Veckans alla dagar

Såg att Julia & Sardellen bloggat om veckans alla dagar och vet ni - det vill jag också göra! Det var ett så bra blogginlägg för det fick mig verkligen att tänka lite på hur mina, ganska oregelbundna, veckor ser ut. Jag påbörjade det här inlägget förra veckan, en ganska konstig vecka med ordkonstläger varje dag - tills jag blev kraftigt magsjuk och fick feber. Så det var en väldigt ovanlig veckan. Den här veckan bjuder också på en del ovanligheter men jag hoppas den är lite normalare, i alla fall frisk om inget annat.

Det här blir kanske ett mer utopiskt blogginlägg, med hur en riktigt bra vecka skulle vara för mig. Men ibland, när livet är snällt med en (men när är det det egentligen?) så ser mina veckor ut ungefär så här.

Måndag

Måndag är en grön dag (ja, även veckodagar har färger). Jag gillar måndagar, det är början på nåt nytt, det är ogrusade förhoppningar och det är nystart. På måndagar bokar jag helst inte in så mycket möten eller liknande, för den bästa måndagen för mig är den då jag får sitta en hel, lång dag ostört i mitt kontor och jobba. Gärna skriva några tusen ord, strukturera upp veckan som kommer, gå igen kalendern och se till att jag är on top of my mejlinkorg. Spoiler alert: jag är aldrig on top of den.

Måndag drar jag gärna över ett par timmar extra i kontoret om det behövs, går en lunchpromenad för att se nåt annat mitt i dan. Kommer hem i skymningen, äter dag 2 av söndagens storkok till middag med Pär, slappar framför tv:n eller läser en bok. Får jag en sån start på veckan brukar det kännas bra.

Tisdag

Tisdagen är blå, mörkt blå. På tisdagskvällar drar jag ordkonst och har körövning, så då brukar jag börja jobba lite senare. Spelar jag in podd sker det också på tisdagar, så tisdagar är en lurig dag att få grepp om arbetsmässigt. Brukar inte få något skrivet då, utan det blir mera administrativa grejer och planering för ordkonsten och andra workshops.

Tisdag är ingen favoritdag på grund av det här, men tisdagskvällar har seglat upp som bra kvällar. Mellan min ordkonstlektion och körövningen fikar jag oftast med Emmi, det är en bra tradition. Sen går vi och sjunger och klockan är halv tio före jag är hemma igen. Fika och körövning är perfekt tisdagskvälls-sysslor, men jag skulle vilja ha en starkare rutin under dagen.

Onsdag

Onsdag är en grå dag, den har knappt nån färg. Onsdagar och torsdagar är dom dagar jag helst har möten på om jag ska på möten, men det kan man ju inte alltid styra över. Onsdag eller torsdag ses jag också gärna på nåt café och jobbar tillsammans med oftast Malin, men ibland också andra gäststjärnor så att säga. Onsdag vill jag gärna bara skriva, inte göra så mycket utöver det, men det låter sig inte alltid göras. Jag tror att jag skulle vilja få in i rutin ett träningspass på onsdag förmiddagar för att liksom liva upp det lite.

Onsdagkvällar går Pär rätt ofta på quiz med sitt quizgäng, så då har jag ensam hemma-tid. Då brukar jag göra precis det jag annars gör, men ensam hemma; läsa nåt, se på nåt, pyssla med nåt. Kanske göra ett nytt storkok.

Torsdag

Torsdag, denna rödgula sörja till dag. Torsdagar och onsdagar är rätt likadana, bara att torsdagar har lite mer udd tycker jag. Det är kontor eller caféjobb som gäller. Ibland nån lunch eller möte, ibland nån workshop. Jag tycker torsdagar är hårda dagar, kräver pannben att ta sig igenom.

Torsdagskvällar är därför idealiska för kafferep med familjen eller vänner. Sjunka in i någon annans soffa, dricka en kaffekopp sent - det är ju ändå fredag imorgon! - , äta en kaka, skvallra. Torsdagar har jag ofta nån idé om att jag ska städa inför helgen, men som vanligt när det gäller mig och städning så ser verkligheten inte alltid ut så.

Fredag

En grön dag igen! En lite ljusare grön, som nyutsprungna björklöv. Som en sval vårkväll är fredagen när den äntligen kommer. Fredag jobbar jag gärna lite kortare och passar på att göra ärenden eller sånt under eftermiddagen. I en perfekt värld är det ärenden som att köpa ett gott bröd och lämna in en bok till bibblan, skynda fram genom den lilla staden meden blomsterkvast under armen, som en romcom-hjältinna. I verkligheten är det oftast mindre glamoröst än så, jag kanske tvättar bilen eller köper nåt onödigt krafs på en svettig loppisrunda.

Min brorson är ofta hos oss nån eftermiddag i veckan och inte sällan har det råkat vara just på fredagar. Då äter vi pasta och varvar ner efter veckan. Är det bara jag och Pär, ja, då brukar vi äta pasta och varva ner efter veckan.

Lördag

Lördag är violett, lila och plommon. Jag älskar verkligen ha att ha tomt i kalendern på helgerna. Lördagsdagar vill jag gärna göra nåt som ger veckan nån slags mervärde. Gå en tur i skogen, göra en loppisrunda eller utflykt nånstans eller vara på torpet. Att dricka kaffe utomhus, oavsett var det utomhuset råkar vara, ser jag som en stor framgång när det kommer till lördagar.

Lördag kväll vill jag dricka vin, gärna i sällskap av några väl valda typer. Eller gå på bio, se en föreställning, kanske dricka det där vinet på lokal? Vem vet. Det är lördag, vad som helst kan hända. Jag sörjer inte heller om det bara är jag och nåt kreativt projekt som firar lördag tillsammans, älskar att försvinna in i nåt sånt.

Söndag

Söndag är iskallt blå, som ett kylskåp. Söndagar vill jag vakna tidigt, tassa upp med Viola och låta Pär och Sylvi ligga kvar. Dricka morgonkaffe framför en film eller ett par avsnitt bra skriven serie. Söndagar vill jag gå en promenad med ett syfte, kanske köpa en ingrediens till nåt. Läsa en bok och prata med en kompis. Nä men ni vet, det absolut vardagliga, jag har så få önskemål utöver det. Har vi träff med bokcirkeln brukar det ske på söndag eftermiddagarna, det är en ypperlig söndagsaktivitet faktiskt.

Till middag gör jag nåt lagom rustikt storkok och röjer upp inför veckan som kommer. Jag är ingen beauty-människa, jag har inga hudvårdsrutiner eller ritualer kring mitt utseende, men om jag tar bort avskavt nagellack så sker det kanske på söndag kväll. Sorterar den rena tvätten i sina lådor, så att jag inte ska behöva gå barrövad till kontoret måndag morgon.

Sen börjar allt om.

I use bits and pieces of others personalities to form my own

Jag har kanske skrivit om det här tidigare, men jag såg nyligen om dokumentären om Kurt Cobain, Montage of heck (finns på Netflix just nu). Kurt Cobain var alltså min största idol i tonåren, eller en av de största i alla fall, som med allt annat har min idoldyrkan varit otroligt intensiv, men ganska snabbt omgående. Alla har de lämnat kvar på ett sätt eller annat, men jag saknar uthålligheten för att bli ett die hard-fan på det där sättet som folk ibland blir: samlar på sig grejer och lär sig allt och gör pilgrimsvandringar. Kanske därför jag aldrig orkat bli religiös. För mycket saker att hålla reda på och med för långa perspektiv.

Som jag tyckte om Kurt. Är man sexton och mår så dåligt som jag gjorde, ja då kan man väl inget annat än gilla Kurt, det är ju ingen ovanlig idol att ha. Han var ju äldre då. En vuxen. En amerikansk, död vuxen förvisso, men ändå, en vuxen. Jag var helt övertygad om att vi skulle ha haft intressanta samtal om vi nånsin hade träffats. Han förstod mig och jag förstod honom. De andra, de förstod honom icke, givetvis. Så är idoldyrkandets lagar.

Jag förstod honom däremot. Jag förstod hans musik och hans hårsvall och hans fru (jag är inte en av dem som hatar Courtney, tvärtom kanske) och hans attityd och kanske framför allt hans dagböcker.

Jag lusläste alla hans utgivna dagböcker, kopierade in fraser och meningar in i min egen, försökte göra om min handstil till att matcha hans mer. Det är också en regel i idoldyrkan: allt som är ditt eget är underlägset din idols, så ock din handstil.

Jag har övergått till min egen handstil numera. Känner ganska sällan ett behov av att modellera om den. Jag överlevde sexton, jag överlevde tjugotvå, jag överlevde 27.

Det är en sorg att åldras om sina ungdomsidoler. Att se på dokumentärer och inte bara slås av genialiteten, för den tycker jag mig se ännu, men också av naiviteten och det oslipade. Av hur smutsigt hårsvallet är, hur bräcklig attityden är. Jag tror fortfarande jag förstår honom, men jag tror inte längre han hade förstått mig.

Dessutom - och det här vill jag knappt erkänna - så verkar han så jävla jobbig. Jag vet en del om vad det är att försöka umgås med nån som mest vill umgås med knark och det finns fan inget jobbigare. Jag förstår honom (LOL att man ändå sitter här och inbillar sig man skulle förstå en främling) men jag blir sur över att han valde nåt annat än vad jag gjorde. Som att vi följdes åt en bit men inte längre. Jag vet inte, det är kanske helt meningslöst att analysera en relation till en idol på det här sättet.

Jag tänker på Therese Bomans bok Andromeda som jag läste för inte alldeles för längesen (den är otrolig, läs den!). I den säger en av huvudpersonerna något i stil med: Jag sprang så ofta ensam genom livet, kanske måste man springa ensam, men med dig kändes det en kort stund som att vi sprang sida vid sida. Helt och hållet ur minnet, så jag gör knappast Bohman rättvisa, har inte boken framför mig. Men det är precis det.

En gång kändes det som att vi sprang sida vid sida, jag och Kurt. Det är kanske det som är idoldyrkan, en trana längst fram i v-formationen att glida bakom.

Sen stannade han, jag fortsatte. Jag köpte lägenhet, hyrde kontor, gjorde matlåda. Blev det lättare eller är man bara envis, svårt att säga. När jag vänder mig kan jag fortfarande se konturerna av honom. Håret är smutsigt, attityden bräcklig och irriterande.

Jag springer vidare, men ska köpa dagböckerna nästa gång jag handlar böcker.

Syskonbarn och mat

Nu blir det klassisk blogg i form av: vad jag gjorde i helgen.

Fredagen var en historisk dag, eller i alla fall en ovanligt lyxig dag. Min Helsingfors-based förläggare var på besök här uppe och vi hade manussamtal- i vårt vardagsrum??? Sylvi fann sig direkt till ro bredvid Anna. Får jag pluspoäng i eko-boken för den rosa garn-lagningen av soffan förresten?

Manussamtal är en ganska märklig grej, sist och slutligen. Lika delar härligt att få släppa lös egot och lika delar… Om inte besvikelser, så nån slags “jaha”-ig känsla. Så texten var alltså inte felfri? Så hemskt.

Efter att jag kört Anna till bussen hämtade jag upp Grimbolo Grimbert Grimsson och vi gick till affären för att köpa fredagsgodis. Och eftersom han har en faster helt utan impulskontroll köpte vi också en pulka, eller ursäkta, snow flyer. Helt ogenomtänkt var köpet kanske inte, jag anser ändå att varje hushålls fordonspark behöver innehålla åtminstone en pulka, men det har inte riktigt blivit av förrän i fredags, då jag hade experthjälp i valet av pulka. Vi teståkte ett par varv, men ingen av oss orkade uppbringa nån större entusiasm den tiden på dygnet och veckan så vi åkte hem ganska snabbt.

Och åt monsterspaghetti framför tv:n. Monsterspaghetti är en pastarätt där alla ätande får välja topping själv och så äter man det under högljudda monsterljud. Vissa valde noll topping…

… andra valde de långsamt ugnsrostade körsbärstomaterna som puttrat med en hel vitlök i ugnen under eftermiddagen, parmesan och solrosfrön.

Efter att Grim åkt hem såg vi på På spåret och slöade. Vi var båda ganska sega efter veckan.

På lördag åkte jag och syrran till fammos med syrrans kids. Papp och Mia kom också dit, de hade med sig en Spidermandräkt åt Julia, så glad hon blev!

Skoja! Hoho, haha. Det var ju Ruben Rubensson som fick dräkten. Det är mycket Spiderman just nu, så det var en hit. Jag såg precis ut som papp här när jag tog den här bilden.

“Nå, skåda hii tå!”

Vi åt Runebergstårtor för vad är en Runebergshelg utan tårtor?

När vi åkte hem brann himlen.

Väl hemma försökte jag väga upp Runebergstårtlunchen med mycket grönsaker till middag. Man känner sig 300% mer som en masterchef om morötterna har olika färg.

Rötterna af mo ugnsrostades och blev ärligt talat, PERFEKTA i tuggmotstånd och rostningsgrad. Däremot blev den “indiska grytan” jag gjorde ett slags mandomsprov eller vad man ska säga.

Jag hade köpte nån slags “autentisk” korma-kryddblandning som jag ba “mm, korma brukar ju vara rätt mild”. Gjorde en gryta med kikärter och bondost och nånstans måste det ha gått fel eller så har jag varit naiv i min barnatro om kormans mildhet. Det ringde i öronen, så hett var det. Men vi åt det, både jag och Pär. Men det var för starkt, det kan jag utan skam erkänna.

Lördagskvällen tillbringade jag med att måla om min låda för tryckeribokstäver jag köpte (på samma utflykt i södra Österbotten) som jag köpte körsbärstomaterna!). Obs det är otorkat och ojämnt och klottigt ännu, jag vet det, bear with me.

I vanliga fall tycker jag inte att man ska måla om trägrejer på loppis allt för lättvindigt, men just den här lådan (som jag tänkte hänga på väggen som hylla) var fläckig och ojämn och inte alls speciellt vacker i innanmätet, så nån slags åtgärd var nödvändig. Jag tänkte att de små nicknacksen som ska få stå i den sen skulle komma till rätt med en dramatisk svart bakgrund.

Slut på bortförklaringar.

Söndag hängde jag med mina syskonbarn igen. Vi handlade till exempel.

Vid middagstid plockade jag fram korman igen, spädde ut den med creme fraiche och tomat och hoppades på det bästa. Fortfarande galet stark, men mer ätbar.

Resten av dagen satt jag i soffan och stickade och kollade tv. Såg Cunk on earth - skrattade. Såg The last of us - grät. Tredje avsnittet, hello???? Viola förblev oberörd.

När klockan slagit kväll joinade Pär, Sylvi och en stor skål popcorn oss på soffan. Vi såg ett par gamla avsnitt av Alla mot alla och jag stickade frenetiskt vidare. Jag började se mållinjen nämligen.

Mycket senare än jag vill skriva ut stupade jag i säng och imorse iklädde jag mig MIN FÄRDIGA TRÖJA!!!! I call it Johnny Rotten goes to Bretagne. Mycket nöjd med den men den är inte designad för nära umgänge med katt. Viola har redan fastnat med klorna i två olika maskor.

Det var den helgen på det stora hela. Kul med lite gammeldags blogg ibland också, det kanske händer igen. Vem vet. Man behöver inte bestämma.

Bry sig om

Häromdan kom en kompis på besök som inte varit här på en stund. Vad ni har det städat, sa han. Var det med förvåning i rösten? Jag vet inte, kanske det bara var ett konstaterande. Jag blev i alla fall förvånad. Inte för att han sa så, för vi har det faktiskt rätt städat allt som oftast (vad än min familj anser om saken), men för att han noterade den där förändringen som jag också noterat men inte kunnat sätta fingret på. Vi har inte ändrat våra städrutiner det minsta, det är fortfarande lika mycket katthår på mattorna och möblerna som senast han var här. Men ändå är intrycket… luftigare.

Jagg tror det inte handlar så mycket om att städa som att ta hand om. Rensa, laga, röra vid. Hela jullovet och därefter har jag gått och plockat. Flyttat på en bokhög, bläddrat i en annan. Rensat bort hörn som blandats ihop till en grå massa. Väckt påsar och korgar och högar till liv. Möblerat om lite, bytit ut en kudde.

Ni vet känslan av att det inte blir riktigt rent och fräscht om man inte lyfter på allt från en yta, hur mycket man än skurar runt omkring prylarna? Bara man flyttar bort allt och flyttar tillbaka det, så behöver man knappt skura alls, känslan av att ytan inte är försummad är ändå starkare än känslan av att ytan är nyskurad.

Jag skrev ju tidigare i år att jag är trött på att köpa saker, konsumera saker. Trots att det varit min absoluta favorit go to-grej för snabba kickar och ångestlindring. Mmm, så gott det plåstrar om en orolig själ att klicka hem nåt. Vidrigt, jaja, jag vet, men tror inte jag är ensam om det.

Det är ingen kick att bry sig om eller ta hand om på samma sätt, men det lämnar ingen dålig eftersmak heller. Så det är väl att föredra.

Och tänk vilken tur, just precis imorse gick gummibandet i min favoritscrunchie av, så nu kan jag frösöka fixa det nästa gång jag sökre ångestlindring, ahahahaha åh ljuva värld.

(piss)

Stormvarning

Vad är det jag oroar mig för, viskade jag till mig själv i natt när jag för andra natten i rad låg och inte kunde sova. Pär som snarkade bredvid mig, Viola som låg och kurrade på mig. Två av mina lugnaste ljud.

Samtidigt tusentals röster som skrek tillbaka. Tusentals röster som rusade runt i mig, med en sån fart att jag liksom svävade någon millimeter över lakanen, omöjlig att dra ner. De skrek så högt och gällt och i munnen på varandra att det var omöjligt att urskilja ord. Jag fick inget svar, inget jag kunde förstå i alla fall.

Vad är det jag oroar mig för då? Inte ens dagtid får jag nåt egentligt svar. Allt antar jag. Det är så mycket som kan gå fel, som kommer gå fel. Det finns ständigt sammanhang man kommer vara utesluten från, det finns ständigt sammanhang som vill dra in en.

Det är bara ett par såna dagar nu, jag vet det bara är att rida ut stormen. Det är bara det, det är bara det. När man tänker på att de allra, allra flesta har sömnlösa stormnätter ibland vill man bli en snäll människa. Aldrig mer säga ett ont ord om någon.

Årets första sex boktips

Jag inledde året med att lyssna på alla sex Rebecka Martinsson-deckare av Åsa Larsson i ett svep. I tre veckor har jag hela tiden, medan jag vikt tvätt och lagat mat och promenerat och stickat, varit i Kiruna. Nu imorse blev jag klar. Känns lite som att jag varit igenom en biltvätt. Vart ska jag åka nu?

Jag är ingen stor deckarläsare. Inte för att jag har nåt emot genren, men för att jag sällan prioriterat det. Och, not gonna lie, nån gång när jag slängt en pocket i varukorgen (ofta förknippat med semestertider eller resor) så har jag lämnats oberörd. En trasig polis, en grå polisstation, en miljö, en lemlästad kropp. Gäsp. Ett språk med för luftiga maskor, eller för tajta. Det är så klart inte alltid så, men det är en för stor genre om du frågar mig. Hälften hade räckt.

Dessutom har min mörkerrädsla de senaste åren gjort mig feg. Jag har dragits mer till romance-hållet de dagar jag suktat genrelitteratur. Också en generöst tilltagen genre med utrymme för ansning, men utan de lemlästade kropparna.

Jag har läst kanske de två första av Rebecka Martinsson-böckerna tidigare, när jag var yngre och mindre mörkrädd, men det är så länge sen att jag inte minns något av läsupplevelsen. Ända sen Åsa var här i stan på besök förra året har jag velat läsa om och till, och nu, nu är det gjort. Inte för att man måste läsa böcker av författare som är generösa, trevliga och kloka, men man blir ju ofta mer sugen om det råkar sig så.

Är så tagen av Åsa språk och miljöer, men kanske ändå människoporträtten är det som dragit mig vidare genom böckerna i rekordfart. Alla trasiga personer, som hamnat på den ena eller andra sidan lagen, ofta bara på grund av eller tack vare slumpen. Det är också något mycket hemvant att läsa om människorna i Kiruna med omnejd, trots att jag aldrig varit där. Det uppgivna, det driftiga, det andliga och det galghumoristiska. Det är så likt här.

Jaja, ville bara berätta att jag haft tre ljuvliga veckor. Nu ska jag ruska av mig biltvätten, varsamt sätta in upplevelsen i biblioteket och hitta nåt annat att dyka in. Det bästa med att sörja en avslutad läsning är att nästa alltid finns om hörnet.

I sängen

Stressiga dagar brukar jag fantisera om att jobba i sängen. Att inte behöva stiga upp. Jag har också nyligen bett Pär “överraska” mig med kaffe på sängen nån morgon. Jag vill ligga kvar och kanske läsa och dricka mitt kaffe på sängen, sa jag när jag bad honom om detta. Jag har liksom en bild av hur härligt det skulle vara. Jag vet liksom inget bättre än att ligga under ett fluffigt täcke i ett riktigt svalt, nästan kallt rum. Tänk att göra det hela dan!

Igår hade jag en sällsynt dag där jag skötte alla mina ärenden från sängen. Det var både ett val och ett måste, tbh. Pär har varit bortrest ett par dagar och jag och Emmi passade på att dricka upp allt vin vi hittade, äta tre kilo sushi och kolla på gamla musikvideos till arla gryningstimma. Så där som man behöver göra med sin äkta gal pal ibland.

Följdaktligen hade jag svårt att stiga upp dagen därpå, igår. Jag åt middag i sängen, jag lyssnade på ljudbok och lade digitalt pussel i timmar i sängen, jag skötte min korrespondens i sängen (såg alla Tiktoks jag hade i inkorgen och skickade nya i gengäld) i sängen. Jag hade fram min kalender och planerade arbetsveckan som komma skall - i sängen. Jag steg upp ett par gånger för att gå runt och oja mig en stund, men 95% av dagen tillbringade jag i horisontalläge. I sängen.

Precis det här har jag sett fram emot sen Pärs resa blev bokad. Få vara lite ensam hemma och kanske tillbringa en del dag i sängen. Precis det här drömmer jag ju också om de stressiga dagar Pär är hemma också. Att inte behöva stiga upp.

Men nu, med drömdagen bakom mig måste jag säga det var något av en besvikelse. Kanske det var bakfyllan? Kanske man måste ha nytvättade linnelakan i beigea toner för att det ska va så där lyxigt. Prassliga kuddar, inte knöliga.

Varför är den hett efterlängtade vilan, dekadensen och ensamheten aldrig så kul när man väl är mitt i den? Det är samma som bada badkar. Fy fan så härligt - i tanken. I verkligheten: not so much.

Jag känner mig lurad av livet.

Kranen är på, så att säga

Tio dagar in och det känns fortfarande görbart det här året. När jag sitter och skriver kommer det ner snö utanför fönstret. En ganska strid ström, men ändå rätt rofyllt, som snöfall brukar vara.

Idag har jag varit i gång sen vanlig morgon-tid, alltså inte med en-tre timmars fördröjning som det brukar va, p g a min inre klocka som aldrig är i takt med Det Här Jävla Samhället.

Ibland tror jag att den största orsaken till att jag till slut hittade till författaryrket är detta: möjligheten till såna utsvävningar som att börja dagen vid 9-10. Men, även som författare verkar man ju i det i Det Här Jävla Samhället och ibland går det ett tåg eller startar en lektion tidigare än vad som egentligen är bekvämt och då är det bara att stiga upp.

Men det har ju sina fördelar också. Det faktum att man är klar med sina grejjor och så kollar man på klockan, förväntar sig att visarna ska stå på Bolibompa (klockan 19, då den officiella kvällen börjar) men så är den typ 14??? Plötsligt har man en massa extra tid.

Idag har jag gjort ett kollage, planerat en ordkonstlektion och tre workshops, listat & printat & laminerat 216 olika namn (allt från Räv-Bert och Hyscha-Marie till Sven och Gerd), ätit lunch i goda kollegors sällskap och stelt cirkulerat runt vårt toalett medan en rörmokare ÄNTLIGEN bytte vår kran. Den ärgade sönder för två år sen (cirka) men har ändå hjälpligt fungerat - tills nån som inte bor här har gått på toa och man utan undantag hört ett panikslaget “oj, jag tror jag hade sönder er kran”. Så har man fått förklara och säga, jo det är på gång. Men nu! Nu råder åter ordning uti det Strömbergska-Jonassonska husehållet.

Snön fortsätter falla och på radion spelar P2 nån.. aria, kanske? Jag bad Pär förprogrammera två nya kanaler på vår köksradio inför det nya året, Yle Klassinen och P2. Det är ett led i mitt försök att tillåta mig vara mig själv, vad det än innebär. Goblin mode kanske.

Man känner sig ju 100% som en seriemördare och/eller en Bergman-karaktär när man helt o-ironiskt lyssnar på klassiskt, men vet ni vad? Jeg liker det uansett. Ganska ofta vill jag bara ha ett ljudlandskap som sällskap när jag gör nåt och då är klassiskt trevligt, varför skulle jag låtsas om nåt annat? 2023 är året jag slutar försöka va cool.

Eller ha ett ärende? Vad ville jag med det här blogginlägget? Ingenting, men ibland är kranen påslagen. Sån är jag och det bejakar vi 2023. Puss & kran!

Långsamma må bra-kolhydrater

Så här fem dagar in på det nya året låter 2023 fortfarande som framtiden tycker jag. Vad tror du kommer hända, var tror du vi kommer vara år 2023? Ställde man sig nånsin den frågan som barn? Kanske.

Jag har haft - och har ännu ett par dagar obs obs - jullov. Jag tror inte jag förstod hur otroligt trött jag var före julen förrän nu, när jag, likt den runda och goa lilla gummiboll jag är, har pompat tillbaka. Inte helt kanske, jag har inga marginaler och rör mig lite som man gör på tunn is. Försiktigt, försiktigt. Men jag är i alla fall piggare än då. Ett litet halv-pomp.

Min kompis Isabelle har dubbat det här året till Det Magiska Året. Inte magi som i tarot och sammet har jag fått lära mig, utan magi som i det som händer när man vågar släppa sargen. Tilltro till och respekt för det kreativa. Jag vill också försöka leva efter det, men vi får väl se. Jag må vara en rund gummiboll på sätt och vis, men jag är också en fyrkant utan dess like. Har ju fortfarande inte vant mig vid att affärer har öppet på söndagar.

Jag känner i alla fall en lust att försöka och fylla året med allt det som inte går att köpa. Inte som protest mot affärernas söndagsöppet, men som protest mot mig själv och mina beteenden. Jag är så trött på att köpa.

Ni vet att jag är en stress-shoppare utan impulskontroll och I’m not gonna lie, det är svårt att toppa känslan av ett riktigt bra “fynd”. Enda orsaken till att det här blogginlägget inte är en talad monolog framför kameror i Lyxfällan säsong 56 är väl att min definition av fynd brukar vara i stil med “en pärm gamla recept från Allers som nån samlat på under 80-talet”. Men även det blir till saker och köpbeteenden smittar av sig. Är man gränslös bland recept-pärmarna på loppis är det lätt att bli gränslös när man ligger och scrollar och en JÄTTESMART och ANVÄNDBAR automatiserad potatisskalare kommer emot en i reklamen. Klart jag behöver den, att skala potatis är ju så jobbigt. ett riktigt fynd med andra ord.

I En varg söker sin podd pratade de om trender för 2023 och sa att i år kommer överklassen få tillbaka sina beteenden, medelklassen har inte längre råd med att sitta på lokal och äta dyr sallad stup i kvarten. Överklassen har väl aldrig handlat på en dollarstore, men jag tror det här suget jag känner efter att inte köpa, är en gren av samma trend. En slags syskon-konsekvens av lågkonjuktur och dåliga tider. Personligen ser min ekonomi bättre ut än på länge (tack August), men så pass ängslig och trendkänslig är jag att det ändå känns rätt att inte konsumera just nu.

Lately har det känts som att hela livet är en dollarstore där man går igenom gångarna, utan möjlighet till omvägar, och plockar på sig än det ena, än det andra. Bara saker, saker, saker. Att handla har blivit umgängesform, underhållning, strategi och innehåll. Dessutom, när livet är stressigt och det mesta känns tungt, så är det lätt att inbilla sig att det blir mindre tungt om man bara hade den där automatiserade potatisskalaren. En tung grej som kanske skulle bli lite lättare.

Med risk för att låta som en bäng stundent 1973: jag är sugen på saker som känns på djupet. Fylla livet med långsamma glädje-kolhydrater, såna som mättar länge. Att göra istället för att köpa.

Häromdagen kände jag skrivlust för första gången på mycket, mycket länge. Det var ljuvligt. Givetvis var det lust till att skriva nåt helt annat än vad det står i mina papper att jag ska skriva just nu, men eftersom jag ännu är ledig och allt jag gör är bonus så valde jag att bejaka det och bara skriv. Det blev ett kapitel på en grej det redan finns några kapitel på. PIRR let me tell you. Och det håller i sig, till skillnad från pirret från potatisskalaren.

Från en annan dag, när jag och mitt brorsbarn utflyktade till ett utkikstorn. Def långsamma må bra-kolhydrater.

Underbara Clara skrev bara idag om en grej jag funderat mycket på under hösten. Vad är vila för mig? Jag tror jag har glömt bort vad det är jag mår bra av. Jag har gått i fällan och trott att vila bara är att få ligga still i ett mörkt rum utan att bli störd. Att inte behöva städa. Att inte behöva duscha. Att inte behöva göra nåt. Ibland är det kanske det som är vila, men ibland är det precis motsatsen. Att bara ligga still och skita i hus, hem och hygien är också förvillande likt depression :-)

Så Mitt Magiska År blir väl kanske detta: att försöka komma ihåg och känna igen vad det är jag mår bra av. Göra saker som leder till pirr, sånt som känns på djupet, inte var rädd för att jobba aldrig så lite för lite långsammare må bra-kolhydrater.

Är det inte tröttsamt så säg att ständigt köra av vägen i detta liv? Varje år tänker jag att jag kommit fram till nån nyckel eller sanning och så 6-12 månader senare så står jag där och funderar hur i helvete det blev så här igen. Jaja, tur man är den där runda, goa gummibollen då.

Pomp, pomp, pomp.

Jag blinkade och allt hände

Den här hösten kommer vi nog minnas, skrev jag till Pär en natt när jag låg i en hård lägersäng ute i Pörkenäs. Jag hade svårt att sova, det kändes kvavt i sängen. Ute var det bitande kallt, norrsken på himlen. Jag var orolig.

Sällan vet man vad man kommer minnas förrän i efterhand och kanske den här hösten om några år har smält undan, blivit en höst bland andra. Är det ens rättvist att prata om en höst? Eller när började allt det här? I somras? Förra julen, de där djävulska mellandagarna? Det är i alla fall något ödesmättat med att mitt senaste inlägg här kom för tre månader sen och heter “Sista dagen som 34”. Hela året har varit sinnessjukt, men sen klockan slog 35 har det verkligen levlat upp.

Dagen efter jag messat med Pär nattetid åkte jag till Stockholm, via Åbo. Jag hann svänga in hemma 10 minuter före jag måste åka. I Stockholm var jag 12 timmar. Det blev offentligt att jag blivit Augustnominerad. Jag skakade hand med journalister, med fotografer, men andra författare. Jag satt på toa när det började läcka ut bland vissa att jag var nominerad. Satt i ett litet toabås på Norra Latin och scrollade bland meddelanden. Försökte hinna med. Klockan sex visste alla. Jag drack bubbel på förlaget. Försökte hitta nya svar på varje hur känns det?

Ett par veckor senare ringde min förläggare, igen. Jag var Finlandia-nominerad. When it rains it pours. When it rains it really pours för sent i november vann jag August-priset. Det sjukaste som hänt, utan större konkurrens.

Den här hösten har varit en virvelvind. Jag blinkade och allt hade hänt. Jag har fått känna på höjder som jag aldrig trodde jag kunde, smaka på framgångar vars smak alltid förvånar en. Fått mejl och meddelanden från håll jag inte trodde möjliga. Ska inte klaga på den biten, verkligen inte, men lite överrumplad blir man.

Nästan simultant med de här höjderna har jag stirrat ner i avgrunder, djupare än vad jag kanske sett förr. Avgrunderna har inte alltid varit direkt under mig, men de har nafsat på mitt fotfäste. Gjort mig arg, gjort mig ledsen. Fram för allt gjort mig trött.

Jag har jobbat alldeles för mycket, igen. Jobb är så mycket mer än jobb för mig: det är mitt intresse, det är min tillflykt, det är det roligaste jag har.

Jag har verkligen försökt vara ledig också, kvalitetsledig, till och med rest bort! Var en kort, kort vecka i Barcelona och drack vin och åt skaldjur och kött på det stora hela. Det var ljuvligt.

Blev också tvungen att tvångsvila också en vecka när jag fick corona för andra gången. Själva influensan var som en influensa är, men är fortfarande trött efter det. Tror det värsta är över nu, men i flera veckor efteråt kunde jag börja må akut illa helt hux flux, det höll i sig i några minuter och sen gick det om. Blev kraftigt andfådd av tre trappsteg. Såna saker. Men som sagt, det värsta är över nu.

Jag bokade terapitid för första gången på åtta år i höst. Har gått ett par gånger nu. Jag försöker ta hand om mig själv, för jag har svårt att komma ihåg vem jag är just nu. Vem var jag före allt, före det här året? Vem är jag nu, när året snart är slut? Är det samma människa eller två olika?

Det närmar sig jul och jag håller på att stänga igen året. Har en lunch, ett par möten och en lektion ordkonst kvar. Sen tar jag extralångt jullov. Ska sova, läsa, gå promenader. Tror väl knappast jag hittar nåt tillfredsställande svar på alla frågor, men jag brukar få ganska många bra idéer när jag sover. Så vem vet.