuter, kom han utspringande och tjöt: “Nu är jag färdig. Jag var SÅ bra!”.

Sen dansade och hoppade han hela vägen över torget till caféet där vi skålade i trip och kokosboll. “Vill du gå nästa vecka igen?” frågade jag. “Jo”, svarade han och hoppade lite till.

Ett par rosarutiga byxor

En sak sörjer jag, och det är det att jag var som yngst och roligast i en tid precis mellan högtidliga analoga fotografier och dagens överflöd av digitala snapshots. När jag gick i högstadet var digitala kameror en lyx inte många hade råd med. Och även när jag sen fick en egen liten (till studentpresent) och jag tog bilder av mina vänner och mig själv, oftast när vi var fulla, så är det ganska få som överlevt till idag, eftersom fotograferandet inte alltid efterföljdes av långsamma tömningar av minneskort. Och gjorde det det har mapparna med bilder försvunnit i datakrascher och Facebook-rensningar under åren. Så bilderna av mig, kanske speciellt från högstadiet är få. Det finns några bildserier, ofta tagna på en och samma gång, när jag och Emmi arragenerat nån slags photoshoot. Dom bilderna får agera referensmaterial alltid och dom är på nåt sätt sanningen om hur jag såg ut.

Därför är det alltid lika hisnande att se en bild av sig själv man inte sett tidigare. Ett jaha, är det här också jag? Det är lika hisnande att för ett ögonblick toucha vid tanken på vilka bilder det kan finnas på en, i fotoalbum man inte längre har tillgång till, vänner och bekantas enstaka framkallade rullar som man fastnat i. Därför blev jag så glad när en bekant för ett par år sen skickade den här bilden till mig:

Ja, alltså minus solarna, dom satte jag dit eftersom ingen av dem bett om att få vara med på min blogg och jag orkar inte fråga alla. Den utan sol är jag, på sjuan. Jaha, är det här också jag?

Minns inte exakt vilket tillfälle bilden är tagen, men det jag minns exakt är känslan av de där byxorna. Jag hade köpt dem på H&M i Helsingfors för 50 mark, från en reastång. Det kan ha varit min första resa till Helsingfors, det var nån miljö-elev-grej jag och ett part andra skulle delta i. Minns så klart inget av det heller, men minns byxorna och ett par dingliga örhängen jag köpte. Sen var pengarna slut.

Byxorna var grova i tyget, nästan som en ullfilt, men givetvis mycket mer konstfiber. De noppade sig snabbt, speciellt mellan låren som skavde emot varandra och hade ett tunt foder av glansigt och tunt polyestertyg. De satt lite märkligt, men det gjorde väl alla kläder i tonåren. Jag har i alla fall mest bara minnen av kliga stickiga material som inte andades, skavsår under armarna av paljett-toppar, höfter och bröst som växte snabbare än vad man förstod och därmed underkläder som satt som korvar, byxor som ramlade ner och linningar som skar in.

Jag älskade i alla fall de där byxorna, jag använde dem tills fodret var i trasor och nopporna mellan låren hade skavt upp hål. De var breda och utställda och lagom galna. Strax innan jag blev panda och i en kort period punkare, ville jag bara vara färgglad och annorlunda. Jag hade en ljusgrön paisleymönstrad dräkt, jacka och knälång kjol som hade varit min mammas eller mommos. Den bar jag med röd- och gulrandiga strumpbyxo till, strumbyxorna var ett par gamla bomullsstrumpbyxor från lågstadiet. Jag hade ett par rosa byxor, i samma modell som dom rutiga som jag bar första dan på sjuan tillsammans med komönstrade platåsandaler och ett linne med en tiger på. Jag hade ett par för små, ljustvättade jeans med rosa paljetter längs med sömmarna som jag köpt på loppis och bara använde ett par gånger och bara efter att jag opererat bort tonsillerna och inte kunnat äta å två veckor. En vadlång krinklad kjol med bjällror som jag senast såg när jag rev sönder och bar som klänning på en sitz i Åbo med öde ö-tema. En rosa uppblåsbar handväska, också den ett loppisfynd. En ärtgrön jeansjacka med rosa stora prickar. Loppis så klart. Jag klämde på mig en mintgrön pyjamastopp jag hade haft som barn med Tom och Jerry-tryck på. Matchade med min plommonlila stickad hoodie från JC.

Allt var inte snyggt, verkligen inte, men jag önskar ändå det fanns foton på allt det här eftersom kläderna för längesen gått sönder, sålts bort eller bara försvunnit. Eller ännu hellre, foton på allt det jag inte minns jag haft på mig.

K-brunn

Det är bara du som tror K betyder kärlek. Vet du vad det betyder egentligen? Det betyder kräkas.

Och Elin, och:

Klimatrapport
Krig
Kabul
Katastof

Lite så känns det just nu.

Inte ansluten

Satte datorn i sin lilla ställning (för ergonomin) imorse. Skrev in mitt lösenord. Inget hände. Skrev igen. Inget hände. Insåg att tangentbordet och musen inte connectat till datorn som dom brukar göra. Det var ju inget fel, knappt ett farthinder, men jag satt och tittade på orden länge: inte ansluten. Så längesen är det alltså sen jag satt i kontoret sist. Skulle mitt lvi ha varit en tv-serie med tokroliga fantasisekvenser, skulle en tredje bluetooth-grej dykt upp i listan, Ellens hjärna - inte ansluten. Burkskratt.

Min telefonskärm har spruckit, ett spindelnät över hela. Det går på hemförsäkringen och tur är väl det, för det skulle kosta ungefär 500€ att fixa. Jag kan välja mellan att lämna in den här i stan och lägga ut för reparationen och få tillbaka pengarna sen. Eller skicka in den till försäkringsbolagets partner in crime eller vad jag ska kalla det. Svårt att säga om jag blev mer frestad eller skrämd av tanken på att skicka iväg min telefon några dagar, kanske t o m en vecka.

Jag har aldrig störts av min egen överdrivna användning av telefonen förr, alltid tyckt att det ger mer än vad det tar men på sistone har jag känt mig nästan… uttråkad. Uttråkad och på högvarv hela tiden, alltid en ny femton sekunders loop att se, ett samtala att lyssna på, en artikel att inte missa. Jaja, ni vet.

Jag hörde nånstans att de flesta burkskratt är inspelade på femtiotalet och de används än. Det betyder att de flesta skratt vi hör är människor som antagligen är döda by now. Jag tror det var på Tiktok, jag vet inte om det är sant. Men jag behöver inte den här lilla smulan av “kunskap”.

Är inte beredd att vara en av dem som är som mitt tangentbord, inte ansluten, fullt ut. Det kommer så mycket… accessoarer med det som jag inte gillar. Men nån slags balans är väl eftersträvansvärt i de flesta lägen. Så kanske. Kanske det kunde stå inte ansluten ibland i alla fall.