Orsaken till tystnaden på bloggen denna helg har varit att jag har haft svärisarna på besök från Sverige. Det vill säga Pärs mamma och syster. De hade aldrig varit i Finland och än mindre i Jeppis så det kändes som ett rätt stort ansvar att vara deras förstgångsguidare. Dessutom lider jag av lite typ, dåligt samvete, för att jag är den direkta orsaken till att deras son och bror emigrerat hit. Även om han gjort det alldeles frivilligt och även om jag aldrig upplevt något som ens skulle kunna misstas för anklagan från deras håll. Tvärtom är de tillsammans med Pärs lilla mommo den finaste och behagligaste svärfamilj man kan önska.
Hur som helst så vill jag ändå så gärna visa upp att jag och hela stan gör allt för att ta hand om och förströ och underhålla och stimulera och vårda Pär. Att han har det bra. Vi har ränt på med dem och verkligen ansträngt oss för att visa upp allt vad som finns i nejden. Allt, allt, allt ville jag visa. Försöka förklara, kanske inte så mycket för dom som för mig själv, varför vi valde att bo här och inte där. Försöka visa allt jag hade lämnat och saknat ihjäl mig på.
Vi var bl a på "Come to Finland"-utställningen som i sommar huserar på Tobaksmagasinet. Den måste ni se förresten! Så sjukt fina affischer, vi blev lyriska alla fyra. Det var ju också otroligt passande tema för ett par förstagångsturister man försöker övertyga om landets och nejdens förträfflighet. Come to Finland, nej, come to Jeppis säger jag - världens bästa stad! Jag blir sån när jag har gäster här.
Lokalpatriot med stort L.
Jag vill liksom inte sälla mig till nån slags lokalpatriotism egentligen. Varken till Jeppis eller ens till Österbotten. Jag himlar med ögonen åt andra österbottniska lokalpatrioter rätt ofta. Jag tycker inte SFP är jättekul, jag tycker inte KAJ är jätteroliga, jag tycker inte "kvaliteten bor här" och jag bryr mig sist och slutligen ganska skit om Jaro avancerar eller inte. Jag tycker vi är onödigt stolta över onödigt lite och jag tycker det är alldeles för stor skillnad på folk och folk här. Jag tycker vi får skylla oss själva när "Hesaborna inte bryr sig" för vad fan bryr vi oss om dem?! Så mycket och så många driver mig till vansinne här. VANSINNE!
Men.
Men.
Så har vi ju också långa asfaltssträckor med lummigt grönt på båda sidorna. Och gulliga små pensionärer som pratar mangling mellan kaffekopparna på loppis. Grusvägar mellan trähus mitt i stan. Människor som utstrålar snällhet och underfundighet utan ett ord. Långa horisonter och beiga stränder. Bönehus och kapell och kyrkor. Spirituella människor som inte går i varkendera.
Vi har blanka mörka sjöar. Och kalla gråa klippor. Vi har sneglingarna till Sverige. Och så har vi de finska små saltkornen i allt det där svenska.
Vi har Radio Vega. Vi har de där mellanrummen mellan tallarna i skogen som svishar förbi och som ser så trollska ut. Några av oss har sommarstugor och motorbåtar. Och alla har vi det eviga, eviga ljuset som kommer som en present varje vår och mörkret till hösten som omfamnar en. Vi har lukten av hav och sjö och fisk och skog och pappersbruk och minkfarmar.
Och jag har alla människor som bryr sig om Pär och håller koll på Pär för att de bryr sig om och håller koll på mig. Jag har dom som är min familj och är mina vänner därför och jag har dom som är mina vänner och är min familj därför. Jag har mitt hejm.
Vi har Ängsligheten.
Stoltheten.
Hurtigheten.
Ytligheten.
Dömandet.
Tillåtandet.
Småsinnigheten.
Hjälpsamheten.
Vi har det deillusionerade.
Och vi har det fullkomligt, fullkomligt jordnära.
Så står jag där igen. Lokalpatriot med jävligt stort L.
PS För den som undrade gillade både Pärs mamma och syster Jeppis med omnejd. Bäst var en spov de såg ikväll.